För cirka tio år sedan gjorde mitt supporterskap av olika lag mig en smula störd. Inför viktiga matcher kunde jag vara okontaktbar och vid händelse av en förlust totalt otillgänglig mentalt i minst en vecka därefter. Idag, tio år senare, vill jag tro att jag har mognat som supporter och människa även fast nerverna fortfarande kan sitta utanför skjortan vid flera tillfällen.
Inom min bransch, sportmedia det vill säga, är det konsensus hos många att inte hålla på lag – varje fall inte öppet. Det är en hårfin linje att vara supporter samtidigt som man jobbar med dessa lag i TV eller tidningar. Det finns väldigt många ”fans” som idag är programledare och journalister och 95% av dessa sköter sitt supporterskap snyggt.
Själv hymlar jag aldrig om vilka lag jag håller på, jag tillhör den generationen som inte kan gå runt och säga att ”jag gillar fotboll och inte olika klubblag”. Med tiden har jag lärt mig att värdera olika situationer av jäv som kan tänkas uppstå – en tanke som var omöjlig för kanske tio år sedan.
På cirka tre veckors tid möts ärkerivalerna Real Madrid och Barcelona (jag vågar konstatera detta) fyra gånger, det återstår ett möte i ligan, en cupfinal på Mestalla samt det enorma prestigemötet i Champions Leagues semifinaler.
Detta mina damer och herrar är psykisk terror för en supporter av dessa lag, det är en treveckorsperiod där ”alla” medel är tillåtna. Det är en tid där den ena parten får stänga av mobiltelefonen under matchen eller ducka på arbetsplatser och skolor – sällan är en vinnare ödmjuk vilket ur många aspekter är en sämre egenskap än klassikern ”dålig förlorare”.
Ligatiteln har Barcelonas färger oavsett hur det går på Santiago Bernabéu nästa lördag – men matchen har en stor betydelse för framförallt Real Madrid som under de senaste säsongerna blivit totalt utklassade av Barca.
Cupfinalen spelas på neutral mark och det är en titel Real Madrid inte vunnit på tjugo år, säga vad man vill om de inhemska cuperna men titeln är upphöjd i tio då just FC Barcelona står på andra sidan planhalvan.
Men det verkliga kriget, giganternas kamp, sker i Champions League. En turnering så oerhört prestigefylld att hälften vore nog. Inget lag kommer att vika sig och dess supportrar kommer att pendla mellan hopp och förtvivlan.
Själv funderar jag på att låsa in mig i lägenheten mellan den 16 april och 4 maj, kanske njuta av lite spanska delikatesser och ett par kalla San Miguel? Någonting som inte kommer innebära njutning är själva matcherna – det är alltså nu i denna krönika jag ska förklara min ”neutralitet” och att jag ”inte håller på lag”.
Ledsen om ni blir besvikna, jag är precis som er läsare en supporter – det kommer jag alltid att vara! Mina partiska glasögon har jag tagit av mig för länge sedan, FC Barcelona är favoriter till att vinna allt och en viss Florentino Pérez svettas säkerligen inför vad som kan bli ett totalfiasko.
Men festligheterna har inte börjat ännu, men när de väl gör det så kommer jag precis som vanligt följa kampen från soffan, i fosterställning.
Fem snabba inför helgen
* Barcelona får klara sig utan Busquets och Valdés som forcerade fram gula kort mot Villarreal. Men Almería hemma på Camp Nou ska man dock kunna köra över oavsett startelva.
* Fernando Llorente är intressant för Real Madrid, klubbarna möts på San Mamés denna helg.
* Málaga och Hércules har två enormt viktiga matcher på hemmaplan mot inte alltför svårt motstånd, tre poäng vardera kommer att krävas för att avancera från bottenträsket.
* Gregorio Manzano återvänder till Mallorca denna helg, denna gång som Sevilla-tränare. Samme Manzano som bråkat med Mallorca om pengar...
* Lyxproblem för Quique väntar då Real Sociedad gästar hans Atleti på Calderón i Madrid. Kun är tillbaka från avstängning och Forlán finns tillgänglig tillsammans med Costa som smällde in tre baljor mot Osasuna. Vem bänkas?