Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

SUPERETTAN

KLASSIKER UR OFFSIDE: Det sista steget - berättelsen om Assyriska

Assyriska kliver in i Superettan mot Hammarby - med siktet mot allsvenskan. Veckans fredagsläsning från Offside handlar om Södertäljeklubbens fantastiska och brokiga resa fram till allsvenskan år 2005.

UR OFFSIDE 2/2005
Vi är precis på väg ner till träningen när bilens bakdörr rycks upp och Moussa Esa hoppar in. Han har en trave böcker i knät, en färsk svensk översättning av Gabriele Yonans Den glömda förintelsen av assyrierna i Turkiet, och vill gärna åka med.
– Ska du dela ut dem till spelarna? frågar jag.
– Det borde jag göra, svarar han allvarligt. Det skulle de behöva. De bör veta vad det är de representerar.
Robil Haidari, som sitter vid ratten, ger till ett litet skratt.
– Fotbollsspelare, säger han, de bryr sig bara om fotboll.

När Assyriska tog plats i Allsvenskan skrev klubben ett nytt kapitel i sin makalösa fotbollssaga.
Men bakom jublet rasar en hård maktkamp i klubben; om enskilda spelares plats i laget, om vem som ska bestämma – och om hela meningen med föreningen.

Moussa Esa ger sig inte. Det är viktigt att känna till vem man är. Inte för inte är han redaktionschef på Assyriska riksförbundets tidning Hujådå – »Enighet« – som delar lokaler med fotbollsföreningen där Robil Haidari är marknadschef.
Det är tre dagar kvar till bortamatchen mot Falkenberg. Seger där och Assyriska Föreningen är nära, så nära, att för första gången i klubbens historia ta steget upp i Allsvenskan.

Men Robil och Moussa talar inte om fotboll. De pratar om assyriernas situation i Irak, där man kommit i kläm mellan amerikanska ockupationsstyrkor och muslimska terrorister. De diskuterar också Turkiets ansökan om att få kandidera till EU, som ska prövas just den här dagen.

Robil minns sitt besök i Midyat, staden i sydöstra Turkiet som en stor del av Södertäljes 15 000 assyrier räknar sin härkomst ifrån. Borgmästaren hade varit ångerköpt över att de jagat bort assyrierna. Se vad de fått istället! Militanta kurder, som gjorde livet surt för dem!
– Ja, kurderna är inte som vi, som lät oss bli dödade bara för att prästerna sa till oss att vända andra kinden till, säger Moussa Esa från baksätet.
Den blodiga historien, den blodiga samtiden, släpper snart sitt grepp om samtalet. Det är en strålande höstdag, bären lyser klarröda på oxelträden som kantar vägen och de båda unga assyrierna har skyhöga förhoppningar. De talar redan om den sista matchen i Superettan, mot Häcken i Göteborg, dit tusentals av deras landsmän förväntas komma resande från hela världen för att se Assyriska Föreningen ta steget upp i Allsvenskan i fotboll.
– Tänk att man känner sig så här när det är höst, säger Moussa Esa. Fan, vi brukar ligga i ingenmansland och inte ha något att hoppas på.

Så är det med Assyriska: det handlar alltid om fotboll – men aldrig bara om fotboll. När jag åker mot Falkenberg med Zelge Fans – »zelge« syftar på Södertälje, men också på det assyriska ordet för solstrålarna på den assyriska flaggan – har jag hela tiden känslan av att befinna mig på en familjeutflykt, snarare än en bussresa med vanliga fotbollssupportrar. Där är ordförandens kusin. Där är han som själv har spelat i A-laget och gjorde ett mål som alla minns mot Halmstad i cupen. Här finns en samhörighet, en entusiasm som man inte kan låta bli att smittas av. Och när supporterbussen tar paus vid en mack utanför Jönköping är det den samhörigheten som gör att trettio unga killar snällt köar framför en omständlig fjortonåring i kassan. Inga trakasserier, inga ansatser till vandalisering eller snatteri. Istället en värdighet och en respekt för omgivningen som en del svenska fotbollsfans skulle kunna lära sig mycket av.
– Det är som i ölreklamen. Här kan man vara sig själv, säger Ninos Sharro, vice ordförande i Zelge fans och den som leder klacken med sin megafon.
– Jag har själv åkt med Djurgården i flera år och det är sån skillnad. Där genomgår folk en total personlighetsförändring bara de sätter sig på bussen. Vi vet att vi representerar föreningen. Jag kan få samtal från min farbror: »åk till Skavsta och hämta två jugoslaver och visa dem deras lägenhet, här är nycklarna«. Så går det till i Assyriska, det är samma folk som är supportrar och som är styrelse.

Ninos farbror heter Charlie Sharro och är sportchef. Han är en kompakt och dynamisk man och på Falkenbergs IP kan man mycket riktigt se honom bland de andra supportrarna, de tillresta assyriska familjerna från Syd- och Västsverige, de medelålders männen som tuggar pistagenötter och verkar befinna sig i ett tillstånd av konstant vrede och indignation över det som utspelar sig på plan. Se nu när Dani Hamzo trampar på bollen och en liten tjock man som stått lutad mot staketet snor runt och slår ut med armarna i en obeskrivligt förorättad gest: »In med Kabba, för fan!« Charlie Sharro står mitt bland dem och vrålar lika högt som de. Han har varit med länge nu, han vet att varenda assyrier i Sverige vet bättre än han hur hans jobb ska skötas, men han vet också att det är han, och Zeki, som till slut måste sköta det.
Charlie och Zeki är »parhästar«. Det är Charlie själv som säger det, och det enda felet med den liknelsen är att man ser två identiska individer framför sig, ett par tålmodiga arbetsdjur som sliter jämnt och säkert för att dra lasset framåt.

Men Charlie Sharro och Zeki Bisso, Assyriskas sportchef respektive ordförande sedan 1992, kompletterar varandra snarare som de gamla polarna i en komedi. Lika eftertänksam och diplomatisk som Zeki är, lika het och påstridig är Charlie. Zeki är den snälle och Charlie den vilde och så har det varit ända sedan de kom till Sverige och lärde känna varandra i föreningens ungdomsverksamhet. Zeki har fått sköta den offentliga rollen. Med sin eleganta mustasch och sin mjuka, välmodulerade röst har han gjort uttalanden i föreningens namn, överbryggat motsättningar inom styrelsen och hållit tal på Småföretagarföreningens luncher. Charlie agerar bakom kulisserna, han bjuder in tilltänkta spelare till restaurangen han och Zeki driver på NK i centrala Stockholm, han fikar, knyter kontakter och skjutsar spelare och tränare fram och tillbaka mellan Stockholm och Södertälje. Det är ju inget självklart att svenska elitspelare lockas av en »invandrarklubb« med begränsad ekonomi och ett rykte om sig att vara stökig.
Man får satsa på andra värden.

– De känner mig, säger Charlie om spelarna. Jag hjälper dem. Jag fixar jobb, jag fixar hus, jag lägger mig i allting, vad de äter, vad de dricker, tjejer, allt. De uppskattar det. De kommer efter karriären, fikar med mig, säger »tack, Charlie, tack för ditt stöd«. Då är jag nöjd. Sådan är världen.
Han hämtar andan.
– Jag bygger relationer, förklarar han. Har jag en bög – han sänker rösten – så anpassar jag mig efter det. Har jag en muslim, har jag en rasist, jag anpassar mig. Jag tar med killarna, jag tar dem till min villa, lyx, fyrtiofem kvadratmeter altan, sitter ner, dricker kaffe med min fru. De vet: jag är en vanlig kille. Vi har vårt haschgäng, vi brukar kalla, jag, Erland, Dennis och Thomas. Vi snusar. Vi sitter tillsammans i bussen, vi dricker kaffe, vi gör allt.

Relationer, det är Charlies grej. Han berättar om den avskedade tränaren som grät i hans armar. Han berättar om hur han själv grät i två timmar när Conny Karlsson sa upp sig: »Jag älskade Conny!« Han berättar om de femton skinheads han tog på kanothajk när han var fritidsledare på Ronnaskolan: »De avgudade mig.« När man träffar Charlie Sharro för första gången behöver man inte vara en förhärdad skeptiker för att misstänka att han gör saker större än de i verkligheten är. Men frågar man spelare och tränare återgäldar de hans känslor. Unge mittfältaren Stefan Batan talar om Charlie som en »pappa«. Thomas Thudin, reservmålvakten, minns hur Charlie tog honom avsides den dag han kom till klubben och hälsade honom välkommen till »familjen« (Charlies familj eller klubben? Samma sak). Backen Johan Ländin, med sju år i föreningen, säger att Charlie alltid lyssnar på spelarna och »får saker gjorda enligt våra önskemål«.
Till och med de som har offrats på vägen har goda ord att säga om Charlie Sharro. Tomas Turesson, som fick sparken från jobbet som tränare och har minnen av en styrelse som inte drog sig för att försöka påverka laguttagningen, gör ett undantag för Charlie Sharro:
– Charlie var min man. Han var på varje match och träning, han stod upp för mig hela tiden. Vi åkte tillsammans till jobbet och han sa alltid vad han tyckte. Men han var alltid noga med att påpeka att jag skulle göra som jag själv tyckte var rätt.
Turessons efterträdare, Conny Karlsson, har samma minnesbild. När hans kontrakt skulle förnyas meddelade han Assyriskas styrelse att det fanns ett villkor: att Charlie var kvar.
– Jag vet ju vad Charlie har gjort. Jag kan inte tänka mig att man skulle kunna hitta någon som kan ersätta honom.

På Falkenbergs IP har Zelge Fans knappt släpat sig in med sin trumma när det blir uppenbart att allt håller på att gå på tok. Inga passningar går fram i dag, inga kombinationer lyckas. Med en minut kvar på första halvlek får Assyriska till slut en frispark i bra läge och trycker fram nästan hela laget. Istället får de en kontring mot sig och högerbacken David Durmaz misslyckas med att nicka bort en höjdboll. Falkenberg gör 1-0 och sekunder senare går halvtidssignalen. Missmodet faller som en teaterridå över fansen.
– Nu blir det svårt, suckar Robil Haidari. Nu kommer de att backa hem med hela laget. Och vi är inte bra på att vända matcher.
Assyriskas spel kollapsar fullständigt i andra halvlek. Falkenberg gör 2-0 och kostar på sig att missa en straff. Trummorna tystnar. En medelålders man framför mig slår frustrerat ut med armarna och sparkar i staketet med sina lågskor. En mjuk halländsk stämma kommer ut över högtalarna: »Var vänlig och sparka inte på materialet.«
Drömmen om direktuppflyttning försvinner i fjärran. Zelge fans bär ut den jättelika trumman från arenan och påbörjar de sex och en halv timmarnas bussfärd tillbaka mot Södertälje.

På bussen mumlas det en del. Det har varit rubriker kring Assyriska i tidningarna under hösten. Nu innehåller Expressen nyheten att någon kastat brinnande kartongbitar i tränaren Edmond Lutajs brevlåda. En hetsig man med mustasch är övertygad om att händelsen påverkat laget:
– Jag undrar vem som kan göra något sådant. Det är någon som vill störa vår uppladdning, som vill störa spelarna. Jag vill inte komma med teorier om rasism, sånt skit, men jag frågar mig om det här inte är folk som inte vill ha upp ett gäng blattar i Allsvenskan. Förstår du vad jag menar? Det finns folk som inte gillar oss!
– Nu börjar konspirationsteorierna igen, säger en yngre man några säten längre bak.
– Det blir en massa rubriker bara för att det handlar om oss, ropar mannen tillbaka. Sånt här händer hela tiden i AIK, i Malmö FF, i Enköping. Men det är det ingen som skriver om!

Jag ringer upp killen som sa det där om konspirationsteorier. Han heter Sargon Hawsho, är bror till styrelseledamoten Nubar Hawsho, systerson till klubbordförande Zeki Bisso och en typisk ung representant för ett samhälle som har färdats 200 år på tre generationer. Sargon är utbildad civilingenjör, har äldre bröder i restaurangbranschen och farföräldrar som är analfabeter. Hans morfar var fem år gammal när han påträffades levande bredvid sin mördade familj under de turkiska massakrerna 1915. Sargon står med ett ben i det assyriska samhället, men kan samtidigt betrakta det utifrån: föräldrarna som går i kyrkan varje söndag, fadern som aldrig skulle drömma om att gå ut i köket.
Den hetsige mannen på bussen, säger han, är absolut inte ensam om sitt resonemang.
– Assyrier är ett starkt kollektiv, det är vi mot alla andra. Det är ett litet samhälle och det är lätt att starta rykten, jag brukar säga att det räcker med att jag går in på Föreningen och säger någonting rakt ur luften så skulle det vara spritt kring hela Södertälje på tio minuter. Dessutom har vi en historia som minoritetsfolk i en fientlig omgivning. Vi har alltid sett på makthavarna med skepsis, vi misstänkliggör dem gärna. Men vi som är lite yngre och känner till det svenska samhället, vi har vuxit från det, vi har sett tillräckligt för att veta att konspirationsteorierna inte har någon grund.

– Sanningen att säga så är det ändå rätt roligt att spekulera om olika intriger. Missar vi Allsvenskan på grund av den här matchen, då lovar jag dig att det
kommer att bli en massa snack.

Strax efteråt träffar jag »Mister Assyriska«. Melek Bisso är en leende, halvskallig man som skulle kunna spela den levnadsglade munken i en medeltidsfilm. Han är lagledare och har varit aktiv i Föreningen sedan 1975; han är också morbror till Sargon Hawsho. Han har varit på Arosvallen i Västerås och sett Assyriskas värsta tabellkonkurrent Gefle vinna med 3-1 mot hemmalaget. Hans förklaring till resultatet är enkel:
– Du vet, Jonas Stark i Västerås försvar har spelat i Gefle. Han lät dem göra två mål.

Assyriernas svenska historia börjar på allvar 1971. Det var året då Assyriska föreningen i Södertälje bildades, av den lilla skara flyktingar från Libanon som utgjorde stadens assyriska koloni. Det var också året då militären i Turkiet tröttnade på landets inrikespolitiska kaos och tog makten genom en kupp. Det ledde till en upptrappning av konflikten på Cypern, där samvaron mellan muslimska turkar och kristna greker blivit
alltmer infekterad, vilket i sin tur fick följden att situationen för den kristna assyriska minoriteten i sydöstra Turkiet blev alltmer utsatt.
De som kunde sin historia (och det gör assyrierna), visste att det inte var första gången. 400-talets romerska rike var en orolig stat där våldsamma teologiska schismer utgjorde täckmantel för maktpolitiska konflikter. Vid »rövarsynoden« i Efesos år 449 klådde ett gäng munkar upp patriarken av Konstantinopel och drev igenom sin trossats – att Kristus var gudomlig, utan mänskligt inslag (den »monofysitiska« läran). Två år senare, vid kyrkomötet i Chalkedon, lanserades den kompromisslösning som all europeisk kristendom
bygger på: att Jesus är både Gud och människa, två naturer i en.
De motsträviga monofysiterna gav sig inte. De bodde i första hand i Syrien och blev snart anfäder till den kyrka som numera kallas den syrisk-ortodoxa. Från dem härstammar majoriteten av assyrierna i Sverige.

De syrisk-ortodoxa blev en minoritet som plågades hårt av sina kristna trosbröder i det östromerska riket. Villkoren lättades, paradoxalt nog, efter den arabiska erövringen av Syrien år 636. Muslimerna lät de kristna sköta sig själva mot att de erlade en särskild skatt.
Först med den turkiska nationalismen på 1800-talet väcktes problemen till liv igen. Det assyriska nationalmedvetandet grodde i kapp med det turkiska, och vid första världskriget kom explosionen. Assyrierna, liksom armenierna, drabbades av massakrer där upp till 150 000 människor kan ha dödats. Seyfo, Svärdets år, spelar än i dag en grundläggande roll i folkgruppens självbild.
I den nya, extremt nationalistiska turkiska stat som grundades av Kemal Atatürk efter kriget, var det grundläggande statlig policy att förneka existensen av minoriteter. Tillvaron i republiken Turkiet blev från början ett liv på nåder för assyrierna. Cypernkrisen blev den utlösande faktorn; det var dags att ge sig av för gott. Västtyskland tog emot den första vågen av assyriska utvandrare, och införde invandringsstopp 1974. Sverige blev nästa alternativ, och i Södertälje sökte Scania folk. Assyrierna, med sin vana att ty sig till varandra, massinvandrade till staden. Assyriska föreningens fotbollslag, som tagit noll poäng på 22 matcher under sin första säsong i division sju, fick nytt hopp. Melek Bisso minns hur spelarna flödade in under sommaren 1975 och hur man på hösten inte förlorade en match. Man har inte sett bakåt sedan dess.
Assyrierna ser sig själva som en invandrargrupp som redan från början siktade på att assimileras. De jämför sig gärna med judarna, för deras förmåga att kombinera inre sammanhållning med förmågan att ta sig fram i det omgivande samhället. »Vi vet att svenskarna gillar att man jobbar« som en supporter på bussen säger, »och därför visade vi dem att vi var beredda att jobba, mer än de till och med«.

Driften att klara sig i Sverige blev större, eftersom man inte hade något eget land att återvända till. Assyrierna var vana vid att vara i minoritet. Man hade redan från början en köpmannakultur och en tradition att hjälpa varandra att starta företag.
Historien om Assyriska är också en mycket svensk historia. Det svenska samhällets föreningsideal gjorde det möjligt för Assyriska Föreningen att frodas. Den genomorganiserade svenska idrottsrörelsen gav mycket specifika effekter hos assyrierna. I en patriarkalisk
kultur där prästerskapet och de äldre varit vana att bestämma, blev det plötsligt de unga – de som kunde skriva mötesprotokoll och stadgar och anpassa sig till ett nytt samhälle – som blev tongivande. De
drivande i Assyriska Föreningen var pionjärer.
– Du vet, vi var unga, tjugo, tjugotvå, säger Melek Bisso. Vi hade entusiasm, vi tänkte att allt var möjligt.

Assyrierna tog sig fram på alla områden, lånade ut pengar från familj till familj, lade timmar, dagar och veckor på att hjälpa andra att komma igång och visste att de hade hjälp att vänta i gengäld. De slog sig in i restaurangbranschen och startade servicebutiker, de klättrade på Scania och Astra, de fick representanter i riksdagen. Så sent som i höstas utnämndes den 32-årige assyriern Ibrahim Baylan, som lämnade Turkiet på 1980-talet, till svensk skolminister.
På fotbollsplanen tog det första inflödet av spelare upp Assyriska Föreningen till gamla division fyra. I den divisionen tillbringade man fem år, från 1984 till 1989, den längsta tid man befunnit sig i någon serie. Målet tog form: att bli bäst i Södertälje. Assyriska mätte sig mot Södertälje FF, en sammanslagning av stadens gamla storhet Södertälje SK (som faktiskt gjorde åtta säsonger i näst högsta serien på den tiden när ishockeykillarna kunde spela fotboll på sommaren) och BK Start. Det fanns också en hetsig släktrivalitet mot kusinerna i Syrianska. 1992, året när »parhästarna« Charlie Sharro och Zeki Bisso tog över, var året när man slutligen blev störst i stan.

Den 3 oktober 2004 går Charlie Sharro sin vanliga runda på Bårstas innerplan före det allsvenska kvalet mot Örgryte. Bakom den lilla idrottsplatsens ena läktare kan man se björkarna stå i sina höstfärger på sluttningen; våtblanka parkeringsytor omger hamburgerbaren och utfartsleden åt andra hållet. Sharro vet att det är parhästarnas avskedsföreställning: Zeki Bisso har bestämt sig. Tolv års ideellt arbete, diskussioner som aldrig tystnar, möten som aldrig tar slut: det är nog nu, det får räcka. I somras beslutades det att fotbollssektionen, efter 30 år, ska avskiljas från Assyriska Kulturföreningen och bli en självständig förening. Det blir en lämplig slutpunkt, nu avgår Zeki Bisso som ordförande.

Charlie Sharro gör alltid sitt bästa för att ge ett tvärsäkert intryck, men när han går där i mullret och röken undrar han hur världen kommer att se ut när trummorna tystnar och sikten klarnar.
För Stefan Batan är det bara ett stort ögonblick. Det är något speciellt med Bårsta för honom, något som inte bara kommer sig av alla gånger han dröjt sig kvar där efter träningen och nött frisparkar tillsammans med sina kompisar. Batan är också en av de unga assyrier som vuxit upp med arenan, som gått backen ner från Ronna efter kyrkan på söndagarna och stått där på läktaren med gubbarna som snurrat radband mellan fingrarna och mammorna som kört barnvagn i utrymmet mellan plan och läktare. Han minns kvalet 1999, när han själv var 14 år gammal och aldrig skulle ha kunnat drömma om att en gång få spela allsvenskt kval på Bårsta ihop med Zoran Manovic och Johan Ländin medan alla hans släktingar tittar på. Nu har drömmen blivit sann, Stefan Batan och alla hans lagkamrater går in på ett Bårsta där det ligger berg av rödvit konfetti längs sidlinjerna. De känner att de har vinden i ryggen.

Stefan Batan känner att han har lyft sedan Edmond Lutaj tog över som tränare. Under Conny handlade det mycket om att ta emot och spela vidare, nu känner Batan förtroendet att försöka dra sin gubbe, och behöver inte vara så rädd att misslyckas. Fem minuter in i matchen utnyttjar han det självförtroendet när han tar emot bollen på sin vänsterkant och beslutar sig för att gå inåt i banan. Han skär förbi ett par Örgrytebackar och har redan bestämt sig för att dra iväg ett skott när han ser Ivan Isakovic komma i jämnhöjd med honom i straffområdeslinjens andra ände. Batan lägger en enkel passning som Isakovic möter med en perfekt avvägd bredsida. Dick Last ligger raklång i luften, men bollen sitter otagbart vid hans bortre stolpe. Tur det, tänker Batan, jag hade tofflat den högt över.
Så långt har Assyriska tagit Örgryte med fullkomlig överraskning. Flera av spelarna känner att de har glädje av cupframgångarna i fjol, där de slog ut flera allsvenska lag och fick lära sig att allsvenska spelare inte är gudar. Fem minuter efter målet nickar Andreas Yacob-Haddad i ribban. Assyriska fortsätter att föra matchen in mot halvtidsvilan när de får en hårdhänt påminnelse om att det är ett allsvenskt lag de möter. Anders Prytz får omarkerad ta emot en kort frispark utanför Assyriskas straffområde. Han sticker ner mot kortlinjen och slår bollen snett bakåt. Paulinho tar emot och prickskjuter i krysset. 1-1 är ett resultat som Örgryte kan vara mer än nöjda med. Uppstickarna har haft sin chans, men nu känns det som att ordningen är återställd. Assyriska mattas. Matchen förlorar i intensitet.
När Kabba Samura, en kvart in i andra halvlek, får bollen vid mittlinjen känns det inte som om det skulle ändra på någonting. Hela Assyriskas lag befinner sig på egen planhalva, när Samura sätter fart mot Örgrytes mål beror det mest på att han inte har något alternativ. Örgrytes försvarare verkar dela bedömningen, för de backar hem och nöjer sig med att valla ut Samura mot kortlinjen. Väl där slår han på ett stenhårt skott som
stiger som en raket in i närmaste krysset.
Det är vid tillfällen som det här som Zelge fans glömmer bort att anpassa sig. Det är vid tillfällen som det här som de glömmer bort de svenska hejaramsor de har övat in för att visa att alla är välkomna i klacken. Nu – medan den stora trumman mullrar, en liten kille extatiskt studsar upp och ner och slår två PET-flaskor mot varandra och en medelålders man i ljus skinnjacka hamrar takten mot locket av en soptunna med ett hoprullat programblad – stämmer de upp de gamla talkörerna från klubbens ungdom:
»Assyriska beláb
YO YO!!
Ál ahsan meláb
YO YO!!
Bi dakhel gol
YO YO!!
Fi nis ál meláb
YO YO!!«
Assyriska är bäst, JA JA, gör mål från halva plan,
JA JA…
2-1 står sig tiden ut. Men Assyriskas fans vågar inte ta ut någonting i förskott. Det där baklängesmålet, det där ögonblicket av bristande koncentration, kan stå Assyriska dyrt när det är retur om fyra dagar. Det skulle vara ännu mer smärtsamt att misslyckas när man nu har kommit så nära.

I Göteborg, den 7 november, har all denna ångest tagit fysisk form. Det hörs på de tusentals assyriska fansen, som i vanlig ordning har trängt ihop sig för att söka trygghet hos varandra istället för att sprida ut sig över de tilldelade läktarsektionerna, men som i dag knappt hinner starta en ramsa förrän den fastnar i halsen eller blåser bort i tomheten över Nya Ullevi. Det syns på spelarna där nere på andra sidan löparbanorna, Assyriskaspelarna som kämpar med vetskapen om att de bara är 90 minuter, 68 minuter, 45 minuter från Allsvenskan, Örgrytespelarna som slåss med sin egen förlamning och prestationsångest. Det är två lag i kramp därnere på banan, de som vet att de är på väg att förlora sin allsvenska plats, och de som vet att de har den i handen, men är för skärrade av den vetskapen för att kliva fram och slutgiltigt rycka den åt sig. Där har Ivan bollen på kanten, men vågar varken utmana eller gå framåt för att möta när han spelat bollen ifrån sig. Där kör Sampson och Östlundh ett par fina passningsvarianter på mittplan, men vinner ingen mark och förlorar strax bollen. Örgryte matar boll på boll inåt straffområdet och faller så fort de får chansen. Men Assyriskas försvar är kyligt. Manovic täcker ut på sitt eleganta sätt, Durmaz sträcker ut en fot, Erland Hellström fångar det som blir över.
Det är halvtid och Länstidningens utsände tränger sig genom folkhopen. Under armen har han bunten med färdigtryckta löpsedlar – »GRATTIS ASSYRISKA«.
30 minuter kvar, 20 minuter. »Jalla loo, kom igen!« stiger ropen. Assyriska har en bra period, men de avgörande passningarna går alltid fel, det är alltid någon spelare som inte riktigt vågar, de har resultatet i bakhuvudet, det räcker att hålla Öis från målchanser. 18 minuter kvar. Christos Christoforidis, den långtidsskadade skyttekungen, korsar sig vid sidlinjen, Andreas Yacob-Haddad går ut. »Christos, bo slibo«, muttrar en man bredvid mig. »Ta in honom, det är som att ta ut två man, han gör aldrig en löpning, han ska ha bollen på foten.« Kvarten kvar. Och så får Christos bollen med Kabba Samura i friläge bredvid sig: Christos väljer att försöka göra en tunnel och förlorar bollen. En Assyriskasupporter faller framstupa med ett vrål över sitt säte. Och fortfarande är det mer än tio minuter kvar.
Assyriska är trötta nu. Var det det här laget som aldrig tjongade bort bollen? Ländin rensar upp på läktaren, Östlundh upp i luften. Det hörs inga ramsor längre. Även Samura har gått av, Ghassan är inne istället, det är fem spelare på mittfältet och Christos ensam på topp. Ingen pressar Örgrytes backar längre, de kan stå vid mittlinjen och måtta inlägg mot Assyriskas straffområde. Plötsligt är Erland överspelad, men får
upp en hand. I nästa ögonblick är Örgrytes Tryggvi Gudmundsson fri, men chippar över. Känslan går runt på Assyriskas läktare: där hade de sin chans, nu kommer vi att fixa det.
Alla de assyriska fansen är i mittgångarna nu. Ett högtalarmeddelande på assyriska vädjar till publiken att stanna på läktaren efter slutsignalen, men folk pressar ner mot avspärrningarna. »Ska vi storma?« säger en tonårskille till en annan, andra sänder upp böner till Gud och till de assyriska spelarna, »jag ber er, snälla, jag ber er!« Det finns ingen assyrisk spelare på motståndarens planhalva.
»Domaren har lagt till minst tre minuter«, säger högtalarrösten – och där är bollen i straffområdet igen, studsar hit och dit, där har Gudmundsson den och får iväg ett inspel, där tar den på benet på en täckande Pierre Bengtsson, där skruvar den sig i en märklig båge över Erland Hellström.
Där, som i en hånfull mardröm, hänger bollen i luften i vad som känns som en evighet, utan att någon av alla de människor som i skräck och vantro följer den med blicken kan nå den och vifta undan den. Sedan dalar den in i målet och allt, allt är förbi.
Det är två och en halv minut kvar på klockan, men Assyriskaspelarna blir liggande, framstupa där de fallit. De vet att de har fått nådastöten.

»Den ville in«, säger Ninos Utay. »Den ville det.« Han ska köra bil tillbaka till Stockholm, men sitter kvar på huk på asfalten utanför Nya Ullevi, med konfetti i håret, blanka ögon och knogarna slagna i blod.
Bredvid honom gråter folk. En man pratar monotont, medan han sneglar uppåt mot den obevekliga himlen. »Han ville inte. Han ville inte att vi skulle gå upp. Han ville inte ge oss en plats.«
Sorgen är bedövande, men den fromma resignationen är typisk för assyrierna: ingen tar till våld i sin frustration över Guds dom. »Hur ska man kunna komma över något sånt här?« säger Ninos Utay. »99, det var inte så här. Inte cupfinalen. Jag skulle hellre ligga mitt i Superettan hela säsongen än det här.«

Väl hemma i Södertälje finns det ingen plats för supportrarnas egen besvikelse. All kraft går åt till att stödja spelarna. De har åkt buss fem timmar genom Sverige och defilerar stumt in i föreningslokalen medan människor omfamnar dem eller bara tyst sträcker ut händerna för att röra vid dem. Lagkaptenen Zoran Manovic står framför podiet med en mikrofon i handen och säger med bruten röst att han var med i det allsvenska kvalet 1999 och i cupfinalen 2003; och nu det här.
– Det känns som jag förlorat allt med Assyriska.
– Nej, Zoran, ropar en röst från publiken, vi är stolta över dig!
Efteråt står Dennis Östlundh mitt på golvet och stirrar rakt framför sig med tom blick, medan gamla män kommer fram och omfamnar honom och tonårskillar dunkar honom i ryggen.
– Du är en hjälte!
– Dennis, du äger!

Och bredvid står Johan Ländin, och hinner i sin bottenlösa bedrövelse tänka på de här människorna, som han nu har haft omkring sig sedan han kom till Assyriska för sju år sedan, som lider mer än han och ändå tar sig tid att trösta honom och hans lagkamrater. Det gör det extra smärtsamt, det är just för de människornas skull som han önskar att han hade fått gå upp i Allsvenskan. Han vet vad det skulle ha betytt för dem.

Tidigt på morgonen nästa dag ringer telefonen hemma hos Stefan Batan i Ronna. Det är Charlie Sharro, som ber Batan att komma ner till föreningslokalen och prata med några journalister. Batan har ingen lust att prata om sin besvikelse men ger sig av ändå. Han sitter vid ett bord tillsammans med David Durmaz och Christos Christoforidis när han plötsligt hör en av journalisterna säga i en telefon. »Ja? Så Assyriska är alltså i Allsvenskan?« Ögonblicket därefter kommer Melek Bisso rusande med ett fax från Svenska fotbollförbundet i handen: Örebro SK:s elitlicens kommer inte att förnyas. Det bör betyda att deras allsvenska plats går till Assyriska. Möjligheten har varit känd, men ingen har på allvar vågat tro att förbundet skulle göra allvar av sitt hot. Bottenlös förtvivlan förbyts i himlastormande glädje. Zeki Bisso, den försiktige ordföranden, manar till besinning: Örebro kan faktiskt överklaga beslutet. Hans ord drunknar i ljudet av jubelvrål, ringande mobiltelefoner och snart också smällarna från fyrverkerier när beskedet sprids bland Södertäljes assyrier.
Efter några timmar kommer bussarna, från Örebro, Göteborg och Jönköping. Klockan två på natten anländer en bil med två bröder som stängde restaurangen i Göteborg så fort de fick beskedet. Thomas Thudin, reservmålvakten, säger till några av supportrarna som tackar och omfamnar honom att han nästan skäms. Han spelade ju inte en minut i år.

Supportrarna klappar om honom igen och säger att de har sett honom på träningarna och vet vad han har gjort för laget. Thudin blir varm om hjärtat och tänker på sina kompisar, som undrade hur han kunde spela i den där klubben där supportrarna slog folk på käften. Han önskar att de hade varit med nu, då hade de förstått.

En månad senare slår Appellationsnämnden fast licensnämndens beslut. Redan en halvtimme efter beslutet ligger det en avslagen stämning över föreningslokalen.
På det slitna långbordet där Melek Bisso nyss satt och gång på gång sade att han inte hade sovit på en månad, där ligger nu bara en kullvält, oöppnad ölflaska. Melek har satt sig i ett rum någonstans med Zeki och Charlie, och håller enligt ryktet på att slutförhandla med Zoran Lukic. Det är som om den långa, ovissa tiden i ingenmansland har sugit musten ur assyrierna. Två män utför en pardans för ett kamerateam, medan några andra trött tittar på. En storvuxen ung man i munkjacka och träningsoverallsbyxor kommer med en skurhink och börjar svabba taket där skummet från omskakade ölflaskor slog upp när beskedet från Appellationsnämnden kom på storbildsskärmen. Bara unge Tomas Baresso är på festhumör. Han har nyligen opererat hälsenan och har sitt gipsade ben utsträckt på stolen framför sig, men han har också en gin och tonic i näven och berättar för alla som vill höra på att den här domen, som gör att hans lag går upp i Allsvenskan på ett svenskt lags bekostnad, visar vilket bra land de lever i:
– Jag ska säga till dig, ni svenskar är det mest öppenhjärtiga folk som finns. Om det varit tvärtom, om ni kom till oss och skulle bo hos oss, vihade kört över er, jag lovar. Jag säger det till alla, prästen säger: »vi ska inte fira Halloween«, jag säger »håll tyst, präst, hej då, det här är fucking Sverige och här firar man Halloween. Förstår du?«
Jublet stiger en sista gång när ytterligare en nyhetssändning förkunnar Assyriskas lycka. Två unga män i välputsade hakskägg och snygga kostymer sitter kvar för sig själva, de är inte riktigt en del av festligheterna. De heter Melke Demir och Naramsin Oyal och är två av de unga assyriska spelarna i A-truppen.

– Se på dem, säger någon i örat på mig. De ser inte glada ut. De har redan börjat fundera på var de ska spela nästa år.

Framgången bär problem med sig. Det är problem som hopat sig bakom kulisserna under det senaste halvåret och som nu, efter säsongen, inte kan hållas under ytan.
En del är rent praktiskt. Marknadschefen, Robil Haidari, har haft en tuff november. Han har försökt förhandla med sponsorer utan att veta om Assyriska ska spela i Allsvenskan eller Superettan, vilket naturligtvis är en omöjlig utgångspunkt. Dessutom har fotbollsförbundet tröttnat på att ge dispenser för Bårsta IP och därför har Haidari suttit i möten på Råsunda, Söderstadion och Tunavallen i Eskilstuna för att reda ut var ett eventuellt allsvenskt Assyriska ska spela. Han ligger sömnlös om nätterna och frågar sig var hans reklamskyltar ska placeras på de nya arenorna, och om hans sponsorer överhuvudtaget accepterar att få dem flyttade till Stockholm eller Eskilstuna.

Samtidigt tjatar supportrarna om att Assyriska ska skaffa nya spelare. De ser inte alla tusentals detaljer som måste åtgärdas för att ett Superettanlag ska bli allsvenskt, de funderar inte över att knappt någon i den befintliga truppen har kontrakt för 2005, att man inte ens har bestämt vem som ska vara tränare. De är underbara när man bekräftar deras illusioner, tänker Robil Haidari, men annars kan de vara besvärliga att ha att göra med.

Värre är att personmotsättningar i styrelsen sinkar verksamheten.
I hela Sverige, i synnerhet på landsbygden, hittar man fotbollsklubbar där släktband och affärskontakter spelar en stor roll. I en liten homogen klubb, som för bara 30 år sedan spelade i division sju, och som dessutom har rötter i en orientalisk klankultur, blir effekterna extra tydliga.
Assyriskas dominerande personer har nära band till varandra – Zeki Bisso och Charlie Sharro driver NK-restauranger tillsammans, och Zekis bror Melek
är lagledare. Även bröderna Bissos systerson, Nubar Hawsho, sitter i den avgående styrelsen. Hawsho driver restaurangrörelse – Mondo restauranger, kedjan Coffeehouse by George och fiken på Södertörns högskola och Karolinska sjukhuset – tillsammans med sin svåger Ferit Varli (Assyriskas vice ordförande) och Ferits bror Kenan (styrelsemedlem). I rörelsen ingår också restaurang Ture i Sturegallerian, där restaurangchefen heter Robert Baydono. Baydono var med i styrelsen fram till hösten 2003 och ingår nu i den arbetsgrupp som förbereder valet av Zeki Bissos efterträdare. För att ytterligare komplicera saken är Charlie Sharro också delägare i Ture.
En annan släktgruppering utgörs av bröderna Fehmi och Metin Tasci, kanslichef respektive »sportledare«. Metin Tasci är som gammal lagkapten i Assyriska den i styrelsen som kan luta sig mot de största idrottsliga meriterna. På senare tid har relationen mellan Charlie och bröderna Tasci varit frostig, något som enligt Charlie går tillbaka till den tid när Edmond Lutaj kom till klubben och tog Metins plats på mittfältet. När Lutaj, med Charlies stöd, blev assisterande tränare och till sist huvudtränare, gjorde det stämningen mellan Charlie och bröderna Tasci ännu kyligare.
Men sanningen är också att Charlie Sharro överhuvudtaget är en omstridd person i föreningen. Han tar stor plats och är inte direkt någon diplomatisk person – han är »lite diktator«, som han själv uttrycker saken. Visst är han bra på att få saker gjorda, menar Johan Ländin, men han rådfrågar nog inte alla andra innan han gör det. Det gör att det finns gott om folk inom Assyriska föreningen som tycker att Charlie Sharro är en pamp och en besserwisser. Zeki Bisso har med sitt diplomatiska sätt balanserat en stor del av oppositionen, men när nu Zeki ska avgå uppstår naturligtvis en rubbning av maktbalansen.
Sargon Hawsho, supportern som är släkt med halva styrelsen, har sett allting förr.
– Det här är folk som träffas varje dag, som driver affärer ihop och som bevakar sin släkts intressen. Det är inte som en svensk styrelse, där man träffas någon gång i veckan. Det är en liten värld där folk kan gå omkring och vara sura på varandra hur länge som helst, det räcker med att någon har sagt något dumt en gång så ser man snett på varandra.
I Assyriskas sportkommitté – som ska kontraktera spelare och tränare – finns alla styrelsens tre grupperingar representerade: Charlie Sharro och Melek Bisso, Metin och Fehmi Tasci, Ferit Varli och Nubar Hawsho, och så Cemil Jacob, som är ny i styrelsen och ett oskrivet kort. Personkonflikterna och Assyriskas oklara plats i seriesystemet sätter nu stopp för nödvändiga beslut. De kontraktslösa spelarna får vänta på besked. Dennis Östlundh, som varit något av lagets stjärna och som ingår i Charlies »haschgäng«, är särskilt otålig. Redan ett par dagar efter licensnämndens inledande beslut tycker han att det är märkligt att han inte hört av Assyriska. »Man vill inte åka iväg utan att ha sin framtid klar.« Och någon vecka senare har han hunnit bli riktigt rastlös. »Jag börjar lessna. Det är märkligt. Tiden går.« Jag berättar att jag pratat med Charlie Sharro och att Charlie verkar vara ganska säker på
att alla spelare kommer att stanna kvar.
– Det måste vara en skön övertygelse att ha, säger Östlundh med en röst som dryper av ironi.
Den 18 december skriver Dennis Östlundh på för AIK.
Samtidigt undrar tränaren Edmond Lutaj över sin framtid i Assyriska. Klubben har det senaste decenniet haft störst omsättning på tränare av alla svenska elitklubbar. Lagledaren Melek Bisso har inga problem att förklara besluten för mig. Conny Bååth, som tog upp klubben till norrettan 1992? »Det var ett misstag att behålla honom, han hade inte kvalifikationer på den nivån.« Kenta Ohlsson? »Han var alldeles för snäll, när spelarna ringde honom och sa att de var sjuka så sa han: ›OK, du kan stanna hemma‹« (Melek höjer ögonbrynen och slår ut med armarna). Janne Stahre? »Resultaten var inte bra. Då måste vi reagera.« Rolf Zetterlund? »Han hade inte alls någon disciplin med sig.«

I juli var det alltså dags igen: Assyriskas styrelse ringde till Edmond Lutaj och meddelade att Conny Karlsson sagt upp sig. Kunde Edmond, som ju var
assisterande tränare, tänka sig att ta över tills vidare?
Edmond sa tvärt nej. Conny hade inte sagt upp sig för att saker var bra, resonerade han, Assyriska hade förlorat två matcher på raken och det var mycket gnäll i truppen. Edmond Lutaj lät sig ändå övertalas att leda laget vid bortamatchen mot Gais, som blev en psykologiskt livsviktig 1-0-seger. Efter den trepoängaren skingrades åskmolnen; spelarna var glada och Edmonds tvivel försvann – trots att han redan hade fått påstötningar från styrelsen om vilket lag han borde ta ut, något som flera tränare före honom också råkat ut för.
– »Jag är huvudtränare« sa jag. »Jag tar ut de spelare jag tror kan vinna matchen.« Så jag satte in Durmaz och Pappas istället för Ländin och Isakovic. Jag visste hur det var i föreningen. Jag ville stänga den dörren med en gång.
Andra dörrar var svårare att stänga. Edmond är från Albanien och van vid att folk brusar upp. Det tonläge som finns kring Assyriska, där ingen ser skillnad på
styrelse och supportrar och alla har åsikter om allting, det har han inga bekymmer med.
– Men det här att folk kommer och ska snacka med tränaren för att ens bror ska få spela, det är jag inte van vid. Det skulle aldrig hända i Albanien, det är en fråga om stolthet.
2004, säger Edmond Lutaj, var året när »folk förstörde min bil varannan vecka« (det finns fyra polisanmälningar om skadegörelse på Lutajs bil, dels från så lång tid tillbaka som december 2002 och augusti 2003, dels från den 22 augusti och 31 augusti 2004). Edmond är övertygad om att folk med anknytning till spelarna låg bakom, folk som var missnöjda för att deras släktingar inte fick spela.
– Jag tog inte jobbet för att få vänner och jag visste vad jag gav mig in på. Och det som hände påverkade mig inte i jobbet, utan fick mig att arbeta dubbelt så hårt. Jag ville visa dem som gjorde så här att de inte
kan påverka mig.
Men privat tog det hårt på honom. Före matchen mot Brage gick han ner och kollade bilen eftersom han skulle åka på ett viktigt möte på skolan där han jobbar nästa morgon. Fy fan, tänkte han, bara de har låtit bilen vara nu. Alla fyra däcken var sönderskurna. Edmond fick en spänningshuvudvärk som varade i tre timmar.
Nästa incident kom den 5 september, vid matchen mot Boden. Den slutade i besvikelse, 0-0 mot bottenlaget på hemmaplan, och efter matchen kom Yilmaz igen och ville snacka om varför hans bror inte fick spela.
Yilmaz, som i verkligheten heter något annat, har flera gånger figurerat i liknande sammanhang. Han har haft uppdraget som publikvärd för VIP-läktaren, han är en av dem man ser på alla träningar och han har flera gånger agerat talesman för sin bror. Tomas Turesson minns sitt första samtal med honom: »Jag har många kontakter i styrelsen. Bosse Petersson lät aldrig min bror spela. Sen fick han sluta. Tänk på det!« Yilmaz har jobbat som dörrvakt och det går många rykten om hans skumma kontakter, men han beskrivs också som en »skön lirare« och en »trevlig kille«.
Edmond och Yilmaz känner varandra väl och Edmond hade sagt åt honom att inte komma fram
efter match, när han är uppe i varv. Efter matchen mot Boden urartade situationen. De stod och skrek på varandra i det lilla mellanrummet mellan plan och omklädningsrum på Bårsta, medan Edmonds fru stod bredvid och grät. Edmond polisanmälde händelsen, som snabbt hamnade i tidningarna.
September fortsatte som en rubrikernas månad. Mittfältaren Alexander Pappas lämnade klubben, efter att enligt egen uppgift också ha blivit hotad, TV4 avslöjade att Yilmaz tidigare var dömd för misshandel efter en bortamatch mot Brage 2002, och slutligen kastades de brinnande kartongbitarna ner i Edmond Lutajs brevlåda. Resultatet blev att klubben slöt sig. Misstron mot myndigheter, sammansatt av nedärvd minoritetsstatus, den ofta berättigade känslan av att vara diskriminerad i det svenska samhället, och av klansamhällets slutna och konspiratoriska världsbild, väcktes till liv på nytt. Man ansåg att man orättvist utmålats som en problemklubb. Assyriska beslutade att enbart Zeki Bisso skulle uttala sig i medierna, och de interna diskussionerna om Yilmaz band till klubben (där folk inom styrelsen pläderade för att både han och hans bror spelaren skulle sparkas) hölls hemliga.
Edmond menar att man borde ha gått ut och erkänt problemen, inte mörklagt, för då förlorar man i trovärdighet.
– TV4 var väldigt aggressiva mot föreningen, men så blir medier när de märker att någon har någonting att dölja. Jag tog inte upp saken med klubben, för jag vet hur livrädda de är för media. Jag tror att Assyriska vill lösa de här problemen, men jag tror inte att de har hittat verktygen.
– Vi har snackat mycket inom laget om att folk måste ta och lugna ner sig, säger Johan Ländin. Hade de styrt upp det där för ett par år sedan, hade det gått mycket bättre nu.
Thomas Thudin, reservmålvakten, tycker att det verkligt sorgliga är att Assyriskas fans, som är de varmaste och härligaste människorna i världen, utmålas som ligister i tidningarna.

Sådan är klubben som nu har gått upp i Allsvenskan: en sorts hybrid mellan korplag och elitförening, en tät och familjär miljö där problemen är avigsidan av den värme och samhörighet som är ett lika påfallande drag hos föreningen. Avgående ordförande Zeki Bisso förstår att det inte kan fortsätta på det här viset. Men precis som många andra i föreningen känner han ett visst vemod när han tänker på det som kan gå förlorat när Assyriska utvecklas vidare.
– Vi måste ha tydligare gränser mellan supportrar och spelare, vi måste bli mer professionella. Men om vi lyckas hålla oss kvar i Allsvenskan, då finns det risk att vi blir för professionella, det blir ansvarskrav mot allt och alla. Det är en svår kombination, vi vill inte tappa själen.
För den som kommer utifrån kan resultatet av de hopblandade rollerna och infekterade relationerna i Assyriskas ledning bli oförståeliga.
Våren 2003 blev den före detta spelaren Fredrik Dahlin uppringd av en fraktion inom Assyriskas styrelse, som undrade om han var intresserad av att »titta på organisationen« eftersom han jobbade som ekonom inom Ica. Assyriska hade precis sparkat Tomas Turesson, och »det brann i väggarna«, som Dahlin uttrycker saken. Att han dragits in i ett sorts kuppförsök var inget han reflekterade över, men det stod snart klart att de som vänt sig till honom var yngre
krafter inom styrelsen – Robert Baydono, Nubar Hawsho och Ferit Varli – och att de ville använda honom för att komma åt Charlie Sharro. En omröstning i styrelsen beslöt med minsta möjliga majoritet att göra Dahlin till sportchef i Sharros ställe. Sharro, minns Dahlin, var inte nöjd med situationen (»det var ju inte hans lekstuga längre«), men höll god min och sa att han behövde ett halvår för att avveckla verksamheten.
En dag efter en träning blev Dahlin konfronterad
av en supporter som i tydliga ordalag talade om för honom att han inte var välkommen i föreningen. Några dagar senare upptäckte han ett meddelande på sin telefonsvarare, där han uppmanades att hålla sig borta från Assyriska om han var rädd om sina knäskålar. Dahlin spelade upp meddelandet för sina kamrater i styrelsen, som hävdade att de kände igen rösten: det var en anhörig till Charlie Sharro. De skulle tala med vederbörande, förklarade de. Dahlin gjorde polisanmälan (utredningen lades ner »i brist på spaningsuppslag«.) och drog sedan öronen åt sig och lämnade
föreningen.
– Det var inte roligt längre. Och jag hade ju mitt jobb på Ica.
Charlie Sharro medger i dag med en axelryckning att det säkert var supportrar till honom som agerade, »det var inget jag sa åt dem att göra«. Det är tydligt att han inte tycker särskilt synd om Dahlin.
– Han gick bakom ryggen på mig, han och de andra.
Charlie Sharro återvände till sin post, han och nye tränaren Conny Karlsson fann snabbt varandra, och det började gå bra för Assyriska igen. Hösten 2003 slutade med säkrat kontrakt i Superettan och en uppmärksammad final i Svenska cupen.
Vad beträffar Robert Baydono hoppade han av styrelsen i vredesmod, men Fredrik Dahlin minns att han ringde upp efteråt och tyckte att de båda skulle åka till en Assyriskamatch på Bårsta och ställa sig bredvid varandra på läktaren. »Så kan folk få undra vad det är vi håller på att koka ihop.«
Det egendomliga, tänkte Dahlin, är att Robert och Charlie äger restaurang tillsammans. Han kan inte förstå att man kan agera så mot varandra när man är kompanjoner.
En annan laddad fråga är hur klubben ska förvalta sitt assyriska arv. Frågar man Eddie Demir har han sin åsikt klar. Eddie är en eldsjäl som tränar Assyriskas 93:or och som kan sitta på sin restaurang Crazytown och berätta i timmar om det legendariska 1980-laget med Kennedy och Fredrik Samuelsson, som han tränade för Södertälje FF, och som plockades över på ett bräde av Assyriska 1991 när SFF gjorde konkurs.
– Alla väntade sig att våra spelare skulle hålla på jalla hit, jalla dit. De bestämde att de skulle vara dubbelt så disciplinerade som alla andra. Folk pratar fortfarande om det laget. Och varför? För att vi spelade som assyrier, för att vi vågade göra det oväntade. Det
är vår mentalitet, vi vill framåt, men det är som om klubben skiter i oss. Under Peter Antoine, då fick de unga spelarna chansen, men sen… Det är som om svenska spelare har mycket högre status i klubben.
Folk som Dennis Östlundh som bara springer och springer, istället för någon som bryter mönstret. Jag vet att jag är obekväm, jag vet att klubben inte tycker jag ska säga det här, men jag talar för de unga spelarna, säger »ge dem lika bra lön som svenskarna, jag vill inte att de ska bli lurade«. Jag vill inte att klubben utnyttjar det faktum att de vill spela för sitt folk.

Många håller med Eddie och andra menar att han har sina skäl att säga som han gör: han är storebror till Melke Demir, en av de många assyriska spelare som kommit upp från ungdomslaget men har svårt att slå sig in i A-laget. Melke brukade dela rum med Micke Borgqvist, som kom från AIK och Djurgården och spelade i Assyriska mellan 2000 och 2003. »Borken« är den sortens hårdslitande mittfältare som brukar ses som den nordiska fotbollsskolans främsta företrädare på jorden och det är kanske inte så oväntat att hans syn på Assyriska skiljer sig en del från Eddie Demirs.

– Melke brukade säga: »Om Gud vill så gör jag mål, Gud gjorde så jag missade den där chansen!« Jag sa till honom: »Melke, har du hört hur du själv låter?« Jag menar, om jag inte har ett jobb, vad har Gud med det att göra? Det får inte bli för många assyrier i laget, för de har inte rätt mentalitet. För en nordbo är den fel i alla fall. Jag menar, om man förlorar bollen, då är man uppfostrad att ta tillbaka den, men de står och tittar på. Jag hamnade i konflikter hela tiden om det där. Vi brukade köra tvåmål på träningarna före match och då kom jag hem helt rasande och min fru sa åt mig: »Jaha, har det vart tvåmål?« Men själva tycker de att de är bäst och kan allt och frågade jag dem »vad ska du bli?« så sa de »jag ska bli proffs«! Jaha! Hur fan ska du göra då? Om jag var tränare skulle jag aldrig acceptera att sitta med nåns kusin eller nåns farsa och förklara varför den och den inte får spela. Det där med att det inte spelar nån roll hur många assyrier det är i laget, det är skitsnack.
– Vad händer nu när de går upp i Allsvenskan då? undrar jag.
– Ja, hur ska det gå? Ska de kontakta fotbollsförbundet och säga »hallå, kan vi få ta två veckors uppehåll, för Ghassan ska köra sin Ramadan så han får inte äta och dricka medan solen är uppe«? Eller »kan vi få köra 2x30 så att Zoran orkar«? Nej, alltid när det var spelarsamtal så undrade jag, vad vill vi med det här egentligen? Jag har fan ingen lust att sitta i bilkö till Södertälje för att komma hit och laja. Det är alltid samma sak, man löser problemen för dagen, men man gör aldrig en långsiktig lösning. Frågar du en assyrier om det här så tycker han väl att det är helt naturligt. Om det saknas skosnören till fotbollsskorna, då tar de någon tejp runt. Men om du är skolad med ordning och reda och att alla sköter sitt, då kan du bli galen. Jag får inte ihop det där, för de här människorna driver restauranger och har anställda och där kan de väl inte komma och säga »nej, tyvärr, maten är slut«!

Charlie Sharro är benägen att hålla med »Borken«. Han och Zeki har arbetat för att få in fler svenskar både i styrelsen och i laget. Charlie förklarar helt frankt att hen hellre jobbar med svenskar, för då vet han att saker och ting blir gjorda. Det är anledningen till att han gjorde Borgqvist till lagkapten efter Metin Tasci, trots att många tyckte att Zoran Manovic borde ha blivit vald eftersom han varit längre i klubben (om spelarna säger någonting som Charlie inte håller med om, då, säger han och ler, »kör han över dem«). Det är också anledningen till att Micke Borgqvist, alla sina reservationer till trots, är ett av de namn som nämns i samband med tränarposten i Assyriska i december.
Han är inte den ende. De andra är, i alfabetisk ordning: Reine Almqvist, Peter Antoine, Anders Grönhagen, Bosse Johansson, Benny Lennartsson, Zoran Lukic, Edmond Lutaj, Lars-Olof Mattsson, Richard Money, Torbjörn Nilsson och Bosse Petersson. Plus någon som heter »Olsson från Arboga«. Flera av dessa är exempel på den vilda ryktesspridning som uppstår på grund av hemlighetsmakeriet kring Assyriskas styrelse. Andra är rena missuppfattningar, Torbjörn Nilsson och »Olsson från Arboga« visar sig båda vara identiska med L-O Mattsson, som bor i Arvika och har samma bakgrund från Västra Frölunda och U21-landslaget som Torbjörn Nilsson. Men Assyriska har verkligen varit i kontakt med Zoran Lukic ända sedan Lukic lämnade Djurgården i somras. Förhandlingarna strandar emellertid snabbt och Lukic går till Örgryte.
Charlie Sharro är mest lättad över den saken. Han vill fortsätta med Edmond Lutaj som tränare, och han har dessutom en klar idé om vem han vill ha som assisterande. Redan när Conny Karlsson slutade ringde han den gamle lagkaptenen och gode vännen Micke Borgqvist, men »Borken« stod i hallen med resväskorna packade och kunde inte ta jobbet. Nu ringer Charlie på nytt och den här gången är »Borken« intresserad. Men han vet ju hur det går till i Assyriska, så det är en fråga han vill ha svar på: »Är det du och Zeki som vill ha mig«, frågar han, »eller är det förankrat i styrelsen«?
Sharro bedyrar att han har styrelsen med sig. I själva verket känner Charlie att hans idéer möter hårt motstånd. Bröderna Tasci har aldrig gillat Edmond och att han nu dessutom är Charlies kandidat gör inte saker och ting bättre. Charlie får gå med på de andra kandidater som förs fram, i huvudsak Lars-Olof Mattsson, men han hyser hela tiden hoppet om att förhandlingarna ska gå i stöpet, så att han ska kunna få igenom Edmond och »Borken« istället. Striden fortsätter innanför lyckta dörrar. Nu när ordförandevalet stundar blir det naturligtvis extra viktigt att få igenom just sin kandidat. Ryktena flyger bland de assyriska fansen. »Nu är det krig därinne«, säger folk och ler menande mot varandra.
De spelare som har varit länge i klubben är inte särskilt förvånade.
– Vi får inte höra nånting om tränare, de borde prata både med mig och med andra, säger lagkapten Zoran Manovic. Jag tycker Edmond ska fortsätta, han är ny som tränare, men han har rutin från Assyriska. Och den rutinen är mer värd än mycket annan rutin.
Manovic har också en tydlig uppfattning om varför saker går så långsamt:
– Jag har haft en känsla av att det varit konkurrens i styrelsen. När man har framgång, då säger alla att »det är jag, det är jag som har fixat«. Det är bra med konkurrens, men det ska vara ärlig konkurrens. Men om jag spelar mittback med Pierre Bengtsson och jag inte hjälper honom, då tror alla att jag är bättre än han, men det andra laget gör mål! Den känslan har jag ibland haft med styrelsen. Det handlar om vem som betyder mest av dem.
Johan Ländin håller med:
– Vi borde redan ha varit i träning. Jag var uppe hos Charlie i går och sa att i mitt fall är det lite stolthet. Jag har varit i föreningen i åtta år och jag vill inte att vi går upp och blir slagpåsar. Det är viktigare än plånboken. Vi fick en sån skön start i år bara för att vi hade en tränare klar och kunde börja köra i december. Och så gör de precis tvärtom. Man börjar undra hur de tänker, om de tänker överhuvudtaget. Charlie höll med mig om att det är för många som tycker, för många inblandade. De har så många intriger för sig själva. De måste fixa ihop det här nu, sen kan de sätta sig ner och tjafsa om vem som ska sitta var. Det har väl med identitet och bekännelse att göra.

En assyrisk juldag föregås av fasta. Man äter frukt och grönsaker i en vecka och sparar sig till julmiddagen, som innehåller traditionella rätter som asprakh, vinbladsdolmar, och dasheshto, kall risgrynsgröt, till efterrätt. Sedan går männen på visit hos vänner och bekanta, medan kvinnorna stannar hemma och tar emot kringvandrande besökare. Därefter är det dags att samlas på något av de assyriska föreningshusen.
I den stora samlingslokalen på Hantverksvägen i Södertälje finns det bara ett samtalsämne den här julen: vem som ska bli tränare i Assyriska.
Stämningen är hetsig vid borden. Många är missnöjda med kandidaterna: L-O Mattsson är en typisk trött gammal svensk, säger många, och vad Edmond beträffar har många inte förlåtit honom hans taktiska dispositioner mot Örgryte. Vad fan, sätta in Christos! Han spelade bort oss, bo slibo! Han har ingen erfarenhet, ingen karisma!
Då tar Cemil Jacob till orda. Han sitter i Assyriskas styrelse, driver en skoaffär och får ofta besök av fotbollsagenter. Han har hört om en ung portugis som ska ha varit assistent till Mourinho. Han är ung och ambitiös. Han står för Assyriskas typ av fotboll. Låt honom komma hit. Låt klubben betala flygbiljetten så får han snacka för sin sak.
Andra säger emot. Se hur det gick för den där tjecken i AIK. Sverige är något speciellt. Vem som helst klarar sig inte här.
Men Cemil Jacob ger sig inte. Tiotusen kronor, säger han. Det är allt en biljett kostar. Kom igen, varför inte chansa?

Förhandlingarna med L-O Mattsson strandar. Mattsson vill pendla från Arvika, något som är oacceptabelt för Assyriskas styrelse. Han har dessutom hört sig för på telefon med Conny Karlsson och inte varit helt nöjd med vad han fått höra. Så långt går allt enligt Charlie Sharros planer, men nu drabbas de av ett dråpslag. Micke Borgqvist orkar inte vänta längre.
Han har förstått att Charlie kan hänga löst nu när Zeki avgår, och när han inte hör något från Assyriska ser han sina misstankar besannade. I det läget får han ett anbud från Enköping.
Den 30 december, sedan han fortfarande inte hört av Charlie, träffar han dem och gör upp muntligt. Charlie Sharro får höra nyheten av Henrik Schöldström på Länstidningen i Södertälje, som precis har talat med Borgqvist. Schöldström har känt Charlie i många år, och det är första gången han hört Charlie riktigt skakad. Charlie ringer upp »Borken« direkt och frågar om han kan tänka sig att skjuta upp beslutet, men Borgqvist har bestämt sig. Han har gett sitt ord. Dessutom har han ingen lust att gå till Assyriska om hälften av styrelsen inte vill ha honom. Han förstår att det är det som ligger bakom Charlies tystnad.

Samma dag sitter den unge portugisiske tränaren José Morais på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna. Överlevande från flodvågskatastrofen i Thailand har precis börjat strömma in och ingen lägger märke till vad som händer på det lilla fiket, som ligger en halvtimmes väg från Arlanda och drivs av Nubar Hawsho. Cemil Jacob har fått igenom sin plan. Han har kontaktat Hawsho, sin kollega i Sportkommittén, och lyckats få honom med på noterna.

TEXT: JESPER HÖGSTRÖM
Från Offside 2/2005

Publicerad 2011-04-08 kl 08:43

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER