Anfallaren Lasse Nilsson, som är starkt förknippad med sina säsogner i Elfsborg men som även representerat klubbar som Heerenveen, Saint-Etienne samt det svenska landslaget, har lagt skorna på hyllan. Den sista matchen blev den mot Jönköpings Södra på Stadsparksvallen för Norrby i år.
I en längre intervju med Borås Tidning berättar Nilsson om vad han vill göra i framtiden, oron för Elfsborg – och den där smällen 2014, då han skallade ihop med Åtvidabergs Emmanuel Dogbe.
Nilsson sticker inte under stol med att smällen och det som följde i form av huvudvärk och depression, var kämpigt att ta sig igenom.
- Jag skötte mig som man skulle, men blev inte av med huvudvärken, och i samband med det blev det väldigt jobbigt. Som tur är var jag så vuxen så att jag bad om hjälp, främst hjälp med att sova, men också mot mina ångestkänslor. Jag förstod ju att jag drabbats av en depression och det är den absolut jävligaste perioden jag varit med om i hela mitt liv, säger han till tidningen.
Borås Tidning: Är det jobbigt att minnas tillbaka?
- Det vet jag inte, det tillhör mitt liv, ett liv och en karriär har med- och motgångar. Men det var knäckande på flera sätt, rädslan, och att be om hjälp. Jag är inte van vid att be om hjälp. Och man kände en form av skam, även inför sin egen familj, att man inte kunde vara med och käka lunch för att ljudvolymen var för hög. Men jag reste mig tillsammans med snälla människor. Det var svårt att ta fotbollen på riktigt lika stort allvar efter det där, och tur var kanske det, det hade gjort det ännu svårare att stå vid sidan och se på när Elfsborg var på väg åt fel håll.
Nilsson har tidigare berättat om att hans och den dåvarande tränaren Magnus Haglunds relation var långtifrån den bästa. Under 2017 fick Nilsson mycket sparsamt med speltid och efter säsongen lämnade anfallaren för Norrby. Nilsson menar att det inte fanns utrymme att i Elfsborg ”vara lite trubbig och sticka ut”.
- Jag var trött på att bli censurerad. Även om man som spelare kände att vi var på väg år fel håll var det locket på. Det var inte tillåtet att tävla på träning, det var inte tillåtet att vara lite trubbig och sticka ut, det skulle vara välkammat på sin plats i ledet. Nu var jag i en situation när jag inte fick spela och då blir man inte lika trovärdig i sina åsikter, men kravbilden försvann och det är såklart livsfarligt för ett lag på elitnivå.