Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
TYSKLAND
1v

Berättade om sin psykiska ohälsa – nu har andra spelare öppnat upp sig för Magyar: ”Starkt att våga sträcka ut handen”

Foto: Bildbyrån.

Gianluigi Buffon led stundtals av depression och panikattacker under tiden i Juventus.
Tysklandsproffset Richard Magyar anser att det finns en machonorm inom fotbollsvärlden som föder psykisk ohälsa – det senaste året har han varit ambassadör för Suicide Zero, som arbetar för att minska självmorden.
- Spelare har hört av sig, det är starkt att våga sträcka ut handen och prata om det, säger han till Fotbollskanalen.

LÄS ÄVEN: Janne Andersson ändrade kulturen i Norrköping: "Var väldigt mycket könsord"


Gianlguigi Buffon, 40, spenderade 17 säsonger i italienska Juventus. En period som framför allt präglades av framgångar och titlar. Men bakom succéerna gömde sig något annat.

I en intervju med Vanity Fair berättar målvakten, som numera spelar i franska PSG, att han stundtals led av depression och panikattacker.

- Under några månader tappade allt mening. Det var som om ingen brydde sig om mig, bara fotbollsspelaren jag representerade. Alla frågade om Buffon, men ingen om Gigi, säger han till magasinet.

Gianlguigi Buffon är inte ensam om att vara en fotbollsspelare som lidit av depression. I Sverige har Richard Magyar, som till vardags spelar i tyska Greuther Fürth, valt att engagera sig och har det senaste året varit ambassadör för organisationen Suicide Zero, som arbetar för att minska självmorden.

- Det har varit ett väldigt bra år där jag i mitt ambassadörskap lärt mig mycket och jag har även studerat psykologi på distans. Jag har växt som person. Framför allt har jag fått sprida vetskap om psykisk ohälsa och fått prata om det, och också om samhällsfrågan som självmorden innebär, säger han till Fotbollskanalen.

Vad fick du för bemötande när du för ett år sedan berättade om att du själv varit deprimerad, bevittnat självmord på nära håll och blivit ambassadör för Suicide Zero?
- Jag fick ett väldigt fint bemötande. Många som på olika sätt nådde ut till mig med egna historier. Jag fick mycket stöd. Sedan var det också tufft att höra alla berättelser. Det var en person som kontaktade mig och sa att han sett mig i nyhetsmorgon när jag pratade om detta och att knappt en timme senare fick han beskedet att en närstående tagit livet av sig. Fruktansvärda historier, men det visar hur utbrett detta är och att det är en samhällsfråga som vi måste prata om.

Vad gör du som ambassadör?
- Min huvuduppgift är att på mitt eget sätt i de möjligheterna jag får prata om det. Jag har engagerat mig här i Tyskland också och startat ett samarbete med en ungdomsmottagning för unga män i Nürnberg. Det intressanta med samarbetet är att det är en ungdomsmottagning som endast är för män. Vad jag vet finns det bara en ungdomsmottagning i Sverige, det borde finnas fler. Det var det jag fastnade för, att det bara är för killar, specialiserat på unga mäns problem och att det ska bli enklare för män att söka för problem. Det är ett fantastiskt initiativ som jag önskade fanns i Sverige också.

- Vad gäller organisationen i Sverige så träffar jag dom när jag är hemma och då har vi pratat om året som varit och vad vi kan göra mer. 

Är det folk som har hört av sig till dig under året som har gått?
- Ja det har varit en del på sociala medier med människor som har hört av sig, som har berättat sina historier och som inte mår bra. Folk som har sett mig i något sammanhang och som vänder sig till mig. Det är väldigt fint att dom vänder sig till mig och att jag har nått ut till folk.

- Spelare har hört av sig, det är starkt att våga sträcka ut handen och prata om det.

Vad säger man när okända människor hör av sig om att man inte mår bra?
- Nummer ett tror jag är att man visar att man finns där och är beredd att lyssna utan att döma personen. Vi är alla människor och har våra problem. Att visa att det är helt okej att må dåligt och att jag finns där för att lyssna. Sedan om det rör sig om akuta situationer så får man ju hänvisa till vart man kan ringa för att få hjälp, till vårdguiden till exempel, så man får rätt professionell hjälp. Sedan i fallen som har varit så försöker jag följa upp så att personerna ska må bättre.

- Ofta är det unga människor. Det är starkt av personerna att våga prata om det. Det finns kanske människor som inte har någon att prata med, om man kan vara den personen så är jag mer än gärna det. 

Richard Magyar har spelat professionell fotboll i tio år och har förutom nuvarande klubben Greuther Fürth tillhört Halmstad, Hammarby och schweiziska Aarau. 27-åringen berättar att han under sina år som fotbollsspelare sett en miljö där svaghet hånas, och han menar att machokulturen inom fotbollen föder psykisk ohälsa. Därför vill han fortsätta att vara engagerad för att vara med och skapa en förändring.

- Psykisk ohälsa är ett ämne som jag brinner för. När jag var 18 år så bevittnade jag ett självmord på nära håll. Det har följt med mig. Sedan har det också varit flera andra saker som har gjort att jag vill engagera mig för att få en förändring. I Sverige står män för 72 procent av alla självmord, det är en siffra som är tydlig. Om män och kvinnor i Sverige ska må bättre och våga söka hjälp behöver vi prata om de här ämnena, och samtidigt minska stigmatiseringen kring psykisk ohälsa, säger han.

- Självmord har i näst intill alla fall en nära koppling till psykisk sjukdom. Depression och annan psykisk sjukdom är en stark orsak till att folk begår självmord. Men även om man inte har blivit diagnostiserad med depression så går många människor igenom perioder i livet där man är deprimerad, detta utesluter inte fotbollsspelare. 

Hur ser du på det här ämnet kopplat till fotbollen – har du egna erfarenheter?
- Ja det har jag. Precis som alla flesta människor som går igenom perioder där man, även om man inte blir diagnostiserad med depression, kan vara väldigt deprimerad. I fotbollsvärlden pratas det kanske ännu mindre om det här än vad det görs i övriga samhället. Det finns ju en viss kultur, framför allt bland män generellt, där man inte pratar om de här ämnena och att det ofta ses som en svaghet att man inte mår bra. Helt enkelt en machokultur.

Vill du vara med och förändra den machokulturen?
- Ja, jag delar gärna med mig av mina egna erfarenheter och har också sett att det finns ett behov av att prata om psykisk ohälsa offentligt. Att fler människor, inte bara fotbollsspelare, får upp ögonen för att det är okej att prata om hur man mår och att det är okej att ibland behöva hjälp, även om man kan känna sig sårbar när man öppnar upp sig.

- Det finns sätt att både må bättre men också må ännu bättre än vad man någonsin har gjort genom att dela med sig och växa tillsammans med andra, få nya perspektiv och med ödmjukhet helt enkelt bli en bättre version av sig själv.

Du har ju spelat fotboll i många år och har varit i tre olika länder, har du själv mått psykiskt dåligt?
- Ja det har jag. Samtidigt sökte inte jag någon professionell hjälp. Det är väl just det, att jag själv höll tyst om det ganska länge och tog mig igenom det själv, och det är inget som jag rekommenderar att göra. Framför allt män söker hjälp alldeles för sent eller inte alls. Det har varit fotbollsrelaterat men också livsrelaterat, som sjukdom i familjen och kärleksrelationer som tagit slut, det är också en sak som män generellt har svårt att hantera, statusrelaterade förluster.

- Stora livsförändringar är en riskfaktor för att hamna i en depression. Det kan vara att få sparken från jobbet, eller att en familjemedlem går bort. Ur mitt perspektiv som fotbollsspelare så har det varit det här att man tar på sig en mask och skäms över att man inte mår bra. Det är också därför som jag vill prata om det. För det är något som behöver öppnas upp och något som vi behöver prata om.

Hur stor del har ledare i detta, finns det en ledarskapsfråga i det?
- Det finns det absolut. Det är inte upp till mig att bestämma hur människor ska leda föreningar, men min åsikt är att det skulle behövas mer utbildning på just psykisk ohälsa, just det psykiska som för mig är nummer ett hos en fotbollsspelare som avgör om du spelar bra eller dåligt. Men också i samhället i stort också där det behövs ett helt annat grepp på hur man fångar upp och hur tillgänglig vård är för människor som kämpar med psykisk ohälsa eller psykisk sjukdom.

Det finns ju en del tränare som är hetlevrade och har ett sådant ledarskap – vad tror du att det gör med spelare som inte klarar av en sådan stil?
- Som professionell fotbollsspelare eller ledare är det ju känslor inblandade. På något sätt kan man förstå när man brinner för något och känslorna blossar upp. Men jag tänker framför allt på unga spelare och hur man bemöter unga spelare för att få dom att växa, bli bättre fotbollsspelare men också människor som mår bra. Jag själv tror enormt mycket på att människor växer bäst och lär sig bäst genom ett genomtänkt metodiskt ledarskap med ett lugn och förståelse där man förklarar att det blir fel ibland och att det också är okej.

- Många spelare, inklusive mig själv, har vid tillfällen blivit bemött av ett "management by fear” där man skrämmer sina spelare till att göra rätt, man vågar helt enkelt inte göra fel. Som ung spelare gör man kanske rätt men man mår inte speciellt bra. Ibland behövs det att man ryter till men att man samtidigt har ett genomarbetat sätt att arbeta med människor, och förstå att det finns en människa bakom varje fotbollsspelare, och att varje individ också behöver sitt bemötande.

Har du varit med om det, att spelare har blivit skrämda och gått ner sig utanför planen på grund av ledare?
- Svårt att säga om det bara har berott på ledare. Det är nog en helhet, samtidigt som livet utanför planen också påverkar en.  Det är klart att man har sett spelare som har mått väldigt dåligt. Samtidigt som det finns en jargong som gör det svårt att prata om det. När det väl händer så önskar jag att man som förening har en större förståelse och utbildning på att se varningstecken för när en spelare mår riktigt dåligt.

Har du något exempel på något sådant här som du har varit med om?
- Man har ju fått ett antal sågningar under sin tid men när jag var i början av min karriär så fick jag en otrolig utskällning på grund av att jag inte hade spelat så bra. Just då var jag inte riktigt mogen att hantera det på ett sätt som äldre spelare kanske hade gjort. Det vill säga att det var en typ av ledarskap och inte ett personligt påhopp. Jag tog det väldigt hårt och under ett par år framöver hade jag väldigt mycket prestationsångest på grund av detta. Det spred sig också utanför planen och jag var en ganska arg, ung person som försökte skydda mig själv och hade svårt att ta kritik. Jag var rädd för att misslyckas och rädd för att hamna i en sådan situation igen där man blir förlöjligad framför sina lagkamrater.

- Det ska tilläggas att detta är högst individuellt. Vissa har kanske en annan approach till det och skulle hantera det annorlunda. Alla är ju olika även om jag känner till andra idrottsmän som beskriver liknande händelser. Jag vet att det finns så många andra sätt att ge kritik som får en person att växa och lära sig, och inte behöva leva med ångest och må dåligt. Man vill ju spela fotboll för att det i första hand är roligt och någonstans måste man hitta den balansen med att vi självklart är professionella fotbollsspelare och ska ha kritik efter det jobb vi utför, men det finns också gränser för hur man blir bemött som person.

Har du något fint exempel, om du har varit i någon klubb där tränare eller spelare har sett någon spelare som har mått dåligt?
- Egentligen inte. även om jag är säker på att det också händer, där personer i laget som har en bra och nära relation pratar om dom här sakerna och hjälper varandra ur det.

Jargongen i omklädningsrum som du pratar om, går det hand i hand med machokulturen som du var inne på?
- Ja, alltså givetvis så finns det också klubbar och omklädningsrum som är väldigt bra ur ett sådant perspektiv. Att det är högt i tak och man pratar om de här ämnena. Så det är inte så att allt är dåligt. Men det är klart att generellt finns det en machokultur där, att prata om att man mår dåligt är att visa sig sårbar och att inte tåla normen om att vara en stark man som klarar allt själv. 

Varför tror du att det är så och vad tror du att man är rädd för?
- Jag tror att det har att göra med ens självbild. Om man pratar om att man mår dåligt så visar det sig som en svaghet och man känner nog att folk ser ner på en och att man viker ner sig helt enkelt, att man inte klarar av, inte är tillräckligt duktig och inte är tillräckligt manlig med de här sakerna. 

Om du ser på klubbarna du har varit, hur tror du att det hade tagits emot om du hade lättat på ditt hjärta och sagt att du inte mått bra?
- För det första så tror jag att det hade blivit lite obekvämt eftersom det är något man inte pratar om.

Hur är det i din nuvarande klubb?
- Jag tycker att vi har en bra lagkänsla där det är högt i tak och vi kan prata om mycket. De flesta är nära vänner. I min förening så har spelarna makt över detta också, över själva omklädningsrummet, hur man bemöter andra, hur man tar hand om varandra och hur man pratar med varandra. Där har jag gått till mig själv och frågat hur jag har velat bli bemött och hur jag kan bli bättre. Vi är uppmärksamma och tar hand om varandra. Vi har pratat en del om detta. Jag kan använda min erfarenhet till att hjälpa andra spelare. Så ser det också ut på många andra platser. Men av erfarenhet vet jag att det inte alltid är så.

Vad behövs för att kulturen ska bli bättre?
- Generellt så skulle det behövas en annan ingång och en annan förståelse för fotbollsyrket, att det är ett jobb med en annan press och där spelarna tidigt lär sig att ett människovärde placeras i din prestation. Så när det inte går bra, när man blir petad och så, då känner man sig som en sämre människa, och de här sakerna tror jag är ganska unikt för fotbollsvärlden och idrottsvärlden. Den förståelsen skulle jag vilja se att föreningar och ledare pratar om. Men inte bara i fotbollsvärlden utan att samhället i stort förändrar sitt sätt att se på psykisk ohälsa, framförallt vi män.

I din karriär har det väl varit så också att ibland har du varit given och spelat mycket och ibland har det gått tyngre och du har suttit på bänken – du har fått känna på båda sidorna?
- Ja. Det hör till yrket.  Någonstans är det ju också upp till en själv att man funderar över de här sakerna, funderar på om det är rimligt att man lägger så mycket av sitt värde som människa i om man spelar och om det går bra eller dåligt. Om man har gjort en dålig match så märker man ju av att man blir bemött på ett annat sätt av folk i föreningen.

- Det måste finnas en grundläggande nivå i hur man bemöter människor, oavsett om det har gått bra eller dåligt. Framför allt hos unga spelare. Utan att veta så tror jag att när proffssatsningar går ner i så ung ålder som det gör så tror jag att det finns mycket prestationsångest samtidigt som man omedvetet lär sig att placera sitt människovärde i sin prestation. Då är det viktigt hur man bemöter spelarna och hur man ger dom verktyg att jobba med sina egna mentala processer.

Publicerad 2019-01-11 kl 10:00
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons