En VM-final. På Maracana-stadion. I Rio de Janeiro. Blir det större? Knappast. Kanske om Brasilien varit på ena sidan men efter kölhalningen mot tyskarna är de flesta nog glada att slippa något liknande och istället är det VM:s bästa offensiv mot turneringens skarpaste defensiv.
Tyskland-Argentina är en fotbollsklassiker och då framför allt för det som kanske var tidernas bästa VM-final 1986 – där Maradona ledde landet till den andra VM-titeln – och det som måste vara den sämsta finalen: den oerhört trista finalen 1990 där Brehmes straffmål avgjorde.
Under VM i Brasilien har jag fått hoppet tillbaka för landslagsfotbollen. I en tid där allt bara handlar om pengar och storklubbar och att diktaturer köper VM av Fifa så visade spelarna och tränarna att de ville något annat och de har bjudit till. Till och med de riktiga VM-protesterna kom av sig.
De spektakulära målen. Storstjärnor som gjorde sitt yttersta. Den häftiga inramningen kring de sydamerikanska lagens matcher. Matcher som böljat fram och tillbaka likt Belgien-USA. Straffdramatik gång på gång. De sköna skrällarna som Costa Rica. Ja, det är mestadels otroliga minnen.
Ta bara Colombias resa under ledning av James Rodriguez till en historisk kvartsfinal vilket inte bara visade att fotbollen tagit kliv utan även det tidigare drogtyngda samhället. Eller Bosniens historiska deltagande som förvisso slutade trist med domarsjabbel men än dock ett gigantiskt steg för det unga landet.
Naturligtvis skrevs tristare historier som när Spanien säckade ihop, där Luis Suarez bet Giorgio Chiellini, där Kameruns spelare slogs med motståndare och medspelare, Ghanas spelare krävde cash. Ändå är det ett VM som redan inför finalen skrivit in sig som ett av de största mästerskapen.
Rio de Janeiro är invaderat av argentinska fans och vart jag än befinner mig hör jag sången om att Maradona är större än Pelé och den tystnar aldrig. Dygnet runt är de cirka 120 000 tillresta fansen i gång och det är trummor, visselpipor, flaggor och tröjor i ett blåvitt spektakel.
De sätter givetvis sitt hopp till Lionel Messi som inte varit den spelare alla förknippar med FC Barcelona men det är givet att han dels underordnat sig en strikt defensiv som Alex Sabella kommenderat, dels inte haft en supersäsong utan blivit lidande av en del skador.
Ändå är det uppenbart att utan Messis fyra mål och hans assist till Di Maria så hade inte Argentina varit i den första VM-finalen sedan Maradonas dagar. För även om vi gärna nämner Argentina bland giganterna så har man ingen VM-medalj sedan 1990 och ingen titel i Copa America sedan 1993. Gång på gång har man floppat.
På andra sidan på Maracana-stadion står Tyskland som inte heller vunnit något på nästan 20 år, då var det EM-guldet 1996. VM-guldet tog man hem senast 1990 efter 1-0 i Rom. Samtidigt har man klättrat närmare och närmare: silver ’02, brons ’06, EM-silver ’08, brons ’10, EM-brons ’12.
Gemensamt för de bägge landslagen är att man lyckats förvalta vassa generationer som vunnit U-VM och U-EM. Argentina vann U-VM både 2005 och 2007 och många av de spelarna är med här. I Sverige såg vi på nära håll hur Özil, Neuer o Co vann U21-EM efter att ha krossat England med 4-0 i finalen.
En evig fråga utan svar för fotbollsfans är: vem är världens bäste spelare genom tiderna? Pelé? Diego Maradona? Franz Beckenbauer? Alfredo di Stefano? Platini, Cruyff, Eusebio, Zidane och så vidare? Ja, det går givetvis att rabbla namn och jämföra statistik och titlar.
Håller för egen del Maradona främst men det hänger mest ihop med att han satte sådana avtryck i en tid när jag var mer påverkbar. I dag är jag av uppfattningen att man måste tala om tidsepoker och att det knappast går att jämföra med tanke på hur världskartan för fotboll skiftat och hur konkurrensen har ökat.
Lionel Messi har onekligen gjort tillräckligt med avtryck för att skrivas in bland de största i världshistorien, men många har pekat på att han saknar en sak för att skriva in sig bland de främsta och kanske främst; en VM-titel som Maradona och Pelé.
Här står han med pokalen och historien inom räckhåll och som 27-åring är det max en turnering kvar för honom. Om man studerar Argentinas misslyckade VM-kamapanjer så inser man att det är en kväll som är ”once in a lifetime” för Messi. Han har sitt eget öde i fötterna, för han måste vara på topp.
Tyskland och Jogi Löw vill naturligtvis skriva in sig i raden av tyska vinnare. En nation som spelar sin åttonde VM-final vilket är flest av alla, och har tre titlar och där en fjärde skulle lyfta dem lika med Italien i titlar men i kraft av fler finaler närma dem Brasilien med fem titlar.
Dessutom vill Phillip Lahm o Co utnyttja tillfället att ta det sista klivet som krävs för att bli legendarer. Hela Bayern-blocket har vunnit det mesta utom en titel med landslaget och om man studerar deras spel under VM så inser man att de hade slagit Argentina sju eller åtta gånger av tio, men i en VM-final är det annat.