Säkert kan de flesta minnas sina första VM-upplevelser och hur de etsade sig fast för livet. För min del är det mycket från Västtyskland 1974, där Sverige gick starkt och Ralf drog in en volley, Staffan Tapper brände en straff och Holland förlorade finalen.
Eller så är det sommaren 1978 med en kedjerökande Menotti, Mario Kempes och helvetes massa konfetti tillsammans med att mina favoriter Skottland spelade briljant fotboll – googla Archie Gemill 1978 - och ändå åkte ut, samt att Holland förlorade finalen.
På liknande vis var USA-VM på plats något jag alltid bär med mig, och faktiskt också Italien-VM 1990. Om det senare handlade mer om skotska fans i kilt med ögon tatuerade på skinkorna så var 1994 en ren triumfmarsch som supporter på läktaren, och med oslagbara upplevelser och känslor.
Ändå är det mina första VM som sitter starkast. Hur Sverige inledde VM svagt 1974 men att det lossnade mot Uruguay och jag sprang ut i trädgården i min gula tröja med en flagga på bröstet och försökte dribbla exakt som jag sett Roland göra och skjuta som Ralf.
Ett fotbolls-VM formar generationer och efter tre veckor av sanslösa mål, matcher och dramatik är det bara att inse att 2014 i Brasilien är en dröm för alla som vill att fotbollen ska växa. Vem kan inte bli indragen i den dramatiken? Det är sanslöst bra.
Frågan är om det inte är tidernas bästa VM-slutspel? Det är åtminstone det bästa och häftigaste som jag följt. Vet att minnet är kort och det är lätt att bli färgad av vad man precis upplevt, men vad skulle vara vassare än det här?
Ta bara team USA med Tim Howard i spetsen. Efter åttondelen mot Belgien var det som om jag och Hasse Backe var tvungna att nypa varandra i armarna. Var det sant att vi fått se VM:s bästa match som dessutom slutade 0-0 efter 90 minuter?
Ja, det var det, och de dryga 120 minuterna av ”Fast and Furios”-liknande action var extra allt till en fotbollsmatch. Kanske inget för tränarpuritaner men för oss enkla fotbollsälskare var det underbart med två lag som kastade allt mot varandra och vägrade att ge upp.
Lägg till att spelarna stod upp större delen av tiden och om de fick en smäll eller två så reste de sig innan domaren hunnit räkna till ett. Lägg på att vi fick se två av världens bästa målvakter i Howard och Thibaut Courtois som excellerade i varsitt mål och såg till att hålla siffrorna nere.
Även om åttondelarna varit målsnåla matcher så har det varit dramatik nog för att hundra år av Hollywood-rullar. Från brassarnas straffdramatik till Costa Ricas osannolika väg till kvarten, Hollands galna vändning och avgöranden av stjärnor som Lionel Messi, Thomas Müller, Neymar och James Rodriguez.
Man kan konstatera hjälteinsatser av förutom USA även av Algeriet, Nigeria, Grekland, Schweiz, Chile, Mexiko och ett Suarez-löst Uruguay och att de alla fått åka hem efter hedersamma förluster, men det krävs två för att dansa och helvete vad de dansat – även om det är en klen tröst.
Protesterna mot VM har lite kommit av sig i Brasilien och kanske håller det i sig så länge hemlandet tråcklar sig vidare? De flesta kan skaffa sig en gul tröja och några bärs och sedan är det fest framför tv:n och efter det, och det har gett VM ett lyckligt skimmer.
Även om det naturligtvis är en form av bröd och skådespel när VM rullar fram så är det svårt för de som följer framför tv:n världen över att inte smittas av spektaklet. Hur många amerikanska barn vill inte bli en framtida Tim Howard, exempelvis?
Även för svensk fotboll kan man räkna med en effekt och skjuts av den här fotbollsfesten. Det är bilder, minnen och uppvisningar som får alla (åtminstone nästan alla) att vilja spela fotboll och ta med sig bollen ut och börja spela. För en framtid som James Rodriguez hägrar.
Minns så väl hur jag och Jocke snickrade ett mål på hans sommarställe i Blekinge sommaren 1978, och stod och sköt på varandra med en bensinmacksboll från Nättraby mellan matcherna, för att sedan slukas av tv-apparatens sken när VM väl gick in på upploppet.
Därför är det smart av Fifa att ännu så länge se till att de flesta och det mesta går att se på fri-tv världen över. För det finns inget bättre sätt än att få ut sin propaganda den vägen och dessutom se till att sponsorer och andra får ut sina budskap, på gott och ont.
Är övertygad om att tjejer och killar världen över har sett Messi, Rodriguez, Neymar o Co briljera de här veckorna och vill ta efter dem. Därför finns alla möjligheter för klubbar och förbund att se till att fylla på talangpoolen när de kommer att söka sig till fotbollen den närmaste tiden.
Självklart vill inte Fifa se några bett från Luis Suarez eller filmningar à la Robben och domarmisstag som Peter O’Leary men det adderar till dramatiken vare sig man vill eller ej, och det leder till diskussioner och engagemang och ännu mer intresse. Det blir en positiv spiral.
Tänk så många dödsrunor man skrivit om den moderna fotbollen och att landslagen är på väg att dö ut och att stjärnorna är för välbetalda och diviga. Sedan kommer ett VM i Brasilien och vänder på det hela.
I dag vill nog få att festen ska ta slut redan om tio dagar och vi är många som vägrar att inse att det bara är åtta matcher kvar. Åtta matcher, bara hoppas på förlängning i alla så att det blir extra allt hela vägen till Maracana-stadion.