I samarbete med Offside kan fotbollskanalen.se så här i VM-tider publicera klassiska reportage och intervjuer ur magasinets välfyllda arkiv.
Här ett samtal med Roy Hodgson från 2008 - då han ännu inte fått de där riktiga engelska toppjobben i Liverpool och som förbundskapten för England.
Han har förändrat svensk fotboll i grunden, coachat i sju länder och vunnit
fler titlar än någon annan aktiv engelsk manager i Premier League.
Ändå har han aldrig erbjudits ett riktigt toppjobb i hemlandet.
Du Roy, varför vågar inte engelska tränare följa ditt exempel och testa lyckan utomlands?
– När någon börjar sin tränarkarriär är han rädd att lämna sitt land och bli bortglömd. Dessutom är den lön som du kan få i Skandinavien eller Cypern – sådana länder som kan erbjuda dig en marknad – en stor nackdel. Men den största nackdelen är att om du inte lyckas utomlands förlorar du allt. Dessutom krävs det ju en del för att flytta utomlands med din familj, att kanske lära dig ett nytt språk, en ny kultur... allt sådant är en extra börda för en ung tränare.
Hur många språk talar du själv?
– Fem. Engelska, svenska, franska, italienska och tyska. Ska jag vara ärlig lärde jag mig svenska av ren artighet. Det var inte nödvändigt för att coacha eftersom spelarna förstod engelska så bra. De föredrog faktiskt teamtalk på engelska. Vad du måste göra i alla tränarjobb är att vinna spelarnas respekt. Det kan vara så att de är beredda att ge dig en extra chans bara för att du är engelsman, men om du inte kan övertyga dem om att det kommer vara mödan värt så kommer din »engelska fördel« inte vara något värd.
Du och Bob Houghton pekas ofta ut som de som förändrade fotbollen i Skandinavien och införde långa bollar. Är det rättvist?
– Folk har förutfattade meningar om »engelsk« och »tysk« fotboll. Vår uppfattning om tysk fotboll baserar sig på vad vi kommer ihåg från framgångarna på 1970-talet – det är Bayern München och landslaget. För mig är det inskränkt. Det Bobby och jag införde i Sverige var inte så mycket »engelsk fotboll« med långa bollar som ett annorlunda sätt att försvara.
Hur då?
– I stället för att spela med ett lag utspritt från ena änden av planen till den andra, med en libero som stannar kvar i straffområdet och en centerforward som aldrig tar ett steg bakåt i planen, skapade vi ett system med zonförsvar, en fyrbackslinje, spelare som tryckte upp laget och ett spel där bollen forslades snabbare framåt mot avslutningsytorna. Men svenskarna gillade inte att deras spel dominerades av två engelska killar. Bobby vann guld 1974 och 1975. Jag vann 1976, han vann 1977 och jag vann 1979. Först när Eriksson kom fram med Göteborg var det möjligt att prata om en »svensk stil«. Fast ärligt talat vet jag inte vad Eriksson gjorde för att »försvenska«
spelet, förutom att han kopierade allt som vi hade gjort.
Med tanke på att du förändrat så mycket internationellt, känns det inte tråkigt att ditt namn inte nämndes när engelska fotbollsförbundet
sökte ny förbundskapten?
– Jag tänker inte så mycket på förbundskaptensjobbet för England längre. Media använder numera ord som »sexig« när det gäller fotboll och det passar inte särskilt väl in i beskrivningen av mig.
Men fotbollsexperter utanför England är oförstående till att du inte erbjudits något toppjobb i ditt hemland. Det måste ju irritera dig också.
– Jag känner mig inte på något sätt oprivilegierad. Jag har varit manager i 33 år nu, och knappt fem av dem har jag jobbat i England. Jag kan inte riktigt förvänta mig att vara lika välkänd som Alan Curbishley eller Sam Allardyce, som inte gjort annat än coachat i England. Jag är nöjd med att ha skaffat mig ett gott rykte utomlands.
Hur tänker du förändra Fulham för att uppnå framgång där?
– Även om det kan vara upprörande för vissa människor är mina ambitioner med Fulham blygsamma. Jag kan inte förstå hur vissa klubbar kan hävda att de jobbar på ett sunt sätt när de har sådana enorma förluster. Hur kan det vara en framgång att dra på sig hundratals miljoner i skulder varje år? Jag är nöjd med att ha en ordförande som är villig att hjälpa till på alla sätt han kan, även om han inte är beredd att göra som araberna i Manchester City. Det enda år Inter har gått plus sedan Massimo Moratti tog över var min andra säsong där. Jag är stolt över det.
Så du tycker att ni managers har ett ansvar för klubbarnas ekonomi?
– Wenger jobbar så. På ett sätt är det naivt. Vi är i en liga där två förluster i rad innebär att någon står utanför dörren och väntar på att ta över ditt jobb. Det logiska för en manager vore då att inte alls ta hänsyn till ekonomin och säga: »Jag vill ha den där spelaren, jag tänker ta honom och jag bryr mig inte om vi betalar två gånger så mycket som vi borde eftersom det kommer ge mig två poäng till.« Men det är inte min filosofi. Överallt där jag jobbat har jag lämnat en plattform åt min efterträdare att bygga vidare ifrån. Det ger mig en oerhörd tillfredsställelse – även om jag inte alltid har fått erkännande för det.