Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

VM 2014

UR OFFSIDE: 84-årige MFF:aren som tog brons i Brasilien

Foto: Scanpix

Calle Palmer

32 länder drömmer om framgång i Brasilien. En 84-åring i Malmö vet hur man lyckas med uppdraget – med tre mål 1950 bidrog han rejält till Sveriges första VM-medalj.

I samarbete med Offside kan fotbollskanalen.se så här i VM-tider publicera klassiska reportage och intervjuer ur magasinets välfyllda arkiv.

Vi kan också bjuda på ett smakprov ur Offsides feta VM-nummer. Här ett samtal med legendariske Calle Palmer.

 


För 64 år sedan vann du brons i Brasilien. Hade du trott det när du åkte dit?
– Jag var 20 år och räknade nog inte med så mycket alls. Det var nog hemligheten med hela vår trupps framgång. Eftersom många hade blivit proffs efter OS-finalen1948, och var avstängda på grund av förbundets amatörregler, så fick alla vi unga chansen. Vi hade ingen aning om vilka
vi mötte, det var först efteråt vi läste om hur duktiga motståndarna var. Personligen var jag inte ens särskilt förberedd, jag skulle inte ha varit i Brasilien överhuvudtaget.
Jaså?
– Jag skulle rycka in i lumpen på LV4 i Malmö och fick inte permission. Jag fick besked om att jag kunde skjuta upp värnplikten till året därpå, men inte fan ville jag det. Jag skulle ju bli proffs i Italien! Då kunde jag inte kasta bort ett år så där. Jag överklagade, men fick nej i alla instanser. Först två dagar före avresan fick jag klartecken – från försvarsminister Allan Vougt själv. Han hade väl inget val, det var en del påtryckningar i pressen och från förbundet.
 

Ja, du var rätt het på den tiden. Med tanke på att du hade debuterat i både Allsvenskan och i landslaget så sent som 1949 gjorde du en »brolinare« långt före Tomas Brolin.
– Jo, det gick fort. Vid min debut för MFF var jag så okänd att jag inte blev insläppt på Gamla IP. När jag försökte tränga mig förbi kön sa gubbarna bara: »Du, ställ dig sist, din lille jävel.« Men in kom jag till slut. Förbundskapten Putte Kock såg matchen och tog ut mig i landslaget.
Och i min andra landskamp, i VMkvaletborta mot Irland, gjorde jag tre mål. Det innebar att vi blev klara för VM i Brasilien.
 

För många av dina landslagskamrater var det första gången på andra sidan Atlanten, men inte för dig?
– Nej, jag hade varit med MFF på turné i Brasilien året innan. Då blev vi rejält utspelade. Vi mötte bland annat Leônidas, som dominerade trots att han var 38 år. Han var inte imponerad
av oss. När han efter matchen fick frågan hur länge han tänkte fortsätta med fotbollen svarade han: »Jag ska spela här tills jag är 45, sedan åker jag till Sverige och spelar tills jag är 60.«
 

Hur var känslan när ni i landslaget gav er iväg i juni 1950?
– Spännande. Ovisst. Och vilken jävla resa det var sedan! Vi flög med propellerplan, det tog väl runt 20 timmar med mellanlandningar i Frankfurt, Lissabon, Dakar och Recife innan vi kom till Rio. Sedan var det bara att snöra på sig skorna och gå ut och slå Italien. De var regerande världsmästare.

Ni trodde väl knappast på seger?
– De hade haft en värre resa än vi. De vågade inte flyga eftersom Torino kraschat året innan, så de hade åkt båt i två veckor. De hade försökt träna på vägen men bollarna åkte överbord tidigt, så de var ringrostiga. Vi spelade i São Paulo, det var ju i praktiken en italiensk stad på den tiden, och publiken blev vansinnig när vi vann. Sedan spelade vi oavgjort mot Paraguay i Curitiba och gick vidare till finalrundan. Och jag fick ansöka om en ny permission, den första gällde bara över gruppspelet.
 

Vad är ditt tydligaste minne från Brasilien under de sex veckorna ni var där?
– Förutom matcherna var det mycket sol och bad – man kunde köpa ananas för 20 öre av försäljarna på Copacabana. Sedan kommer jag ihåg Brasilienmatchen på Maracanã. Det var varmt och de 140 000 på läktarna satt med sjalar på huvudena. När Brasilien gjorde 4–0 reste sig alla upp, tog av sig sjalarna och vinkade adjö till Sverige. Jag stod på mittplan och tittade upp. Det minnet är otroligt starkt, det var en mäktig syn.
 

Efter att Brasilien utklassat er med 7–1 kom ni ändå tillbaka och knep tredjeplatsen, tack vare en 3–1-seger mot Spanien i São Paulo.
– Ja, spanjorerna var tröttkörda medan Putte Kock var smart och satte in lite nya spelare. Men tyvärr fick vi inte fira på plats. Eftersom Brasilien samtidigt förlorade guldet, mot Uruguay på Maracanã, vågade man inte ha någon prisutdelning. Så dagen innan vi skulle åka hem kom en finsk Fifadelegat fram till mig när jag var ute och gick i Rio. Han gav mig en bärkasse med medaljer och bad mig överlämna den till ledarna. I dag kör de med pampiga ceremonier, då räckte det med en påse.
Hur hyllades ni när ni kom hem?
– Vi fick en grammofon som växlade skivor automatiskt, den kostade 800 kronor och var det mest moderna jag sett. När jag sedan kom tillbaka till LV4 tackade de genom att straffa mig för permissionen. Jag fick stanna kvar under hela jul- och nyårshelgen för att städa logementet.

Hela Offside-artikeln fanns i sommarens VM-nummer.

För att läsa mer om innehållet i Offside, besök www.offside.org.

Publicerad 2014-07-03 kl 21:17

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER