Det är hårda tider för Erik Hamrén och fotbollslandslaget. Efter de dubbla förlusterna senast har kritiken varit hård, inte bara i medierna, utan även bland fans. Vilket syns när SvFF räknar på biljettförsäljningen till måndagens match mot Moldavien, och blott 23 000 säkrat en plats.
EM-slutspelet nästa sommar hägrar fortfarande, men 1-0 till Ryssland i Moskva och 4-1 till Österrike på Friends Arena har förändrat det svenska läget. Visst, det är en hyfsad möjlighet att gå till Frankrike via play off om man fingranskar statistiken och sannolikheterna på Football Rankings som Eduard Rănghiuc driver.
Där slår han fast att det är 75,6 procents sannolikhet att Sverige når play off, 72,05 procents sannolikhet att Hamréns landslag blir seedat och 44,64 sannolikhet att man segrar där, vilket är nästbäst av alla. Totalt räknar rumänen fram att det är 66,6 procents chans.
Problemet är väl knappast statistiken och siffrorna utan att Sveriges landslag under de senaste åren inte tagit några kliv framåt kvalitetsmässigt. Är man snäll så har man stått stilla och alla andra avancerat men det är till och med så att man antagligen tappat vilket syns på rankningarna av landslag.
Självförtroendet är som bortblåst. Man får leta långt bak för att hitta riktigt starka prestationer och det är klart att hösten 2013 då man slog Irland och Kazakstan borta och sedan Österrike hemma med kniven på strupen sticker ut, men under Hamréns tid har det varit ont om riktiga triumfer.
Jag vet givetvis att förbundskaptenen haft ett sämre manskap att hantera, även om han haft Sveriges störste genom tiderna i laget, men det är något som inte klickat. Tvivlet har växt och inte ens under Lagerbäcks sista tid har jag känt av så mycket negativt kring en förbundskapten.
Kritiken kommer i mejlform, via sociala medier eller när man träffar folk. Det är helt enkelt så att många tappat tron på hans landslag och hans uttagningar. Även om några resultat givetvis kan ändra på en del så undrar jag om ens en EM-plats 2016 kan få trenden att vända?
Vad det beror på? Ja, det är en bra fråga. Kanske är det en oförmåga att kalla en spade för en spade. När Zlatan Ibrahimovic och andra talar om senaste samlingen som en katastrof så har Hamrén hängt fast vid att det var en bra samling, och skjuter in det även på torsdagens presskonferens.
En bra samling? Ja, det är möjligt att träningarna var kanon och att stämningen var toppen och att ledarna gjorde en bra samling och att spelarna gjorde en bra samling, men slutprodukten omöjliggjorde att kalla det en bra samling. Det är bara något som klingar ihåligt och tomt.
Uppträder man som en vinnare så blir man en vinnare i längden, brukar Erik Hamrén säga. Ibland vinner man på att sträcka upp handen och säga att det alla såg på tv:n eller på arenorna inte var vad man själv upplevde. Det är ingen som köper att det kan ha varit något som var bra med samlingen.
Sedan finns det givetvis en motsats i hur Hamrén håller fast vid sina gamla spelare och samtidigt håller emot när det handlar om U21-spelare som dunkar på dörren in till startelvan. Markeringen mot John Guidetti kanske vann Hamrén stöd i en viktig del av truppen, men vann inga poäng utåt.
En del av vara förbundskapten är att spela spelet. Ja, det handlar helt enkelt att förstå vad man ska säga utåt och vad man ska hålla inåt. En del saker fungerar vare sig i tryck eller rörligt och efter sex år är det tydligt. De som följer landslaget ser något de inte vill se och då kokar besvikelsen över.
En tränare har givetvis inte sitt jobb för att vinna popularitetstävlingar, men då underlättar det att vara likt Lars Lagerbäck. Allt sådant bara rann av honom och han stod lika stadigt oavsett. I Hamréns fall är det så uppenbart att han tyvärr vill ha en bekräftelse som i det närmaste är omöjlig att få som förbundskapten.
Spelarna har det lite lättare, men inte mycket. Mikael Antonsson står på andra sidan av reklamskyltarna på Rheinpark Stadion. Det är dagen före EM-kvalet mot Liechtenstein och det är en kort pressträff. Mittbacken suckar. Hur ska han förklara kollapsen senast för både landslaget och honom själv?
Frågorna haglar. Måste säga att jag beundrar sättet som Antonsson tacklar situationen. Nej, det är inte så att han har någon förklaring. Det bara blev så, och sedan skjuter FC Köpenhamn-spelaren in att han är hårdast av alla: ” Man är riktigt kritisk mot sig själv och det är det tyngsta, det kändes inte bra.”
Vi kan säkert alla känna igen oss. Något har gått förbannat snett och vi vet inte riktigt hur och varför men det är bara att erkänna och gå vidare. Naturligtvis slipper en stor majoritet av oss att se våra prestationer utfläkta i medier både gamla och sociala och sedan kritiserade och ifrågasatta.
Mikael Antonsson talar om revanschen och att landslaget nu ska räta upp det hela med att vinna mot Liechtenstein och sedan Moldavien. EM 2016 finns fortfarande inom räckhåll, och receptet med att kombinera tålamod och tempo ska räcka för att slå gruppens svagaste lag.
Om man kollar i modern tid så har Sverige snubblat få gånger mot svagare lag. Det finns några kryss mot svagare lag som Albanien (2008), Slovakien (2000) och Lettland (2002) samt en förlust i Belfast mot ett då svagare Nordirland (2007) men annars lyckas man ofta gräva ut ett resultat.
Självklart hade en målexplosion och en kross av Liechtenstein, och sedan även mot Moldavien, stagat upp Hamréns ställning något. Ändå är känslan att det krävs mycket mer för att verkligen få fart på kärleken mellan landslaget och fansen, och framför allt att det ska finnas en tro att Sverige ska vara i Frankrike 2016.
Om relationen går att reparera? Jo, allt går men landslaget måste övertyga gång på gång för att det ska gå åt rätt håll. Frågan är bara om den kvaliteten finns på bänken och i laget? Eller rättare sagt, om man från bänken kan få till rätt mix i laget för att uppnå det?