Kanske är det ett väl hårt motto att inte lita på någon? Fast det är klart att man som människa, medborgare, anställd och framför allt som journalist måste vara kritiskt tänkande och försöka se bakom budskapen som stater, företag, arbetsgivare och andra pumpar ut. Inte så att alla är onda men avsikten går inte alltid att lita på.
Tidigare i höstas gick det internationella spelarfacket FIFPro till angrepp mot det globala transfersystemet och drog Fifa inför EU-kommissionen. I korta drag hävdar spelarfacket att systemet både är illegalt och förhindrar konkurrens och det är Fifa:s regelverk som styr handeln med spelare.
Skulle spelarfacket vinna skulle det vara större än Bosman-domen från mitten av 1990-talet. Då den belgiske spelaren Jean-Marc Bosman fick den internationella fotbollen på knä när han vann en lång juridisk kamp för att kontraktslösa spelare skulle kunna byta klubbar helt fritt.
Vilket revolutionerade fotbollen som därefter mer eller mindre tvingades följa EU:s direktiv om en fri marknad och en fri rörelse, vilket inte bara sett till att spelare utan kontrakt kan välja arbetsgivare fritt utan att det även blivit omöjligt för ligor inom EU att begränsa antalet utländska spelare.
Bosman drevs naturligtvis bara över en frustration att hans belgiska klubb RFC Liège vägrade att släppa honom till franska Dunkerque om inte den franska klubben betalade. Trots att Bosmans kontrakt gått ut. Något man inte gjorde och under tiden så sjönk både lön och speltid och karriären spårade ut.
Den belgiske fotbollsspelaren förlorade det mesta på vägen till en seger som gynnade en hel rad spelare men knappast Bosman. De storstjärnor som dragit in enorma pengar på belgarens pyrrhusseger har inte gett något tillbaka och han får nöja sig med en pension på 570,45 euro och en slant då och då från FIFPro.
För att backa upp att man dragit Fifa inför EU-kommissionen presenterade FIFPro en studie signerad den ansedde ekonimiprofessorn Stefan Szymanski som numera är verksam i USA men under många år grävt i sportens värld. Han pekar i studien på att väldigt mycket av transferstålarna stannar hos färre och färre jätteklubbar.
Bland annat har man tagit fram Cristiano Ronaldo som exempel och visat vad de olika klubbarna dragit in på portugisen genom åren. Från stackars Andorinha där han spelade när han var sju år och slutade som tioåring. Det enda man fått ut av Ronaldo är 20 fotbollar och två uppsättningar fotbollsdräkter.
Vad är exempelvis rimligt att Andorinha får för att Ronaldo har tillhört klubben i tre år när han var sju till tio år? Vanligtvis brukar man tala om att det är en lek vid den tiden och det finns sedan ett solidaritetssystem som ska reglera att klubbar som utbildat en spelare mellan åren 12 och 23 ska få ta del av fem procent av alla övergångssummor.
Jämför 20 bollar och dräkter med att banker, investerare och agenter genom åren tjänat över 200 miljoner kronor på att Cristiano Ronaldo bytt klubbar. Ja, ni fattar själv hur upprörda ni ska bli. Konstigt nog nämner man inget vad Ronaldo dragit in genom åren utan det framstår som en vara som bara sålts mellan hugade spekulanter.
Inte någonstans står det heller något om att Sporting faktiskt tjänade pengar på att sälja en andel av Ronaldo till investerare som sedan fick en del tillbaka. Inte heller något om vad de förlorat pengar på. Hittar inte heller något om att det är vanligt att banker tar betalt för att låna ut pengar, som i fallet med Real Madrid som finansierade värvningen av portugisen med lån.
Det blir som att piska in en rad öppna dörrar. Finns det något som kan hetsa upp folk mer än att dra in att agenter har tjänat pengar. Det är värre än att svära i kyrkan, men ingen tänker längre än att det är klubbar, ligor eller spelare som frivilligt anlitar mellanhänder och gör upp vad man ska betala dem.
Inte heller lyfter man fram att en klubb som Manchester United har haft rätt få fall av Cristiano Ronaldo. Varför lyfter man inte fram Bebe som man pröjsade nästan 100 miljoner kronor för till Vitória de Guimarães för? Nja, kanske för att den anfallaren som knappast är värd många kronor i dag. Det är helt enkelt en riskfylld bransch med vinnare och förlorare.
Studien är en given partsinlaga där man vänder och vrider på staplar och siffror för att få det att framstå som att ett fåtal stora klubbar pröjsar mer och mer för stora spelare men att pengarna stannar hos dem. Vilket bland annat går ut över att de fem stora ligorna – bara den sammanslagningen – satsar mindre och mindre på att utveckla unga spelare.
Ingenstans i spelarfackets studie hittar jag något om att spelarlönerna går uppåt och äter en allt större del av den växande fotbollskakan. Naturligtvis fattar jag att spelarfacket vill ta bort transfersummorna helt för att då blir det mer över till lönerna likt i Nordamerika men då utan de lönetak som finns i proffsidrotten där.
Det är knappast så att FIFPro driver på för att biljettpriser ska sjunka, summorna för tv-rättigheter ska djupdyka eller att frivilliga i klubbarna ska ha bra pröjs. Nej, istället är man i full färd att utmåla de stora klubbarna i de stora ligorna som vår tids pirater som styr fotbollsvärlden med hjälp av det som verkligen är vår tids pirater: Fifa.
Självklart vet jag att inte alla spelare tjänar som Ronaldo, Zlatan eller Messi och att en del av dem verkligen hamnar i kläm i länder där rättsystemet är svagt och klubbarna kan skita i att betala. Räcker att tala med Mikael Dorsin om hans tid i Rumänien eller Kennedy Bakircioglü och Markus Rosenberg om när de blev blåsta av Racing Santander.
Det är inte heller så att jag tror att Real Madrid, Manchester United eller andra giganter på marknaden drivs enbart av välgörenhet och att man framför allt vill att sporten ska växa. I själva verket är det så att ligor, klubbar och spelare precis som banker, investerare och agenter ser till sitt eget i första hand.
Att spelarfacket vill få upp lönerna är ganska naturligt, det ingår i jobbet, men det hade varit klädsamt om man drev den linjen mer öppet istället för att dra ett snyftande uppbackat med en ekonomisk studie. Jag missunnar inte heller någon spelare att ta del av marknadsekonomin likt andra artister, författare och skådisar.
Sedan handlar det om att parterna antagligen måste sätta sig ner och diskutera för att hitta former för samarbete och kanske modernisera systemet. Är osäker på om en rättslig process är rätt väg, men det är klart att det alltid går att skrämma fotbollens makthavare med EU eftersom Bosman-domen rev upp ett system som få trodde skulle falla.
Sedan är det oerhört svårt att få till något som passar alla. Tror knappast svenska klubbar vill se att transfersummorna försvinner även om svenska spelare inte säger nej till högre löner, och det är nog många mindre ligor och klubbar som inte vill se att miljonerna för spelarköp ska hamna någon annanstans.
Det man måste eftersträva är ett system som är öppet och där det går att lösa tvister snabbt och dessutom går att straffa dem som inte följer reglerna. Tyvärr är byråkratin för komplicerad och även om spelare kan lämna fritt om de inte får lön på tre månader så kan de givetvis bli brända på sitt kontrakts värde.
Det gäller för Fifa, Uefa och andra parter att hitta ett fungerande system eller så får man förlita sig på de vanliga rättsliga instanserna men då blir det väldigt olika på olika ställen i världen. Kanske kan EU-kommissionen få parterna att sätta sig vid samma bord och hitta en gemensam karta och där man är ärlig med sina syften istället för att spela offer.