I veckan chockade Adam Johnson, 28, sin klubb Sunderland när han i domstol erkände sexuellt umgänge med en minderårig. Reaktionen från klubben var omedelbar: mittfältaren fick sparken och man bröt kontraktet.
Bakgrunden är en historia som kom ut förra våren när Adam Johnson greps efter misstanke om att han både haft sexuellt umgänge med en 15-årig flicka i januari 2015 och ”groomat” henne. Då nekade den förre landslagsspelaren som har barn och flickvän.
Ett tag efter gripandet så lät klubben honom spela vidare trots misstankarna. Man följde helt enkelt tesen att man är oskyldig tills man är dömd. Kanske behövde man honom även på planen? Han har fortsatt spela på även under denna säsong.
När rättegången i veckan drog i gång så erkände Johnson sig skyldig på två punkter. Han bekräftade sexuellt umgänge med en flicka som han visste var för ung och att han även sysslat med ”grooming”, det vill säga att ta kontakt med tjejer, ofta via sociala medier, med syfte att ha sex med dem.
Är på ett sätt både förvånad och lite imponerad av Sunderland raska och raka besked när han erkände. Trots allt är Adam Johnson klubbens assistkung och den som gjort nästflest poäng i en klubb som ligger under strecket i Premier League och riskerar att åka ur.
Att lämna Englands högsta liga i fotboll är dyrt. Från och med i höst ger Premier League tv-intäkter minst 1,3 miljarder kronor per klubb och säsong. Då hade jag inte blivit förvånad om en ägare eller ledning såg mellan fingrarna och höll en spelare i laget.
Istället fick vi se en klubb som tydligt visade var man stod i frågan. Jag säger inte att man alltid agerat så, men i det här fallet visade Sunderland att det inte är acceptabelt att begå sådana brott oavsett vad sedan straffet blir.
Samtidigt är det ett dubbelt straff, att inte nog med att Johnsons agerande får rättsliga följder med ett eventuellt fängelsestraff, böter eller skadestånd, han mister även sitt jobb och får del av en negativ uppmärksamhet.
Att han får sparken är rätt anser säkert många, men själv är jag tveksam, även om han ska avtjäna sitt straff och inte kan vara aktuell för spel. Vill egentligen vara mer journalistiskt svart eller vit, men det är tuffa beslut och hårda straff.
För det är givet att man som spelare i Sunderland och Premier League har en roll som förebild, vare sig man vill det eller ej. Det handlar helt enkelt om att följa de regler och lagar som gäller och att det finns konsekvenser. Fast hur mycket straff ska man ha?
Fick apropå den pågående rättegången i England mejl av en läsare som undrade hur det kunde vara så att Malmö FF, en klubb som på många sätt lyfts som ett föredöme, lät Miiko Albornoz kliva in i startelvan och spela trots domen mot honom.
För dem som inte minns så dömdes den dåvarande MFF-spelaren i februari 2013 till villkorlig dom för att ha sexuellt utnyttjat en minderårig. Han blev avstängd av klubben i 70 dagar, varav större delen var utan matcher då det var februari och mars.
Därefter kunde Albornoz kliva in i A-laget igen och den 22 april spelade han från start när MFF slog Öster med 2-0. Efter matchen sa en lättad spelare till Aftonbladet: ”Jag blev rörd när jag sköt första uppvärmningsskottet och publiken jublade.”
Vet givetvis att det fanns olika uppfattningar i och kring Malmö FF till hur man agerade kring Albornoz. En del ansåg att klubben inte var hård nog och att han borde ha sparkats. MFF tog ett ansvar som arbetsgivare och markerade att det inte varit okej, men gav honom sedan chansen igen.
Det finns något i det som jag uppskattar. Att helt enkelt inte bara följa med i den allmänna upprördheten och istället försöka jobba på andra sätt än bara med straff. Klubben satte in psykolog, jobbade en del med mansideal och könsroller och försökte påverka kulturen.
Spelare är i dag representanter för sina klubbar och det är givetvis viktigt för en förening att dess främsta symboler följer inte bara regler och lagar utan även de värderingar som man står för. Därför behöver man tydlighet inför kontraktsskrivande men även efter något händer.
Samtidigt har man ett ansvar som arbetsgivare för människor där en del kommer att begå fel. Tror på att ett avtjänat straff ska vara just ett avtjänat straff, och att en spelare ska kunna komma tillbaka när han (eller hon) har betalat tillbaka till både samhälle och klubb, och inte ska behöva sparkas.
Sedan behöver man inte vara Sherlock Holmes för att inse att det blir svårare om en spelare begår brott som ger ett långt frihetsberövande. Eller flera brott. Var går gränsen? Är det värre att utsätta barn för brott?
För mig är det delvis annorlunda med landslaget som är ett hedersuppdrag till skillnad från ett arbete. Där har SvFF all möjlighet att staka ut en väg vad som gäller, men policyn att inte ha en policy gäller för förbundet.
Det innebär inte att SvFF ska undanta dem som är straffade när de väl avtjänat sitt straff, men i grunden hade jag helst sett att folkrörelsen tog hjälp av sina medlemmar för att staka ut en väg. Hur ska man agera som förbund?
Miiko Albornoz var uttagen i Blågult 2014 men valde Chile och slapp frågorna. Förstår att det är en enklare väg, och det kanske var lika skönt för SvFF att också bli av med frågor och kritik. Däremot ska jag ge SvFF-styrelsen att det inte är lätt att veta exakt hur man ska göra.