Rieks förvandling i MFF – från floppvarning till en av allsvenskans bästa
Sören Rieks var inte katastrof under våren. Han slet, hade några bra cupmatcher, och skulle vänja sig vid en högerroll, men sett till förväntningarna så pendlade det mot underkänt. Värvad för att vara en av lagets två-tre viktigaste spelare i anfallsspelet, men det syntes inte och han var inte nära att vara det som han skulle vara.
Det slog om mot Hammarby i våras. Där hände något. Han släpptes fri, och nu när han mer permanent är ute till vänster så snuddar han istället vid sin maxnivå. Han fick ha kaptensbindeln för att han har varit så bra och så professionell. Han känns som en typisk Uwe Rösler-spelare: jobbar över styra ytor, ganska storväxt, poängspelare, framfusig, öppen för att spela i olika roller.
Och i hans senaste elva allsvenska matcher har han varit direkt inblandad i elva mål, varav två mål och en assist i dag. Av lagets nio senaste allsvenska segrar har han varit en av de mest avgörande faktorerna i sju av de nio matcherna (i den åttonde vilades han, i den nionde vann de med 5-0). Detta oftast som vänster vingback.
Landslagsuppehållets nytta
Först Ken Sema, Sotirious Papagiannopoulos, och Graham Potter, sedan Brwa Nouri, efter det Alhaji Gero, och till slut Saman Ghoddos. Det blev inte exakt en spelarförlust varje vecka i somras, men inte heller långt ifrån. Till detta kom några kortare avbräck för bland annat Hosam Aiesh, Douglas Bergqvist, Tesfaldet Tekie, Simon Kroon, och Dino Islamovic.
Ibland pratas det slentrianmässigt om hur skönt det är med ett landslagsuppehåll, men här kändes det rätt att prata om det. En tid för att fixa i ordning vissa delar av Östersund 2.0.
De kom till matchen med en fint ihopsnickrad matchplan. Presspelet (som de flesta pratar om under Ian Burchnalls ledning) fungerade, men framför allt höll de i bollen, fick MFF att flytta upp, och slog sig sedan igenom med korta och långa pass fram till den rörliga anfallstrion, som gång på gång isolerades mot MFF:s backtrea. Tyvärr, för Östersunds del, så föll de på att MFF är väldigt bra ibland, plus att Östersunds misstag (som fanns redan innan 2-1) kostade flera baklängesmål.
Kaosmatcher
Östersund-MFF 1-4 och MFF-Östersund 0-3 år 2016. Vårmatchen 2017 i Malmö blev rubricerad som ”fullständigt kaos” här på Fotbollskanalen, och höstmatchen i Östersund nådde samma nivå. Sedan kom en lugn cupmatch i våras som en anomali, innan MFF rev sönder Östersund hemma i somras men ändå bara fick 1-1 efter vacker Saman Ghoddos-frispark.
Matcherna mellan de här två lagen kan vara det närmaste vi har underhållningsgaranti i svensk fotboll.
Sju av 16
Efter en kvart och 2-0 började många tankar att komma fram. Om ett MFF som kanske skulle bli Europa League-tungt under hösten, och som därför skulle segla in mot placeringarna 2-3-4-5 i allsvenskan.
Nu blev det seger, och för första gången i år vände MFF ett underläge till vinst (åtta gånger hade de varit i underläge: tre oavgjorda, fem förluster). En nog så viktig sak att ha med sig. Det syntes i dag att truppen har ett helt annat mentalt läge än i våras.
När MFF tappade poäng mot Östersund i somras fick de dessutom höra att det i princip krävdes vinst varje match för att vinna SM-guld. Efter det har de vunnit varje match, sju stycken. Nio matcher återstår...
Långsiktighet vs kortsiktighet
Det är ett abstrakt och svårt ämne att prata om, för det blir oftast för mycket av det ena eller det andra. Östersund har fyra raka förluster, en trend som måste vändas med kortsiktiga förändringar. Detta samtidigt som de inte kan gå ifrån för mycket, då laget i sekvenser och perioder ser ut att vara på väg mot något bra.
Man ser Rewin Amin och Tekie göra passningsaktioner av hög allsvensk kvalitet, bara för att minuten senare slå en svag pass och riskera kontring för motståndarna. Man ser laget pressa och röra sig bra, bara för att kanske bli för trötta i slutet. Man ser de unga offensiva spelarna springa sig till målchanser, men inte ha samma kvalitéer för att avgöra matcher som Ken Sema och Saman Ghoddos hade (det tog tid i allsvenskan även för de två att komma till den nivån).
Det behövs mer tid för att vänja sig, mer tid för att bygga, mer tid för att växa. Det är dessutom ett ungt lag, med en ung och ny tränare. I dag spelade de med sex stycken U23-spelare, tre stycken 24-åringar, och Aly Keita (31) och Tom Pettersson (28) var de enda äldre än 26 år.