Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ALLSVENSKAN

Lundh: I slutändan står vi där ensamma med pennan

Visst, jag högaktar att Alexandra Pascalidou inte ger upp.
Eller att Robert Laul, Niklas Orrenius, Åsa Lindeborg, Lasse Wierup och andra gräver, granskar och ifrågasätter.
För i slutändan står man ensam.

Mannen gjorde sig loss i krogvimlet strax före jul och kom fram med en utsträckt hand. Jag hade ingen anledning att misstänka något konstigt. Det händer att folk vill snacka fotboll, fråga vad som är fel i Milan, höra om hur Zlatan eller Hasse Backe är eller faktiskt bara berömma något som sagts i en tv-sändning.

När jag tog näven så klämde han till. Riktigt hårt. Han drog mig till sig med en kraftig rörelse och väste i en örat: ”Jag är från XXXX och du ska passa dig djävligt noga.” Mannen var alltså från en gruppering kring en av Stockholms allsvenska klubbar och det är män som emellanåt omskrivs eller omtalas för att de slåss.

Jag konstaterade att jag inte hade något att säga till honom och drog mig loss och gick, men han förföljde mig genom den rätt stora krogen och stängde till slut upp mig mot en bardisk. Han började med att förklara att han nu hade tre barn, fru och jobb men att han i 20 år slagits för sin klubb och varför det var rätt.

Nävarna avslöjade att något hade han gjort med dem som fick dem att se rätt demolerade ut. Jag kan inte alla personer i de här grupperingarna och kan inte veta exakt vad han ville eller vem han var, men stod och snackade ett tag med honom och då mjuknade han och bad om ursäkt för att han varit hotfull.

Tyvärr händer den här typen av situationer med regelbundenhet, det var varken första eller sista gången någon markerade mot mig, och då är det lätt att konstatera att man står rätt ensam. Vad ska jag göra åt att personen X eller Y kommer fram och på ett eller annat sätt gör det tydligt att de har koll och inte gillar vad jag säger eller tycker?

Självklart är det häftigt med alla som sluter upp bakom Pascalidou via sociala medier och stöttar men vad hjälper det när det bränner till? Likes, favoritmarkeringar, hejarop och en rad <3 står sig rätt slätt när man står öga mot öga med en person som är van att slåss för att banka in sitt budskap.

Tänker ofta på de som jobbar med säkerhet eller på något sätt är satta under tryck av hårdföra supportrar i allsvenska klubbar. En genomsnittlig klubb omsätter som ICA Matmäster på Folkungagatan och resurserna är begränsade, men man ska ändå se till att ordna skydd för diverse anställda i känsliga lägen. Omöjligt i det närmaste.

Eller så ska man förhindra att vissa personer kommer in på en arena alternativt kanske plocka ner något som strider mot klubbens värderingar. Ja, det är ingen avundsvärd uppgift och även om det rasslar ner på polisens ansvarsområde är det trots allt så att de personerna inte kan ha polisskydd 24/7.

I slutändan riskerar alla de goda krafterna att försvinna från klubbarna då en del andra krafter tar sig in. Förre rikspolischefen Björn Eriksson hade en poäng när han pekade på den utvecklingen i en del av storstadsklubbarna och det är givet att många frågar sig: är det värt risken att ta den här striden? Det är en allvarlig fråga för idrotten – och för samhället.

Likadant är det för journalister som ska granska det här. Nyligen sprang jag på en person som känner folk i en annan våldsam gruppering och han berättade om hur de var ute efter journalisten X som skrivit något som de inte uppskattade. ”X skulle passa sig djävligt noga”, hette det och det är inte utan att jag funderar på om X har det skydd X behöver.

Även om det oftast handlar om att markera så är det givet att det smyger in sig en fundering. Kan jag gå den här vägen ensam på väg hem efter nattjobb? Ska jag ens gå ut på krogen om jag vet att de också hänger på ett visst ställe? Är det hemlig adress numera? Hur gör jag med barnens mobiler som står i mitt namn?

I en tid när sociala medier är en del av den journalistiska verkligheten så blir det betydligt svårare att köra inkognito. I mitt fall är det inte särskilt svårt att veta var man hittar mig om man nu skulle vilja markera mot något jag sagt eller skrivit. Om jag nu vågar vidhålla den linjen i skrift och tal när jag vet att den riskerar den typen av handlingar?

Det är en sak att många journalister får läsa både det ena och det andra via sociala medier, det är obehagligt nog, men det är något annat när man plötsligt stöter på personer som på olika sätt vill få en att känna av tryck. För även om många av dem är ett under av trevlighet så räcker det ju att de säger att de är från grupperingen X och vill snacka.

En gång i tiden jobbade jag på en krog där gänget som bildade den första svenska avdelningen av ett MC-gäng hängde. De gjorde aldrig något utan var trevliga utom när jag råkade lägga en skiva citron i drinken till killen som först tog smeknamnet "Seven bullets no problem" och sedan "Nine bullets no problem": "INGEN JÄVLA FRUKT".

När de inte betalade ett 20-tal Canadian Club och cola var det inte så att jag sprang efter dem som jag gjort med en vanlig gäst, men senare kom någon med plånboken och pröjsade för allt. De levde ju på auran och våldskapitalet som västarna gav och det var både fascinerande och skrämmande och naturligtvis gav även skriverierna en hel del av deras kapital.

Jag är för en dialog och har öppet kommentarsfält på min blogg och försöker ta diskussioner och debatter på twitter eller via mejl. Självklart är det okej att komma fram och snacka om olika saker, men det är när man känner ett behov att markera att man är från grupperingen X eller Y med koppling till klubben Z som det är en dimension till som är stökig.

Påverkar det mig som journalist? Jag önskar att det inte gjorde det, men det är självklart att vi alla mer eller mindre väger saker som ställs inför och som berör vissa krafter. Det ser jag många prov på, och hör om, och vet att inte heller jag går fri från övervägande om vad det kan generera för hot och hat.

Då är ändå jag priviligierad som jobbar på TV4 och där det finns något slags rådgivning kring sådant här. Även om jag knappast kände någon större trygghet efter att jag och en kollega blev hotade av en gruppering och enda rådet var att ligga lågt och inte tala med någon om det och låtsas som om det regnar.

Är det värt att behöva lägga om sitt liv för att kunna jobba? Jag vet inte, jag är tveksam. Vad säger jag till mina barn? Hur noggrann ska jag vara? Beundrar dem som lägger om livet och skaffar säkerhetsgrind och repstege till balkongen samt ett snabbnummer till vakter och oförtrutet kör på – men fattar alla som lägger tipset om en grupperingen X åt sidan.

Fick nyligen en inbjudan i en kurs för journalister gällande i hur man ska hantera hoten och haten. Ska anmäla mig till den för jag inser att det här är en fråga som är viktig om man ska orka stå upp och våga ge sig in på ställen där man kanske inte är välkommen. För journalisterna behöver verkligt skydd, inte likes, och samhället behöver journalister.

Publicerad 2015-03-13 kl 10:19

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER