Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Från bänken till banken

Pep Guardiola har frostat av Gabriel Jesus lagom till andra halvlek av säsongen, Real Madrid har vunnit en fotbollsmatch igen, kvartsfinalerna i Coppa Italia blir en fröjd att följa och Ole Gunnar Solskjaer har stärkt sina aktier att få fortsätta som manager för Manchester United även när det börjar skymma tidigt om sommarkvällarna. Det är väl ungefär vad som hänt sportsligt de senaste dagarna, så det om det. Däremot har januarifönstret, med alla sina tillhörande sidospår, ännu en gång lärt mig hur fort det kan gå i den här branschen och att det i allsvenskan 2018 kanske satt en anfallare på bänken någonstans som om bara fyra år skrattar åt en.

Ni kanske minns den gamla Djurgårdsanfallaren Aleksandar Prijovic? Med sitt långa hår, kaxiga uppsyn och fingervantar i augusti var han onekligen en intressant spelare att följa och det började sannerligen strålande med ett hattrick för blåränderna. Men efter att målen började sina, det där röda kortet när han skallade ut sig själv från en cupmatch och att Erton Fejzullahu blev supportrarnas favorit tror jag ganska få djurgårdare grät blod när han väl lämnade för spel i en turkisk klubb ingen riktigt hade koll på.

Vad som hände sen? Målen började trilla in och polska Legia Warszawa öppnade plånboken för en, skulle det visa sig, strålande investering. Prijovic sköt klubben till cuptiteln, vann en ligatitel och gjorde två mål i Champions League-gruppspelsmatchen mot Borussia Dortmund hösten 2016. I jakten på Athenklubbarna valde grekiska PAOK att identifiera Prijovic som den centrala pusselbiten och det går knappast att såhär i efterhand ge dem fel.

Nu, två år efter att han anslöt, vinkar Aleksandar Prijovic Thessaloniki adjö med två cuptitlar, en grekisk skytteligatitel och ett Europa league-gruppspel innanför västen. Dessutom har han gjort sig själv till serbisk landslagsman och ingick i sommarens VM-trupp utan någon som helst diskussion jämte namnen Mitrovic uppe på topp. Han lämnar dessutom den svartvitrandiga klubben och Pontus Wernbloom i toppen av den grekiska ligan med hela åtta poäng ned till Olympiakos på andraplatsen och mindre än halva serien kvar att spela.

För vadå, undrar väl ni?

Jo, saudiska Al-Ittihad har mött utköpsklausulen på 100 miljoner kronor och ska man tro de i media hyfsat samstämmiga uppgifterna kring Prijovic kontrakt så handlar det om i runda slängar 250 miljoner kronor, en kvarts miljard, över fyra och ett halv år. Man får väl anta att Prijovic skrattar hela vägen till banken och minns oss som dömde ut honom som en medelmåtta way back when med ett välförtjänt leende.

Men han påminner i alla fall mig återigen om hur fort det kan gå i fotbollen. Rätt klubb, ett par mål, en titel och lite medvind i en säsong eller två kan ta en spelare till oanade höjder vad gäller både klubbadresser och lönekuvert. Precis som en skada eller ett tränarskifte kan ändra kurs med 180 grader för någon annan. Erton Fejzullahu står till exempel utan klubb för tillfället efter en tämligen anonym och målfattig tillvaro i Kalmar FF de senaste 18 månaderna. Jag undrar verkligen vad han tänker på när han tänker på sin gamla lagkamrat Prijovic idag?

Fotbollsbranschen är verkligen en skoningslös bergochdalbana, i synnerhet för anfallare vars främsta uppgift är att leverera mål, svart på vitt. Det är på dem man bedöms, värderas, säljs eller släpps. Man ska givetvis ha en del tur, men man måste också ta rätt beslut utanför planen. Således kanske man ska avvakta ett par, tre år med att utvärdera en annan Djurgårdsanfallares dekret att tacka nej till pengarna i Kina för att i stället, enligt egen utsago, ge sin karriär de bästa förutsättningarna att bli så framgångsrik som möjligt.

Men oj vad Bosse Andersson måste slita sitt hår.

XXX

Kan lite på samma tema förstå att West Hams Marko Arnautovic vill göra precis tvärtemot Badji. Han fyller 30 i vår, har med största sannolikhet passerat zenit, lär inte bli köpt av klubbarna högre upp i tabellen och har nu alltså ett direkt löjligt kontrakt på bordet från Kina. Klart han vill sticka, tjäna de bisarra pengarna och tacka för sig. Det måste man bara förstå.

XXX

 

 

Gusten Dahlin

Tisdagstankar v2

2018 har blivit 2019 och en synnerligen intensiv jul- och nyårsperiod är till ända. Inte för att det nu väntar lugn, ro och paraplydrinkar – La Liga dundrar vidare med ett väldigt tight spelschema i januari, ett dygn efter FA-Cupens tredje omgång avslutats (Klopps andra titelchans borta!) drar semifinalerna i den engelska ligacupen igång (Tottenham-Chelsea!) och ikväll spelar även Janne Anderssons landslag årets första landskamp.

På allt detta har januarifönstret slagits upp på vid gavel, men förutom Christian Pulisic till Chelsea för knappa 700 miljoner har de riktigt stora bomberna inte briserat ännu (Solanke till Bournemouth får ursäkta). Att Dortmunds amerikanska superlöfte ansluter först till sommaren och att tränare Maurizio Sarri väldigt överraskande svor sig fri från all inblandning i transfern hjälper givetvis också till att förklara känslan av utebliven wow-faktor. Men värvningen är smart – det råder det inga tvivel kring – Pulisic är en fantastisk spelare som är användbar på flera offensiva positioner och dessutom den amerikanska fotbollens affischnamn för många år framöver, en aspekt som givetvis inte ska underskattas när USA på allvar ska göra sig själva till en relevant del av fotbollskartan.

Det har utöver den klara Pulisic pratats en hel del om Callum Wilson, Gonzalo Higuain och nu senast Edinson Cavani för att förstärka en krisande anfallsposition, men det är inte bara inåt i Chelsea den här månaden, utåt är det också en hel del aktivitet då Cesc Fabregas lämnat för Monaco, Gary Cahill ser ut att försvinna till Fulham, Victor Moses placeras i Cardiff och ryktena kring den egna produkten tillika jättetalangen Callum Hudson-Odoi har intensifierats med Bayern München som mer och mer konkret destination på andra sidan bron.

Tränare Sarri verkar starkt emot denna eventuella flytt och jag kan faktiskt inte förstå hur Hudson Odoi tänker här. Visst, visst sjunger både Robben och Ribery på sista versen, men jag kan nämna ett antal unga, offensiva spelare med betydligt tyngre meriter än CHO som flyttat till Bayern och inte kunnat fylla ut kostymen. När Sarri dessutom vädjar till honom att stanna och verkar vara väldigt förtjust i honom tror jag det är ett stort misstag att lämna.

En annan spelare som lär omgärdas av mer eller mindre konkreta uppgifter kommande tre veckor är Real Madrids trollkarl Isco. Efter att till slut ha nått sin fulla potential under Zidane har det senaste året tagit Isco både ett och två steg tillbaka och nu tar han inte ens en ordinarie tröja i Real trots att den spelare som alltid “blockerade” honom, Cristiano Ronaldo, lämnat.

Det ironiska i allt detta är att Ronaldos nya klubb, Juventus, nu ger sig in i jakten på spanjoren. Men hade jag fått bestämma hade Isco följt sin landsman David Silva till Premier League, där Manchester City-mittfältaren i många år visat att det sannerligen finns utrymme och efterfrågan efter Iscos spelstil. United? Chelsea? Kanske rent av ett mot toppen satsande Arsenal för att ersätta Aaron Ramsey? Oavsett vad – Isco är ett kap!

Huruvida Manchester United går efter Isco återstår att se, det vi däremot kan vara säkra på är att klubben även post Mourinho söker en mittback. För trots kontraktsförlängningen med Chris Smalling tror jag alla sett vad Liverpool uppnått med sin värvning av Virgil van Dijk: det går att med en klockren försvarsgeneral styra upp en hel backlinje, men Smalling, Phil Jones eller Eric Bailly har i olika omgångar inte visat sig tillräckligt pålitliga. Lindelöf då? Jag är mäkta imponerad över hans säsong hittills, men jag ser snarare honom som ett perfekt komplement till en tydligare chef.

Romas Kostas Manolas och Fiorentinas Nikola Milenkovic har båda nämnts alldeles för många gånger för att avfärdas som enbart lösa rykten, men jag ser inte riktigt någon av dem axla den mantel som spelare som Jaap Stam, Rio Ferdinand och Nemanja Vidic fortfarande väntar på ska bli upplockad.

Mats Hummels från Bayern München? Ja, varför inte, men tysken fyller 31 i år och min sammanlagda bedömning är att han också passerat zenit.

Det engelska alternativet Harry Maguire från Leicester? Visst har den reslige nickspecialisten otvivelaktiga kvaliteter, men då skulle jag hålla Tottenhams Toby Alderweireld som en över lag bättre spelare. Belgaren ryktades, precis som Maguire, högintensivt till Manchester United redan i somras och när han nu sitter med en utköpsklausul i kontraktet på “blygsamma” 250 miljoner kronor till sommaren kan jag absolut hålla Alderweireld som den bästa affären.

Bortser man dock från prislapp tycker jag Manchester United bara borde rikta in sig på en mittback. Napolis Kalidou Koulibaly är den, enligt mig, överlägset bästa mittbacken i Europa som är tillgänglig för toppklubbarna. Napoli är mycket, men man har ännu inte nått statusen “slutdestination” för de allra störst spelarna. Cavani, Lavezzi, Higuain… alla har lämnat för större uppgifter när president De Laurentiis tyckt buden varit höga nog.

Och här är det inga undantag. Vill man ha Koulibaly kommer man med högsta sannolikhet få betala ett par hundra miljoner mer än vad Liverpool köpte van Dijk för, men “världens rikaste klubb” Manchester United har både råd och inte råd att sitta utan sin egen van Dijk.

Avslutningsvis måste man ju ändå stanna till vid Monacos aningen desperata försök att lösa ett nytt Ligue 1-kontrakt. 36-årige Naldo hämtas från Schalke, snart 32-årige Fábregas från Chelsea och det snackas även en hel del om 35-årige Pepe från Besiktas. Jag vet inte, men att i detta läge sätta sitt hopp till att tre spelare på över 100 år tillsammans ska hitta motivationen att lösa denna högst prekära sits.., nej, jag tror inte riktigt på det.

Men den som lever får se!

 

 

 

Gusten Dahlin

Champions League-åttondelarna är lottade!

Man hann knappt andas ut och se fram mot ledigheten från Champions League innan bollarna drogs upp ur skålarna och åttondelarna i mitten av februari stod klara. Nedan går jag igenom mina tankar kring samtliga drabbningar, reserverar mig för att det är en evighet kvar till februari och att allt kan omkullkastas innan det är dags för avspark. Dagens favoriter i fet stil.

Bayern München – Liverpool

Dagen efter att Liverpool haft lekstuga med Manchester United och efter 17 omgångar stoltserar högst upp i Premier League-tabellen med förlustnollan intakt är det givetvis svårt att inte hålla dem som favorit mot ett Bayern München som för första gången på evigheter inte blir höstmästare i Tyskland. Men! Tyskarna ska få en betydligt längre vila, medan Liverpool växlar upp med både liga- och FA-cupspel under mellandagar och tidig januari. Så med två månader kvar till avspark skulle jag akta mig för att  dundra ut Liverpool som allt för stor favorit – för visst kan det här sluta hur som helst!

Manchester United – PSG

Jag törs lova att Manchester Uniteds enda rimliga väg till kvartsfinalen är att sparka Mourinho och lyfta in en tränare som vill utnyttja det spelarmaterial som är på plats till mer än att krampaktigt bedriva ett svagt försvarsspel. PSG kan rotera hur man vill i ligaspelet för piggast möjliga ben och när firma Neymar, Mbappé, Cavani och Di Maria får ha så mycket boll som man garanterat kommer få ha mot Mourinhos lag så kommer det smälla ett par gånger om. Redan på Old Trafford.

Ajax – Real Madrid 

Ett Ajax som är bättre än på många år mot ett Real Madrid som är sämre än på många år. Visst ska de regerande mästarna slå ut Ajax över två matcher alldeles oavsett dagsform, men jag har imponerats av Ajax så till den milda grad att jag absolut kan se dem pumpa upp sig med självförtroende nog för att i den första matchen gå ut och gå för segern. Och är det något den här säsongens Real Madrid sannerligen haft svårt med så har det varit att hamna i underläge. Moralen, kraften, viljan och drivet finns inte på samma självklara sätt där längre. Nej, jag utesluter inte en megaskräll här!

Tottenham – Borussia Dortmund

Jag “sticker ut hakan” här och menar att Tottenham ska gälla som favoriter trots Borussia Dortmunds helt fenomenala höst i såväl CL som i Premier League. Spelbolagen har tyskarna som knapp favorit och jag förstår givetvis varför, men Tottenham har visat en otrolig fighting spirit den här säsongen och löst resultat på resultat trots att spelet inte riktigt stämt. Man har dessutom haft småskador och frånvaro på nästan varenda ordinarie spelare, så när man fått två månader av Kane, Eriksen, Alli, Son, Trippier, Alderweireld och så vidare blir det här en rejäl hård nöt att knäcka för Dortmund.

Schalke 04 – Manchester City

Vi kan absolut ha att göra med en för Schalke direkt pinsam utgång av denna åttondelsfinal. Absolut ingenting talar för tyskarna och jag vågar lova att den här “matchen” är avgjord innan paus i Gelsenkirchen.

Roma – Porto

En åttondel där båda lagen garanterat jublade över hur lotten föll. Roma kommer från en katastrofal ligahöst och ett avancemang från CL som snarare berodde på CSKA och Plzens kvalitet än på deras egen förträfflighet och Porto undvek lotter som Atlético Madrid, Liverpool, Tottenham och Borussia Dortmund. Portugisernas sexton av arton möjliga poäng i gruppen ska givetvis inte underskattas, men de togs mot Lokomotiv Moskva, Schalke 04 och Galatasaray – så hur mycket säger de egentligen? Och vad gäller Robin Olsens klubb så kommer massvis ha hänt innan det är dags för det första mötet i Rom. Otroligt ovisst, men jag ser trots allt på Roma som knapp favorit i detta möte.

Lyon – Barcelona

Tuffast tänkbara lott för Lyon som bitvis imponerat stort under hösten, inte minst i matcherna mot Manchester City. Men gruppspel är gruppspel och åttondelar är åttondelar. Barcelona har på ett annat sätt än Lyon en ligatitel att slåss om, men med sommarens transferfönster i färskt minne så har Barcelona sannerligen breddat sin trupp och gjort sig redo för flerfrontskrig. Jag tror Lyons bästa chanser att ta sig förbi Barca är att släppa på allt vad handbroms heter, och visst kan de göra både två och tre mål över 180 minuter mot detta Barcelona, men nej, det ska ändå inte räcka mot Messi, Suarez, Coutinho och kompani.

Atlético Madrid – Juventus

Här håller jag självklart Juventus som favorit, men långt ifrån med samma eftertryck som många andra. Ja, man har mer eller mindre redan avgjort Serie A och ja, man har sett äckligt tunga ut när man väl lagt manken till och visat hela registret och ja, Cristiano Ronaldo är inköpt för en sak och det är att för fjärde året i rad lyfta pokalen med de stora öronen, bara att han den här gången ska göra det i en svartvitrandig tröja. Men Diego Simeones lag är ett av världens mest svårforcerade bankvalv. Dessutom sitter man inne på sylvassa omställningsspelare och med tanke på att finalen spelas på lagets nya hemmaarena Wanda Metropolitano så kommer de rödvita att sälja sig oerhört dyrt i detta dubbelmöte. Jag tror inte vi kommer få se två målfyrverkerier, men det här blir garanterat ett dubbelmöte att minnas för en lång tid framöver.

Gusten Dahlin

Tisdagstankar v50

Champions Leagues gruppspel är avgjort, fjolårsfinalisten Liverpool löste till slut ett avancemang och CSKA Moskva lyckades med bedriften att slå Real Madrid två gånger om men ändå sluta sist i sin grupp.

Å andra sidan var det ett också av få utropstecken under hösten, för som vanligt bjöd inte hösten på speciellt många överraskningar. Champions League har i mångas ögon blivit allt för förutsägbart och just gruppspelsfasen har fått mest skit. Kritikerna, som vuxit i antal för varje säsong, menar på att lottning och seedning gör att man inte ens behöver spela om det – alla vet ändå vilka två lag som kommer att gå vidare från respektive grupp. När det dessutom skiljer så lite mellan många ettor och tvåor blir “belöningen” att vinna sin grupp så pass marginell att prestigen och fördelen går lite halvt förlorad. Lägger jag därtill att man ändå inte kan få möta lag från sin grupp eller från sitt land i åttondelsfinal så kan även jag förstå att många kopplar på alla sinnen först i februari och att man ser på gruppspelsfasen som en transportsträcka man kan gäspa sig igenom och titta på med ena ögat.

Men vi är fortfarande många som inte kan få nog. Förutsägbar utgång eller inte, fotbollen som Champions League bjuder går inte att matcha någon annanstans och jag vet inte i detalj hur andra fungerar, men jag behöver, jag måste, se varenda mål som gjorts i den här turneringen annars börjar det krypa i mig av obehag, av något som inte riktigt stämmer.

Således kan ni som inte följt gruppspelet lika nära som jag se på resterande del av denna text som ett slags koncentrat och en recap av vad som hänt medan ni som är som jag kan motsätta er mina synpunkter och komma med egna motbud. Jag tänkte nämligen ta ut höstens lag baserat på de sex omgångar som hittills spelats.

Således viktigt att komma ihåg att det inte är en kombination av CL och ligaspel eller högstahöjd vad gäller potential, tidigare meriter eller annan skit – Cristiano Ronaldo är inte med i ett sådant här lag av den enda anledningen att han i detta gruppspel inte varit en av de bästa. Okej? Dessutom formerar jag det i något slags 3-3-4.

För att jag kan!

Målvakt: Alisson Becker – Liverpool

Egentligen var det bara Barcelonas Marc André ter Stegen emot här, men målvakten som en gång i tiden var världens dyraste på positionen (var väl det i två veckor ungefär?) har visat sig värd varenda krona. Dubbla fenomenala insatser mot Napoli, stabil rakt igenom mot Röda Stjärnan och Liverpools bästa spelare i förlusten borta mot PSG. Med van Dijk framför brassen har Klopps finallag från ifjol sannerligen växlat upp defensivt och känslan numera är att den högkvalitativa offensiven inte behöver göra speciellt många fler mål än bara ett. Starka papper!

Mittback: Kalidou Koulibaly – Napoli

Den som fortfarande tvivlar eller, kanske ännu värre, missat Koulibalys framfart i Napoli behöver inte längre leva i ovisshet: senegalesen är en av världens absolut bästa mittbackar. Har verkligen hela paketet, fysiken, spelförståelsen, duellspelet, uppspelsfoten och ledaregenskaperna. Om nu president De Laurentiis inte får för sig att nobba precis alla bud som stundar så kommer Koulibaly bli den första mittbacken som kostar mer än miljarden. Punkt slut.

Mittback: Matthijs de Ligt – Ajax

Den blott 19-åriga lagkaptenen är redan så fullfjädrad och mogen att man nästan vågar börja tro på att holländsk fotboll kommer ta sig tillbaka till den absoluta världstoppen. Reslig, otäckt bra i luften och Ajax-skolad med fötterna – ni förstår själva. Det här är en av det kommande decenniets stora mittbackar.

Mittback: Thiago Silva – PSG

Gammal är fortfarande äldst. Så var i alla fall känslan efter PSG:s blytunga seger mot Liverpool i den femte rundan. Brassen har på senare år ifrågasatts och den mittback som en nästintill unison fotbollsvärld höll som världens främste har via miljardbyggets tveksamma insatser i just Champions League fått sin kungakrona på sned. Men under det här gruppspelet har Silva sannerligen visat alla att det fortfarande bor en mittback av allra högsta snitt i honom och att han fortfarande har hungern. Inte minst förstod man hans klass och betydelse i den matchen han saknades (Napoli hemma).

Vänstervinge: Achraf Hakimi – Borussia Dortmund

I Lucien Favres gulsvarta tsunamivåg så har flertalet spelare under hösten fått sitt stora genombrott, dels via gruppspelsmatcherna i Champions League men självklart också genom ligaspelet. Således är avvägningen svår, men Hakimi är kanske den spelare som bäst personifierar detta nya, unga Dortmunds återtåg mot toppen. Kan gå ute till vänster såväl som höger, speluppfattning, finess och fart från den allra högsta hyllan. Dessutom en bra försvarsspelare! Real Madrid lär inte låta det här lånet övergå i en permanent övergång.

Högervinge: Riyad Mahrez – Manchester City

Här brister möjligtvis själva trovärdigheten i en sådan här formation, men när man tar ut ett lag likt detta så är balans och rimlighet vad gäller defensiva uppgifter sekundärt. Mahrez skulle in i laget på något sätt och då fick det bli såhär. I ett ofta roterat Manchester City så har algeriern visat mognad och framför allt en tydlig bestämdhet man många gånger saknade i Leicester. Mahrez verkar ha förstått att om han på allvar vill konkurrera med Sterling, Sané och Silva-gubbarna så är det bara att jobba hårt och leverera, något han verkligen gjort i CL hittills.

Centralfält: Arthur – Barcelona

Wow. Jag är den första att erkänna att jag inte hade sett en bildruta av Arthur innan den här säsongen, men jag förstår verkligen varför Barcelona betalade vad de gjorde för hans underskrift och varför man redan pratar om honom som den som till slut ska fylla det tomrum Xavi lämnade efter sig. Vrider, vänder, styr och ställer. Går knappt att ta bollen ifrån och trär in den i precis vilka ytor som helst. Med båda fötterna. Ren och skär klass.

Flyta fritt där framme 1: Nabil Fekir – Lyon

Vad Liverpool hittade för fel under den där läkarundersökningen lär nog världen aldrig få veta, men det har i alla fall inte hindrat Fekir från att leda sitt Lyon obesegrade genom gruppspelet. Med mål, framspelningar, ledaregenskaper och grinta har fransmannen blivit mycket mer konkret än den råtalang som för bara något år sedan blandade världsklass med ointresserade ickeprestationer lite för ofta. Gör sin sista säsong i Lyon?

Flyta fritt där framme 2: Neymar – PSG

Efter käftsmällen mot Liverpool i den första omgången, där PSG förvisso långt ifrån var oävna framåt, tog Neymar sitt ansvar och ledde den offensiv som till slut gjorde dem till gruppsegrare. Var fullständigt briljant i hemmamatchen mot Röda Stjärnan och har i övriga matcher visat att han trots stenhård, dubbel och ibland trippel bevakning gör lite vad han vill på en fotbollsplan. Kan rulla hur många varv han vill, i min bok kan man inte göra annat än att hänföras av tiden han faktiskt står upp.

Flyta fritt där framme 3: Kylian Mbappé – PSG

Neymars lekkamrat må ha färgat håret som Sisqo men det verkar inte ha påverkat hans telepati med brassen. Så som de förstår varandra ser det ut som att de spelat ihop i tolv säsonger. Att de dessutom kan utföra det de tänker rent tekniskt och i den fart de gör det får mig att känna att PSG besitter turneringens absolut starkaste tandem.

Flyta fritt där framme 4: Paolo Dybala – Juventus

Champions League var ju Cristiano Ronaldos turnering! Skämt åsido, portugisen har inte varit dålig på något sätt, men han har sannerligen överglänsts av sin anfallskollega under det här gruppspelet. Dybala har bjudit på konstmål, tekniska godbitar och en blick för spelet som ytterst få besitter och har mer än något annat visat att Juventus står snuskigt starka även i de matcher Ronaldo sviktar lite.

Ett lite väl offensivt balanserat lag. Men å andra sidan så skulle de ju aldrig låna ut bollen.

Hedersomnämnande. Givetvis Robert Lewandowski, som gjort åtta mål men som ändå inte tar sig in i laget. Några mål har sminkat över en del medelmåttiga insatser, motståndet har varit rent av svagt (Benfica, AEK) och jag ville verkligen inte flytta på någon annan. Lionel Messi har öst in mål trots knapp speltid och hans match borta mot Tottenham håller jag som höstens individuellt bästa prestation, Raphael Guerreiros fyra mål på 221 minuter i Dortmund ska såklart nämnas, Moussa Marega har gjort det fenomenalt men mot för dassiga lag, Dusan Tadic och Frenkie De jong har förgyllt många kvällar och Robin Olsen har varit Romas bästa spelare!

XXX

Hörni! Om ni precis som jag gillar att lista spelare och försöka singla ut vilka som varit bäst och så vidare så tycker jag verkligen ni ska kika på veckans Fotbollslabbet! Där har Ola dunkat på med höstens mest framstående spelare i alla möjliga olika kategorier och dessutom svarar vi på frågan hur vädret påverkar fotbollsmatcher!

Missa inte det – trevlig helg!

Gusten Dahlin

Tisdagstankar v49

Maken till reaktioner på ett avsnitt av Fotbollslabbet har jag inte varit med om sedan vi drog igång det här programmet i våras. Jag, Hasse Backe och Ola Lidmark Eriksson har behandlat allt från vilka spelare som borde vara en del av Janne Anderssons landslag men som ännu inte är det till vilka ytor av planen Chelseas nye tränare Maurizio Sarri befolkat i högre utsträckning än sin föregångare Antonio Conte.

Men i fredags slog engagemanget utifrån i taket när vi behandlade kvällens utdelning av Ballon d’Or. Av både odds, rykten och förhandstips att döma så tyder det mesta på att den tio år långa totaldominansen från Cristiano Ronaldo och Lionel Messi, som erhållit fem guldbollar vardera, bryts. Det hetaste budet är Kroatiens och Real Madrids Luka Modric, men även Frankrikes VM-guldvinnande duo Antoine Griezmann och Raphael Varane nämns som högst tänkbara mottagare av priset.

I veckans program ställde därför Ola alla tänkbara parametrar som går att mäta mot varandra vad gäller de sex, sju tyngsta kandidaterna och resultatet blev det kanske mest övertygande smatterband av bevis på Lionel Messis totala överlägsenhet jag någonsin skådat.

Det blev så oerhört tydligt att jag, som alltid haft svårt att särskilja Messi från Ronaldo, kände att åsikten att Lionel Messi inte är världens bästa fotbollsspelare inte på något sätt är trovärdig.

Sen är jag den första att skriva under på att fotboll till syvende och sist handlar om att göra mål, vinna matcher och i slutet av säsongen även bucklor – och där kan definitivt Cristiano Ronaldo (säkerligen också en del andra exempel genom åren) matcha argentinaren – men vad gäller själva utförandet, nivån, kalibern, växeln, hästkraften, svårighetsgraden, kvaliteten och klassen är det bara att inse att Lionel Messi från sin tron har ganska långt ned till övriga i startfältet, Cristiano Ronaldo inkluderad.

Det här är dock inte argument nog för att Lionel Messi borde vinna Ballon d’Or. Det åtråvärda prisets statuter värderar som sagt även bidrag till sina lags framgångar, men också fair play och av juryarbetet att döma skänker segrar i VM och Champions League betydligt högre tyngd i varför man ska erhålla Ballon d’Or än vad ligatitlar och andra bucklor gör. Jag är inte emot detta, snarare kan jag också tycka att VM och Champions League-titeln är titlar som ska väga tyngre än andra, men ska priset gå till världens bästa fotbollsspelare tycker jag att kvalitet ska trumfa segrar. Hur många VM-guld Olivier Giroud än plockar gör det honom inte till en bättre fotbollsspelare än vad Neymar är och även fast Karim Benzema vinner tre Champions League-bucklor till kan man inte prisa honom som en bättre spelare än Mohamed Salah.

Totaldominansen av spelare från Frankrike (VM-guld) och Real Madrid (Champions League-vinst) i juryns ursprungliga Topp 30 är således inte ologisk eller orimlig, men om ingen av Lionel Messi, Cristiano Ronaldo, Neymar eller Mohamed Salah (efter DEN säsongen) tillhör de tre slutgiltiga finalisterna under kvällens gala undermineras priset så till den milda grad att jag framöver inte kommer lägga särskilt stor vikt vid det. Det blir näst intill skrattretande.

Låt ett VM-guld få vara ett VM-guld, låt en Champions League-framgång vara en Champions League-framgång och låt världens bästa fotbollsspelare få pris som just världens bästa fotbollsspelare.

Det senaste avsnittet av Fotbollslabbet ser ni här!

 

 

Gusten Dahlin

Tisdagstankar v48

Trippla derbyn från dagens Premier League och ett bisarrt avgörande fick avsluta kalaset. För trots att det inte ens är en timme sedan slutvisslan ljöd har nog de flesta redan hunnit se Divock Origis 1-0 mot Everton.

Belgaren satte huvudet till efter att Virgil van Dijks misslyckade skottförsök varit uppe och touchat Lilla Björn, tvärdött med hjälp av back spin och Jordan Pickfords fingrar, studsat två gånger på ribban och på ett outgrundligt och för mig helt nytt sätt tagit sig tillbaka in i spel igen. Aldrig har Niklas Holmgrens avgrundsvrål känts så befogat.

Jürgen Klopp firade som att ligatiteln säkrats, men även fast han ursäktade osportsligheten i sitt jubel efter matchen förstår jag att han tappade fattningen totalt. Man måste nämligen rada upp seger på seger på seger om man vill hänga med de regerande mästarna den här säsongen. Skadedrabbade, roterade och halvintresserade slog man Bournemouth igår utan att förta sig och om en vecka kan man definitivt ha hängt av Chelsea från titelsnacket. Så visst var Liverpools segermål blytungt.

Signalerna, intentionerna och det sammanlagda intrycket av det röda lagets insats var dock långt ifrån klockrent. Ännu ett lakan förblev rent, men det såg aningen rörigt ut i positionsspelet från Joe Gomez ett par gånger för mycket och några slarviga bolltapp hade kunnat bli rejält kostsamma. Everton huserar förvisso ganska många dugliga fotbollsspelare, men det var snarare Liverpool som tillät motståndarna att komma till lägen än ett bortalag som spelade riktigt bra.

Längre fram i banan ville Shaqiri, Mané och Salah gör lite för mycket, lite för själva och spetsen Roberto Firmino ser fortsatt ordentligt frustrerad ut gällande det faktum att han efter 14 omgångar står på fjuttiga tre gjorda mål. För några år sedan hade följande mening känts direkt skruvad att skriva, men det är snart 2019 och Champions League-finalisterna Liverpool saknar James Milner… i sitt offensiva spel!

Den landslagspensionerade evighetsmaskinen Milner har fler än en gång den här hösten visat att hans ständigt korrekta beslutsfattande i passningsspelet leder fram till mer tempostarka, ordnade och svårstoppade anfall än vad som blir fallet när han inte är med. Det blir en eller två touch för mycket, en fint eller ett avslut i stället för en passning och frustrationen tillåts slå rot på ett sätt Liverpool inte har råd med. Ta bara det faktum att Mohamed Salah lunkade ut i slow motion med en kvart kvar och 0-0 på resultattavlan. Ett lag i harmoni som prestigelöst först och främst jagar tre poäng rymmer spelare som springer ut i det läget, även fast man tycker att man ska vara kvar på banan.

Och när man ändå är inne på vilka signaler ett kroppsspråk sänder så är steget inte långt till Arsenal. För hur de rödvita lyckades vända på underläge och fullständigt gå ut och slakta Tottenham i den andra halvleken imponerade mäkta på mig och hur de firade målen, vad detta betydde för både spelare och publik lämnade ytterst lite åt fantasin. De visade både sig själva och oss som tittade på att Arsenal kanske inte är där ännu, men att vandringen tillbaka till toppen är påbörjad och att alla som tror på det är välkomna att följa med.

Jag är kanske inte helt övertygad än, men jag tror i alla fall att det Arsenal vi såg under Wenger de sista åren knappast hade samlat kraft och gett blanka fan i ett orättvist underläge efter en spelmässigt ganska bra första halvlek. De hade vikt ned sig, återigen skyllt på Mike Dean och eventuellt menat på att målen fallit psykologiskt tungt strax innan halvtid.

Men Unai Emery gjorde ett par riktigt vassa och vakna byten (varför klubben lär släppa Aaron Ramsey är dock en gåta) och känslan var att Spurs hade kunnat leda med fyra mål, Arsenal hade vänt ändå.

Den nittonde raka matchen utan förlust är ett faktum och kan man nu bara lösa ett resultat i veckan på Old Trafford mot ett Manchester United där ytterst lite stämmer för dagen så väntar sedan ett otroligt gynnsamt spelschema hela vägen fram till årets sista match: Liverpool på Anfield.

Gunners har sannerligen bjudit in sig själva till toppfesten!

 

Gusten Dahlin

Tisdagstankar v47

Tisdagstankarna den här veckan formuleras först på fredagen, men vem bryr sig om petitesser? Det är post Nations Leagues avslutande runda och BP har mer eller mindre avgjort det allsvenska kvalet, fotbollshavet ligger spegelblankt de här dagarna och jag har börjat bli bättre och bättre på att njuta av stillheten innan det drar igång på högsta varv igen och vågorna börjar slå. Men jag har inte kunnat låta bli att tänka tillbaka på andra minnesvärda landslagsgenombrott efter att Kristoffer Olsson avslutade ett både för honom och det svenska landslaget fantastiskt 2018 på Friends i tisdags.

Jag vet, jag vet – AIK-mittfältaren debuterade inte i blågult mot Ryssland, men oavsett om det var första tävlingslandskampen eller om det var fjärde totalt eller sjunde totalt eller hur man nu väljer att se på det så var det en individuell insats som jag tror många med mig kommer komma ihåg under många år framöver som gången då Olsson satte ned flaggan i backen och talade om för ett helt fotbollsland att jag är här för att stanna.

Mina första sådana här minnen är från Johan Mjällby och Fredrik Ljungberg som båda hade gjort ett par A-landskamper men som på Råsunda hemma mot England gick från eventuella till självklara på 90 minuter och sedan dess var självskrivna stöttepelare till dess att respektive kropp sa ifrån. Och under tidigt 2001 minns jag hur Marcus Allbäck hoppade in i snöoväder mot Moldavien, i vit bortatröja och gjorde en av anfallsplatserna till sin för många år framöver.

Under här tiden har jag vaga minnen av att även Anders Svensson gjorde en bra “riktig” debut och slog sig in i landslaget, men det var inte någon episk historia. Kan det ha varit mot Azerbajdzjan?

Nästa spelare på listan är i alla fall Zlatan. Här var det garanterat Azerbajdzjan på andra sidan planen och jag var en av alla de som satt på Råsundas läktare och skanderade “In med Zlatan!” redan efter tio, tolv minuter den där snorkalla oktoberdagen 2001. Och in kom han. Guldlänken fladdrade runt halsen, målet var något annat än det man vant sig vid att se från svenska anfallare och redan innan Zlatan landat från sin mycket märkliga målgestpiruett visste jag att landslaget aldrig skulle bli sig likt igen på många, många år.

Ytterligare ett drygt halvår framåt i tiden var det Andreas Jakobsson som på grund av Patrik Anderssons lårskada kastades in i mittlåset inför det succéartade VM 2002. Från ingenstans och knappt en vettig landskamp innanför västen blev han hux flux gjuten efter första gruppspelsmatchen mot England. Jag älskade verkligen Andy efter den matchen.

Sen gick det några år. Eller, fan, jag minns ju hur Bustersagan Micke Nilsson debuterade mot Tjeckien i en träningslandskamp 2002, gjorde två mål och påbörjade en i mitt tycke strålande landslagskarriär som tog slut via ett ögonblick av hybris sju år senare, när ett inlägg skulle klackas bort mot Danmark. Fina, Micke ändå!

Någon enskild match där Kim Källström, Andreas Isaksson, Erik Edman, Sebastian Larsson eller Chippen Wilhelmsson sparkade upp dörren till Blågult och lät oss som tittade på veta att Johnny var här nu kan jag inte minnas. De smög liksom in i landslaget bakvägen och helt plötsligt var de självklara i startelvan.

2010 minns jag dock hur Pontus Wernbloom med sina två mål hemma mot Ungern fick personifiera en nystart för landslaget efter ett decennium med Lars Lagerbäck i någon form på förbundskaptensposten. Erik Hamrén skulle lotsa in U21-generationen från hemma-EM 2009 och efter den där segern på Råsunda minns jag att såg Pontus Wernbloom som den stora härföraren för svensk landslagsfotboll för många, många år framöver.

Sedan dess har tidiga landskamper som cementerat spelare knappast duggat tätt. John Guidetti gjorde en strålande debut borta mot Kroatien och hoppet om att Tronarvingen skulle få ett par vackra år jämte Zlatan på topp kändes väldigt realistiska. Men en rå kyckling ville annat och jag vet ärligt talat inte om Guidetti varit sig själv sedan dess. Någon strålande landslagskarriär har det i alla fall inte blivit.

Albin Ekdal var på mångas läppar och knackade på dörren länge innan han fick sitt riktiga genombrott 2013. Men det var hemma mot Färöarna i en ganska avslagen historia så den riktiga knallen uteblev. Att Albin sedan fått kämpa mot envisa skador och aldrig riktigt fått ut maximalt under en längre tid i landslaget som den självklara fältherre han skulle bli tror jag talar för att inte så många mer än mig minns den där Färöarna-landskampen 2013 som gången då Albin verkligen tog en ordinarie tröja i landslaget.

Victor Nilsson Lindelöfs genombrott i landslagströjan var enormt och explosivt, men det var i U21-sammanhang, så det kan inte riktigt räknas in. Emil Forsberg… hmm. När debuterade egentligen Emil Forsberg? Jag minns i alla fall genrepet inför EM 2016 mot Wales och att Forsberg var helt outstanding. Tre veckor senare hade Zlatan lämnat Blågult och sedan dess har han varit (fram till nu?) Sveriges ohotat största stjärna. Men visst katten slog han igenom mycket tidigare?

Så ni hör ju själva. Det är inte ofta man får vara med om ett klassiskt landslagsgenombrott, men jag är tämligen övertygad om att vi om en sjuttio, åttio kanske rent av hundra landskamper kommer kunna minnas att det var mot Ryssland i slutet av 2018 som Kristoffer Olsson permanent flyttade in i Sveriges A-landslag.

Välkommen!

 

 

Gusten Dahlin

Tisdagstankar v46

Fotbollsgalan blev som vanligt en katalysator till diskussion och den stora grejen detta år var att Andreas Granqvist blev utsedd till Årets back, i konkurrens med Victor Nilsson Lindelöf, men där den sistnämnde fick Guldbollen. Jag förstår att två olika jurys kan komma fram till att två olika spelare haft det bästa året att blicka tillbaka på, men när de båda priserna delas ut på samma gala och förbundskapten Janne Andersson dessutom ingår i båda cirklarna tycker jag trovärdigheten kring inte minst Guldbollen får sig en törn.

Nu blev det, i stället för idel hyllningar, en asterisk bredvid VNL:s första guldboll och det kan jag tycka är tråkigt för både hans och prisets skull. Hade inte jurykollegorna bara kunnat stämma av med varandra och undvikit krocken? Jag tror nämligen Granen brydde sig betydligt mer om en andra Guldbollen snarare än en fjärde utmärkelse som Årets back. Men vad vet jag. Kul för Lindelöf i alla fall som efter en jobbig förstasäsong i Manchester United fått ordning på bitarna i klubblaget och nu betydligt oftare matchar sin aldrig (?) sviktande nivå i landslaget. För det ska man verkligen säga, de landskamper VNL inte varit bland de bättre i är väldigt lätträknade.

Nu väntar hur som helst ett rejält brant berg att bestiga för mittbacksparet och övriga spelare i det svenska landslaget. För att vinna gruppen i Nations League krävs två segrar mot Turkiet på bortaplan och Ryssland på Friends, medan en förlust i Eskisehir slår fast jumboplatsen i gruppen alldeles oavsett hur många poäng vi tar mot Ryssland.

Således betyder utfallet i helgen väldigt mycket för den svenska landslagsframtiden, både vad gäller EM-kvallottningen i början av december (seedning) samt framtida divisionsindelningar i Nations League. Men med tanke på hur surrealistisk och orättvis förlusten mot Turkiet senast var ger jag absolut Sverige goda möjligheter att undvika förlust på lördag och således ge sig själva chansen att antingen spela för gruppseger eller andraplatsen tre dagar senare. Det behövs dock en större skärpa, mer jävlaranama och ett fullständigt tillnyktrande från den uppenbara baksmälla som präglade den första samlingen efter sommarens VM.

Visst huserar fortfarande Turkiet en del spelare som kan stoltsera med fina utomturkiska klubbadresser (Milan, Roma, Everton) och höga högstanivåer, men vare sig de inhemska klubbarna eller landslagstruppen i stort håller samma höga klass som för några år sedan. Ett svenskt ledningsmål ska kunna räcka riktigt långt och visst vore det väldigt skönt om Marcus Berg fick avsluta sin väldigt långa måltorka.

Det blir spännande att se hur Sverige formerar sig i skadade Emil Forsbergs frånvaro. Victor Claesson är så pass allround att han garanterat kan byta kant och göra plats åt Jimmy Durmaz till höger, Robin Quaison, som är tillbaka i truppen, är ett alternativ, Marcus Rohdén eller rent av Oscar Hiljemark ett annat, men det kanske bästa alternativet heter i min bok Martin Olsson.

Vänsterbacken har fått sparsamt med speltid i tävlingslandskamper de senaste åren, men Swanseaspelaren visade mot Slovakien att han knappast släppt Ludwig Augustinsson långt framför sig. Nu öppnas möjligheten att spela dem båda på samma kant och med tanke på vilka inläggsfötter, lungor och genombrottskrafter som bor i dessa herrar tycker jag att det är bästa lösningen i en knepig uppgift där defensiven absolut inte får tummas på bara för att man behöver vinna.

Kul också att Mattias Svanberg kallas in i skadade Pontus Janssons frånvaro, men så länge inte matchen mot Ryssland blir betydelselös lär vi inte få se speciellt många minuter från allsvenskans senaste export till Serie A. Men bara det att han tagits ut till ett A-landslag som inte Ken Sema eller Sam Larsson ingår i säger en hel del om hans höst. Nu är jag tämligen säker på att Janne sett på den här landslagshösten som ett perfekt tillfälle att inventera så många spelare som möjligt av alla de som knackar på dörren och vill vara med när generationsväxlingen fortsätter 2019, därav den stora ruljansen på spelare i de olika trupper som tagits ut – men det känns oavsett vad både klokt och lyhört av förbundskaptenen att bekanta sig med så många som möjligt inför nästa år.

XXX

Stort grattis till ett ytterst välförtjänt SM-guld, AIK!

XXX

Nedan följer en egen liten sammanfattning av den fantastiska allsvenska upplagan anno 2018!

Säsongens målvakt: Isak Pettersson, IFK Norrköping

Säsongens försvarare: Per Karlsson, AIK

Säsongens mittfältare: Enoch Kofi Adu, AIK

Säsongens anfallare: Linus Hallenius, GIF Sundsvall

Säsongens tränare: Joel Cedergren, GIF Sundsvall

Säsongens genombrott: Robin Jansson, AIK

Säsongens mest oväntade: Philip Haglunds målskörd!

Säsongens besvikelse: IF Elfsborg

Säsongens bluff: Dalkurd

Säsongens värvning: Uwe Rösler, Malmö FF

Säsongens mest väntade: Varken topp- eller bottenstrid för Örebro SK

Säsongens härva: Daniel Kindberg och fifflet i Östersund

Säsongens härva 2: Mats Gren och Blåvitts utvecklingsprocess

Säsongens citat: “Han vill döda honom. Han markerar att “Du, jag skulle vilja strypa dig så att du inte lever mera”” – Häckens tränare Andreas Alm analyserar ett struptag

Säsongens finaste ögonblick: Henok Goitoms symboliska kaptensinvit till Nils-Eric Johansson när pokalen skulle lyftas

Säsongens finaste ögonblick 2: Kennedy Bakircioglüs bärsstund

Säsongens mål: AIK:s Stefan Silva mot IFK Göteborg

Säsongens mål 2: Häckens Erik Friberg mot Brommapojkarna

Säsongens MVP: Linus Hallenius, GIF Sundsvall

Säsongens comeback: Daniel Sundgren, AIK

Säsongens inhopp: Daniel Sjölund, IFK Norrköping mot Örebro SK i omgång 29

 

 

Gusten Dahlin

Tisdagstankar v45

Vi är halvvägs in i den fjärde gruppspelsomgången av Champions League och jag har ägnat natten och den tidiga onsdagsmorgonen åt att att försöka minnas en grupp mer rafflande, mångbottnad och på alla sätt präglad av höga insatser än den Grupp C som Liverpool, Napoli, PSG och Röda Stjärnan just nu anrättar åt oss.

Att Jürgen Klopp såväl lämnade Shaqiri hemma som roterade ett par spelare tycker jag inte på något sätt ska förta Röda Stjärnans seger igårkväll. Visst kan man anta att en viss underskattning fanns med i bilden efter klasskillnaden för två veckor sedan, men i det för kvällen lilaklädda Liverpool fanns Salah, Mané, Van Dijk, Alisson, Wijnaldum, ordinarie ytterbackar, ja ni hör ju själva. Och med tanke på förlusten borta mot Napoli, hur poängen fördelats i gruppen och det faktum att Napoli och PSG återigen mötte varandra fanns alla incitament i världen för Liverpool att åka till Belgrad toppmotiverade att vinna.

Om det sen var Liverpool som var dåliga eller hemmalaget, påhejade av ett massivt publiktryck, som drog ned klassen på engelsmännen kan de lärda tvista vidare, jag konstaterade i alla fall att Röda Stjärnan reste sig på nio, sköt sin slangbella mitt i plytet på Goliat och påminde oss alla ännu en gång om det vackraste med fotbollen – dess ovisshet. Efter tio insläppta mål på de två senaste matcherna på Anfield och Parc de Prince i Paris talade ingenting för de rödvita och när avsparksvisslan ljöd stod man i odds kring 16 gånger pengarna på de flesta spelsajterna. Det motsvarar en bedömning av att Röda Stjärnan vinner ungefär sex gånger på hundra försök.

Men serberna sprang, slet och krigade sig till tre poäng som på allvar sprängde gruppen vidöppen. Klopp kastade in Firmino och släppte på handbromsen, men man kom inte närmre än utsidan av stolpen på Mohamed Salahs skott från nära håll.

När slutsignalen lämnade den spanske domaren Lahoz visselpipa föll hemmalagets spelare ned på knä med utsträckta armar mot en kolsvart Belgradhimmel, hemmasupportrarna fokuserade på att sjunga sitt hjärtas lags lovsånger snarare än kanalisera sitt förakt gentemot Liverpool och Jürgen Klopp kunde inte annat än att ta av sig kepsen och konstatera sig besegrad för andra raka bortamatchen i Champions League.

Några minuter senare startade den spegelvända returen av det första, fantastiska förstamötet mellan Napoli och PSG. Den förlorade hemmasonen Edinson Cavani fick börja på bänken och till skillnad från matchen i Paris var Ancelottis ljusblå lag betydligt mer avvaktande under den första halvan av matchen.

Men när Juan Bernat avslutade ett fantastiskt anfall signerat Neymar och Mbappé på tilläggstid i den första halvleken genom att spräcka dödläget hade man på känn vad som väntade i den andra. Och herregud – har man någonsin sett ett så kvalitativt starkt lag som PSG vara så upptryckta mot repen som under den första kvarten efter paus? Jätteläge på jätteläge, monsterchanserna stod som spön i backen och PSG-försvaret med Buffon längst bak kunde bara försöka stå i vägen och rida ut stormen.

Vesuvius utbrott gav dock till slut utdelning, lavan rann hela vägen in i nät och maken till mer rättvis och logisk kvittering lär dröja innan man ser. Och även fast bortalaget med en tjurskallig och envis Neymar i spetsen tryckte på för ett vinstmål mot slutet tyckte jag det oavgjorda resultatet både var rättvist och perfekt för oss neutrala som önskar fortsatt maximerad spänning i denna underbara grupp.

Nu står Liverpool och Napoli på sex poäng vardera, PSG fem och Röda Stjärnan fyra. Visst är det fortfarande högst osannolikt att serberna ska lösa avancemang ens till Europa League, men segern mot Liverpool gjuter garanterat tillräckligt med mod i dem för att de i alla fall kommer lägga sitt hjärta på bordet och ge det ett ordentligt försök.

Upplösningen mellan de andra tre lagen är så infernaliskt spännande att jag knappt kan bärga mig till den femte rundan. Och hur det än slutar ska något av dessa otroligt skickliga fotbollslag lämna turneringen redan efter gruppspelsfasen. Jag vet, jag vet, det visste vi redan på förhand, men den här hösten har verkligen understrukit vilka utslag det kommer ge på Richterskalan.

Antingen blir det fjolårsfinalisten Liverpool, ett Napoli som otvivelaktigt kan störa och slå precis alla lag i Europa eller ett PSG som mer eller mindre spelar med sin framtid som insats. För det som skulle bli finaler och bucklor har snarare andats regression och efter det episka tappet från 4-0 till 5-6 mot Barcelona 2017 och uttåget mot Real Madrid redan i åttondelen i våras skulle ett missat avancemang eventuellt kunna bli en vändpunkt i klubbens mångmiljardsatsning mot världsherravälde. Orkar Neymar, Mbappé, Thiago Silva, Cavani, Di Maria och gänget bita ihop ett drygt år till? Med en redan avgjord ligalunk och Europa League till dess? Jag är mycket skeptisk. Samtidigt som jag är pirrig och väldigt förväntansfull.

Det här blir en gruppupplösning vi sent kommer att glömma!

 

 

Gusten Dahlin

Tisdagstankar v43

I slutet av förra veckan scrollade jag förbi en tweet som innehöll en bild på Sir Alex Ferguson och dennes slutplaceringar i ligaspelet från det att han tog över Manchester United till dess att han avgick efter sin sista ligatitel i maj 2013.

Det hade naturligtvis kunnat stanna där, men jag stannade upp, klickade mig in på bilden och började syna siffrorna. Under så många år var Manchester United + Sir Alex Ferguson = Framgång en sån given ekvation att man aldrig riktigt reflekterade över resultaten. Man tog dem helt enkelt för givet och när skotten väl tackade för sig var vi nog ganska många som anade ett hack i kurvan borta vid horisonten, men att de dryga fem år som nu fortlöpt skulle bli som de blev tror jag ingen ens snuddade sin tanke vid.

Vad innehöll de då, siffrorna jag såg? Jo, efter några resultatmässigt svajiga säsonger i slutet av 1980-talet nådde de röda djävlarna en andraplats säsongen 1991/1992. Efter det och hela vägen fram till den sista ligatiteln 21 år senare fanns blott tre tredjeplatser, ytterligare fem andraplatser och hela 13 ligasegrar. Utöver dessa idel pallplatser kan vi addera två Champions League-segrar, ytterligare två förlorade finaler samt en drös av både FA- och Ligacuptitlar under samma tidsperiod.

Jag blev helt knockad, ty det som kändes normalt och rimligt under så många år, i ljuset av allt som gått fel sedan Sir Alex abdikerade, nu har blivit smått abstrakta siffror. Det är först nu jag börjar förstå vilken oerhörd maktfaktor Manchester United och Sir Alex Ferguson var i nästan 25 år. Att han byggde upp, byggde om, renoverade och underhöll ett lag och en klubb utan att ens hamna utanför topp tre från tidigt 90-tal till bara för några år sedan.

Jag uppmärksammade detta genom att skriva om tweeten till svenska och bifoga samma bild – där jag även i en kort mening uttryckte att Manchester United dessutom nådde dessa otroliga resultat via en “tvärfet fotboll”. För det är så jag minns den när jag tänker tillbaka på Ryan Giggs, Andy Cole, Michael Carrick, David Beckham, Patrice Evra, Paul Scholes, Wayne Rooney, Ruud van Nistelrooy, Dimitar Berbatov, Ole Gunnar Solskjaer, Cristiano Ronaldo, Roy Keane, Eric Cantona och Nani. Det var högt tempo, full fart framåt, massa inlägg, skott utifrån, anstormningar, kontringar och frisparksmål – hela tiden dirigerade av en rödnosad högtryckstvätt i svart, tjock rockjacka på sidlinjen.

Känslan var att långt ifrån bara United-supportrar gillade eller retweetade min tweet av längtan efter en tid som flytt, utan det var som att det gick upp för väldigt många fler än bara mig vad Sir Alex och hans lag egentligen åstadkom under en så lång tid. Man har nästan inte riktigt förstått det än, men för varje vecka som går av detta eviga tjat kring hur tråkig fotboll Manchester United nu spelar, att man är ljusår från var man en gång var och att lag man enkelt höll bakom sig tidigare nu både gått om och mer eller mindre lämnat de röda långt bakom sig tror jag Sir Alex livsverk ges mer och mer välförtjänt uppskattning och erkännande som en av de absolut mäktigaste erorna i fotbollens historia.

Ikväll ser jag Manchester United välkomna Juventus till Old Trafford och jag minns fortfarande den fantastiska och infernaliskt spännande semifinalen av Champions League våren 1999. För mig var nämligen de två matcherna brytpunkten för Manchester United som “ett av England bästa lag” till Manchester United – världens bästa lag.

Idag känns det smått skrattretande att använda det epitetet i samma mening som Manchester United, men ikväll tänker i alla fall jag låta ett elljusupplyst Old Trafford i Champions League-skrud med Juventus på besök minna mig om glansdagarna vi aldrig lär få uppleva igen.

 

 

Gusten Dahlin
Annons
Annons