Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Vi måste prata om Gareth Bale

När krutröken lagt sig i Kiev-natten och Real Madrid lyft sin tredje raka Champions League-titel var det en stjärna som lyste starkare än alla andra i den marängvita galaxen. Gareth Bale hade gjort ett mål som inte går att göra, av bara farten gjort ett till och återigen haft en avgörande roll i den största titeln som delas ut varje klubblagssäsong.

Backar vi bandet bara några månader så hade Real Madrid-supportrar och, vad det verkar, även sportslig ledning fått nog av walesarens skadejournal. I flera säsonger har skadorna avlöst varandra och jag vill minnas att någon räknat ut att att Gareth Bale sedan ankomst till Real Madrid varit skadad och otillgänglig för spel i över 40 procent av lagets alla matcher. Det pratades om att återvända till Tottenham och Premier League och den knappa miljarden som Florentino Perez slantade upp för fem år sedan skulle bli svår att få tillbaka. Men det var hur som helst dags att göra sig av med Gareth Bale. Andra tongångar idag, misstänker jag.

Jag påstår inte att hans marknadsvärde sköt i höjden igen igår kväll eller att han blir immun mot framtida skador på grund av hjälterollen i finalen mot Liverpool. Men jag är däremot ganska övertygad om att vad som nu än händer med Bale så kommer han för alltid ha en betydande, stor och respekterad plats i den så anrika och mäktiga Real Madrid-historien.

Och vi objektiva utomstående som följer den här nivån av fotboll från soffan med ännu svajigare baksidor än Bale fick ännu en påminnelse om att han faktiskt varit med och gjort fantastiska saker på fotbollsplanen ganska länge nu. Vem minns inte frisparkarna från genombrottstiden i Southampton? Matcherna mot Inter med Tottenham i Champions League där han gjorde hattrick på San Siro och skickade Maicon med taxi mot pensionen? Löpningen, målet och vrålet i finalen 2014 mot Atlético Madrid? Wales fantastiska EM 2016 med Bale som centralfigur? Och så nu då, igen, tungan på vågen i sin fjärde (!) Champions League-titel med ett av de sjukare finalmål jag någonsin sett.

Jag råkar vara född samma år som Bale, 1989, och satt igår kväll och verkligen letade efter motbud till vem som i vår (ganska deppigt) svaga årskull förtjänar adjektivet störst mer än honom. Thomas Müller är det bästa jag kommer på, och kanske går det att argumentera för att han ska nämnas före Bale, men efter igår så tippar det trots tyskens VM-guld och 10 mål i samma turnering (utöver alla hundratals titlar med Bayern München) över till Bale lik förbannat. Jag kanske är kvar i finalstunden och aningen snabb med de stora orden, men herregud, fotboll är känslor och den här morgonen känner jag såhär! Folk får gärna komma med andra förslag, men jag har svårt att se någon född 1989 toppa Gareth Bale och vad han uträttat på en fotbollsplan.

Huruvida någon ska tituleras bäst eller näst bäst eller tredje bäst eller whatever – jag konstaterar i alla fall med glädje att Gareth Bale fick sin revansch, sitt frimärkesmål och sin plats i den moderna fotbollshistorien.

XXX

Att Liverpool inte fick chansen att ha sin bästa spelare i spel mer än en halvtimme kändes ovärdigt både finalen och Mohamed Salah själv. En så snöplig skada och inte bara förminskades Liverpools möjligheter att vinna titeln, i egyptierns tårar fanns också en uppenbar oro för det VM som stundar. Jag tror att en hel fotbollsvärld unnar Salah och hans axel ett snabbt tillfrisknande.

XXX

Hur sov Loris Karius inatt? Värsta tänkbara stund att tvåla in ett skott från 28 meter. Brr!

Gusten Dahlin

Modern fotbollshistoria ska skrivas

Imorgon lördag avgörs Champions League då antingen regerande mästarna Real Madrid eller överraskningen Liverpool ska lyfta bucklan med de stora öronen och traditionsenligt avsluta den europeiska klubblagssäsongen.

Att Real Madrid är på plats i Ukraina och spelar sin tredje raka final (den fjärde senaste fem säsongerna) är kanske inte vid första anblicken speciellt konstigt. De har ett fantastiskt lag med världsspelare på alla positioner, en bevisad vana att gå långt i cupspel och en tränare som aldrig (!) åkt ur Champions League.

Men många kanske har glömt hur den här säsongen inleddes (och fortsatte…)? Efter en fenomenal Super Cup-seger över värsta rivalen Barcelona i augusti var det som att alla var överens om att ligatiteln lika gärna kunde delas ut till marängerna redan innan första ligaomgången spelats. Men Cristiano Ronaldo åkte på en lång avstängning efter att ha lagt handen på domaren och efter några inledande resultatsmällar mot sämre motstånd var det som att hela maskineriet började gunga rejält. Barcelona bara vann och vann och vann och när det började lacka mot jul hade Real Madrid inte bara hamnat bakom Tottenham i gruppspelsfasen av Champions League utan också tappat så mycket mark på antagonisten från Katalonien att det mer eller mindre bara var att glömma ligabucklan vid förlust i El Clasico på Bernabeu dagen innan julafton.

Hur det slutade? Barcelona vann på knockout med 3-0 och ligasäsongen var ett stort, fett misslyckande innan ens halva serien var spelad. Kunde det bli värre? Jo då. Ytterligare några svaga resultat i januari toppades av med uttåg ur Copa del Rey mot lilla Leganes och det var en rejält pressad Zinedine Zidane som inför åttondelen mot PSG själv sa, utan att någon ens frågat, att han gick in i dubbelmötet med jobbet som insats. Ett jobb som alltså dittills inneburit dubbla Champions League-titlar på två år.

Från den punkten – när ligatiteln nästan glömts bort, med Leganes-fiaskot som något slags lågvattenmärke och PSG med en sprudlande Neymar väntades på andra sidan mittlinjen – var det som att Real Madrid dog, återuppstod och ställde allting till rätta.

Man har fått tuffast tänkbara väg till finalen (PSG, Juventus och Bayern München), men har över 180 minuter gått vidare rättvist från varje runda och Cristiano Ronaldo har återigen visat att han är tungan på vågen och skillnaden mellan världsklass och total ostoppbarhet.

Skulle Sergio Ramos lyfta bucklan sent imorgon kväll så skulle det markera en av de största stunderna i Real Madrids moderna historia. Stora ord, men ett sådant här svängigt år ser vi nog inte de vita göra igen. Från uträknade till mästare, från en fullständig fiaskosäsong till ett utfall som lagkaptenen (i ett visst syrligt fackelkastande) själv håller som “större än Barcelonas dubbel”. Och Zidane skulle alltså toppa av det historiska försvarandet av en CL-titel med ytterligare en. Något, vågar jag lova, som inte kommer ske på minst 25 ytterligare år.

Vad gäller Liverpool så är såklart finalplatsen lika delar oväntad som välförtjänt. En förvisso ganska tacksam grupp i höstas gjorde att en samlad expertkår hade de vidare till utslagsrundorna, men då man brottades ganska rejält med Sevilla och Spartak Moskva var det inte många som trodde på överlevnad efter kvartsfinalrundan, senast.

Man har också under Premier League-säsongen förstått att det fortfarande skiljer ganska mycket mellan Klopps lag och Pep Guardiolas Manchester City över 38 omgångar, då de ljusblå helt enkelt har en lägstanivå som (med några få undantag) inte genererar i poängtapp mot tabellens undra halva. Liverpool däremot har en tendens att aldrig riktigt kunna garantera solida, bekväma insatser som kanske inte sprakar men som i slutet av dagen ger tre poäng. Man har stått för storartade insatser i en fight för att i matchen efteråt se ut som ett helt annat lag.

Så att The Reds till slut hamnade på en fjärdeplats, tjugofem (!) poäng bakom City ser jag inte som någon större överraskning. Men paradoxalt nog är det inte heller chockerande att man är i Champions League-final, genom att ha slagit ut, bland andra, just Manchester City. Just för att cupspel passar dem, och inte minst Jürgen Klopp, så oerhört bra.

I en, eller två, enskilda och isolerade matcher mot ett på pappret jämbördigt alternativt bättre motstånd är Liverpool bland de läskigaste lag du kan möta. Där finns en höjd på såväl laget som på de individuella spelarna som är extremt svår att matcha, men också ett spelmässigt vapen (lagets omställningsspel) som nästintill är omöjligt att värja sig emot om man som motsåndare behöver jaga mål mot dem och således tvingas blotta en del ytor. Lägg därtill en underdog-mentalitet och en allt att vinna-känsla och vi har att göra med en cocktail som nog bara hade kunnat drickas upp i Kiev. Det hade liksom inte kunnat sluta på något annat sätt än final.

Men varför vara nöjda nu? Liverpool har såklart mindre att förlora än stora, galaktiska och regerande mästarna Real Madrid har, men när de nu är 90 (alternativt 120 minuter) från att kröna denna fantastiska Cup-vår med den finaste av pokaler så är jag övertygad om att seger är det enda som gäller för de röda. Och Jürgen Klopp, som var så nära att få lyfta Champions League-bucklan för 5 år sedan, lär pumpa sina spelare överfulla av en nu eller aldrig-känsla som borgar för kamp hela vägen in på slutvisslan.

Finalen är också ett möte mellan turneringens två målgladaste lag. Liverpool har gjort 40 mål på 12 matcher hittills och trion Salah, Firmino och Mané har stått för 29 av dem – siffror min käre vän Hasse Backe beskriver som “fullständigt makalösa” (ni kan höra hur han låter när han säger det va?). Real Madrid har gjort 30 och hälften av dem har kommit från Cristiano Ronaldo. Såklart. Vem som blir den stora hjälten den här gången återstår att se, men det är i alla fall ingen vågad gissning att portugisen återigen får sista ordet.

Jag vågar i alla fall ta gift på att finalen inte slutar mållös.

Oavsett vilka som vinner så kommer vi ha en både värdig och historisk mästare när vi sätter punkt för den här upplagan av världens mest prestigefyllda klubblagsturnering. Antingen blir det ett extremt svårupprepat hattrick från Real Madrid, eller så blir det den perfekta markören för Liverpools comeback till den allra yttersta fotbollseliten. Jag kan knappt bärga mig. Blås igång finalen nu!

XXX

Vad hände, Dalkurd? Azrudin Valentic lämnar jumbon, publiksiffrorna i Gävle (förvisso) är under all kritik och det lag som alla höll som den överlägset konkurrenskraftigaste nykomlingen (BP och Trelleborg emot) parkerar nu tvärsist inför vårens sista omgång (borta mot MFF…)

Det som lovade så mycket, som kändes så spännande?

XXX

Sen mitt senaste blogginlägg har alltså Unai Emery tagit över Arsenal (enligt mig ett bättre val än Arteta, men lite tråkigt), Maurizio Sarri har lämnat Napoli och ersatts av Carlo Ancelotti, Manchester Citys gamla mästartränare Manuel Pellegrini har plockat West Ham och Tottenhams Mauricio Pochettino har dessutom förlängt sitt kontrakt med fem år och stannar i London. Det händer onekligen en hel del på tränarkarusellen, men jag tror den långt ifrån har snurrat färdigt. Vem tar Everton? Blir det Sarri till Chelsea? Luis Enrique i sådana fall mot comeback i Italien? Och lämnar över huvudtaget Allegri Juventus?

XXX

Landslaget har samlats i Stockholm, det är uppsluppen stämning som sipprar ut från Stadions perfekta gräsmatta och det stora äventyret är ännu en bit bort. Men snart drar det igång, och nästan lika snart är det över. Så kliv ut i majsolen och njut – ty den bästa stunden är här och nu!

Gusten Dahlin

Nu börjar tränarcirkusen!

Thomas Tuchel blev den första tunga, konkreta biten att falla på plats i det tränarpussel som aldrig blir färdigt. Tysken tar över PSG på ett tvåårskontrakt och efter avslutet i Borussia Dortmund, en bekräftad konflikt med övrig sportslig ledning, känns det lite som upp tillbevis för Tuchel huruvida han hör hemma på den allra största scenen, eller om han är bättre lämpad för mindre mittenlag. Vad som sker med Unai Emery, alltså PSG:s tränare de senaste två åren, med både liga- och Europa Leaguetitlar på kontot, känns helt ovisst. Att vända tillbaka till Sevilla ser jag som uteslutet, det är för mycket svansen mellan benen i sådana fall. Dessutom är inte radarpartnern, sportchefen, Monchi kvar.

Roberto Mancini blev den andra pusselbiten – den hårfagre italienaren hittade aldrig riktigt rätt efter tiden i Manchester City och när erkänt stormiga uppgifter i Galatasaray, Inter och nu senast Zenit St Petersburg finns i bagaget känns förbundskaptensposten både klok, rätt och spännande för Mancini. Visst kommer det att krävas resultat, men efter att Gli Azzurri missat sitt första VM sedan 1958 vill jag ändå tro att en viss ödmjukhet smugit sig in i förbundet. Med Mancini markeras en nystart – ett gammalt spelargarde fasas ut och Mancinis första landslagstrupp andas både morgonluft och talang.

Men hans nya jobb innebär självklart också att pusslet påverkas. Ett mindre uppdrag, en mindre bit att lägga. Någon ska sätta sig på tränarstolen i Arsenal och axla den blytunga uppgiften att gå vidare med klubben efter Arsene Wengers dynasti. Minns hur hopplöst det var för David Moyes då Sir Alex Ferguson abdikerat. Chelseas managerroll är också vakant efter att Antonio Conte vunnit både ligan och FA-Cupen på två säsonger, men ändå lämnar som lite av en besvikelse. Vem vågar ta ett Chelsea som inte ska spela CL? Stannar ens Courtois, Willian och Hazard? Eller är det kanske rent av guldläge att ta dem nu? Det var just det här läget Conte kom in i, där han utan Europaspel (Chelsea lär inte högprioritera Europa League i höst) kunde fokusera på ligan och vinna i storartad stil. Luis Enrique har gått arbetslös sen han lämnade Barcelona för ett år sedan och spanjoren har länge legat i mediernas pole position att ta över Chelsea.

Juventus exceptionellt framgångsrika (fyra raka ligatitlar, fyra raka cuptitlar och två CL-finaler) Max Allegri har nämnts kring båda Londonklubbarna. Han har verkligen uträttat max i svartvitt och jag förstår till hundra procent att man efter så enastående säsonger dels vill ha nya utmaningar men dels inte har speciellt mycket kvar att vinna på en fortsättning. Allegris framtid blir oerhört spännande att följa, och jag hoppas nästan att det blir Arsenal. Gunners sportsliga ledning har bevisligen premierat kontinuitet en aning mer än Chelseas dito och det är just en långsiktighet, lugn och ro jag tror Allegri skulle behöva i Arsenal för att ta dem tillbaka till toppen. Däremot nämns Manchester Citys assisterande tränare och tidigare lagkaptenen i Arsenal, Mikel Arteta, mer och mer som Wengers ersättare. Ett minst sagt vågat val och det vore ett ytterst djärvt namn att förlita sig på i en tid då Arsenal inte bara har en eller två klubbar framför sig, snarare fem.

Men om vi förutsätter att Allegri lämnar – Vem ska då ta Juventus? Lazios succétränare Simone Inzaghi har nämnts upprepade gånger och efter att man missat Champions League med minsta möjliga marginal kanske lillebror Inzaghi ter sig aningen mer benägen att lyssna på lockbuden från Turin. Sen har vi Carlo Ancelotti som efter avskedet från Bayern München i höstas bara sitter och ruvar. Vad väntar han på? Är han kanske mannen för Den gamla damen? Eller gör ett desperat Milan sig av med Gattuso och krattar för en kärleksfull återförening med tränaren som styrde skeppet när Milan var Europas bästa lag för drygt tio år sedan? Don Carlos erfarenhet, pondus och storklubbsvana är nog precis det Milan behöver för att hitta tillbaka till de fornstora dagarna.

Napolis late bloomer på tränarhimlen – Maurizio Sarri – har fått sitt lag att spela hela fotbollsvärldens vackraste fotboll och jag förutsätter att många klubbar skulle älska att få in Sarri i sin organisation. Som alltid lär dock Napolitränarens öde bestämmas av president De Laurentiis och dennes vision om framtiden, men jag hoppas i alla fall för Sarris skull att han ges fortsatta förutsättningar att verka i den yttersta toppen, det är hans fotboll värd.

Tillbaka i England sitter kanske inte Sam Allardyce och David Moyes på de hetaste aktierna, men jobben de lämnar efter sig attraherar desto fler. Visst, Everton respektive West Ham lär nog inte fajtas om vare sig titlar eller CL-platser kommande år, men Premier Leagues attraktionskraft och, inte minst, lönekuvert är hårdvaluta för Europas tränarelit, var så säkra.

I Tyskland har fjolårets stora genombrottsman Julian Nagelsmann upprepat framgångarna och återigen bärgat en Champions League-plats trots att truppen både krympt och kantstötts under året. Men nu när Niko Kovac kritat på för Bayern München och allting pekar på att Dortmund ersätter Peter Stöger med Lucien Favre så tror jag Nagelsmann väljer mellan att antingen stanna i Hoffenheim eller lämna Tyskland. Kanske skulle Everton passa honom perfekt?

Leonardo Jardim har både vunnit ligan och tagit Monaco till semifinal i Champions League de senaste två säsongerna. Men trots en finfin andraplats i årets Ligue 1 så är känslan att lagen bakom (Marseille, Lyon, Nice, Bordeaux, St Etienne) närmat sig Monaco snarare än att man själva kunnat hålla jämna steg med PSG. Vad det får för konsekvenser för Jardims framtid i furstendömet vet jag inte, men att han däremot är glödhet på marknaden tar jag för givet.

I Spanien kan jag inte tänka mig att vare sig Valverde i Barca eller Diego Simeone i Atleti ens funderar på något annat än en fortsättning. Men skulle Zinedine Zidane misslyckas med att slå Liverpool i Champions League-finalen på lördag och således gå titellös den här säsongen kan jag absolut tänka mig att Florentino Perez, Real Madrids president, tar ett förhastat beslut och skeppar fransmannen. Personligen hade jag tyckt det var idiotiskt, men jag har sett Perez avskeda tränare som både vunnit ligor och Champions League så ifall snacket skulle börja gå hade det inte förvånat mig.

Ni hör ju själva. Tränarcirkusen är just en cirkus och den som hade kunnat sia om framtiden hade kunnat bli rik som ett troll. En aspekt jag inte ens nämnt än är också att det under och efter kommande VM-slutspel definitivt lär frigöras en del stora, tunga och arbetsvilliga tränare. Antingen på grund av misslyckanden med sina nationer eller så avslutas en ytterst framgångsrik period i och med världsmästerskapet. Jag blir inte förvånad om Joachim Löw, Didier Deschamps och eller Roberto Martinez står lediga i juli. Och vem tar då Tyskland, Frankrike och eller Belgien?

Pusselbitarna är i rörelse – jag älskar det!

XXX

Bonke Innocent! En av de mest utskrattade och omtalade värvningarna de senaste åren i Allsvenskan har de två senaste matcherna tystat alla tvivlare. Daniel Andersson kanske har haft rätt hela tiden? En blytung, bollskicklig, dynamisk centralfältare som inte lägger någonting emellan i närkamperna. Tänk när Bachirou kommer tillbaka från skadan. Vilket tandem MFF har att luta sig mot då!

XXX

Lazio-Inter! Kanske hela säsongens häftigaste match fick avsluta den bästa Serie A-upplaga jag upplevt på år och dagar. Spänning, dramatik, sena avgöranden och en fantastisk inramning är en beskrivning som passar in på både matchen och ligasäsongen i stort. Nu väntar Champions League för Inter och en oviss sommar för Lazio. Ett bra VM och jag ser deras största juvel, Sergej Milinkovic-Savic, som förlorad.

XXX

De påkostade, plastiga, själlösa avtackningarna av legendarer måste få ett slut. Senast i raden var Andres Iniesta och dennes sista framträdande på ett fullspikat Camp Nou. Jag säger inte att det var ovärdigt eller superfiasko, men som någon skrev på Twitter: här är nästan 100 000 personer på plats för att få tacka av sin stora hjälte – och så släcker man ned. Var är det långsamma, tårfyllda ärovarvet? Applåderna, den vördnadsfulla respekten mellan spelaren och supportrarna som sett honom ge allt för dem i alla dessa år? I stället fick vi en DJ, färgglada laserstrålar och rökmaskiner. Usch.

 

Gusten Dahlin

Gusten Awards - Premier League

Med en omgång kvar av den engelska högstaligan är det mesta avgjort. Vi kan konstatera att för blott andra gången i Premier Leagues historia så klarar sig alla tre nykomlingar kvar och trots att det fortfarande är teoretiskt möjligt för Chelsea att nå en Champions League-plats vågar jag utesluta den möjligheten då Liverpool har Brighton kvar på hemmaplan och trots en svajig ligaform på sistone inte kommer att halka (pun intended).

Så därför känns det lägligt att med en del priser summera årets upplaga av vad många fortfarande kallar världens bästa och tuffaste liga. Jag motsätter mig adjektivet “bästa” rent sportsligt och kanske framför allt på läktaren, men vad gäller intresse, pengar och attraktionskraft i en hel värld tycker jag den fortfarande brädar alla tänkbara konkurrenter. Således är Premier League även i maj 2018 en ytterst prestigefylld historia där även titlar i något så banalt som Gusten Awards smäller högt!

Årets…

… Tränare

Rafa Benitez, Newcastle. Jämfört med Huddersfield och Brighton har Newcastle såväl erfarenheterna och intresset i spader, men var det något som präglade sommaren och hösten för de svartvita skatorna var det konkret luftat missnöje från mannen bakom ratten uppåt i organisationen. Pengar till spelare hade efterfrågats, men nekats och spanjoren var ytterst tydlig med att ett lag som tämjer The Championship ena året absolut behöver förändras och rustas upp för att klara livhanken i Premier League året efter. Men de namnstarka nyförvärven lyste med sin frånvaro och Benitez fick helt enkelt läsa en snabbkurs alkemi och försöka trolla med knäna.

Det började också helt fenomenalt. Tre segrar på de fem första omgångarna, men sedan följe några mörka månader. Under perioden mellan den 24 september och dan före dopparedan tog Newcastle blott en seger och de flesta var övertygade om att man snarare skulle få förlita sig på andra lag som räddningsplankor än en egen riktningsförändring. Några större transfers gjorde inte heller under januari, men lånet av Chelseas Kennedy visade sig bli en fullträff.

Från jul fram till mitten av april skrapade laget ihop sju segrar och såg sig besegrade endast tre gånger. Kontraktet säkrades i lugn och ro och trots att man radat upp fyra raka förluster sedan dess ska Rafa Benitez och Magpies ha en stor blomsterkvast och en lång varm kram. Och kan laget få ordning på organisation och skjuta till en duglig värvningsbudget till sommaren kan säsongen 2018/2019 bli väldigt rolig för alla skator där ute.

Hedersomnämnande:

Sean Dyche, Burnley. Inte den vackraste fotbollen, otroliga målvaktsinsatser och brunkande fyrtorn på topp som fortfarande visar sig konkurrenskraftiga i en allt mer fartfylld och teknisk fotboll till trots – en sjundeplats och Europa League-kval gör The Ginger Mourinhos säsong till fullständigt fenomenal.

Pep Guardiola, Manchester City. En avgjord liga redan i januari kan bara generera ett betyg och det är naturligtvis högsta möjliga. Poängrekord, målrekord och ligans mest sevärda fotboll över en hel säsong. Sen är det klart att det totala intrycket av ett lag med Citys spelartrupp och lönebudget påverkas av ett snöpligt uttåg ur FA-Cupen mot Wigan (!) och en rejäl kölhalning i Champions League mot Liverpool. Men håller vi oss till Premier League har Manchesters ljusblå lag slaktat rent ut.

Roy Hodgson, Crystal Palace. Minns ni att Frank de Boer fick gå efter bara fyra omgångar? Minns ni dessutom att Roy vare sig tog poäng eller fick laget att göra mål efterföljande tre? 7 matcher, 0 poäng och 0 gjorda mål. Att vända på den skutan och lugnt segla ifrån botten imponerar. Gammelgubben kan än.

… Spelare

Mohamed Salah, Liverpool. Egentligen ska väl inte en motivering behöva följa den här utmärkelsen, men i just mitt fall är den på sin plats. Jag har följt detta egyptiska yrväder väldigt noga i många år och det enda jag var skeptisk kring i hans repertoar när han lämnade Roma för Anfield var hans avslutsförmåga.

Detta har jag fått utstå en hel del spott och spä för under året, en del gånger befogat, andra inte, men när vi nu gör bokslut för ligasäsongen talar Salahs siffror sitt ytterst tydliga språk. Målen har rasat in, men han har dessutom varit extremt inblandad i både Firmino och Manés starka målproduktioner. Upplevde även att han när Coutinho lämnade för Barcelona i januari axlade ett ännu större ansvar och det är nog ingen som saknar brassen på Anfield idag. En vunnen Champions League-titel och ett bra VM med Egypten kan generera Ballon d’Or – och fan inte mig emot.

Hedersomnämnande:

David De Gea, Manchester United. Spanjoren har den här säsongen röjt precis alla tvivel om att han är världens bästa målvakt. Manuel Neuer har varit långtidsskadad, en några procent äldre Buffon har svajat och trots att jag högaktar Courtois, Oblak, Ederson och Ter Stegen tycker jag De Gea befunnit sig på en egen nivå det senaste året. Vem minns till exempel inte insatsen borta mot Arsenal i vintras? Premier League-rekord vad gäller räddade skott på mål, där några är räddningar som man bara läst om i Buster. Min gode vän Ola Lidmark Eriksson har i Fotbollslabbet förklarat ännu mer djuplodande hur otroliga siffror De Gea presterat under säsongen och det understryks kanske allra bäst av sägningen “utan De Gea hade United inte nått Champions League”. Nu slutar man tvåa.

Raheem Sterling, Manchester City. I ett fantastiskt mästarlag har Sterling varit den genomgående mest utstående spelaren. 18 mål och 11 assist på 32 framträdanden är siffror man inte kan blunda för och det ska bli spännande och se om Guardiola kan kräma ut ännu mer av Sterling till nästa säsong.

… Genombrott

Nick Pope, Burnley. Ifjol var det Tom Heaton som upprepade gånger stängde ned butiken och med mer eller mindre omöjliga räddningar och fantominsatser höll Burnleys lakan rena på Turf Moor. När Heaton tidigt på säsongen långtidsskadade sig trodde många att lagets dittills ramstarka defensiv skulle börja krackelera, men ersättaren kom in från ingenstans och bannemig stärkte den ytterligare. Pope har spelat sig långt in i diskussionerna om en plats i den engelska VM-truppen och det säger väl egentligen allt om den gänglige skottstopparens säsong. Den ende som möjligtvis inte gläds med 26-åringen är just Tom Heaton. Det var ju han som skulle sitta på planet österut.

Hedersomnämnande:

Richarlison, Watford. Nej, stora delar av vintern och våren har vare sig Richarlison eller Watford visat någon högre klass. Men en säsong är lång och när man ska summera den så måste man såklart respektera även de första månaderna precis lika mycket som de sista. Att Watford inte drogs in i någon bottenstrid var den fina höstens förtjänst och bland alla mer eller mindre okända och uträknade spelare i det gulröda laget från London så var det brassen Richarlison som var allra bäst. Flyger ännu högre vid ett klubbyte i sommar?

Heung Min-Son, Tottenham. Jag har inte sovit under en sten de senaste åren, men jag tycker att ett “genombrott” inte bara behöver vara en resa från total anonymitet till strålkastarna på den stora scenen. Tottenhams sydkoreanska kvicksilver Heung Min-Son har nämligen gått från ett alternativ att slänga in från bänken och att täcka upp skador med till att vara en av de allra viktigaste pusselbitarna i den liljevita offensiv som under stora delar av inte minst hösten och vintern höll högsta nivå. Under några månader tyckte jag verkligen han var en av ligans absolut bästa spelare och till skillnad från en del andra tror jag inte det var en formtopp vi aldrig mer få se igen. Son har utvecklats kontinuerligt under Pochettino och är nu såhär bra.

Jag tror att när Tottenham nu flyttar tillbaka till White Hart Lane, återigen ska spela Champions League och säkerligen lär locka till sig en del högkvalitativa offensiva spelare så har Heung Min-Son ingenting att oroa sig för. Då har nog snarare Erik Lamela och januarinyförvärvet Lucas Moura mer att noja över.

… Besvikelse

Arsenal. Det har varit några fina och värdiga veckor sedan Arsene Wenger meddelade sitt avsked från Gunners efter 22 långa år. Men låt oss hålla två bollar i luften samtidigt – Arsenals säsong har återigen varit en missräkning och besvikelse. Sen kan man prata hur mycket man vill om att man fokuserat en hel del på Europa League under våren och via köksdörren nå Champions League, det ursäktar inte tillräckligt. Jag vill även vara tydlig med att jag inte tycker fransmannen på tränarbänken ska ha all skit heller. Laget består av flertalet spelare som underpresterat kraftigt, något som tidigt ledde fram till en distanserad toppstrid och snarare en kamp med Burnley (!) om sjätteplatsen.

Alexis Sanchez övergav skeppet i januari, Mesut Özil har varit en blek skugga av sitt tidigare jag, Peter Cech har gjort sitt på den allra högsta nivån och Daniel Welbeck hade kanske spottat in 6 mål i Allsvenskan. Lacazette värvades in under pompa och ståt som den stora frälsaren, men blev förpassad till bänken bara ett halvår senare när Aubameyang anslöt. Mustafi? Bellerin? Koscielny? Nej, Arsenal har inte haft stolpe ut eller en alltför överjävlig sjukstuga att skylla på – man har helt enkelt inte varit bättre än såhär och det är givetvis en oerhörd besvikelse. Inte en enda poäng på bortaplan under 2018 – bottenlöst uselt för ett lag med Champions League-ambitioner.

Ett slags hedersomnämnande i denna kategori när vi ändå är på Arsenal: Santi Cazorla och dennes skadehelvete verkar aldrig ta slut. Den lilla spanjoren var innan konvalescensen som inte ger med sig en av världens absolut mest sevärda spelare och det känns oerhört tråkigt om vi kanske rent av sett det sista av honom. Kriga, Santi!

… Positiva överraskning

Marko Arnautovic, West Ham. Den minst sagt lynnige och hetlevrade österrikaren lämnade Stoke för West Ham och inledde på klassiskt Arnautovic-vis med en blodröd armbåge och en längre avstängning. Hammers hackade, sladdade och förlorade. På det blossade det upp till storm mellan supportrar och klubbledning och mitt i detta, vem hade för sitt liv kunnat tro att just Arnautovic skulle bli den trygga klippa laget fick förlita sig på? Inga fler utvisningar, knappt några tjafs eller bråk men desto fler matchavgörande insatser. 10 mål och 5 målgivande passningar och den enskilt största anledning att David Moyes ser ut att behålla ett jobb längre än ett år igen.

Mognad? Ja, kanske det. Jag har i alla fall blivit glad flertalet gånger den här säsongen när Marko Arnautovic varit det han alltid visat ha inom sig: en fantastisk fotbollsspelare.

Hedersomnämnande:

Kevin de Bruynes omänskliga fysiska förmåga att inte skada sig allvarligare av den tackling han åkte på borta mot Crystal Palace i matchens absoluta slutskede. Jag hade räknat ut honom från VM redan innan han landat och när han med fixerat ben lyftes ut på bår kände jag att den spelare som höll på att etablera sig på nivån som de bästa i världen håller aldrig skulle få det slutgiltiga erkännandet på grund av en skada som förstörde allt.

Två dagar senare startade Kevin de Bruyne hemma mot Watford.

… Mål

Wayne Rooney – mot West Ham i slutet av november. Jag är egentligen inte någon som är speciellt svag för mål som görs i “öppen kasse” från längre avstånd. Visst, speluppfattningen är såklart charmig, men det finns inte så mycket snyggt över de pytsarna. Det Rooney däremot gjorde hemma på Goodison i en ruskigt viktig match var att kombinera speluppfattningen med teknisk perfektion och den pressade projektilen ven över en hel planhalva innan den landade i nätet. Hela utförandet var ett koncentrat av hela Wayne Rooneys karriär och fotbollsgärning. Stenhårt, kompromisslöst, våghalsigt och av absolut högsta snitt. Efter en tyngre sistatid i Manchester United och en mindre smickrande rattfylla under sensommaren är det såhär jag kommer att minnas en av de absolut bästa spelarna jag upplevt i Premier League: genial.

Hedersomnämnande:

Den skit jag förmodligen nu kommer få för alla de fantastiska mål jag glömt eller inte nämnt ska givetvis få en shoutout.

… Mest tröttsamma

Mourinho vs Conte. Det som började redan ifjol med att portugisen tyckte italienaren firade en storseger alltför vilt fortsatte under hela den här säsongen och lär garanterat kulminera inför och kring FA-Cupfinalen nästa helg. Men när det initialt uppfriskande tjafset övergick till rent ovärdiga påhopp månad efter månad blev det till slut sandlåda och dagis. Jag är den första att förstå prestige och munhugg, men när två så slipade hjärnor inte verkar fatta att den som gjuter olja på vågorna också blir den som går segrande ur striden går det faktiskt inte ihop för mig hur det här har kunnat fortgå så länge som det gjort. Väx upp, för fan.

… Resa

West Bromwich stulna taxifärd i Spanien slutade med nedflyttning och en framtid som känns grumligare än vissa gyttjeplaner man i höst ska beträda. Vi har sett flertalet nedflyttade PL-klubbar på fåtal säsonger ta hissen ned genom Championship (nu senast Sunderland) och jag håller West Bromwich som en solklar kandidat att bli nästa exempel på just detta. En ålderstigen, dyr trupp med spelare som garanterat lär ha svårt att ladda om och kavla upp ärmarna en trappa ned och ett DNA som försvann med Tony Pulis och hans keps. Vilka är The Baggies nu? Vilka ska de bli? Vilka var de ens?

Och på tal om Tony Pulis, vad har framtiden i sitt sköte för hans tidigare lag Stoke? De långa inkast och forcerande fasta situationer som gjorde de rödvita till ett övre halvan-lag under Pulis blev med Mark Hughes ett försök att med svindyra, små tekniska spelare (Shaqiri, Jesé osv) spela en fotboll man inte behärskade och jag vågar nästan ta gift på att The Potters inte studsar tillbaka till Premier League under överskådlig framtid.

… Ursäkta?

Kaffet satte sig både här och där när Crystal Palace i slutet av januari hostade upp runt 150 miljoner för Midtjyllands norske anfallare Alexander Sörloth. Den reslige baggen fick nian på ryggen och jag undrade vad fasiken man missat. När vi nu sätter punkt för säsongen kan vi konstatera att det inte blivit några mål, det har för att vara ärligt inte ens varit nära några mål och en Christian Benteke i träskor har trots flertalet hårresande missar känts vassare än den gode Sörloth. Blott fyra matcher på kontot gör att frågan ställer sig själv: ursäkta, men vad var detta?

Hedersomnämnande:

Aaron Mooys ålder. Ta en titt på Aaron Mooy. Ta sen en titt i Aaron Mooys pass. Japp… 90-talist.

… Axelryckning

… Bournemouth har gått från det spelande laget som för dansen med elefanterna och “The next big thing”-tränaren Eddie Howe till en enda lång gäspning. Farten, passningsspelet och det som kittlade för något år sedan är som bortblåst och inte någonting av deras säsong har gett utslag på min emotionella radar. Ingen spelare kittlar, Jermain Defoe håller på att fada ut totalt och i mål står tråkmånsen Begovic i stället för rockstjärnan Artur Boruc. GÖR NÅGOT SOM BERÖR, BOMPAN!

XXX

Nu stänger vi ned årets säsong med helgens sista omgång. Passa på och njut av VM och sommaren, för snarare än man tror så är det augusti igen och dags för ännu en säsong av underbara Premier League att dra igång!

XXX

I veckans Fotbollslabbet dissekerar jag, Ola och Backe den VM-trupp Janne tar ut på onsdag och i synnerhet platserna som finns jämte Emil Forsberg! Men vi lägger även en lupp på om ett ineffektivt Argentina, trots världens bästa offensiva lagdel (?), har råd att lämna Mauro Icardi hemma.

Hoppas avsnittet faller er i smaken och tack till alla som kommit med glada och positiva tillrop om vårt nystartade nördprogram!

Trevlig helg.

Gusten Dahlin

Tacka Gud för Serie A!

Många är de som på senare år dömt ut Champions League som garant för spänning och underhållning. “Hur kul är det att se Barcelona och Bayern München slå blåbärslag från Ukraina och Bulgarien med 7-0 varannan tisdag?”, “Det är ju alltid samma lag som går till final” och “Jag börjar bry mig vid semifinalerna” har det hetat. Den här säsongen, hur den än slutar, har varit ganska så mycket av en revansch för den mest ärofyllda av klubblagsturneringar med sprakande, överraskande gruppspel och en slutspelsvår som slagit alla former av rekord vad gäller nagelbitare, oväntade utfall och incidenter som för evigt etsat sig fast på näthinnan för oss fotbollsknarkare.

Och jag vill nog påstå att uppryckningen för Champions inte bara ur denna aspekt varit nödvändig. I en ligasäsong som på tre, fyra, fem håll varit avgjord sedan jul har den varit direkt vital. Fotboll är fantastiskt på så många sätt, men lyft bort spänningsmomentet och du har en sport som både är halt och lytt. Så när seriesegrarna i Premier League, La Liga, Bundesliga och Ligue 1 joggat ned sedan januari har Champions League-kvällarna varit mer än efterlängtade fixar för många skakande själar. De har gett oss vad vi måste ha.

Saknar ni något i ekvationen? Har jag månne glömt något? Ja, men det är väl klart – bredvid allt detta har ju Serie A levt upp på ett sätt som jag nästan glömt att hon kunde. Regerande mästarna Juventus leder förvisso ligan med fyra omgångar kvar och får således anses ha mer än goda chanser på en sjunde ligatitel i rad, men duellen mot Napoli är efter förra helgens seriefinal mer kittlande än någonsin.

För den svartvita gamla damen är det inte heller någon Eriksgata till titeln då två av de fyra sista matcherna är Inter och Roma på bortaplan. Lägg därtill en cupfinal mot Milan insprängd mellan två ligaomgångar och jag vågar nog, trots att Juventus är Juventus och allt det där, lova att det inte kommer skakas fram fem segrar av fem möjliga.

Således lär tolv av tolv kvarstående poäng för de ljusblå räcka oerhört långt, förmodligen hela vägen till den första scudetton sedan Diego Maradonas dagar i den italienska södern. Spelschemat är på pappret betydligt enklare än Juventus dito, där många nog menar att den tuffaste uppgiften heter Fiorentina på bortaplan och spelas redan på söndag. Men då glömmer man nog att de lila mer än gärna skänker sin värsta rival all tänkbar olycka och jag tror att supportrarna till Viola inte skulle misstycka ett dugg om det inte blev en enda pinne mot Napoli – trots en i och med det missad chans på Europa League-spel.

Vi har således en rafflande, nervkittlande och infernaliskt spännande kamp om ligatiteln att se fram emot kommande veckor, men det stannar ju inte där.

Bakom dessa två går i tur och ordning Roma, Lazio och Inter en stenhård dust om två Champions League-platser. Vad som skiljer mellan andra- och fjärdeplatsen? En poäng. Och bakom dessa har ett yrvaket Atalanta fått upp farten och passerat ett sömnigt Milan i jakten på den sista Europa League-biljetten. Det som såg så bra ut för Gattusos rödsvarta och slumrande jätte för bara någon månad sen håller på att sluta i ännu en halvdassig säsong – vad skulle det innebära för Milan? Finns ens ork och tro på ännu en “kraftsamling” och löften om en ny storhetstid?

I botten slåss SPAL och Hellas Verona med näbbar och klor för att rädda kontraktet. Poängen står knappast som spön i backen, men då Chievo och framför allt Udinese bara förlorar och förlorar och förlorar så håller nedflyttningsstriden på att förvandlas till ett getingbo där den sista omgången mycket väl kan bli ett sekunddrama där varje enskilt mål förändrar förutsättningarna.

Att i alla fall en av de stora ligorna där ute lever upp till vad en lång säsong ska kunna lova gläder mig verkligen. De flertalet gastkramande matcher som väntar från den Apenninska halvön kommande veckor är i mångt och mycket belöningen man får efter alla kvällar och helger man plöjt ned under hösten, vintern och våren. Nästa år är det kanske någon annanstans det händer, men i dag tackar jag vad andra kallar Gud för Italien och Serie A!

XXX

Tack för allt, Andrés Iniesta! En av de sista hörnstenarna i det Barcelona som jag håller som det bästa lag jag någonsin upplevt. Hans spelförståelse, hans flyt och hans lågmälda figur skänkte sådan glädje och eftertänksamhet till mig under så många år. Hans avgörande mål, men kanske framför allt hans värdighet och medmänsklighet han flera gånger visade upp i stunder där många andra hade åtnjutit strålkastaren till fullo själva.

XXX

Tack för allt Arséne Wenger! Huruvida Arsenal gör rätt som släpper fransmannen lär framtiden utvisa. Vi vet alla hur Manchester United gick de första åren efter Sir Alex Ferguson och givetvis kommer det inte bli lätt för efterträdaren att fylla Wengers skor. Hur allt slutar, vem som efterträder och vad som händer härnäst med Arséne (PSG!?) lämnar jag därhän för stunden och konstaterar i stället hur fint det är att det nu väller in hyllningar, minnen och kärleksförklaringar till mannen som uträttade stordåd med Gunners. Låt oss prata om dessa stunder om femtio år i stället för de titellösa säsongerna med Squillaci, Park Chu-Young och Marouane Chamakh.

XXX

Stockholmsderby! Spräcker Djurgården Bajens förlustnolla eller blir det de grönvita som på riktigt ifrågasätter Blårändernas säsongsinledning? Jag spänner fast mig och räknar med en otroligt sevärd tillställning!

XXX

Vila i frid, fina Tim.

Gusten Dahlin

Jakten på den obesegrade säsongen

Barcelona gick på en ordentlig mina och missräkning i Champions League-kvartsfinalen mot Roma. Den till synes betryggande ledningen med 4-1 från det första mötet räckte inte till avancemang och möjligheten på ännu en trippel för katalanerna gick om intet. Men chansen att sannerligen skriva historia lever fortfarande och frågan är om inte det man fortfarande kan uppnå är vad som smäller allra högst. Jag tänker naturligtvis på att gå obesegrade genom ett helt ligaspel.

Visst är en trippel något av det mäktigaste man kan åstadkomma som klubb på den här nivån – i synnerhet när den innefattar titeln i en av Europas bästa ligor, den “riktiga” inhemska cupen och Champions League. Men jag vet inte hur det är med er, för mig smäller fortfarande Arsenals Invincible-säsong 2003-2004 oerhört högt när jag tänker på stora lag man upplevt.

Att lagen som åstadkommer dessa bedrifer är bra säger sig självt. Många kan säkert berätta om vissa episka matcher, andra som ett rinnande vatten rabbla startelvan. Men personligen tror jag det handlar om den där nollan i kolumnen över förluster. Den är liksom hela grejen ty den symboliserar något fantastiskt, något som inte borde gå – något ytterst få lyckats med i de stora europeiska ligornas historia. Den understryker att man inte en enda gång på en hel säsong halkat, slarvat eller slagits. Den där nollan är, för att tala klarspråk, helt jäkla otroligt mäktig. Inget lag slog en på två försök. Inte ett enda!

Manchester City har i överlägsen stil slaktat Premier League och höll länge liv i sin nolla, men såväl Liverpool som Manchester United har brottat ned dem. PSG, laget med kanske bäst chans av alla att gå rent, har två förluster, suveräna Bundesligamästarna Bayern München har tre. I Italien har Napoli och Juventus sprungit ifrån övriga lag, men också de har två förluster vardera. Fantastiska siffror i sig givetvis, men det är just den där förmågan att inte enda gång på 38 (eller i Bayerns fall 34) omgångar snubbla. Ett litet snedsteg och chansen på den eviga berömmelsen och platsen i fotbollshistorien är borta. Ny chans nästa år att göra det omöjliga.

I dagsläget återstår sex hinder för Messi, Barcelona och Iniesta att lyckas med det enda man inte åstadkommit under de otroligt framgångsrika senaste tio åren. Säsongerna 2008/2009 och 2009/2010 kom man fruktansvärt nära, men båda gångerna grinade en fjuttig förlust laget i ansiktet. Lita på att man efter det minst sagt snöpliga uttåget ur Champions League är fullt fokuserade på att ändå uträtta historia när vi snart summerar ännu en internationell klubblagssäsong.

Ikväll är det Celta Vigo på bortaplan som gäller, sen väntar en Copa del Rey-final till helgen och bortamatch mot Deportivo la Coruna innan Real Madrid kommer på besök till Camp Nou för säsongens sista El Clásico. Klarar man de prövningarna utan att förlora vågar jag ropa ut att vi för alltid kommer att minnas FC Barcelona upplaga anno 2017/2018. Och är det någon som tvivlar på att den där förlustfria, episka säsongen inte skulle spela så stor roll så kan man ju backa bandet några veckor till när man hämtade upp 0-2 till 2-2 sista minuterna borta mot Sevilla och firade som att man vunnit TV-pucken.

Och skulle inte detta vara den perfekta punkten för Andrés Iniesta att få sätta bakom en karriär som mer eller mindre saknar motstycke i fotbollshistorien? Han har vunnit allt, i princip avgjort och varit tungan på vågen i de flesta pokaler och han har gjort det i en enda tröja, i sin barndoms färger, för och tillsammans med sitt folk. Att han, innan han tackar för sig och lämnar ett enormt tomrum efter sig inte bara i FC Barcelona utan i en hel fotbollscirkus, fick vara med om att skriva ett sista kapitel fotbollshistoria är jag övertygad om att många hade unnat honom. Jag hejar i alla fall på honom.

Gusten Dahlin

Tack för att du är du, Roma

Om man som jag har följt, lidit och älskat Roma i ungefär 20 år behöver man nog inte läsa vidare. Då vet man vad den här texten kommer kokas ned i – nämligen den värsta, vidrigaste, största och mest underbara stunden på snart 17 år.

Redan när lotten föll på Barcelona inför kvartsfinalerna visste jag att det inte var lönt att ens få upp hoppet. Visst, hade Roma fått börja på hemmaplan hade kanske ett hyfsat resultat kunnat bärgas, men över 180 minuter så slår inte Roma ut ett skadefritt Barcelona ur Champions League. Det går bara inte. Det bryter mot fotbollens alla naturlagar.

Och efter 4-1 på Camp Nou i det första mötet fanns ingenting som talade för att alla vi som aldrig ens fått upp hoppet behövde revidera någon tro. Några få optimister i jakt på övertygelse klamrade sig fast vid att Daniele De Rossi och Kostas Manolas gjorde varsina självmål och att Roma borde fått både en och två straffar. Men den som såg matchen kunde också se ett Barcelona som lite på treans växel fick målen man sökte och där Lionel Messi inte hamnade i målprotokollet. Hade de behövt hade de växlat upp.

Så när returen på Olimpico ikväll blåstes igång kunde jag inte, trots fullspikade läktare och en maxad decibel från den södra kurvan, uppbringa ens ett hopp om 3-0 och avancemang, inte ens som supporter. Men det skulle det bli ändring på.

Det tog nämligen bara fem minuter innan Edin Dzeko – denne makalösa bosnier – gjorde 1-0 och hux flux satt man inte längre i soffan. Upp på fötterna, första skriket för kvällen ljöd i lägenheten och pulsen började så sakteliga stiga.

När Daniele De Rossi, mittfältaren, lagkaptenen och Romasonen som stått i Francesco Tottis skugga i så många år, fick göra 2-0 från straffpunkten, ta revansch för självmålet i Spanien och visa med hela sitt kroppsspråk att man heller inte var nöjda med bara nästan så var det kört. Då kastade jag tröjan och började göra höga knän.

Att Kostas Manolas sen fick göra 3-0, också han sudda ut sitt självmål från allas minnen och ta Roma till sin första semifinal någonsin i Champions League blev bara för mycket för mig. Jag både kröp, skrek och grät. 20 långa år med det här laget kokades ned till en förlösande slutsignal och det är något alldeles, alldeles speciellt med stunder man direkt vet att man för alltid kommer att minnas.

Vem är det egentligen som skriver de här manusen? Barcelona vet ju allt om hur man vänder ett till synes omöjligt underläge i Champions League och att det just är de som faller när Roma gör det oförklarliga bidrar så klart också till det elektriska en sådan här kväll. Dzeko som tystar tvivlare, Manolas som får avgöra, De Rossi som får leda laget framför Totti på läktaren, en fullsmetad kurva, Barcelona och världens bästa Messi på andra sidan… Nej, det här ska bara kunna hända i mina drömmar, eller kanske möjligtvis på Football Manager.

Tack, älskade Roma. Tack för att du är du och för att jag får vara med om det här – nu går vi för pokalen!

Gusten Dahlin

Derbyn - det viktigaste vi har?

En helg som denna är det lätt att bli bortskämd, men också glömsk. För när uppsnackade, uppskruvade derbyn runt om Europa lever upp till förväntningarna sminkas rotationer, fokus på andra uppgifter, halvfyllda och halvtysta läktare över. Vi tillåts för 90 minuter förtrollas av att en match inte bara är en match utan ett liv, ett krig och en oas i den annars grå, meningslösa och kanske orättvisa vardagen. Det är när fotboll är som bäst. Och vi måste verkligen värna om att de matcherna ska få fortsätta fylla sin vitala funktion i en fotbollsålder som präglas av allt större förändringar, längre avstånd från supporter till spelare och en cirkus som allt oftare ifrågasätter vad det är vi egentligen vill uppnå.

Det började ganska sömnigt på Goodison Park i Liverpool igår. Everton, som återigen fastnat i ingenmansland, fick en ypperlig chans att titulera sig bäst i stan för en dag när ett ordentligt luftat Liverpool kom till den kissdoftande plåtlådan med sina största stjärnor på bänken, med tankarna på tisdagens Champions League-retur mot Manchester City.

Den temposvaga matchen framkallade en molande känsla av att vi återigen skulle bjudas på en derbyhelg där intensiteten, insatsen och infektionen de två motståndarna emellan skulle lysa med sin frånvaro, men det skulle det bli ändring på.

Jag blev väldigt glad över att se José Mourinho ruska liv i ett håglöst och utspelat Manchester United efter en första halvlek som City både kunde och borde ha lett med 4-0. Här höll det ljusblå laget inte bara på att göra slarvsylta av sin stadsrival utan som krona på verket dessutom belönas med ligabucklan för insatsen. Det var naturligtvis imponerande att se Citys fantastiska fotboll, men jag var betydligt mer brydd över att en match av den här digniteten (återigen) såg ut som den gjorde. Var fanns känslorna? Var fanns det griniga? Det irriterade? Månne sträcker jag mig lite långt nu, men jag blev provocerad av att ingen Unitedspelare visade att sådant här inte tolereras.

Vad som hände i den andra halvleken har nog inte speciellt många missat vid det här laget. Paul Pogba kom ut som en ny spelare i ett nytt lag och bordet hade vänt sig på dryga 20 minuter från hemmafördel 2-0 till bortaledning 3-2. Manchester City skulle självklart ha fått en straff mot slutet och Ashley Young ett blodrött kort, men trots denna exceptionella felbedömning av domaren blev kanske utfallet viktigare än vad vi kanske tror.

Grinigheten exploderade, korten haglade, läktarna skrek, yviga gester, hetsiga kommentatorer och en temperatur värd ett derby. Citys ligatitel är förstås fortsatt fullständigt ohotad, men för en stund handlade det inte om vem som vinner en serie, utan det handlade bara om vem som vinner ett derby. Och det var, med säsongens första möte på Old Trafford, Londonderbyt mellan Arsenal och Tottenham på Emirates och inte minst Merseysidederbyt bara några timmar tidigare i minnet, såväl underbart som oerhört efterlängtat att se.

Premier League har länge fått skit för usel stämning på läktarna, alldeles för höga biljettpriser och en publik ljusår ifrån den arbetarklass fotbollen en gång växte fram ur. En svala gör ingen sommar, men det här Manchesterderbyt gav oss belackare kring detta en knäpp på näsan och det gjorde mig väldigt glad.

Strax efter att holmgången på Etihad avslutats var det dags för ett derby i Italien som med all rätta omskrivs som ett av de absolut bästa vad gäller inramning. Det är många år sen nu som Sampdoria tillhörde toppen av den europeiska fotbollen och Genoa lär nog aldrig ens ta sig tillbaka till den italienska diton. Men är det något vi lärt oss av derbyn, inte minst i det här landet, så är det att det sportsliga allt som oftast kommer i andra rummet. Det är stämningen, passionen och känslorna det ska handla om. Så även fast matchen på Stadio Luigi Ferraris igår inte höll speciellt hög klass blev jag inte ett dugg besviken. Det kokade på läktarna och insatsen var aldrig några poäng i en tabell, det var bara ren, skär och bitter rivalitet.

Idag är det så dags för Real och Atlético att göra upp om tronen av Madrid. För med Barcelona i ensamt majestät av ligatabellen och betryggande avstånd ned till femteplatsen finns inte mycket annat att spela om. De båda huvudstadslagen har dessutom mer eller mindre avgjort sina respektive kvartsfinaler i Europacuperna och därför hoppas jag och tror att dagens möte kan få bli ett isolerat, glödhett sluggerslagsmål.

Det ska i den bästa av världar givetvis räcka med att det är derby, Real mot Atlético, för att anspänningen ska skruvas upp till max – men så ser inte verkligheten ut längre. Jag har all respekt och full förståelse för att klubbarna prioriterar sitt fokus utifrån var det finns mest pengar och status att hämta. Och när trogen publik med rötterna i samma stad som laget successivt byts ut mot influgna turister eller kostymer med för mycket deg på fickan som pressar upp priserna är det klart att också kraven och volymen på läktarna skruvas ned.

Så låt oss därför påminna oss själva om att inte ta dessa fantastiska derbyn för givet. Jag vet inte när eller ens om den dagen kommer komma då det lite kvittar hur det går i ett klassiskt stadsderby – men gör den det tänker i alla fall jag försöka njuta till fullo av de som återstår.

XXX

Om en vecka infinner jag mig på Friends Arena för att se AIK mot Djurgården inför 30.000 på läktaren. Jag hade gett upp så oerhört jäkla mycket innan jag hade gett upp derbyns betydelse för fotbollen. Kanske är dem det viktigaste vi har?

XXX

Det är bara att ta av sig hatten för Bayern München. Ytterligare en ligatitel till prisskåpet och den rödvita giganten ter sig allt mer omutlig på den tyska tronen. Av någon anledning är jag svag för just Bayerns totala dominans. De bara slaktar.

XXX

Pep Guaridola hit, Sean Dyche dit. Min “Säsongens tränare” i Premier League blir mer och mer Rafa Benitez. Att i den klubben, med den budgeten och den truppen nu parkera på övre halvan… Wow, säger jag bara.

XXX

Även om det smärtar ett rödgult Romahjärta så häpnas jag över Fiorentinas kraftsamling efter Davide Astoris tragiska bortgång för en dryg månad sen. Fem raka vinster sen nyheten lamslog en hel fotbollsvärld och med segern som togs i omgången innan adderad är det lila laget nu uppe i en segersvit som klubben bara mäktat med en gång tidigare i historien – 1960.

XXX

Klockan klämtar onekligen för Hamburger SV, som aldrig åkt ur Bundesliga, och som, minst sagt, återigen ligger pyrt till i Bundesligatabellen. Men med en comebackande Albin Ekdal tillbaka på planen lyckades man slå Schalke med 3-2 och förrän den feta damen sjungit får vi nog passa oss för att räkna bort den gamla dinosaurien. Fem poäng upp till Mainz på kvalplats med fem omgångar kvar. Ska de lösa det en gång till?

Gusten Dahlin

Var återuppstår Alan Pardew?

Ursäkta mig om jag trampar någon på tårna genom att uttrycka skepsis kring kristendomen, påsken och hur det egentligen låg till där way back when. Bar han verkligen ett kors? Hade vissa populära restauranger helt plötsligt stängt på märkliga tider då också? Varför äter vi egentligen en massa ägg? Och hur kom fräkniga kärringar på kvastar in i bilden? Känslan att tillräckligt många år passerat för att någon med lite kritiskt granskande ögon någon gång borde ha zoomat ut från denna högtid och frågat varför vi gör allt detta år efter år och varför det bara tillåts fortgå. Borde vi kanske testa något nytt? Eller har vi bara bestämt oss för att såhär har det alltid varit och såhär ska det förbli – fråga inte så jäkla mycket.

Samma känsla slog mig alldeles nyss när West Bromwich lät meddela att man korsfäst Alan Pardew och låtit detta välsignade helgon lämna posten som huvudtränare. Det jag i samma andetag vet är att han (om tre dagar?) snart återuppstår igen. För det är så det har varit i 2000 år nu och det är så som det kommer att förbli i 2000 år till. I alla fall på de brittiska öarna. Där kommer garvet åt nytänkande, betydligt yngre tränare från utlandet med bröstmjölken och om någon ens lyfter frågan ifall det är dags att testa något nytt borde lagens hårdaste straff delas ut. Giljotin! Stening! In med nytänkaren i grottan och mura igen skiten!

Nej, i England är det såhär: har du en gång i tiden blockat ett par skott på leriga planer iförd extremt korta shorts är du alltid en predikant värd att lyssna på. Kyrkorna ska fyllas till bredden i all evighet av folk som vill lyssna till första Moseboken: och på den fjärde dagen skickade vi en lång boll bakom motståndarnas backlinje och hoppades på det bästa.

Alan Pardew är alltså den senaste i raden av managers och huvudtränare som fått sparken efter undermåligt utfört arbete när egentligen ingenting talade för att det skulle sluta på annat sätt. Bläddrar man tillbaka i hans CV är framgångarna oerhört svårhittade, ibland helt omöjliga att finna. Att tillvägagångssätten för de sällsynta framgångarna är daterade med något decennium eller två är bara petitesser, en framgång (eller en oväntad femteplats) är en framgång. Fråga inte så jäkla mycket.

Jag fick en smärre chock när Southampton för några veckor sedan sparkade argentinaren Mauricio Pellegrino. Kanske inte så mycket för tabelläget där och då, men för att det är en klubb som nått relativt stora framgångar under flertalet säsonger och sett andra utländska tränare etablera klubben i Premier League, förfinat råtalang till kvalitetsspelare och fört klubben till cupfinaler. Men vad att göra nu, när det osar lite katt och faktiskt ser ganska mörkt ut? Kan vi inte fortsätta med det som doftar medelhav och morgondag? Nej, ta in Mark Hughes – mannen som inte åstadkommit jack shit i Stoke, som aldrig satt ett försvarsspel och som lyckats med ungefär 15 procent av sina värvningar som huvudansvarig.

Listan kan göras hur lång som helst på klubbar som gjort sig av med spännande, moderna tränare för att i stället vända sig till de erfarna rävarna som “kan engelsk fotboll”. Alan Pardew och Mark Hughes kanske representerar detta skrå allra bäst då de landar nytt, högavlönat Premier League-jobb efter nytt, högavlönat Premier League-jobb. Jag förstår inte varför – det är som med påskkärringarna och äggen och öppettiderna – och jag bävar för att jag och väldigt många andra aldrig kommer att uppbringa den energi det krävs för att ta tag i, ifrågasätta och till slut eventuellt förändra saken.

Mark Hughes har redan ett nytt jobb. Han lär köra ned Southampton i Championship, tacka för sig och ta nästa högstaligalag. Vad anbelangar Pardew så verkar ju ingen hittills bry sig om hur det gått och sett ut i vare sig Newcastle, Crystal Palace eller West Bromwich. Ty han är Guds son, skänkt från ovan i ständig jakt på syndernas förlåtelse. Ge honom den bara!

Frågan är således inte om Alan Pardew kommer att återuppstå eller inte, frågan är givetvis var. Men är det något påsken och denna vithåriga man med Västeråsbördig fru, noll spelidé och ett track record från helvetet lärt mig är det just: fråga inte så jäkla mycket.

Gusten Dahlin

Spanien och Brasilien blir lagen att slå

En krampaktig 1-0-förlust på en lös potatisåker i Craiova fick avsluta den sista svenska landslagssamlingen innan Janne Andersson den 15 maj tar ut sin VM-trupp. Visst hade vi önskat bättre resultat både mot Rumänien och Chile, men framför allt hade jag hoppats på att få se prestationer som lovade mer och fler spelare som tog chansen att visa att de ska ha en trupplats. Men man kan inte få allt här i världen – i stället lär nu de sista sex, sju veckorna innan Janne harklar sig och knäpper igång sin over headmaskin handla om en viss Zlatan Ibrahimovic och dennes vara eller icke vara på det plastiga papper förbundskaptenen ska placera under den starka lampan.

En snar debut i LA Galaxy, ett knä och en kropp som ser ut att hålla och ett par bollar i nät för den forne landslagskaptenen i kombination med att vi typ mäktade med ett skott på mål under 180 minuter de senaste dagarna ger nog herr Andersson många, långa och oönskade funderingar på hur fan det här nu ska bli. Därför tänker i alla fall jag skippa spekulationerna och i stället låta framtiden utvisa vad som faktiskt sker.

Låt oss därför fokusera på två andra, konkreta svar vi fick från de senaste dagarnas mest intressanta landskamper! För det var ju faktiskt en hel del. De stora elefanterna bjöd sannerligen upp bästa tänkbara motstånd  till dans och även fast många menar att träningsmatcher bara är just träningsmatcher och att växlarna inte ska dras så tänker jag göra det i alla fall. För två lag imponerade oerhört stort på mig.

Vi börjar med Spanien. För efter 1-1 med mersmak i Düsseldorf mot de regerande världsmästarna och hela 6-1 mot Argentina igår tror jag de röda mästarna från 2010 verkligen fick en rejäl dos självförtroende, men också vad tränare brukar gilla att kalla för angenäma problem. Innan någon börjar svinga alltför mycket på Twitter så är även jag medveten om att Jorge Sampaoli ställde ut ett ordentligt reservbetonat argentinskt lag i Madrid och att världens bästa Messi satt småskadad på bänken. Men 6-1 är alltid 6-1 och jag är övertygad om att vare sig förbundskaptenen, Messi, spelarna, förbundet eller folket hemma i Sydamerika kände “jaja, det är bara en träningsmatch – skitsamma”.

Spanien däremot slutar aldrig att förvåna vad gäller spelare man nästan glömt bort är landslagsmän. Igår var det Isco som höll hov och efter sitt hattrick undrade jag hur fasiken han vare sig är supergiven i landslaget eller i Real Madrid. Svaret finns så klart i konkurrensen och resten av truppen. David Silva, som trots en del bekymmer på det privata planet haft en fenomenal säsong i Manchester City, spelade inte ens. Saul, Lucas Vazquez och Iago Aspas hoppade in. Alvaro Morata? Inte ens uttagen. Längst fram har nämligen Diego Costa kommit igång ordentligt efter höstkarantänen och den stora, stygga guvernören ser mer och mer ut som motståndarförsvarens värsta mardröm igen. Bakåt har man också idel världsnamn, så det är nästan samtidigt som jag skakar på huvudet åt mig själv jag undrar: hur kan jag inte känt att Spanien är en av de mest givna favoriterna i sommar?

Brasilien har däremot hela tiden varit min vinnare. Givetvis följer jag inte det sydamerikanska kvalet lika nära som det europeiska, men så som man genomförde det och sett till vilka spelare förbundskapten Tite förfogar över har jag inte kunnat förstå hur VM-guld ska vara mindre troligt än något annat utfall. Den olyckliga fotskadan på Neymar för några veckor sedan skapade givetvis en del oro, men de båda matcherna man avverkade i dagarna gjöt sannerligen olja på vågorna. För även utan sin fixstjärna finns här glans, kvalitet och finess i överflöd. Men också ett hårt, robustare och tyngre Brasilien än vad jag kan minnas på många, många år. Centralt på fältet finns Fernandinho, Casemiro och Paulinho med såväl Fred som Renato Augusto på bänken. Lägg därtill Thiago Silva och Miranda i mittlåset och jag tycker mig se ett nästintill oslagbart lag träda fram.

Det lag som skämde ut sig själva inför hemmapubliken i semifinalen 2014 saknade mer än något annat en stabil, central grund att luta sig emot. Man hade förlitat sig alldeles för mycket på Neymars individuella briljans och levt farligt i både åttondel (Chile) och kvartsfinal (Colombia). Idag är snarare briljansen och mönsterbrytningen en krydda till det fundament Tite byggt upp i lagets nedre mittenskikt. Kreativiteten sprutar från kanterna och längst fram finns inte längre den trubbige Fred utan antingen Liverpools Roberto Firmino eller Manchester Citys Gabriel Jesus. Addera en Neymar som blir kvitt sin skada och som hinner hitta tillbaka till formen och det ska bli otroligt spännande att se om de tappar en enda poäng i sommar.

Skulle Sverige lösa en andraplats i gruppen väntar med största sannolikhet La Selecao i åttondelsfinalen. Och då skulle det faktiskt kännas ganska bra att kunna krita ned Zlatan Ibrahimovic namn i laguppställningen.

XXX

I min bok stärkte Ludwig Augustinsson inte bara sin plats i en svensk startelva i sommar utan han gjorde den helt ohotad. Det lite märkliga? Han spelade inte en enda sekund mot Chile eller Rumänien.

Tyckte Ken Sema visade tillräckligt av vad han kan göra för att säkra en trupplats. Kul också att se honom blanda sig i diskussionen om vem som ska starta till höger och inte bara få agera back up till Forsberg på vänsterkanten. Även Oscar Hiljemark torde ha gjort tillräckligt för att få fira midsommar i Ryssland. Men där tycker jag också att de svenska svaren stannar.

XXX

Allsvensk premiär i helgen och jag kan knappt vänta. Vad gäller predictions väljer jag att hålla ganska låg profil och överlåta det arbetet till alla mina eminenta kollegor, men…

Guld? Trots att Östersund bara varit allsvenska i två säsonger så känns det lite som “i år eller aldrig” vad gäller SM-Guld. Inget Europaspel och i princip hela laget från ifjol kvar när serien drar igång. Majoriteten tror på en rad tunga tapp i sommar, själv är jag inte lika säker.

Årets positiva överraskning: Elfsborg tar sig tillbaka till toppskiktet!

Årets besvikelse: Känslan är att Sirius får det tufft. Och så tror jag vi tyvärr säger adjö till Rasmus Elm – det blev aldrig så bra som det skulle bli.

Håll ögonen på: Yukia Sugita (Dalkurd) och Bajram Ajeti (BP).

Match i matchen: GIF Sundsvall vs de ekonomiska reglerna för elitlicens.

XXX

 

Gusten Dahlin