Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Medaljmatcherna!

VM är till ända och nu dröjer det bara fyra och ett halvt år till dess att det är dags igen. Då kommer allt kännas konstigt, det kommer vara vinter och allt i Qatar kommer vara nybyggt och själlöst och allt lär vara en ren och skär dystopi jämfört med den fotboll man förälskade sig i way back when. Men då är då, låt oss nu i stället fokusera på de två avslutande matcherna i detta Fotbolls-VM 2018!

Belgien – England

Tråkigt nog kunde jag redan innan kulan satts i rullning konstatera att alla inblandade parter inte åtrådde bronspengen så som den borde värderas. Den engelska startelvan var långt ifrån den som startat både semi- och kvartsfinal och de första minuterna av matchen gjorde inte heller de anspråk på att de som ville ta med sig allting hem knappt orkade bära en medalj.

Belgien däremot ställde ett mer eller mindre ordinarie lag på benen, tog tag i taktpinnen direkt och gjorde 1-0 efter bara några minuters spel genom Thomas Meunier (VM:s bäste högerspringare?). Det var ett hungrigt, fartfyllt och motiverat belgiskt lag som ville ta med sig sitt lands första VM-medalj hem och få engelsmän tycktes stoppa dem. Firma Eden Hazard och Kevin De Bruyne gjorde lite vad de ville ihop, Vincent Kompany & Co motade alla hot i defensiv riktning och precis ingenting tydde på att det skulle bli match av det här.

Men England repade mod, gjorde några byten och frågade tredjeplatsen om lov i den andra halvleken. Närmst kom Eric Dier som överlistade både försvar och Courtois, men som fick se en glidande Toby Alderweireld neka honom från en kvittering. När sedan ytorna öppnades upp gavs Belgien att kontra in spiken i kistan upprepade gånger och nämnde Meunier var nästan värd att få avgöra i en av de vackraste kontringar världen någonsin skådat. Det dröjde dock bara ytterligare någon minut innan lagkapten Hazard (på pass från De Bruyne) fick äran att stänga butiken. Vinsten var välförtjänt, vacker och viktig sett till att ett världsmästerskaps match om tredjepris förtjänar att vinnas av en nation som vill det mer än motståndaren.

Grattis, Belgien! Jag lovar och svär att vi om två, tre decennier kommer minnas er fantastiska generation, prata oss varma om spelare som Hazard och De Bruyne och knappt minnas vilka ni mötte. England höll på att bli the center of attention, men när festen väl var över kommer inte speciellt många ihåg vad ni hette.

Frankrike – Kroatien

En av de, på förhand, mest svårtippade finalerna i modern fotbollshistoria avslutade denna på många sätt episka VM-sommar. Frankrike – storfavoriter och kvalitativt överlägsna spelare för spelare – mot ett Kroatien som likt en blåslagen Rocky Balboa vägrat att ge sig och beundransvärt krävt en rond till i över en månad.

Och det var synd att de båda lagen inte själva fick avgöra detta ute på plan, i alla fall om ni talar med en VAR-motståndare som jag själv. I stället fick vi se Frankrike göra 1-0 på en tveksam frispark och via en nickduell med en (enligt mig) offsidestående Pogba högst involverad. Det var, där och då, både orättvist och inte alls talande för matchinledningen. Det fortsatte med en urstark kvittering signerad en hel drös av kroater, där Ivan Perisic med vrede och finess borrade in 1-1 bakom en chanslös Hugo Lloris efter en frispark.

Strax efter detta var det dags igen för VAR att kliva in i handlingarna. Samme Perisic gick på defensiv hörna upp i duell med Frankrikes Matuidi, som dock missade sin nickskarv och bollen hamnade i stället på kroatens hand. Huruvida den var i naturlig position eller vilket avstånd som ska bedömas som skäligt att kunna (eller inte kunna) handla efter vet jag inte – det tror jag ingen gör – alla har sin uppfattning och enligt mig tycker jag Perisic var chanslös att göra något annat än att gå upp som han gör. Att sen Matuidi missar sin nickskarv är förmildrande omständigheter som borde hamna på Perisic pluskonto.

Situationen VAR-granskades dock och efter många om och men bedömdes det som straff. Säg nu vad ni vill, men jag hade i alla fall haft betydligt enklare att acceptera, köpa och kanske rent av uppskatta en mänsklig domares (i mitt tycke) felaktiga beslut till straff än att samma situation VAR-granskas och ändå bedöms som regelvidrigt. Nej, det som på ett Sven Melanderskt vis i morse började ordna upp sig slutade i moll och det är med en ordentligt sur eftersmak jag nu låter VAR lämna sitt första mästerskap.

Det jag däremot vill understryka och poängtera är att jag inte tycker att dessa högst subjektiva uppfattningar om felaktiga domslut ska ta något ifrån vare sig Frankrikes guld eller prestation. I det blåklädda laget fanns en skärpa och en beslutsamhet som bara kunde sluta på ett sätt. Spelare ville ta ansvar, spelare ville offra sig och spelare ville avgöra. Vilket de gjorde – flera stycken. Symboliskt vackert fick Paul Pogba – den kanske största stjärnan, men också den som fått minst antal rubriker under turneringen – sätta 3-1 och av bara farten (pun intended) kunde Kylian Mbappé kröna sitt första stora mästerskap med ett guld han sannerligen haft sin del i.

Att Hugo Lloris sedan artigt nog bjöd in oss åskådare i matchen igen kan vi såklart uppskatta, men det var aldrig något som höll på att bli historiskt. Kroatien orkade inte resa sig en sista gång på nio utan fick till slut se sig besegrade av en övermäktig motståndare.

Samtidigt tror jag att det här var en av de ytterst sällsynta gånger då alla är vinnare. Frankrike med en generation och en förbundskapten och ett folk som kaxigt gjort rätt för sig i sin svansföring att vara bäst trots att ingen annan tycker det och så Kroatien, underhunden alla tvingats att älska för att ingen vill stå bredvid när alla andra insuper överraskningen och euforins saliga droppar. Då vill man vara med, då vill man göra uppror och då vill man bara skratta åt alla regler om näringskedjor, hierarkier och logiker.

Båda två vann på något sätt. Det slutade okej i båda lägren.

Och i detta mästerskap, där fotbollen skulle dödförklaras en gång för alla, fick vi se en av de mest levande, sprakande och underbara föreställningar någonsin.

Tack för allt, Frankrike. Tack för allt, Kroatien. Tack för allt, fotbollen.

Nu sätter jag punkt för det här världsmästerskapet.

Gusten Dahlin

Semifinalerna!

Frankrike – Belgien

Har man följt mina inlägg under den här turneringen vet man att jag varit ganska skeptisk till Frankrikes insatser längs vägen till finalen. Gruppspelet blev en promenad i parken där pulsen knappt tvingades över viloläge för att ta sju poäng, hålla nollan och lämna Peru, Australien och Danmark bakom sig. Efter 4-3 och en fantastiskt underhållande åttondel mot Argentina ropade många ut att Frankrike visat upp hela sitt register, men jag var mer tveksam. Känslan var hela tiden att det var Argentina som presterat svagt snarare än frassarna som bjudit på show.

När sedan Uruguay fick sätta en skadad Edinson Cavani på bänken i kvartsfinalen kändes det som att Frankrike fick möta en tungviktare med trasig vänsteraxel. Det skulle fortfarande bli tufft att bryta ned försvaret, men någon motoffensiv fanns aldrig att oroa sig över.

Så när Belgien, efter en fenomenal seger mot Brasilien i sin kvartsfinal, väl väntade i semifinal nummer ett tänkte jag för mig själv att vi en gång för alla skulle få se vad Frankrike gick för. Och jag måste erkänna att de tog mig med storm!

Visst hade Belgien ett par bra lägen att ta ledningen (Lloris räddning på Alderweirelds skott!) men när Umtiti väl knoppade in ledningsmålet i början av den andra halvleken var det allt annat än orättvist. Men det var efter det ögonblicket man verkligen flexade musklerna och visade upp sin högsta höjd.

Belgien försökte med allt, kortpassningskombinationer, tidiga inlägg från Mertens mot Fellaini och Lukaku, distansskott, individuella genombrott och fasta situationer – Frankrike stod lugnt och säkert emot allt som kom deras väg. Många har (med all rätta) hyllat Benjamin Pavard, men i den här matchen tycker jag Raphael Varane ska ha den stora elogen längst bak – i honom har Frankrike en världsklassgaranti på sitt mittbackspar, vem som än flankerar honom, de kommande sju, åtta åren.

Framför honom bar Pogba, Matuidi och Kante vatten åt en hel nation och försvarsspelet var så nära prickfritt man kan komma när man möter ett lag beväpnade med några av världens absolut bästa offensiva spelare. Den blåvitröda vinsten var odiskutabel och då man även hade flertalet lägen att sätta spiken i kistan genom 2-0 är jag nog beredd att påstå att det var den mest övertygande vinsten rent kvalitetsmässigt hittills i VM.

För belgisk del blev känslan att Roberto Martinez, till skillnad mot Brasilienmatchen, inte alls fick önskad effekt av sina byten och jag kliade mig fler än en gång i huvudet över att man kastade in Batshuayi så sent som på tilläggstid. Kanske väntade han för länge, kanske tänkte han för mycket.

Inför turneringen menade många att detta skulle komma att bli Romelu Lukakus definitiva mord av myten om att han inte är de stora matchernas man. Att han inte bara bygger sin mäktiga målkvot i storsegrar mot sämre motstånd. Efter två matcher och fyra mål hade många delvis fått ordentligt med vatten på sin kvarn, men eftersom motståndet hetat Panama och Tunisien kunde man inte räkna hem hela vinsten ännu. När nu tre slutspelsmatcher spelats (jag räknar bort gruppavslutningen mot England) sedan dess och Lukaku fortfarande står på fyra gjorda höjer i alla fall jag rösten och ifrågasätter huruvida den där mytfisken är klubbad och död eller om den fortfarande ligger och sprattlar på bryggan. Jag lutar nog åt det sistnämnda trots allt.

Kroatien – England

Man älskar ju när fotbollen sköljer över en med saker man aldrig trodde skulle hända. När man får titta det fullständigt oförklarliga i vitögat och bara åka med. Kieran Trippiers frispark var en sådan stund – helt oväntad, fantastisk och totalt oförklarlig. Innan matchen ens hade börjat stod det 1-0 till England och den vitröda tuppkam som knappt existerade för en månad sedan växte sig ännu lite högre under första halvlek – det var klasskillnad.

England höll i taktpinnen, England skapade chanserna och England såg ut att vilja mer. Kroaternas dubbla förlängningar i både åttondel och kvartsfinal tycktes uppenbara och jag stod redan i typ tjugotredje minuten och väntade på att England skulle döda matchen.

Det vi sen fick bevittna efter paus är en av de värre scenförändringar jag skådat på länge. Alla vet så klart hur det slutade, men det kan vara värt att påminna er som läser detta ännu en gång om den fullständigt omvända händelseutvecklingen efter halvtidsvilan.

Kroatien såg pigga, fräscha, hungriga, ilskna, bestämda och motiverade ut – engelsmännen var håglösa, rädda, krampaktiga och tama. Efter Perisic mycket påpassliga och talande kvittering infann sig samma känsla som i tjugotredje minuten, men den här gången åt det kroatiska hållet. Jag stod bara och väntade på att vändningen skulle fullbordas.

Det dröjde dock till förlängningen innan Mario Mandzukic mycket, mycket påpassligt kunde utnyttja ett avkopplat och ansvarsförnekande engelskt försvar och trycka in 2-1, men när det väl kom var det inget snack om att det var välförtjänt.

Vi fick sen aldrig se några lejon i jakt på straffar, bensintanken var lika tom som skallarna på idéer utan det enda som krusade den kroatiska horisonten var några chanslyror utan adress. Gareth Southgates byten och oförmåga att få tillbaka laget på kursen från den första halvleken blev förödande och mot slutet kändes det som att förlängningen hade kunnat vara i trettio minuter till, England hade inte gjort mål ändå.

Trots detta rättvisa finalavancemang kan jag dock inte sluta tänka på hur Kroatien lyckats ta sig till VM-final, landets första i historien. Det var stökigt kring laget redan innan turneringens första match och det fortsatte med en hemskickad Kalinic under gruppspelet. Man har sett slagna ut mot Danmark, man har slarvat och klantat sig mot Ryssland och man lyckades på något sätt resa sig på nio mot England. Visst går det att peka på hur lätt motståndet varit jämfört med Frankrikes (Argentina, Uruguay och Belgien), men det både tror och tycker jag Kroatien ska ge blanka fan i.

XXX

Nu återstår bara två ynka matcher av Fotbolls-VM, en bronsmatch mellan England och Belgien som inte på något sätt lär påminna om den avslagna, roterade och krampaktiga grupp G-match som avslutade turneringens första fas. Den här gången blir det bästa möjliga lag från båda håll och i potten ligger en medalj som jag tror väger tyngre än många andra bronspengar.

Och så finalen! Spelmarknaden har Frankrike som tydlig favorit och jag kan vrida och vända hur mycket som helst på Kroatiens fighting spirit – det är naturligtvis korrekt. Däremot är jag oerhört spänd på att se Kroatien i sin första stora final just som tydlig underdog. Nu är det bara att krama ut det sista ur trasan, lägga hjärtat på bordet och göra allt för att pricken över i:et ska stå i guld. De kommer sälja sig dyrare än rysk störrom, men min känsla är ändå att Frankrike har tillräckligt med deg på fickan.

Nu tar vi det här i mål!

Gusten Dahlin

Kvartsfinalerna!

Pyspunka, en bubbla som sprack eller soppatorsk. Uttåg ur mästerskap och känslorna som de innebär kan förklaras med många ord, men sällan känns det som att man slår huvudet på spiken. Det är en så ovan, abstrakt och svår sak att klä i adjektiv att det aldrig känns helt rätt – i synnerhet en sådan här gång när det enda man borde känna är stolthet och tacksamhet gentemot det landslag som mot alla odds såväl tog sig till Ryssland som vidare från gruppen och hela vägen fram till kvartsfinal.

Men besvikelsen fungerar så. Den tar tag i dig, slår klorna i dig och det första som påverkas är förnuftet, det pragmatiska och logiska. Trots att man överträffat sig själv, möter ett lag som spelare för spelare är bättre och de facto är underdogs så gör inte det att man bara ruskar av sig ett nederlag och applåderar de som hyllas bör. För det ska dem verkligen. Sverige ska för det resultat man uppnått och på det sätt som man gjort det ha högsta betyg för sitt VM, inget snack om saken. Jag tar av mig hatten, tackar för showen och hoppas jag någon gång igen i mitt liv får känna samma sak som jag gjort under de här veckorna.

I övrigt då?

Frankrike – Uruguay

När Cristiano Ronaldo mycket smart tog lite moraliska pluspoäng genom att hjälpa en haltande Edinson Cavani av planen i åttondelen kände jag direkt att mycket av Uruguays öde skulle avgöras i den återhämtningen. Cavani är nämligen inte bara en individuellt fantastisk fotbollsspelare, han är också med den ljusblå landslagströjan på hela Uruguays spelsätt förkroppsligad. Riv, slit, fart, fläkt och ett bultande, blödande hjärta i högsta hugg i 90 minuter eller 120 minuter eller 2000 minuter om det så krävs.

Nu kom han inte till spel och utan honom blev det som att hela laget haltade. Man fick också känslan av att spelarna själva visste vilken impact hans saknad skulle ha på semifinalchanserna och i stället för ett stenhårt, jämt taktiskt ställningskrig blev den här bataljen snarare en fråga om hur länge Uruguay skulle orka stå emot Frankrikes allt mer tilltagande press och spelövertag.

De orkade en knapp halvlek. Sen nickade Varane in 1-0 och den andra halvleken var mer av en transportsträcka än ett sista försök från Urus håll att nå en kvittering. Jag kan faktiskt inte minnas ett enda avslut mot mål sista kvarten från de ljusblå och det säger väl en hel del.

Fina, starka och mäktiga bilder också på hur Antoine Griezmann valde att inte fira sitt mål fram till 2-0 av respekt för sin lagkamrater i Atlético Madrid och inte minst då Diego Godín, gudfar till Griezmanns dotter.

Det är något väldigt guldtypiskt över detta Frankrike som vann sin grupp utan att imponera, som hållit flera nollor, som inte fått igång alla sina stora stjärnor än och som faktiskt blivit lite, lite bättre för varje match som spelats.

Brasilien – Belgien

Men vill de till finalen så måste Franrike passera Belgien, ett Belgien som stod för en alldeles fenomenal insats mot Brasilien och en gång för alla slog sig in i det sällskap av fem, sex kanske sju landslag som ska benämnas som världens bästa. Belgien är inte längre en gyllene generation som eventuellt kan lyckas i ett eller två mästerskap, Belgien är en fotbollsnation som väldigt länge gjort väldigt mycket rätt och nu med all rätta får skörda framgångar på landslagsnivå. Att man slår ut just Brasilien gör inte heller saken sämre – det är en markör lika viktig som själva platsen i semifinalrundan, skulle jag våga påstå.

Vad gäller själva matchen mot brassarna gillade jag dels att Martinez vågade förändra (Mertens och Carrasco ut, Fellaini och Chadli in) och att de vågade hota offensivt när Brasilien var som mest desperata. Många lag som leder med 2-0 mot stora guldfavoriten tror jag nog med- eller omedvetet till slut hamnar med alla spelare bakom boll och bara försöker freda sitt mål, en taktik som många gånger klappar samman och slutar med tappade ledningar. Belgien däremot lämnade både Lukaku och Hazard vid mittlinjen, låste således en rad brassar som ville flytta upp och De Bruyne kunde i sin tur få bollen i hålen som uppstod mellan mittfält och backlinje.

2-1-segern var rättvis och vacker, Brasilien uttåg blytungt. Det lag som skulle få sin stora revansch för 1-7 mot Tyskland för fyra år sedan fick lämna turneringen ännu tidigare den här gången och jag undrar hur många vändor förbundskaptenen Tite kommer ta beslutet att inte skifta Gabriel Jesus mot Firmino i huvudet under sommaren.

Fullt rimligt är i alla fall att tro att vi sett det sista av spelare som Thiago Silva och Marcelo vad gäller VM-slutspel, och det känns lite.., ledsamt faktiskt.

Sverige – England

Starten ingav ett lugn, en känsla av kontroll. Det luktade inte på många sätt svenska mål, men det fanns heller knappt en tillstymmelse till engelska anfall med pulshöjning som bieffekt. Och det var nog därför den där första målet kändes så tungt som det gjorde, att det inte var en produkt av en bra engelsk period utan snarare en bjudning till hörna och slarvigt markeringsspel.

Mellan de båda engelska målen saknade sen i alla fall jag den geist och moral som präglat detta lag i snart två år. Samtidigt hade vi legat under i ungefär tio sekunder i den här turneringen innan Harry Maguires nick, så kanske var just reaktionen på och förmågan att tackla ett underläge i en riktigt, riktigt viktig match det enda man inte visste om Jannes gäng. Fram till Dele Allis 2-0 såg det i alla fall ganska håglöst ut, trots att det bara skiljde ett mål från likaläge i en VM-kvartsfinal och det var väl det min besvikelse efteråt främst kretsade kring – att England inte behövde prestera på sin högsta nivå för att slå oss, det räckte med ett hörnmål och 80 procent för att hålla Sverige stången.

Jordan Pickford gjorde några svettiga räddningar, men allt annat än att England vann detta rättvist är såklart en rejäl skarvning. Jag tvivlar dock inte på att det svenska landslaget gav sitt allt och när de sista molekylerna av deppig besvikelse lämnat kroppen kommer jag inte känna något annat än stolthet över vad Sverige uträttat i och med det här kvalet och mästerskapet. Jag säger som Zlatan, tack för showen!

Ryssland – Kroatien

På något oförklarligt (?) sätt var hemmanationen bara en straff eller två ifrån semifinalerna, den här gången genom att envist vägra släppa taget om matchen mot Kroatien. Man fick dock en drömstart med ännu ett fantastiskt mål av Denis Cheryshev, men kvitteringen från Kramaric efter det oerhört smarta och skickliga förarbetet från Mandzukic var både rättvis och logisk.

I den andra halvleken kunde jag inte se något annat utfall än att Kroatien till slut skulle mala ned ett slutkört Ryssland, men en jävlar anamma från Uralbergen och en insida stolpe gjorde upplösningen till ännu ett klassiskt fotbollsepos att omfamna och minnas.

När Domagoj Vyda så nickade in 2-1 i förlängningen var det givetvis över – men ännu en gång lyckades den ryska björnen resa sig och tvinga fram ett sista kapitel av matchen. Där tog det dock stopp efter att Feodor Smolov satte sin egen personliga revansch för ett misslyckat mästerskap framför sitt lands möjligheter att nå semifinalen. När så Luka Modric straff på något mirakulöst sätt letade sig in i maskorna visste man att den här kvällen tillhörde de schackrutiga. Kroatien ska spela VM-semifinal mot England och jag gläds verkligen med dem!

Tack för allt, Ryssland – men nu låter vi de riktiga fotbollsländerna göra upp om medaljerna.

 

Gusten Dahlin

Åttondelsfinalerna!

Herregud, vad är det som händer? Jag minns inte senast jag ställde mig själv den frågan så många gånger under en och samma kväll senast, men jag har fortfarande inget bra svar. Sverige är i kvartsfinal i VM med ett lag som aldrig ens skulle vara där och det mest ogripbara av allt är att det känns långt ifrån över. Nu går vi för guld och vi har ingen anledning till att inte tro på det. Skicka tre lejon på oss, skicka fem, inget hinder tycks nämligen högt nog för att Janne Anderssons landslag inte ska hoppa!

Frankrike – Argentina

Få såg nog framför sig en Formel 1-tävling förklädd till barslagsmål när gruppspelets mest krångliga stormakt Argentina skulle visa världen sin skicklighet mot ett Frankrike som gått på (medveten eller omedveten) halvfart under gruppspelsfasen. Men det var vad vi bjöds och det var bara att spänna fast sig, njuta och torka svetten ur pannan när det hela var över. Jag tyckte Frankrike vann rättvist och äntligen kändes det som att vi fick se glimtar av vad man är kapabla till när det verkligen gäller. Får man bara ordning på konstellationen längst fram kan det mycket väl bära hela vägen detta.

Kylian Mbappé var man of the match och den sprint som föranledde straffen fram till 1-0 är redan VM-historia. Mbappé är dock ingen duvunge trots sina 19 år i passet. Han har redan varit starkt bidragande till både ligatitlar och Champions League-framgångar, men för den breda, globala fotbollspubliken kom här det definitiva genombrottet som med all önskvärd tydlighet slog fast att fransmannen är på den största av scener för att stanna i bra många år till. Wow, vilken insats!

Wow går också att använda som samlad summering gällande Argentinas åttondel och VM. Ett lag med så mycket talang, så många världsspelare och världens bästa Lionel Messi ska inte kunna prestera så lite och så svagt som man gjorde under 360 minuter fotboll. Förbundskapten Sampaoli valde att för fjärde matchen i rad lämna inte bara två (Higuain och Dybala) världsklasspelare utanför startelvan utan den här gången även en tredje (Kun Aguero) och sällan har väl ett uttåg känts mer rimligt sett till slöseri av resurs. Ett rejält stukat argentinskt lag fick lämna och frågan är vad som kommer tillbaka nästa gång. De ljusblåvita var VM:s fjärde äldsta lag och bakom den äldre generationen (Messi, Higuain, Aguero, Mascherano, Banega, Di Maria) känns återväxten inte alls på samma nivå. Don’t cry for me, Argentina, men ni ska nog vara ganska oroliga själva.

Uruguay – Portugal

På förhand kändes det här som laget mot jaget då turneringens allra starkaste kollektiva defensiv skulle spänna musklerna mot världens främste individualist. Men Cristiano Ronaldo lyckades inte bryta sin förbannelse av mållösa VM-slutspelsmatcher, han fick i stället se en annan målspruta komma igång, bli hjälte och sedan linka av skadad.

Edinson Cavani har länge fått brottas mot elaka tungor som pratar om honom som en målsumpare och någon som sällan kliver fram när det gäller som mest. Adjektiv som världsklass har ifrågasatts och prislappar på knappa miljarden har skeptikerna bara fnyst åt. Men nu fick så Cavani sin stora stund i landslagströjan och det i en match som en hel värld bevittnade. Det första målet han nickar (faceplant-axlar?) in bakom Rui Patricio är bortsett det estetiskt lite halvdana avslutet så vackert så man vill gråta och då vet alla hur det andra såg ut. Kylan, kontrollen, självklarheten, euforin.., vad gäller VM och enskilda målskyttars matcher var det här en av de finaste stunderna de senaste mästerskapen.

Nu ser han tyvärr ut att missa kvartsfinalen mot Frankrike och det är naturligtvis ett oerhört tungt slag för Uruguay. Maxi Gomez – kanske blir han turneringens nästa stora genombrott!

Spanien – Ryssland

Den utskrattade, nederlagstippade och starkt ifrågasatta hemmanationen lyckades på två segrar omvända ett helt land och lyckades dessutom via avancemanget från gruppen nå ett så högt betyg att allt därifrån och in i mål skulle vara en bonus. Efter tjugo minuter mot Spanien fanns heller ingen anledning i världen att tro att den ryska VM-upplevelsen skulle vara längre än 70 minuter till, men som så många gånger förr visade fotbollen att den äro outgrundlig.

Om det sen var Spanien som slarvade bort matchen eller om Ryssland faktiskt löste det själva tvistar de lärda – vi kan i alla fall konstatera att Artem Dzyuba åtnjuter sin karriärs största stund och att viljan, kämpaglöden och never say die-attityden i det ryska laget är av högsta märke. Att målvakten och lagkaptenen Igor Akinfeev dessutom fick bli stor matchhjälte efter straffavgörande gav det hela en extra fin knorr då Akinfeev alltid fått leva med stämpeln att “vänta bara, snart kommer den matchgörande tavlan”.

Spanien får åka hem till den iberiska halvön och ta sig en rejäl funderare på åt vilket håll landslagsfotbollen nu ska röra sig. Klart är dock att deras en gång i tiden löjligt vägvinnande tiki taka-fotboll inte längre är speciellt svår att försvara sig emot och var lämnar det Spanien? Ska Hierro fortsätta som förbundskapten? Ska man låta Andrés Iniestas avsked också bli slutpunkten för den passningsorienterade Barcelona-fotboll man spelat i landslaget? Frågorna är många – svaren blir högintressanta. Till dess: adiós!

Kroatien – Danmark

Innan man ens hade hunnit säga smørrebrød stod det 1-0 till danskarna och innan man ens hade hunnit replikera pleskavica var det kvitterat. Och den slumpmålstäta starten liksom präglade resterande 117 minuter då det kändes som att lagen insåg hur nära man var ett uttåg. Men med det sagt tycker jag Danmark imponerade, det var en oerhörd hauss kring kroaterna inför avsparken, parallellt med en dansk skepsis, så att matchen såg ut som den gjorde var för mig ganska förvånande.

Det slutade dock med ett helt gäng usla straffar och trots att Kroatiens Subasic blev stor hjälte var det Kasper Schmeichels insats som en hel fotbollsvärld pratade om efteråt. Till slut klev han ur pappa Peters skugga och för en fotbollsromantiker hade det gärna fått ske med ett lyckligt slut också.

Men Kroatien ska absolut inte be om ursäkt för sitt avancemang. Nu ligger vägen till semifinalen öppen och när man nu också betat av den svaga prestationen (som de flesta lag har i en turnering) blir det oerhört intressant att de vilket Kroatien vi får se mot Ryssland.

Brasilien – Mexiko

I 24 år har man pratat om att nå “den femte matchen” i Mexiko – sex raka mästerskap har det tagit slut i åttondelen och när lotten föll på Brasilien som motståndare i det sjunde försöket att nå kvartsfinalen var det nog få – i alla fall utanför Mexikos gränser – som gav de grönvita speciellt stora chanser.

Det blev också en ganska ensidig historia. Visst fanns några halvchanser för mexarna, men i ärlighetens namn handlade den andra halvleken om när Brasilien skulle ta ledningen, inte om. Vi hann dock inte vänta speciellt länge innan firma Neymar och Willian gjorde 1-0, där den sistnämndes prestation vid målet (eventuellt) blev vändpunkten i den här turneringen för hans del. Chelseas lilla trollkarl har precis som Gabriel Jesus längst fram inte alls fått det att stämma, men efter ledningsmålet var det en helt annan spelare vi fick se.

Ett par tafatta kvitteringsförsök gjordes, men när Chicharito fick lämna planen kändes det som att ljuset släcktes för Mexiko. Man hade chansen i ett par anfall att åstadkomma bättre resultat, men besluten var felaktiga gång på gång och Brasilien kunde i stället genom inhoppande Firmino skriva slutresultatet till två mycket rättvisa noll.

Casemiro drog på sig en avstängning och i de flesta landslag hade det varit ett monumentalt hårt slag. Men när ersättaren heter Fernandinho och är en av Manchester Citys allra viktigaste spelare förstår man vilken bredd och kvalitet som finns i den brasilianska truppen. Kvartsfinal mot Belgien väntar och hur var det nu? Den med lite smör på?

Belgien-Japan

Den på förhand allra mest givna utgången (kanske i konkurrens med Spanien-Ryssland) i åttondelsfinalerna föll också in, men vem hade kunnat ana att det skulle ske på det sätt som faktiskt blev? Herregud, vilken andra halvlek. Om Frankrike-Argentina var turneringens mest underhållande match över 90 minuter så var de avslutande 45 mellan Belgien och Japan något jag också sent kommer glömma.

För efter Japans väldigt bra inledande tio, femton minuter blev det Belgien för hela slanten och 1-0 hängde i luften i vart och varannat anfall. Så när lagen klev ut på planen igen efter paus och japanerna gjorde 1-0 var det många som gnuggade händerna inför vad som då komma skulle. När det däremot blev 2-0 från distans kan vi verkligen prata om en paralyserande knall. Japan i tvåmålsledning mot Belgien med en dryg havltimme kvar att spela?

Målen som sen föll (Fellaini!) och kontringen som avslutade allting är redan skräckhistorier i Japan och jag tror få lag lämnar Ryssland med en så frustrerande snälla låt oss spela om sista tjugo minuterna-känsla som Japan. Möjligtvis Senegal.

Belgien kommer åka ut med huvudet före om ineffektiviteten från den första halvleken och det slarviga försvarsagerandet inte tvättas bort till Brasilien-matchen, men samtidigt finns individuell skicklighet i överflöd och en lagmoral som bara växte efter att den galna vändningen fullbordades med Chadlis sista spark i matchen. Ge mig fredag 20.00 nu!

Sverige – Schweiz

Kommentar överflödig naturligtvis, de flesta av er har garanterat både sett matchen, intervjuer och läst allt som går att läsa om de löjligt stabila 94 minuterna i St Petersburg. Men om det är något jag kanske kan tillföra till samtalet så är det att jag nu känner mig helt trygg i det här lagets förmåga att komma upp i närheten av sin högstanivå. Det kan omöjligt vara en slump att Frankrike, Holland, Italien, Tyskland, Mexiko och Schweiz allihopa haft problem med att få igång både sitt eget spel men också sina största individuella stjärnor mot just Sverige.

Defensivt sitter vi ihop, jobbar för varandra och stänger ned ytor som inga andra (kanske Uruguay då, men skit i dem nu). Vi frustrerar motståndarna spelmässigt till att ta felbeslut, vi stressar och provocerar fram en känsla hos toppspelare att “vad fan fungerar det inte för!?”

Vi kanske inte är det mest skönspelande laget som vandrat denna jord, våra mål hamnar inte på youtube och jag förstår att sportchefer från toppklubbar runt om i Europa snarare fastnar för andra spelare än de gulklädda – men vi utgår från vad vi bemästrar och vi når nästan upp till högstanivå varje match vi spelar. Ska England slå oss så får de helt enkelt vara bättre än oss – och det krävs det en jävla prestation för att vara.

Colombia-England

Det blev, trots den där magiska matchen mot Polen, inte Colombias VM ännu en gång. För det som började med rött kort och underläge redan efter tre minuter i premiären avslutades med en tung, bitter och garanterat svårsmält straffläggningsförlust. Men det var också ett annat Colombia den här sommaren jämfört med för fyra år sedan. Då skrattades det och dansades, fotbollen var en vacker höftrullning och det ena målet var snyggare än det andra. I år var det grinigare, mer gnisslande och givetvis påverkade tappet av lagets stora gärna James Rodríguez. Ett frustrerat Colombia fick helt enkelt konstatera att England ganska så rättvist blev deras banemän.

Ett England som faktiskt imponerar på mig och då främst som det lag man blivit. Där finns spelare som jag nästintill varje vecka ser i sina respektive klubblag med ett helt annat kroppsspråk och svansföring än vad som nu visas upp i den vita landslagströjan.

De springer, sliter och offrar sig för varandra och med en av världens giftigaste anfallare längst fram kan det givetvis bära riktigt, riktigt långt. Men det får väldigt gärna ta slut redan i kvarten.

XXX

Uruguay-Frankrike

Brasilien-Belgien

Sverige-England

Ryssland-Kroatien

Hörs!

Gusten Dahlin

Gruppspelsomgång nummer tre!

Då var gruppspelet, detta förlovade land av ett mästerskap, till ända och 16 lag har avancerat till slutspelet medan 16 andra nationer fått packa ihop och åka hem till antingen hyllningar (Iran, Panamá, Sydkorea) eller spott, spe och svidande kritik (Tyskland kanske?).

Vi har fått förväntningar infriade, rynkor i pannan och matcher att minnas – och ännu återstår ett helt slutspel. Men innan dess synar jag naturligtvis den tredje och sista gruppspelsrundan. Länge leve Fotbolls-VM!

Grupp A

Jag var inne på det redan efter matchen mot Uruguay, men doften av fuffens förstärktes rejält efter Saudiarabiens avslutande match mot Egypten. Nu handlade ju mötet inte om något annat än formaliteter och tredjeplatsen, men såväl insatsen som några domslut saudierna fick med sig kastade ännu mer märklig ljus över insatsen mot Ryssland i premiären. Att laget som förlorade öppningsmatchen med 5-0 alltså besatt både speed, teknik och offervilja av denna kaliber är något jag aldrig kommer att förstå, men då ligger det ändå i lä gentemot den straff man fick fram till 1-1 mot Egypten. Då hade man bara minuter tidigare redan fått en straff, som rekordgamla målvakten Essam El Hadary mycket vackert och symboliskt fått rädda.

För Egypten och inte minst Mohamed Salahs del så blev inte VM vad de tänkt sig. Liverpools superstjärna gjorde förvisso två mål, men det blev inte någon insats som kommer att eka i fotbollshistorien vad det lider. Då kommer jag ha betydligt svårare att glömma Saudis otroligt skeva insats.

Ryssland fick sig en rejäl käftsmäll mot stygga, försvarsstarka och kompromisslösa Uruguay. Slutresultatet skrevs till 3-0 och det var på alla sätt och vis både rättvis och talande för matchen. Förvisso vilades en av hemmanationens bästa spelare Golovin, men frågan är om det hade slutat på något annat sätt med honom på planen. Kanske var helt enkelt Saudi (host host) och Egypten svaga lag som sminkade över Rysslands brister och när motståndet nu var på en annan nivå såg man både tröga, stabbiga och ganska idéfattiga ut. Smolnikov har garanterat spelat sina sista minuter i sommar också, hans röda kort är bland de sämre individuella prestationer vi sett hittills.

För Uruguays del så kan inte betyget till gruppspelet bli annat än MVG. Man har hållit tre nollor, man har fått in både Suárez och Cavani (till slut!) i målprotokollet och dessutom inte åkt på vare sig skador eller avstängningar. Man har också fått igång Bentancur ju längre turneringen lidit och ihop med Carlos Sanchez så har Uruguay skaffat sig en kreativitet från mittfältet som tidigare saknats. Allt är på plats! Jag har haft vibb för de ljusblå hela vägen och vare sig insatser eller motstånd i åttondelen (Portugal) har gett mig anledning att revidera ens det minsta.

Grupp B

Vilken upplösning – herregud! Till att börja med får man lyfta på hatten för Marockos moral och ork att kraftsamla sig trots utebliven chans på avancemang och ändå pressa Spanien hela vägen in på slutvissla. Med insatsen mot Portugal i färskt minne så tror jag att flera miljoner marockaner kommer att ha otroligt svårt att släppa det där självmålet i slutet av premiären mot Iran. Man var värda mer – men fotboll är en grym sport där hedersamma förluster alltid bara kommer parenteser.

Spanien å sin sida vinner gruppen, gör mål i alla matcher och borde lämna gruppspelsfasen med en ståtlig tuppkam – ändå är det något som skaver och inte riktigt stämmer. Man släpper in märkligt enkla mål, man känns ganska låsta mot låga försvar och framåt saknas någon som tar tag i taktpinnen när det går emot. Diego Costa är världsklass på mycket, men det är ingen kreatör som ska starta anfall, han ska avsluta dem. Kul dock för Iago Aspas som fick komma in i laget och direkt göra ett viktigt avtryck. Jag tror Celta Vigo-anfallaren kan smyga in i slutspelet som en liten joker och de avsevärda skillnader i egenskaper mot nämnda Costa gör att Spanien kanske har en större verktygslåda än vad många tror. Ryssland i åttondelen blir givetvis en munsbit och kanske stinker det final om Spanien redan på söndag.

För Portugals del så höll det på mindre än fem minuter att gå från gruppseger till missat slutspel, så tight var det mot Iran i kombination med Spaniens hackiga kryss mot Marocko. Och det är ett Portugal som gnisslar och haltar, det råder det inga tvivel kring. När till och med Cristiano Ronaldo visar sig mänsklig och missar straffar så är man illa ute och jag tror att man trots en intakt förlustnolla efter gruppen är mer brydda än tillfreds med över sin dagsform. Vi såg Ricardo Quaresma starta och leverera ett patenterat yttersida-mål och kanske är det just hans egenskaper som det här laget behöver. Yttersidorna i all ära, men jag talar om spelare som vill ha bollen, som vill göra något själv och som inte bara ger bollen till Ronaldo och hoppas på det bästa. Mot Uruguay lär det behövas mer än någonsin, ty det försvaret lär lägga rejäl fokus på superstjärnan från Real Madrid. Det är således dags för någon annan att kliva fram?

Grupp C

Den sömnigaste matchen hittills spelades mellan Frankrike och Danmark i Moskva och slutade givetvis 0-0. David Fjäll sa efter slutsignalen att båda lagen kunde gå och duscha, nöjda och belåtna över avancemang, men han ljög. De behövde inte duscha.

Jag förstod dock det avslagna krysset eftersom lagen bara förhåller sig till hur gruppspelet är uppbyggt. Den som kräver bästa möjliga lag, högsta tempo och en liv eller död-mentalitet av varje match måste greppa att lagen gör allt, verkligen allt, för att kunna spara några procent kraft här, några procent energi där. Man får helt enkelt köpa att det spelas någon match i ett mästerskap som egentligen inte ens behöver spelas. 0-0 – alla nöjda, alla glada.

Peru fick avsluta med flaggan i topp och den kokabladthédrickande nationalhjälten Paolo Guerrero kan för resten av livet även titulera sig som målskytt i ett Fotbolls-VM. Jag tror dock sydamerikanerna åker hem från Ryssland med en hel del frustration öven den där missade straffen i premiären mot Danmark. Mål där och jag är övertygad om att Peru gjort Frankrike sällskap till åttondelarna. Socceroos? Nja. Muskler, fighting spirit och skägg räcker till mästerskapen sedan man klivit in i det högst tvivelaktiga asiatiska kvalsystemet, men väl här saknas det ett par verktyg i lådan. Bättre lycka nästa gång, men jag är skeptisk till om Australien någonsin kommer upprepa åttondelsfinalen från 2006.

Grupp D

Kroatien lekte med elden långa stunder mot Island, men när allt var över kan vi konstatera att de kliver in i slutspelet med nio poäng och tre raka segrar i ryggen. Förbundskapten Dalic gjorde hela tio skiften i startelvan från Argentinamatchen och det märktes att det schackrutiga lagbygget inte riktigt höll ihop på samma sätt som inledningsvis. Men då den isländska lagmaskinen från Atlanten brände jätteläge på jätteläge och ju längre matchen led även blev mer och mer desperata gavs till slut kroaterna chansen att döda den. Bredd, effektivitet, harmoni och klasspelare i offensiven är bara några av alla fina egenskaper man visat upp på sin palett, ge mig mer – nu!

För isländsk del var det mot  Nigeria man åkte ut. Förlusten där gjorde att matchplanen mot Kroatien inte gav dem ultimata förutsättningar att spela sitt spel och när man sen inte sätter sina chanser går det ofta inte vägen. Men vi ska komma ihåg att Island med bara minuter kvar av gruppen var ett mål från att slå ut både Nigeria och Argentina. Så allt för hårda ska vi inte vara mot David – trots att Goliat fick stanna kvar på festen lite längre den här gången.

Goliat var det, ja. Argentina och inte minst Lionel Messi såg ut att ha hittat sig själva i den första halvleken mot Nigeria och den lille trollkarlen från Barcelona gjorde kanske också hela turneringens mest svårutförda mål fram till 1-0. Jag såg en intervju med Pablo Aimar gjord av den supergrymma Frida Nordstrand innan matchen där den gamla Valenciamittfältaren beskrev Messi bättre än vad jag hört någon annan göra tidigare: “Frågar du honom så kan Messi inte förklara hur han gör vissa saker, det bara kommer till honom naturligt. Han bara gör. Han bara lever.” Målet mot Nigeria var exakt på pricken det Aimar menade. Han tänker inte, han har inte tränat på det där, det bara händer, han bara lever.

Efter paus bytte dock matchen skepnad och det rejält. Nigeria var ett ytterst tveksamt domar/VAR-beslut ifrån en straff vid ställning 1-1 och det saknades inte omställningslägen att vinna matchen när Argentina gick framåt med livet som insats. Vi fick en galen, härlig och alldeles underbar upplösning på Grupp D, där jag för åttondelarna och resten av turneringen ändå är glad att Argentina gick vidare och får chansen att visa upp sig från sin bästa sida. För den, den har vi sannerligen inte sett ännu.

Grupp E

Vi visste på förhand att det här skulle bli en kamp mellan Schweiz och Serbien om andraplatsen och avancemanget. Men då serberna avslutade mot brassarna låg snarare deras hopp i att Costa Rica med noll poäng i kappsäcken skulle kunna chocka ett eventuellt högmodigt Schweiz. Det var också mycket riktigt det utfallet som höll på att rädda Serbien, men när allt var över hade inte pulsen gått upp speciellt mycket om vi ska vara ärliga. Av två jämna, spännande och otroligt hårt jobbande lag att följa känns ändå Schweiz avancemang rättvist med tanke på att de drog det längsta strået dem emellan. Men den där straffen Mitrovic skulle fått… jag undrar vad de känner för VAR på gatorna i Belgrad.

Costa Rica dansade en sommar (bortsett 1990, men den glömmer vi) men i år var det inte mycket till fest. Det man vann i eventuell underskattning för fyra år sedan från Italien, England och Uruguay förlorade man den här gången i att motståndet hette Serbien och Schweiz.

För brasiliansk del så tror jag gruppspelet långt ifrån varit någon dans på rosor. Man vinner gruppen med marginal, har bitvis visat upp en riktigt bra fotboll, men man har också fått Douglas Costa skadad och borta för resten av turneringen, Marcelo klev av mot Serbien och flera spelare har sett direkt svaga ut (Gabriel Jesus, Willian). På plussidan finns en stabil defensiv, Coutinho, Paulinho och att Neymar fysiskt inte verkar ha någre bekymmer, men jag tror definitivt att man föredragit Sverige framför kontringsstarka Mexiko. Jag är nämligen inte hundra procent övertygad om att man löser detta.

Grupp F

Trots att det idag är fredag så har highen från i onsdags inte lagt sig. Jag vet inte varför, men några timmar innan avsparken mot Mexiko infann sig ett lugn i mig och en övertygelse om att segern skulle bli komfortabel, vacker och skrivas till 3-0. Detta finns förevigat på sociala medier för er som tvivlat, men jag visste verkligen att vi skulle vinna. Jag hade dock inte kunnat räkna med en så bra prestation och att mexarna inte ens skulle skapa en enda målchans. Det var vackert, det var känslosamt och det var häftigt att bevittna någon slags peak landslagsmässigt sedan den flera ton tunga förlusten mot Holland 2004.

Vad stämde liksom inte? Allt var i balans och harmoni! Det enda lilla smolket i bägaren är väl Sebastian Larssons gula kort och efterföljande avstängning i åttondelen, men med tanke på hur lätt det var för Pontus Jansson att falla in i ramarna och leverera i premiären mot Sydkorea är jag övertygad om att Gustav Svensson kommer att göra samma sak på tisdag. Mot kvartsfinalen!

Mexiko blev i sin tur räddade av den sydkoreanska målvakten Cho som stod emot de tyska avslut som faktiskt träffade mål och jag tror inte någon missat vilka euforiska kärleksförklaringar mexikanare runt om i världen uttryckt gentemot sina sydkoreanska nyfunna vänner. Men insatsen mot Sverige? Nej du, den imponerade inte alls. Nu tror jag i och för sig att just Sverige passar Mexiko bedrövligt och att man med ett stabilt försvarsspel absolut kan störa ett lag som Brasilien, men då måste man upp ett par snäpp gällande det mesta från matchen i onsdags.

Tyskland brädar Polen och naturligtvis också Argentina (som löser avancemang) och lämnar Ryssland som den största floppen av alla. De regerande mästarna blir alltså jumbo i en grupp bestående av Mexiko, Sverige och Sydkorea – något jag tror Joggi Löw kommer att bli påmind om precis lika mycket som han fått ryggdunkar för VM-guldet 2014. Ett monumentalt fiasko på alla sätt och vis såklart som egentligen inte heller kan bortförklaras med några bortdömda mål, felaktiga utvisningar eller missade straffar. Tyskland var inte bättre än såhär. Man förtjänade att åka ur. Och att göra det som jumbo.

Grupp G

Inte många kan ha förvånats över att gruppfinalen mellan England och Belgien skulle bli en match mellan två lag med sex poäng vardera inför avslutningen. Det däremot alla visste var att gruppettan skulle få Japan i åttondelen och vid en eventuell vinst Brasilien (högst troligt) i kvartsfinalen. Detta verkade dock England inte bry sig speciellt mycket om utan såg snarare ut att med all önskvärd tydlighet föredra Colombia i åttondelen och en där efter “enklare” resa till finalen och guldet och evig ära. Problemet är bara att Colombia är ett mycket, mycket skickligt fotbollslag som jag faktiskt har svårt att se England bara städa av. Och skulle det bli uttåg mot Falcao och gänget redan i åttondelen kan jag lova att både supportrar och media starkt lär ifrågasätta den där elvan mot Belgien och ambitionen att inte gå max för gruppseger, Japan i åttondelen och en allt att vinna-match mot Brasilien i kvarten.

Gareth Southgate spelade högt och får nu plocka fram avsevärt mycket mer ur sitt lag än vad som hittills visat. För det vi såg mot Belgien imponerade inte alls, och Colombia är sannerligen inte något Panamá eller Tunisien.

Två lag som tackade för sig med härlig, ganska fartfylld och habil fotbollsmatch igår. Jag kommer inte sakna dem, jag kommer minnas Tunisiens fighting spirit i första matchen mot England och jag kommer för alltid komma ihåg Panamás glädje vid reduceringen till 1-6 i mittenrundan. Men inte mycket mer.

Belgien ställde också ut en rejält luftad elva mot engelsmännen men det som skiljde de båda lagen åt var att spelarna som kom in i Belgien ville visa upp sig och ta en tröja även i åttondelen. Jag tycker Adnan Januzaj inte bara gjorde ett vackert mål utan även tog för sig ordentligt, Thorgan Hazard såg väldigt spännande ut och Marouane Fellaini fortsatte att vara bättre än vad man förstår. Japan kan få sig en riktig omgång i början av nästa vecka när Eden Hazard, Mertens, De Bruyne och Lukaku vilat upp buggarna och är redo för match igen. Brasilien-Belgien i kvarten… den med lite brynt smör på, tack.

Grupp H

För första gången i VM-historien fick ett lag se sig utslagna på Fair Play. Två gula kort var det som till slut skiljde Senegal från Japan och jag kan bara tänka mig hur surt det måste vara att få lämna en VM-turnering på de grunderna. Men sådana är reglerna och alla visste om dem från början – Senegal hade kunnat gjort det bättre i ledning 2-1 mot Japan, försvarat sig bättre på hörnan mot Colombia eller forcerat på ett mer kollektivt sätt i de sista skälvande minuterna igår. Man har dock visat upp sig själva från väldigt många fina sidor och jag tror Cissés lag verkligen skapat en ny respekt för västafrikanska landslags defensiv. Struktur, organisation och stenhårt jobb för varandra brukar inte vara dessa länders signum, men lejonen från Senegal har verkligen visat att fotbollen utvecklas överallt.

Colombia gjorde jobbet, reste sig från den röda kort-smällen i premiären, tog sex poäng och vann gruppen. Men allt är inte bara party bland VM:s mest högljudda fans (?) – den stora stjärnan James Rodríguez klev av efter bara en halvtimmes spel mot Senegal och då handlar det aldrig om någon försiktighetsåtgärd. Då pratar vi skarpt läge och garanterat inte något som är helt kvitt och glömt när det är dags för åttondel. Förbundskapten Pekerman lär ha ett par sömnlösa timmar framför sig till matchen mot England i hur han ska göra, för en chansning kan såklart äventyra Rodríguez fortsatta VM om det nu skulle bli seger. Spännande!

Japan gör Colombia sällskap till åttondelarna och jag tror få experter runt om i världen egentligen kan förklara hur. Man fick verkligen matchen i sin hand i premiären i och med utvisningen på Carlos Sánchez, men segern satt ändå hårt inne. I andra matchen mot Senegal var man på vippen att både förlora och att vinna, men löste till slut en poäng och i gårdagens match mot Polen var inte ens pinne på tal. Man var klart sämre än ett redan utslaget Polen och jag tror det kan bli förlust med både tre och fyra kassar mot Belgien på måndag.

Polen gaskade upp sig, tog en trea och undvek den värsta kritikstormen, men det jag lär minnas av denna insats totalt sett är att Robert Lewandowski aldrig fick sitt mästerskap. Frågan är om Polen får det post honom. Jag är skeptisk.

XXX

Gustav Engvall går till Mechelen i belgiska andraligan och jag förstår faktiskt ingenting. Hoppas degen är bra, för mycket annat kommer det inte finnas att skryta om 2+2 år.

XXX

FIFA kastar ut Milan från Europa League på grund av bristande Financial Fair Play – wow!

XXX

Sverige-Schweiz på tisdag!

Och Sirius-Giffarna!

Gusten Dahlin

Gruppspelsomgång nummer två!

Ytterligare en gruppspelsrunda är till ända och med hälften av samtliga VM-matcher spelade finns det faktiskt en hel del att redan nu slå fast. Fortfarande är en mängd slutbetyg höljda i dunkel både vad gäller lag och spelare, men vissa behöver inte fundera så mycket på semester hemmavid. Det är nog läge att hålla sig borta ett tag.

Grupp A

Saudiarabiens insats mot Uruguay var på många sätt väsensskild från den i premiären mot Ryssland. Man såg ut som ett lag, man kunde springa ganska fort och fan vet om man inte skrapade ihop ganska många passningar inom laget ändå. Nej, skämt åsido, man fick faktiskt iväg ett flertal avslut på mål mot ramstarka Uru och matchstatistiken menar att man vann bollinnehavet. Vad sysslade man egentligen med i första matchen? (sagt med misstänksam röst)

Att Uruguay ändå vann matchen ringar in ganska bra hur det såg ut. Sydamerikanerna gjorde vad som krävdes, höll Saudi stången bakåt och tog inte ut sig speciellt mycket i andra halvlek. Det var bara Edinson Cavani som verkligen jagade 2-0 för att spräcka sin egen nolla och hitta in i turneringen. Men det kommer, det vågar jag lova!

Ryssland bara fortsätter att flyga. De ljusblå sydamerikanerna säkrade avancemanget rent matematiskt för hemmanationen, men med 8-1 och sex poäng på två matcher behövde man knappast hjälp. Cheryshev, Dzyuba och Golovin glänser, men det ska bli spännande att se vad defensiven och försvaret håller för. En småskadad Salah hittade trots allt vägar igenom dem och från och med nu blir motståndet bra mycket tuffare än så.

Egypten.., magplask!

Grupp B

Portugal mot Marocko var en av de mest förbryllande matcherna hittills måste jag säga. Ronaldo fintade bort sin mittback vid en hörna för femhundraelfte gången i karriären och spräckte nollan redan efter tre minuter, men efter det handlade nästan allt om Marocko. Och inte uppfattades Portugals insats som att “Nu har vi ett resultat att gå på”, utan tvärtom fick de vare sig till försvarsspel eller någon konstruktiv anfallsfotboll. Att man kom ifrån den där matchen med tre poäng och hållen nolla gör man inte många gånger till på tio försök.

Spelare som Bernardo Silva, Joao Mario och Moutinho ser tröga, idéfattiga och ärligt talat ganska osugna ut på att ens ha bollen. Visst kan taktiken att Cristiano Ronaldo fixar säkert biffen räcka till både åttondel och kvart, men garanterat inte längre.

Marocko vänder snöpligt hem till Afrika med svansen mellan benen. Ett spel- och chansmässigt övertag mot Iran slutade i förlust och trots en rent av bra insats mot Portugal är man redan utslaget. Den enkla och enda förklaringen stavas ineffektivitet och kanske lite otur. Personligen tyckte jag nämligen de skulle haft en straff mot de regerande Europamästarna. Tack för den här gången Marocko och plus till Nordin Amrabat som fick visa en hel fotbollsvärld att han faktiskt är en jäkligt duktig fotbollsspelare.

Spanien gjorde jobbet och vad som behövdes mot Iran, men jag tycker insatsen blottade några av lagets svagheter. För vad händer när motståndet är skickligare på både att stå emot den uppställda handbollsoffensiven, men kanske framför allt på att ställa om och utnyttja de hav av ytor som finns i ytterzonerna? Förbundskapten Hierro tokhyllade (med all rätt) Sergio Busquets efter matchen, men inte ens han kan ensam rädda Spanien från kontringsmål när motståndet jackas upp. Dessutom är jag nyfiken på hur Hierro kommer hantera det faktum att Iniesta är långt ifrån någon toppform. Vågar han gå in och bänka den ikon och nationalhjälte som gör sin sista stora dans?

Iran ska ha en eloge för den match man gör mot Spanien, helt klart. Man gav 0-0 en ordentlig chans, men när spanjorerna till slut fick in ledningsmålet fanns en kraftsamling och en plan B från Irans sida. Man firade också den för offside bortdömda kvitteringen smärtsamt länge, men det var roligt att se vad ett 1-1-mål hade betytt för landet. Allting lever hur som helst för Carlos Queiroz när han nu ställs mot sina landsmän från Portugal. Jag är oerhört taggad på hur den slipade taktikern väljer att attackera matchen – går han för det och pressar ett ganska svajigt Portugal eller låter han klockan ticka och riskera att Ronaldo förstör festen innan den ens hunnit börja?

Grupp C

Inför turneringen bröstade en samlad hipsterelit upp sig och slog sig nästan hånfullt för bröstet när den breda massan började höja röster om Perus eventuella förträfflighet. Detta hade de givetvis haft koll på sedan tidigt 70-tal, men av någon märklig anledning har de tystnat efter bara 180 minuter. Kan det ha att göra med att man redan är utslaget och ännu inte gjort mål? Förmodligen. Matchen mot Frankrike var precis som premiären mot Danmark en klart godkänd insats sett till spel och man tog både för sig och visade fransmännen precis lagom mycket respekt. Men gör man inga mål kan man peka på hur många siffror och papper som helst, man låter ändå bara som Lars Lagerbäck efter Trinidad och Tobago 2006. Och när Peru inte ens gör mål trots Paolo Guerrero från start så finns heller inte någon rimlig bortförklaring att peka på. Adios, Peru!

Frankrike står således på sex poäng, men det är ett lag som verkligen inte visat vad som finns under huven ännu. Vissa spelare har knappt ens annonserat att de vill åka med när motorn väl börjar brumma, och kanske är det just det som talar för att vi får se les Bleus långt fram i mästerskapet. Två matcher, sex poäng och typ noll imponerande minuter brukar ju vara en start som rimmar med en finalist. Och när Deschamps hittar rätt konstellation framåt är jag övertygad om att det kommer börja slå gnistor.

För Australien lever drömmen om avancemang, men jag har väldigt svårt att se hur den ska bli till verklighet. Visst kan ett hårt och ständigt arbetande Socceroos brotta omkull ett redan utslaget Peru, men då ska också Frankrike slå Danmark i en match där båda går vidare som etta respektive tvåa vid kryss. Jag ser det inte heller som omöjligt att Danmark rent av vinner matchen eftersom Frankrike då råkar undvika (tror jag) Argentina och Leo Messi i åttondelsfinalen, men det är som sagt ett par steg bort i händelsekedjan. Låt oss i stället konstatera att Australien överraskat de flesta positivt och att Aaron Mooy infriat alla förväntningar och visat att han är en riktigt, riktigt bra fotbollsspelare.

För dansk del så har det varit två märkliga matcher. Tre poäng i premiären utan att övertyga och senast trodde man det lossnade rejält mot the men from the land down under. Det övertygande danska spelet tvärdog dock strax efter Eriksens fantastiska ledningsmål och jag hade inte protesterat ifall Australien vänt på steken och fått in 2-1 i den andra halvleken. Rapporterna gör också gällande att dansk media är inne på samma spår, att man trots fyra poäng och rejält slagläge på avancemang inte alls är nöjda med hur det sett ut och nu är dessutom Yussuf Poulsen avstängd. Visst kan man komma ganska långt med en bra målvakt och en högerfot av högsta klass, men Danmark behöver visa lite att man behärskar fler än bara två ackord på gitarren.

Grupp D

Jag hade oerhört höga förväntningar på Argentina-Kroatien i torsdags och jag blev på många sätt inte ett dugg besviken. Kroatien ser löjligt fina ut och äntligen ser det ut som att man hittat rätt balans, konstellation och kemi på det där mittfältet efter några år och mästerskap där den sista pusselbiten hela tiden har känts saknad. Dessutom ser man både tunga, rejäla och kompromisslösa ut bakåt och när talangfulla balkanländer visar upp en stabil defensiv så vet man att det kommer bära långt. Den mörkaste hästen av alla inför turneringen har onekligen riktigt bra fart inför sista sväng och nu är jag rejält spänd på hur de angriper upploppet.

Besviken är väl kanske inte rätt ord vad gäller Argentina, det handlar snarare om förvirring och att man inte riktigt förstår någonting. Förbundskapten Jorge Sampaoli formerade en startelva som vare sig innehöll Higuain, Banega, Dybala, Biglia eller Di Maria och detta alltså efter att man bara tagit en poäng i premiären mot lilla Island. Jag vet inte om jag kan minnas ett högre spel från en förbundskapten under ett VM och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Folket är i uppror, media har slitit den förre Chile- och Sevillatränaren i stycken och fler och fler rapporter gör gällande att spelargruppen nu brutit helt med honom och själva tar ut laget inför ödesmatchen mot Nigeria. Visst, chansen till avancemang lever fortfarande (vinst mot Nigeria samtidigt som Island inte slår Kroatien), men det här kan mycket väl sluta i Argentinas sämsta VM-insats någonsin.

För nigeriansk del var matchen mot Island som natt och dag jämfört med premiären mot Kroatien. Jag älskar verkligen att förbundskapten Rohr vågade peta både Ighalo och Iwobi till förmån för Ahmed Musa och Iheanacho – så agerar en tränare som inser att saker och ting måste hända och det snabbt. Nu har man poängmässigt den bästa chansen att landa andraplatsen, men det ska till en ny, strålande insats (och ett par drömmål) från Musa om även Argentina ska läggas på rygg. Jag räknar dock aldrig bort Super Eagles!

För Island är det lite T-korsning. Poängen mot Argentina var både välförtjänt och vacker för historieskrivningen, men insatsen mot Nigeria var märklig sett ur isländskt perspektiv. Visst, man är VM-debutanter och hela den biten, men bara för det tillåter inte Heimir och Lagerbäcks ande att ramarna krackelerar. Upp till bevis mot Kroatien!

Grupp E

När Serbien tog en tidig ledning mot Schweiz såg jag verkligen inte dem missa avancemang. Men en hel del gula kort (ding ding) och en vändning signerad Granit Xhaka och Xherdan Shaqiri senare står vi här med Serbien på tre poäng och Brasilien på andra sidan i upplösningen. Och jag får faktiskt inte riktigt ihop hur man inte lyckas stänga ned den här matchen – man kanske bara ska landa i att Shaqiri är en spelare som oavsett matchbild, läge och motståndare kan trolla fram en vinst ur sin lilla hatt.

Brassarna gjorde 2-0 på Costa Rica (den bubblan sprack direkt den här gången!) och det satt märkligt långt inne. Men Coutinho tycker jag ser både rapp och hungrig ut, Neymar fick kliva in i målprotokollet och Allison fick hålla en nolla. Precis som jag skrev om Frankrike har den här brasilianska motorn inte varvat upp ens i närheten av max ännu, men man står på fyra poäng och gasar vidare mot slutspelet. Ett måste är dock att få igång Gabriel Jesus, för man kan inte återigen tro att det ska bära hela vägen till final utan en fungerande spjutspets.

Grupp F

Det är länge sen jag såg ett så trött lag som Sydkorea sista minuterna mot Mexiko. Heung Min Son fick in en reducering och trots att det fanns några minuter att spela på så var laget helt slutkörda i värmen. Prestationen var klart bättre än mot Sverige, men Sydkorea har på 180 minuter fotboll i Grupp F visat att man är både en och två nummer mindre än de flesta andra lag i turneringen. Och då har man ännu inte mött Tyskland.

Mexiko däremot ser ut att må väldigt bra. Det flyter ordentligt mellan Vela, Chicharito och Lozano och det är nästan så att man får en klump i magen när man tänker på hur det lär se ut vid svenska bolltapp högt upp i banan på onsdag.

Samtidigt är det bara seger som gäller för svensk del. Jag tror alla som ögnar igenom detta har sett, hört och läst precis allt om den där bottenlöst sura förlusten mot Tyskland och i stället vill se framåt. Låt oss ta med oss det kollektiva försvarsspelet, den brutalt vackra inställningen och de finurliga, fartfyllda och rappa kombinationer som ledde fram till både mål och ett par andra riktigt bra lägen. Adderar vi att gruppen garanterat stärkts av efterspelet kring den här matchen så är jag övertygad om att vi blir oerhört svårslagna i Jekaterinburg.

Tyskland reste sig när domaren hunnit säga “ti..” och lär nu med största sannolikhet (vinst mot Sydkorea) gå vidare. Vid en svensk seger mot Mexiko har man dessutom toppchans på gruppseger. Jag blev imponerad över deras match mot Sverige, inte minst den självklarhet och skicklighet man fortsatte att gå framåt med trots utvisningen på Boateng sista tio minuterna. Får man dessutom igång målskyttet hos Thomas Müller och Timo Werner mot Sydkorea så kan jag nästan ta gift på att vi får se Tyskland i Ryssland minst tre matcher till.

Grupp G

Tunisien är bara att vinka av och hade det inte varit för Panamas firande efter sitt första VM-mål någonsin hade jag skippat dem också. Prestationen i eget straffområde i första halvlek mot England är bland det sämsta jag någonsin skådat och 6-1-förlusten var absolut rättvis. Men visar man den glädje man gjorde för ett reduceringsmål så har man för alltid skrivit in sig i VM-historien på ett positivt sätt. Härligt, Panama!

För engelsk del och inte minst lagkapten Harry Kane har den här turneringen börjat på bästa tänkbara sätt. Åtta gjorda mål varav fem från Tottenhams diamant. Man ser också ut att ha fått ihop laget på ett alldeles fantastiskt sätt och jag tror inte man ska underskatta vad de här spelarna kan göra med lite självförtroende.

Det blir dock en högintressant avslutning på gruppen då England genom fler varningar (!) leder gruppen och således vinner den vid ett oavgjort resultat på torsdag, förutsatt att Belgien inte tar fler kort än England. Det skulle samtidigt innebära att man oavsett motstånd i åttondelen får Brasilien i kvartsfinal vid eventuell vinst. Det tror jag Belgien har full koll på…

Och på tal om Belgien – där är ytterligare ett lag som fått igång exakt rätt spelare, som öser in mål och som ser ruskigt starka ut fysiskt. Det går fort, man orkar hålla uppe tempot och harmonin går genom rutan. Enda frågetecknet är de ganska billiga mål man släppte in mot Tunisien. Sådana mål har man inte råd att bjuda på längre fram i turneringen.

Grupp H

Den underbara Grupp H bjöd igår på turneringens finaste match hittills i form av Japan-Senegal trots att firma Axén och Backe i studion sågade kvalitén längs med fotknölarna. Där fanns ett böljande spel, snygga tröjor, mål åt båda håll, tuffa tacklingar men god stämning, fantastiska fans på läktaren och för mig ganska okända spelare som klev fram och visade klass. Det oavgjorda resultatet tar dessutom båda lagen till fyra poäng och avslutningen på den här gruppspelsfasen kan bli något alldeles extra i form av Senegal mot Colombia. Colombia som imponerade stort mot Polen och verkligen visade alla inoljade, taktfasta och sexiga muskler. James Rodriguez var lysande, Falcao fick gör sitt livs första VM-mål och Cuadrado och Quintero visade en hel fotbollsvärld vad de kan göra i allra högsta fart.

Lägg därtill en solid defensiv som igår fick vara elva man hela matchen och jag såg ett Colombia vara sådär bra som man hade på känn innan det drog igång. Skulle det bli på Senegals bekostnad så tycker jag det är tråkigt, men det vi såg av Colombia igår förtjänar vi alla att få se mer av i slutspelet!

 

XXX

Fuck rasism.

Gusten Dahlin

Gruppspelsomgång nummer ett!

VM står i full blom, underbart är kort och när ni läser det här så har den första gruppspelsomgången precis gått i mål. Skrällar, vackra mål och en hel del utropstecken – inte minst den väldigt lyckade start VAR fått i detta mästerskap. Det var nog många med mig (alltså motståndare till videotekniken) som log lite i mjugg när domaren signalerade för granskning av tacklingen på Victor Claesson, men jag tycker överlag att väldigt många situationer hittills, som för det blotta ögat varit oerhört svåra att bedöma på volley, retts ut, bedömts korrekt och således skapat “domarskandal”-fria öppningsmatcher. Sen att rytmen i matcherna i den andra vågskålen påverkas, i mitt tycke, negativt är en annan sak, det argumentet kan vi spara idag och i stället bara ge tummen upp åt VARs insats hittills.

Det fotbollsmässiga då? Jag tänkte kort försöka sammanfatta intryck, resultat och förutsättningar från de respektive grupperna och så göra efter alla tre gruppspelsomgångar, så… here it goes!

Grupp A

Vad anbelangar Uruguay så höll en egyptisk målvaktsinsats på att ställa till det ordentligt för de ljusblå drömmarna om till att börja med avancemang, men sedan också medaljmatcher. Luis Suárez stod inte att känna igen som den målmaskin och straffområdeskobra han varit de senaste fem, sex åren och Edinson Cavani såg hämmad ut av att återigen finna sig i en position som inte var lagets absolut spjutspets.

Där bak såg dock mittbacksparet med kapten Diego Godín och tronarvingen, tillika matchvinnaren, José Maria Gimenez ut som ett nymurat marmorfort som framtida motståndaranfall kommer behöva stånga sig rejält blodiga mot ifall de ska krackelera.

Firma Suárez Cavani kommer givetsvis att vakna mot Saudi, så kan Uruguay bara få lite bättre fart och en ökad kreativitet från mittfältet så säger jag att Uru blir farliga! Se upp!

Saudiarabien tänker jag fatta mig väldigt kort kring, det är nämligen det sämsta lag jag sett i ett VM-sammanhang och då har man hankat sig igenom ett par mästerskap senaste 20 åren. Skulle dock en markant klasskillnad vad gäller insats nu visa sig mot först Uruguay och sedan Egypten så skulle röster som redan höjts om en uppgjord premiärmatch öka i decibel. Men den fotboll man presterade mot Ryssland.., nej, man kan inte fejka den.

Vi visste på förhand att Egyptens öde skulle kretsa mycket kring Mohamed Salahs axel. Den hann aldrig bli fit for fight till premiären och det var ett långa stunder rejält trubbigt egyptiskt anfallsspel mot Uruguay. Nu är det all in, både för Salah och Egypten, men med tanke på Uruguay i sista rundan tror jag Egyptens VM tar slut i gruppen.

För rysk del blev premiären klang, jubel, dunder och brak med 5-0 och jag (hoppas) tycker inte de ska behöva be om ursäkt för motståndarnas bottenlöst usla insats. Skadan på Dzagoev var kanske en blessing in disguise, då Cheryshev på så vis fick en plats i laget och med Dzyuba in i stället för BLUFFEN Smolov tror jag Ryssland kan bära hela vägen till kvartsfinal!

Grupp B

Den förmodade matchen om förstaplatsen levde upp till alla förväntningar och mer där till. Spanien såg sådär stygga, fysiska och hårda ut som man lärt sig att evolutionen sedan Tiki Taka-dagarna gjort dem. Diego Costa är guvernör och MMA-fighter i ett och jag skulle bli förvånad om han tryckt in sin sista pyts för sommaren. Däremot både förvånade och förbryllade beslutsfattningen från David De Gea och Gerard Piqué på två av Ronaldos tre mål. Hur “världens bästa målvakt” kan bjuda på en så otroligt billig kasse och en av de mest rutinerade mittbackarna i världsfotbollen kan ta en sådan frispark i slutet av matchen ger mig rynkor i pannan. För spansk del är det bara hoppas att det var två hjärnsläpp som inte gör sig påminda igen.

Ronaldo var det, ja. Portugisen tacklade den villkorliga fängelsedomen och boten på den nätta summan 120 miljoner ganska bra får man säga. Visst går det att ifrågasätta Portugals spelmässiga insats över 90 minuter, den imponerade inte heller på mig och ja, Ronadlo gör ett straffmål, ett frisparksmål och får ett tredje i present, men ändå. Man gör tre mål på Spanien, undviker förlust och har avancemanget i sina egna händer.

De andra två lagen, Marocko och Iran, gick en kvalitativt ganska trubbig match mot varandra om den sista chansen till avancemang redan i den första vändan. Det avgjordes också ganska signifikativt genom ett uselt självmål av syndabocken Bouhaddouz. Inhopp i matchminut 77, en kvart senare den som släcker ett helt lands drömmar. Brr.

Iran då? Jag tyckte de varken imponerade defensivt eller offensivt, som det snackats så mycket om inför. Man släppte till mängder med lägen för Marocko, och då undrar man ju hur det ska gå när motståndarna heter Cristiano Ronaldo och David Silva. Att sen missa så feta chanser man gjorde bådar heller inte gott, men med tre poäng i kappsäcken finns en buffert att luta sig emot och det blir spännande att se hur man väljer att möta till att börja med Spanien.

Grupp C

Frankrike imponerade inte alls i sin premiär mot Australien och blev hjälpta av videotekniken två gånger om när först Griezmann gick ned för straff och Pogba sedan med minsta möjliga marginal (en hamsternagel?) fick in bollen bakom ett hårt jobbande Socceroos. Allra minst kanske Ousmane Dembélé övertygade, ytterforwarden kostade Barcelona en knapp miljard förra sommaren och har haft en jobbig debutsäsong i Katalonien med både långtidsskador och bara tre mål på 17 ligamatcher. Med tanke på alternativen Didier Deschamps dessutom förfogar över har jag ruskigt svårt att tro att Dembélé får förnyat förtroende och hemma i Frankrike lär det sitta en Martial och undra vad fan det var som hände. Frankrike behöver steppa upp!

Man har dock tre poäng, lika många som Danmark, som efter VM-historiens sämsta straffa (Cueva) och en monsterinsats av Kasper Schmeichel står på full pott efter den luriga, knepiga premiären mot Peru. Nu väntar gruppens förväntade jumbo Australien i nästa och jag kan tänka mig att Åge Hareide och Danmark lär gå fullt för att stå på sex poäng inför avslutningen mot Frankrike.

Offensiven blixtrade till ett par gånger, men visst hade man hoppats på mer från Christian Eriksen? Jag tyckte snarare det var Peru som förde matchen, men bommar man både straffar och de lägen man skapade så går man inte vidare i ett VM. Så små är marginalerna, så snabbt kan det vara över. Jag säger det redan nu: Bye bye, Peru.

Grupp D

I Grupp D förväntade sig nog alla att Argentina med en utvilad Lionel Messi i spetsen en gång för alla skulle släcka vulkanen från Island. Eller i alla fall ge dem en rejäl käftsmäll. I stället blev det Island som ännu en gång knäppte alla skeptiker på näsan och visade att man är ett löjligt svårslaget lag. Nu ligger vägen till åttondelarna utstakad och en seger mot Nigeria gör att man med största sannolikhet har krysset i sin hand mot Kroatien i den tredje rundan. Detta Island. Jag blir inte klok på detta Island!

Messi då? Han kom med straffmissen bara ännu längre ifrån den tron han suktar efter och en gång för alla kliva upp jämte Diego Maradona (vad snuvig han såg ut på läktaren) i den argentinska fotbollshistorien. Spelmässigt såg det trögt ut från både Messi och Argentinas del (Maximilliano Meza, ursäkta men vad var det?) och nu måste saker hända omgående om det inte ska bli ytterligare poängtapp mot Kroatien. De schackrutiga såg kanske inte utomjordiskt bra ut mot Nigeria, men det behövde de heller inte göra. Mandzukic var laglojal, Modric såg härligt fräsch ut och bakåt fanns ett lugn och en stabilitet. Vilken match det blir på torsdag! Gruppspelets finaste!

Grupp E

Trots Argentinas kryss mot Island håller jag ändå Brasiliens tappade ledning och oavgjorda slutresultat mot Schweiz som premiäromgångens största skräll. Favoriterna till guldet klev in i turneringen med sitt bästa tänkbara lag, man såg inspirerade och tempostarka ut och man fick också 1-0 genom ett patenterat Coutinho-mål från utanför boxen. Där och då trodde jag att det bara skulle rulla på, därifrån hela vägen fram till Moskva den 15 juli. Så döm av min förvåning när Schweiz kom ut till den andra halvleken och tog tag i taktpinnen, kvitterade och pressade brassarna hela vägen in på visslan. Det var ett märkbart stört Brasilien som hade svårt att ta till Plan B när ytorna krymptes, Neymar sattes ur spel med fysiskt tuff uppvaktning och klockan började ticka snabbare och snabbare. Nej, det doftade inte guld om den där andra halvleken.

Helt plötsligt är Serbien mot Schweiz på fredag en högoktanig och hyperintressant match. Serbien brottade ned Costa Rica genom en barnförbjuden frispark signerad Kolarov, Sergej Milinkovic-Savic såg sådär löjligt fin ut som alla vi som följt Serie A i år förväntade oss att han skulle och med den rutin och muskelmassa som finns i det serbiska laget blir det här en otrolig match. Det här är ingen spelblogg, men får man komma med någon rekommendation här så skulle jag nog klicka i att det blir ganska många kort i den här matchen. Och inte bara gula.

Costa Rica? Succélaget från 2014 får nog rikta in sig på att det blir hemgång efter gruppspelet den här gången. Man lär med största sannolikhet få betala för brassarnas poängtapp mot Schweiz och med noll förmodade poäng efter två rundor är det såklart tvärslut.

Grupp F

Det som började så otroligt oväntat och för svensk del ganska så katastrofalt, alltså med mexikansk seger mot Tyskland, avslutades i den härligaste av dur genom Granens 1-0 från straffpunkten och tre poäng mot Sydkorea. Segern var givetvis vital, nu lever det till sista matchen mot Mexiko hur det än går mot Tyskland, men en förlust parallellt med att Mexiko slår Sydkorea ordentligt (finns ju uppenbart fog för en sådan tanke) skulle innebära ett riktigt jobbigt läge för Sverige. Då kanske inte ens en seger räcker.

Men oavsett vad, låt oss fokusera på att försvarsspelet satt där det skulle, att chanser skapades och att stämningen och vibbarna i laget verkar vara på topp. Nu väntar ett dunderpressat Tyskland med 80 miljoner människors förväntningar på axlarna. Dessutom är det en hel del frågetecken rent spelmässigt från Mexikomatchen som behöver redas ut och kan Sverige bara ta sig igenom de första tjugo minuterna utan att släppa in några mål tror jag vi absolut har möjlighet att lösa 0-0. Jag röstar dessutom för Toivonen ut mot Nilsson Lindelöf och så stannar Pontus Jansson kvar i startelvan som skiftar form till 5-4-1. För det här kommer att handla om att stå emot. Det kommer bli en ångestladdad midsommardagskväll. The best kind!

Grupp G

Hade det inte varit för Saudiarabien (och Sydkorea?) hade jag redan nu ropat ut Panama som turneringens sämsta lag. Bortsett ett skott från egen planhalva skapade man exakt noll och ingenting, men då motståndet hette Belgien kanske det är orättvist att vara för hård mot dem. Man hade som väntat ingenting att hämta mot ett stjärnspäckat belgiskt lag där Romelu Lukaku fick den perfekta starten med två mål.

I gruppens andra match höll Tunisien drömmen om avancemang levande till övertidsminuterna, men man får tillstå att Harry Kanes andra mål i matchen gav England en rättvis seger. Jag tyckte Loftus Cheeks inhopp lovade gott, jag har ingenting att anmärka på den lite oväntade backlinjen och jag tyckte moralen och tålamodet fanns där. Tre poäng mot Panama och vi har den första helt avgjorda gruppen, i alla fall vad gäller avancemang, på söndag.

Grupp H

Det enda folk visste om denna VM:s mest ovsissa grupp var att ingen kunde lova hur det skulle gå och det infriades sannerligen omgående. För vem hade kunnat sia om James Rodríguez, Bacca och Muriel utanför den colombianska startelvan? Att den japanska diton skulle sakna Okazaki och Honda? Och när matchen väl drog igång att Carlos Sánchez skulle bli utvisad efter bara tre, fyra minuter? Det blev en otroligt underhållande öppningsmatch i Grupp H och den japanska segern och Osakos individuella prestation imponerade på mig, trots det numerära övertaget i nästan hela drabbningen.

I den första omgångens sista match var det Polen som överraskade på mig, men den här gången negativt. Lewandowski har fått brottats länge nu mot kritiken kring att han öser in mål i kvalspel, men har alldeles för blött krut i bössan när det väl gäller i slutspelen. Nu ska vi inte ta någonting ifrån Senegals fenomenala insats, framför allt defensivt, men visst är det Polens svaga insats som sticker ut. Jag tror man inte ska underskatta avsaknaden av lagkapten Kamil Glik, inte minst med tanke på att ersättaren Cionek öppnade målskyttet, fast i fel bur.

Nu väntar Japan-Senegal och Colombia-Polen i den andra omgången. Mums, säger jag!

XXX

Omgångens spelare: Cristiano Ronaldo – kommentar överflödig. Ett hattrick mot Spanien är ett hattrick mot Spanien.

Omgångens mål: Aleksandar Kolarovs frispark mot Costa Rica.

Bubblare: Dries Mertens volley, Ronaldos frispark, Nachos pressade vrist, Cherychevs yttersida och Coutinhos böjda insida.

Omgångens sämsta: Saudiarabien. Usch.

Omgångens bästa: Kevin De Bruynes framspelning till Romelu Lukakus 2-0 mot Panama. Blick, spelförståelse och teknik av allra högsta snitt.

Bubblare: Mexikos respektlöshet. Wow, sådär kan man möta en regerande världsmästare.

Omgångens skönaste: Granens straffmål och den första svenska VM-premiärsegern sedan 1958.

Nu: Omgång 2! Passa på att njuta gott folk, ty gruppspelsfasen av ett Fotbolls-VM är bland de bästa dagarna som finns!

Gusten Dahlin

Fem spelare du inte får missa!

Till slut kom den här dagen! Jag har längtat efter datumet Torsdag 14 juni 2018 sedan Radja Nainggolan lossade stora kanonen och sköt bort Sverige från EM i Frankrike för två år sedan och nu är vi äntligen här. Allting ligger framför oss, fortfarande orört och möjligt. Ingen dröm har gått i kras och idag kan man inte utesluta vare sig mirakel eller bottenlösa fiaskon. Det här är bland de bästa dagar som finns!

När fotbollsfesten nu drar igång är det givetvis så också att det finns hur många intressanta lag och spelare som helst att följa lite extra. Och nedan tänkte jag lista fem lirare som det kanske inte snackats jättemycket om på förhand, men som garanterat är värda att ha lite bättre koll på!

Pione Sisto, Danmark.

Sisto spelar till vardags sin fotboll i spanska Celta Vigo och kommer från ännu en riktigt bra säsong. Han kom till Vigo från Midtjylland och var en av huvudanledningarna till att den danska klubben både vann titlar och spelade Europaspel runt 2015. Behärskar flera olika roller på planen och kan gå som både ytterforward, centralt som offensiv mittfältare eller som släpande forward och har under kvalet till VM hittat en speciell kemi med Danmarks stora stjärna Christian Eriksen. Outtröttlig, kvick och irrationell i sina mönster – Pione Sisto kan definitivt bli tungan på vågen gällande Danmarks VM-öde.

Thomas Meunier, Belgien.

Högerspringaren har i två av världens mest namnstarka lag (Belgien och PSG) flugit lite under radarn och har trots en ordinarie roll och mängder av individuella poäng de senaste säsongerna ännu inte riktigt fått sitt stora genombrott och erkännande. Skicklig defensiv, men det är i offensiv riktning som Meunier verkligen gör skillnad. Bra speluppfattning, en riktigt vass högerfot och en ständig vilja att fylla på och lappa över. Kommer också ha en nyckelroll i de två inledande matcherna där de lågt stående Panama och Tunisien lär kväva så mycket ytor som möjligt sista tredjedelen. Jag skulle bli mycket förvånad om Thomas Meunier lämnar VM-turneringen mållös!

Goncalo Guedes, Portugal.

Det är inte konstigt att nästan alla blickar riktas mot Cristiano Ronaldo när man ska försöka bedöma Portugals chanser att upprepa EM-succén från 2016. Men Real Madrid-stjärnans strålkastarljus förpassar också en del andra dugliga fotbollsspelare till skuggan och i fallet Goncalo Guedes har vi att göra med en superdupertalang. Värvades för stora pengar till PSG för ett år sedan, men det är på utlån i Valencia han exploderat den gångna säsongen. 21-åringen kan spela på de flesta positioner från ett offensivt mittfält och framåt och efter två mål i genrepet mot Algeriet lär Guedes gå in i turneringen jämte Ronaldo längst fram.

Aleksandar Mitrovic, Serbien.

Efter två succésäsonger i Belgien och Anderlecht trodde många att Mitrovic skulle slå igenom på bred front när han kom till Newcastle och England 2015. Men braksuccén uteblev, det blev typ lika många gula kort som mål och när han lånades ut till Fulham var känslan att Mitrovic var påväg att bli ännu en anfallstalang som aldrig riktigt blommade. Men så fel man fick! Serben har sprutat in mål under våren, tagit Fulham tillbaka till Premier League och går nu in i VM som landets givne nummer 9. Och uppvärmningen, ett hattrick mot Bolivia, lovar gott – blir Mitrovic Serbiens stora hjälte i sommar månne?

Rodrigo Bentancour, Uruguay.

Bentancour har successivt under debutsäsongen i Juventus fått mer och mer speltid och har under våren imponerat vid flertalet gånger i ett stjärnspäckat Juve med stenhård konkurrens på mittfältet. Nu har Bentancour också slagit sig in i landslaget, enligt många på Gastón Ramirez bekostnad, och av genrepet att döma (3-0 mot Uzbekistan) lär han också starta. I ett Uruguay som har sina största stjärnor i de båda ändarna av planen (Suárez, Cavani och Godín) kommer jag hålla lite extra koll på mittens rike! Bentancour kan vara nästa bidrag från lilla Uruguay till världsfotbollen.

 

Gusten Dahlin

Ahi está la puerta!

Rubriken är spanska och betyder (hoppas jag) Där är dörren! Jag antar nämligen att det var orden som förbundspresidenten Luis Rubiales lämnade Julen Lopetegui med efter att man beslutat att sparka sin förbundskapten drygt två dygn innan VM-premiären mot Portugal. En av de största knallarna runt en stor fotbollsnation i den moderna VM-historien, vågar jag påstå.

Vad är det då som hänt då? Jo, för alla som inte injicerar VM-nyheter dygnet runt så har Lopetegui precis skrivit på för Real Madrid, Champions League-mästarna som sedan Zidanes oväntade avsked stått utan tränare i två veckor. Jag antar att Lopeteguis plan var att toppa av ett fantastiskt VM-kval med en medalj och sedan ta den chans som förmodligen bara kommer en gång i karriären, nämligen att träna världens största och mest framgångsrika klubb.

Problemet – förlåt, jag omformulerar mig – hjärnsläppet var bara att han av allt att döma inte förankrade eller ens stötte och blötte detta beslut med sin nuvarande arbetsgivare, alltså det spanska fotbollsförbundet, utan helt sonika förutsatte att de skulle förstå och acceptera. Vi ska också komma ihåg att Lopetegui nyligen förlängde sitt kontrakt som förbundskapten och således blir ju förtroendesveket ännu mer påtagligt.

Nu dundrar en hel fotbollsvärld ut sina domedagsprofetior och en majoritet är starkt kritiska gentemot förbundet och beslutet att sparka förbundskaptenen 48 timmar innan avsparken mot Portugal. Och visst, det är ju såklart ironiskt att det förbund som kritiserade Lopetegui för att genom sin namnteckning på Real Madrid-kontraktet äventyra lagets VM-fokus nu alltså gör sig av med honom och skruvar upp vindbyarna till orkanstyrka själva. Men jag kommer inte ifrån att jag älskar deras agerande!

Trots alla de uppenbara nedsidor rent sportsligt med detta beslut samt att spelartruppen med Sergio Ramos (Real Madrid-kaptenen) i spetsen ska ha bönat och bett om att låta Lopetegui sitta kvar på sin post väljer man att stå fast vid sina principer, att inte tolerera ett sådant här naivt och respektlöst beteende och därför agera med kraft – även fast det med största sannolikhet försämrar deras medaljchanser. Vissa skulle kalla det cojones (det behöver jag inte översätta va?), andra skulle säga dumstolthet, men jag tycker oavsett beskrivande ord att vi ska lägga skulden på Julen Lopetegui helt och fullt. Såhär klantigt och oproffsigt beteende bara dagar innan ett VM-slutspel ska naturligtvis få konsekvenser och jag hoppas verkligen att Julen Lopetegui själv går ut och ber om ursäkt för hur hans agerande (garanterat) påverkar Spanien och folkets förhoppningar om ett nytt guld i stället för att kasta skit på förbundet.

Bra, Spanien! säger jag. Ni blev genast lite, lite mer av mitt gäng!

 

Gusten Dahlin

Harry Kanes underbara kråka

Harry Kane åker alldeles strax till Ryssland och ett helt land förväntar sig att det är han som ska leda det engelska landslaget till att bucklan bärgas och således tar med sig fotbollen hem igen. Han har öst in mål i både klubb- och landslag de senaste åren, han bär lagkaptensbindeln och han är en av favoriterna till skytteligatiteln, inte minst med tanke på att Englands grupp innehåller de förväntade slagpåsarna Panama och Tunisien.

Men trots allt det som rimmar med övriga superstjärnor till anfallare i världsfotbollen så finns det en egenskap hos Harry Kane som särskiljer honom från de flesta andra – hans osvikliga lojalitet till sin klubb.

Visst, visst, innan någon blir alltför lack, Lionel Messi har varit Barcelona trogen sedan barnsben han också, men det finns en distinktion mellan Barcelona och Tottenham som är högst adekvat att dra upp i sammanhanget och det är de båda klubbarnas hierarkiska position. Spelar man i FC Barcelona så tillhör man den absoluta toppen och man kommer säsong efter säsong ha hugg på både en och två och tre titlar. Spelar man i Tottenham så.., ja, ni fattar.

Således vill jag verkligen understryka den genuina glädje jag kände när jag för någon timme sedan nåddes av nyheten att Harry Kane, trots intensiva flyttrykten till (bland andra) Real Madrid, valde att förlänga sitt kontrakt med Tottenham till 2024. Givetvis blir han rik som ett troll även av att stanna i Tottenham (det pratas om 200 000 pund i veckan och att kontraktet har ett totalt värde på cirka en miljard), men trots detta vill jag påstå att det är en viktig kråka som ger hopp om framtidens världsfotboll.

Jag är övertygad att Harry Kane hade kunnat tjäna minst lika mycket pengar i någon annan klubb och samtidigt haft betydligt bättre möjligheter att samla på sig troféer, men han har valt att bli Spurs trogen och försöka uppnå stordåd med dem. De trodde på honom, nu är det han som tror på dem. Det är nästan så att en liten klump i halsen gör sig påmind.

I mitt hjärta regerar Francesco Totti och jag tycker det finns något väldigt vackert i hans gamla ord om att en titel med Roma är som 20 titlar med någon annan klubb. Är månne Kane på väg att bli den nya, stora världsanfallaren som nobbar kungligheterna på slottet för att stanna hemma med mamma och pappa? Något med den tanken kittlar i alla fall mig.

Så allt kanske inte är meriter och pokaler. Eller för den delen maxade lönekuvert. För några finns det mjukare värden som är minst lika viktiga och det är, i en sjuk och skruvad fotbollscirkus, både efterlängtat och jäkligt sunt.

Bra, Harry!

Gusten Dahlin