Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Tisdagstankar v38

Champions League gjorde comeback efter sommaren och man får sannerligen erkänna att det var en premiär med rejäl klös i. De nya avsparkstiderna 18.55 och 21.00 borgar för nästan dubbelt så många matcher att kunna se ordentligt, men också en hel del problem för oss som redan innan dubbleringen av utbudet haft svårt att förankra antalet tv-matcher i ett hem som delas med minst en annan person som inte riktigt förstår charmen med Röda Stjärnan och PSV Eindhoven.

Vi fick i alla fall valuta för den investerade tiden. Lionel Messi tryckte av startskottet för säsongen med en frispark vackrare än när en ledig parkeringsplats helt plötsligt dyker upp på en annars hopplöst trafikerad gata i Stockholms innerstad – och det säger ganska mycket. Pazza Inter vände och vann i sin Champions League-comeback mot ett Tottenham i fritt fall och Atlético Madrid visade upp ett gräsligt fult bortaställ mot Monaco.

Och på tal om gräsligt fult, jag har sett att en del hyllat den, men säsongens officiella boll är bland de värre jag skådat. En fotboll ska, och här vill jag vara tydlig, vara vit i botten. Allt annat är bara fel. Fel, fel, fel.

XXX

Huvudnumret denna premiärkväll var annars Liverpool-PSG och den så uppsnackade bataljen levde verkligen upp till alla förväntningar. Liverpool öppnade ursinnigt, radade upp sju hörnor första kvarten och när ledningsmålet väl kom var det föga förvånande. Att det var Daniel Sturridge som gjorde det var desto mer uppseendeväckande. Jag tror att fler än jag tänkt tanken att Sturridge aldrig skulle ta sig tillbaka till en central anfallsposition mot PSG i en Champions League-match, men den skadebenägna strikern har verkligen visat pannben, karaktär och brottat sig tillbaka.

Och på tal om oväntade kapitel i anfallares karriärer: Eric Maxim Choupo Mouting lämnade Championship och Stoke för PSG och Champions League. Hyfsad swap!

2-0 till Liverpool kom av bara farten och det som skulle bli en sluggermatch såg ut att bli en ensidig knockout-historia. Men PSG blixtrade till genom Thomas Meunier (världens mest underskattade ytterback?) och så såg det sen ut resten av matchen. Liverpool med fart, finess och taktpinne – PSG med få ordnade anfall, men sylvassa när de väl nådde sista tredjedelen. Hemmasegern var dock välförtjänt och Liverpools säsongsinledning med fem raka segrar i Premier League och en klart rättvis seger mot PSG suddar verkligen ut alla tvivel kring huruvida Klopps gäng är på allvar även i år.

En annan drabbning som kittlade på förhand var den andra matchen i den här gruppen, Röda Stjärnan mot Napoli. Alla som i dagarna haft något slags socialt medium igång har garanterat sett bilder och videor inifrån den mytomspunna spelartunneln och själva inramningen var uppbyggd som den värsta av heavy metal-konserter. Men infernot kom liksom av sig. Det exploderade aldrig. Det var som om någon vred ned volymen på både läktare och spelare och Metallica blev typ The Ark. Napoli hade både boll och chanser och borde ha tagit ledningen vid ett flertal gånger, men Röda Stjärnan stod upp hedersamt och kämpade sig verkligen till en poäng via 0-0. Jag tror dock det här var den sista poängen man tog i gruppen.

XXX

Imorgon kliver både de regerande mästarna och de (enligt mig) kommande mästarna in i bilden. Real Madrid ska försöka få hål på Robin Olsen medan Manchester City enkelt ska promenera hem tre poäng mot Lyon. Många har dessutom höjt ett varningens finger för Bayern München som en titelaspirant och visst, man ska aldrig räkna bort tyskarna, men trots både vinnarkultur, erfarenhet och en väldigt enkel grupp kan jag inte se hur den där ålderstigna och på två år knappt förändrade truppen ska kunna hota de lag som redan nämnts ovan samt Juventus. Nej, aldrig att Bayern vinner detta!

XXX

Såg ni Douglas Costas hjärnsläpp i söndagens match mellan Juventus och Sassuolo? Brassen tacklade, armbågade, skallade och spottade på Di Francesco inom loppet av 35 sekunder, domaren såg det mesta men behövde hjälp av VAR att till slut visa ut honom. Idag kom domen på fyra matchers avstängning och jag kan inte tycka annat än att den är ett riktigt jäkla hån gentemot sporten fotboll. Om man inte får mer än fyra matcher för det där… vad ska då generera fem? Här hade man chansen att markera, dessutom mot det tvivel som fortfarande omgärdar Juventus, att någon måtta får det vara, i stället fegade man ur ordentligt.

XXX

Kan inte släppa att Emil Forsberg lämnade landslagssamlingen på grund av skadeproblem, men bara några dagar efter Turkiet-matchen spelade han 75 minuter för Leipzig och såg ut att vara i strålande slag.

Nej, det känns sådär.

XXX

 

Gusten Dahlin

Tisdagstankar v37

Jaha – den första rundan av Nations League lider mot sitt slut och föga förvånande finns både plus och minus att ta med sig.

Börjar man med det roliga är det bara som fotbollsberoende att applådera det nya upplägget med tanke på vilka matcher vi bjudits från A-divisionen. Tidigare år har landslagsuppehållen många gånger varit ökenvandringar mellan klubblagshelgerna och max någon gång per halvår har man kunnat avnjuta Spanien mot Italien eller Tyskland mot England. Det har varit Sverige mot typ Ungern och när abstinensen tagit överhanden har man naivt byggt upp Skottland mot Polen till något det inte är eller gnetat sig igenom klasskillnader och överkörningar mellan topplag och blåbär. Frankrike-Vitryssland, 5-1. Helt ointressant.

De här dagarna har jag i stället kunnat se Frankrike-Tyskland, Italien-Polen, England-Spanien, Portugal-Italien och ikväll tänkte jag kika på Spanien mot Kroatien. Det är en remarkabel förändring som jag verkligen välkomnar med öppna armar.

I den andra vågskålen ligger det snabba avgörandet, där en förlust mer eller mindre stänger möjligheterna för en del lag att vinna sina grupper och således väntar en deppig höst. Men också det varierande intresset i de andra divisionerna. Jag fattar att det för vissa mindre nationer är roligare att vinna matcher mot sämre motstånd än att slaktas gång efter annan av större diton, men B- och C-divisionerna lär inte bjuda många lappar på luckorna och det var långt ifrån bara Friends Arena som hade tomma stolar i helgen.

Jag tror faktiskt det är så enkelt att den gyllene vägen helt enkelt inte finns. Hur man än vrider och vänder på perioderna mellan mästerskap och hur möjligheterna än är att ta sig dit så kommer inte decibelmätaren slå i taket konstant. Titta på hockeyn där mästerskap varje år inte heller fyller läktare eller skruvar upp temperaturen. Man får nog helt enkelt förlika sig med att de flesta landslag, Sverige inräknat, inte kan eller kommer sälja ut nationalarenan varenda gång – oavsett om man möter blåbär, jämbördiga eller övermäktiga motstånd.

XXX

Vad som däremot alltid kommer bidra till mer fulla än tomma läktare är segrar och bra resultat. Förlusten mot Turkiet igår var en märklig historia till fotbollsmatch, där jag absolut kunde se Sverige vinna med klara siffror men där tappet från ledning 2-1 till förlust 2-3 inte heller tog mig på sängen. Det var slarvigt, Janne belyste att spelarna såg trötta ut och den defensiv som vi lärt oss att luta oss emot såg både ihålig och styltig ut. Victor Nilsson Lindelöf stod för en rad individuella aktioner som förhindrade ytterligare mål bakåt, men det riktigt anmärkningsvärda var att det tilläts se så skakigt och oordnat ut hela vägen in till slutvisslan.

Förlusten i sig, som resultat i en trelagsgrupp, var givetvis ödesdiger men det är insatsen och prestationen som verkligen oroar. Nu är det upp på hästen omgående och bara försöka slå ryssen i oktober – vilket lär bli lättare sagt än gjort. Nej, det här var inte den start vi behövde på tiden post det bästa svenska världsmästerskapet sedan 1994.

XXX

Det kunde dock varit värre. Tänk bara på Erik Hamrén, Island och den tid som nu väntar för den lilla ön. 0-6 i baken mot Schweiz och ikväll kommer Belgien på besök. Det mest delikata enligt mig blir att i det längre perspektivet följa vad som händer med Islands självbild. För efter de otroligt starka resultaten de senaste tre kvalen (ett play off, ett EM och ett VM), med EM 2016 som solklar peak, är det klart att landet lämnat blåbärsåren bakom sig med förluster på löpande band och Eidur Gudjohnsen ensam på topp. Men kan man räkna med fortsatta framgångar när man är ett så litet land? Är det självklart? Är det ens rimligt?

Valet av Hamrén som förbundskapten tycker jag i alla fall tyder på att man nu ser på sig själva som ett landslag som både har meriter och spelarmaterial för att förändra sin approach. I dagens fotboll premieras bara defensiv organisation och bollinnehav i minoritet till en viss grad – de vinnande lagen äger i regel bollen, spelar fotboll och beskrivs snarare med ord som konstruktiva och anfallsglada än destruktiva och försvarsinriktade. Min känsla är att Island tappat bort sig själva i denna eventuella övergångsperiod och jag tror inte man har speciellt mycket att vinna på att fullfölja ett sådant ömsande av skinn.

XXX

Aleksandar Mitrovic hörni! Den serbiske anfallstanken har brottat sig tillbaka till strålkastarljuset efter flertalet säsonger av gula kort, skador, utlåningar och uppförsbackar. Sex mål på sina fem senaste matcher (landslag och klubblag) talar sitt tydliga språk och det är dessutom en utrotningshotad art av anfallare vi har att göra med här. Tung, trög och bufflig – men ändå magnet i fötterna och en förmåga att ensam sysselsätta både en, två och tre försvarare. Dessutom lämnar Fulhams finest en oftare än sällan med känslan av “hur fa-an fick han in den där?”, ett typiskt signum för en målskytt med fulltankat självförtroende.

Knappast en slump att Mitrovic firar sina pytsar med samma målskytt som Luca Toni va? De påminner väldigt, väldigt mycket om varandra.

XXX

Snart 45.000 sålda till derbyt mellan AIK och Hammarby nästa söndag! Det är sannerligen en sprakande höst i Allsvenskan som nu stundar. Passa på att njuta innan mörkret och minusgraderna kommer!

XXX

Historierna om händelseförloppet går isär, jag är medveten om det, men oavsett anledning verkar det stå klart att Nicklas Bendtner slagit av en taxichaufför käken. Det rättfärdigas så klart inte av någonting och jag fascineras verkligen av spelare som så många gånger gjort bort sig men ändå inte verkar lära sig en enda läxa. Vilken gång i ordningen är det han hamnar i stormens öga nu? Håller någon ens räkningen?

Hur motiverar Rosenborg en fortsättning? Kan landslaget över huvud taget vara aktuellt igen? När vi snart (väl?) summerar danskens karriär vet jag i alla fall vad som kommer prägla min minnesbild: en spelare som var helt omöjlig att förstå sig på.

XXX

I veckans Fotbollslabbet synar vi Evertons minst sagt högintressanta transfermarknad samt hur Ronaldos intåg i Juventus har påverkat laget. Avsnittet kommer fredag – missa inte det!

 

Gusten Dahlin

Noll, noll och fina Nations League

Många av oss har varit skeptiska, undrat både hur Nations League går till och vilken positiv förändring från tidigare kvalrundor vi egentligen kan förvänta oss. Ikväll fick vi det första svaret och det går i alla fall inte att klaga på starten – världsmästarna 2018 mot världsmästarna 2014, ett lag som rest sig från en tyngre period och krönt det med den finaste av bucklor mot ett lag som gått från att vara världens otvivelaktigt bästa landslag till Ryssland-VM:s största fiasko. Frankrike mot Tyskland. En förrätt i absolut toppklass. Det blev en mållös historia, men faktiskt en av de mer underhållande 0-0-matcher jag bevittnat i år.

Ett Tyskland som förmedlat en känsla av “total renovering” kom till spel med elva VM-spelare och Joachim Löw fortfarande stadigt vid rodret. Visst, där finns inte längre någon Mesut Özil, men att spelare som Sami Khedira, Mario Gomez och Sebastian Rudy ersatts av likvärdiga spelare påverkar i alla fall inte mitt helhetsintryck av det här landslaget.

Löw har pratat om att man i Ryssland inte lyckades tända den eld som bar dem hela vägen i Brasilien, förbundskaptenen har tagit fullt ansvar för misslyckandet och det märktes på Allianz Arena när Die mannschaft (som Tyskland inte längre tänker kalla sig) klev ut. Det var fokuserat, tempostarkt och ett hemmalag som direkt tog tag i taktpinnen.

Världsmästarna Frankrike lämnade Ryssland som både rättmätiga segrare men också som ett lag där jag tror många fick upp ögonen för nya stjärnor på himlen (Pavard, Dembélé, Hernandez osv), men kanske framför allt ristade vi in i sten att spelare som Umtiti, Varane, Kanté och Mbappé (hur många klacksparkar hade han ikväll?) sannerligen tillhör den absoluta världstoppen.

Hur A-divisionslagen i Nations League kommer att prioritera gruppsegern och chansen på bucklan i juni återstår att se, men faktum är att matchen ikväll ger UEFA rätt i att turneringen kan höja temperaturen på tiden mellan mästerskapen. Rejält. För Frankrike jobbade sig in i den här matchen genom hårt jobb och en hel del tuffa tacklingar. Det smällde ganska rejält ett tag och den första halvleken gick att summera med att de båda lagen absolut inte ville vika ned sig. Spets och udd saknades (förkroppsligat av Timo Werner och Olivier Giroud) dock, men det här var tävlingsmatch på riktigt.

I den andra halvleken öppnade ytorna upp sig ordentligt och det var en period av konstanta svängningar och Hawaiivågor. Vissa kontringar gick så snabbt att inte ens några av planetens snabbaste spelare hängde med, då förstår ni hur fort det gick. För Frankrikes del saknades den sista touchen, ett avslut värdigt att passera en Manuel Neuer som vill visa en hel fotbollsvärld att han fortfarande är bäst. Vad gäller Tyskland så kom skotten, nickarna och målchanserna men i det franska målet var Alphonse Areola omutlig. Wow, vilken insats från reserven bakom ordinarie lagkaptenen Hugo Lloris!

“0-0, spöregn och inga vinnare” hade kunnat vara en mardrömsstart för Nations League, men låt inte skenet bedra. Det här var bra, det här var kul och jag längtar redan till England-Spanien, Italien-Polen och Spanien-Kroatien.

Hörde jag “Fina, fina Nations League”?

Ja, jag tror bannemig det.

 

 

Gusten Dahlin

Tisdagstankar v36

Vi hann knappt säga krislag innan José Mourinho reste sig upp, borstade av förra veckans uppercuts och svarade med hållen nolla och tre poäng borta mot erkänt hemmastarka Burnley. Den kritiserade duon Romelu Lukaku (missade rejält mor Spurs) och Alexis Sánchez (har långt ifrån motsvarat förväntningarna sen han kom i januari) hittade varandra i vad som kanske är den ordentliga starten på ett tvåmannasamarbete som Manchester United inte sett, men sannerligen saknat, sedan Wayne Rooney och Cristiano Ronaldos dagar. Men låt oss inte överdriva här, till den nivån är det en bra bit kvar.

XXX

Watford tog fjärde raka segern i söndags och även fast fotbollen som vände på underläget mot Tottenham till seger 2-1 inte var den vackraste så går det inte att ifrågasätta de tolv poäng som Elton Johns favoritgulrödfula ankunge skrapat ihop på säsongens fyra inledande matcher.

Visst återstår det att se hur långt Watfords fina säsongsinledning kan bära, men jag tycker att spanske tränaren Javier Gracia förtjänar ordentligt med cred för laget han karvat fram ur kaoset som var runt Vicarage Road i fjol.

Ni kanske minns? Watfords dåvarande tränare Marco Silva hade efter en strålande start på säsongen fått flertalet ögon på sig från klubbar högre upp i näringskedjan och situationen blev smått parodisk när både klubb och tränare inför öppna ridåer bråkade om huruvida Silva skulle få gå till Everton eller inte och vad det i sådana fall skulle kosta Liverpoollaget. Parallellt med detta blev i princip varenda spelare i Watford antingen utvisad eller skadad och Marco Silva tvingades överge skeppet i mitten av januari. In kom Javi Gracia och spanjoren har sedan dess fört en relativ anonym tillvaro i takt med att Watfords vår inte stack ut åt något håll. De fina resultaten uteblev, men en rad klubbar underpresterade å det grövsta och kontraktet var aldrig riktigt hotat.

Men Gracia har tidigare i sin tränarkarriär imponerat med relativt små medel. Han tog under två säsonger (14/15 och 15/16) Malaga till en nionde- respektive åttondeplats i La Liga innan han flyttade till Rubin Kazan i Ryssland – där resultaten kanske inte direkt knockade en hel fotbollsvärld, men heller inte stängde några dörrar. Min känsla kring Gracia, nästan uteslutet baserat på hur han fått Watfords spelare att se ut och uppträda, är i alla fall att det är en tränare som inte lägger sig på ned och dör bara för att motståndarna ser oslagbara ut på pappret. Han har ingjutit en tro i gruppen på att det här kan bära hur långt som helst och det ska bli jäkligt roligt att se vart det tar vägen.

XX

Champions League är lottat och klart och vi fick (som alltid) ett par riktiga pärlor till grupper och en eller två sömntabletter att ta i måttlig dos. Jag ser inga andra utfall än gruppsegrar för Bayern München, Real Madrid, Manchester City och Atlético Madrid samtidigt som någon utav Liverpool, PSG och Napoli ska falla rejält hårt redan i gruppspelsfasen. Och jag tror faktiskt fjolårsfinalisten Liverpool kan bli de som drar det kortaste strået.

Grupp A

Atlético Madrid

Borussia Dortmund

Monaco

Club Brügge

 

Grupp B

Barcelona

Tottenham

Inter

PSV Eindhoven

 

Grupp C

PSG

Napoli

Liverpool

Röda Stjärnan

 

Grupp D

Galatasaray

Porto

Schalke 04

Lokomotiv Moskva

 

Grupp E

Bayern München

Benfica

Ajax

AEK Athen

 

Grupp F

Manchester City

Shakhtar Donetsk

Lyon

Hoffenheim

 

Grupp G

Real Madrid

Roma

CSKA Moskva

Viktoria Plzen

 

Grupp H

Juventus

Manchester United

Valencia

Young Boys

XXX

Väldigt kul, men framför allt oerhört imponerande av Malmö FF att ta sig samman efter det tunga uttåget mot Vidi och sedan tappet till 2-2 hemma mot Midtjylland och lösa ett avancemang. Det är väl redan konstaterat av en hel expertkår flera gånger om, men det går ju inte att inte hylla Markus Rosenberg som trots sin ansenliga ålder fortfarande håller absolut högsta klass vad gäller spelare i en svensk klubb. Hans insats både som spelare och lagkapten i torsdags var en av de starkare i himmelsblått och jag är säker på att de tre europeiska gruppspel som Malmö FF nu tagit sig till sedan Rosenberg kom hem hade varit ett om det inte varit för honom.

Max.

Jag gillar verkligen också vad han sa om lottningen och det han lärt sig från de tidigare svintuffa CL-grupperna. Det är säkert jättekul att möta de största elefanterna den första gången även fast man får spö, men sen kommer man ihåg varför man spelar fotboll, nämligen för att vinna. Således tror jag Besiktas, Genk och Sarpsborg föll Malmökaptenen alldeles utmärkt i smaken. Detta känns långt ifrån hopplöst.

XXX

Fotbollslabbet hade premiär i fredags! Väldigt roligt att återigen grotta ned sig i Ola Lidmark Erikssons briljant framtagna fakta, kalkyler, siffror och förklaringsmodeller över den internationella fotbollen och i säsongspremiären jämför vi den svenska VM-insatsen från i somras med den så älskade, hyllade och rosade diton från 1994.

Dessutom frågar vi oss vilka stora spelare som börjar bli till åren som sjunger på sista refrängen och givetvis hamnar det fysiska fenomenet Cristiano Ronaldo återigen i fokus. Ola förklarar dessutom varför Juventus gjorde helt rätt som erbjöd den 33-åriga portugisen ett fyraårskontrakt. Backe häpnar!

XX

Oerhört trist med ljumskskadan på Emil Forsberg. Känslan är att både han och landslaget hade mått väldigt bra av en stark Foppa-insats direkt efter ett VM där Sundsvallssonen var en av få som kritiserades. Det råder inga tvivel om att Forsberg är vår bästa offensiva spelare och stora stjärna, men det behöver också börja synas betydligt oftare än vad det gjort hittills post Zlatan.

Elvan mot Österrike känns ganska hopplös att försöka pricka då jag inte varit på vare sig några träningar eller listat ut om Janne vill ha en rutinerad stomme i denna träningsmatch som de mindre beprövade förmågorna kan luta sig emot, eller om det blir en rakt igenom reservbetonad uppställning.

Mot Turkiet på måndag är jag hur som helst tämligen säker på att vi, givet inga ytterligare skador såklart, får se följande lag slåss om de första Nations League-poängen:

Olsen

Lustig  VNL  Granen  Ludde

Claesson Ekdal Larsson Sema

IKT   Berg

XXX

Peace!

Gusten Dahlin

Tisdagstankar!

Tänkte att jag ska börja sammanfatta lite tankar om fotbollshelgen som precis varit och ville med min fäbless för allitteration därför kalla det för något kul i stil med tisdagstankar. Så nedan och framöver varje tisdag följer därför höga, låga, genomtänkta, inte så genomtänkta, underbyggda och spontana reflektioner från fotbollens största scener, men ibland garanterat också några mer obskyra skrymslen och vrår!

XXX

Roma fick med sig tre poäng från sin Serie A-premiär när Edin Dzeko i grevens tid grävde fram en volleyvoffla mot Torino förra söndagen. När sedan Atalanta mönstrade ett ordentligt reservbetonat lag (Europa League-kvalar mot FCK i dagarna) inför hemmapremiären på Olimpico talade mycket för ytterligare en seger och kanske rent av ännu ett rent lakan för Robin Olsen i målet.

Det började också helt planenligt när den ganska så rejält ifrågasatte Javier Pastore trollade in 1-0 med klacken efter bara 60 sekunder, men efter det.., herregud, jag vet knappt vad man ska säga om de 44 minuter som sedan följde. Romaspelarna hade redan gått och duschat i god tro om att biffen redan var grillad. Atalanta behövde knappt anstränga sig för att kvittera, vända på steken och innan paus även göra 1-3 fullt rättvist. Nio skott på mål för de blåsvarta, nio (!) hörnor och nästan 60 procent bollinnehav efter första halvlek. Jag har aldrig under mina 20 år som Romasupporter upplevt en värre överkörning sett till hur svagt motståndet varit på pappret.

Till den andra halvleken debuterade nyförvärvet Steven N’zonzi och mittfältsgeneralen från Sevilla tog omedelbart tag i det som valpiga Cristante inte mäktade med. Roma blev mer rejäla, med Justin Kluivert kom också fart och genombrott och upphämtningen till 3-3 kändes på slutvisslan faktiskt rättvis.

Men vi kan efter (nästan) två omgångar av Serie A (Genua-lagens premiärer sköts upp) konstatera att Juventus redan skaffat sig ett poängmässigt avstånd till två av de största utmanarna, Roma och Inter. Napoli står förvisso på sex poäng, men båda segrarna har kommit från underläge med rejält svajiga inledningar av båda matcherna. Det ska dock sägas att motståndet varit långt ifrån beskedligt, Lazio och Milan, och den gamle Don Carlo Ancelotti har faktiskt imponerat i sin matchcoachning när de ljusblå väl hamnat efter resultatmässigt.

XXX

Trots att Tottenham slog Manchester United med 3-0 på Old Trafford och tog sin tredje raka seger var det José Mourinho som stal showen, som så många gånger förr. Den portugisiske demontränaren valde att demonstrativt ställa sig och applådera de tappra själar som stod kvar på läktaren hela vägen in på slutvisslan och i mitt huvud var det för att köpa sig mandat bland supportrarna när nu alla andra på ett eller annat sätt kommer att ifrågasätta och kritisera honom.

Hans avslutande ord på presskonferensen därefter ringar ännu mer in att det återigen blåst upp till rejäl storm runt honom: “Matchen idag slutade noll tre… tre… tre är också antalet Premier League-titlar jag vunnit, fler än alla de 19 andra tränarna har vunnit tillsammans”.

Jaha? Okej?

Man ska passa sig för att tävla i hjärna och intellekt mot en så pass slipad person som Mourinho, men hur hans PL-titel från 2004 med Chelsea på något sätt ska kunna hjälpa honom i den här stunden går över mitt förstånd. Jag tror ingen försöker ta vare sig heder eller ära ifrån honom, men det är som att han själv inte verkar förstå att dagens världsfotboll – som manchester United så desperat ska och vill tillhöra – inte tittar i backspegeln och lutar sig mot vad som en gång var. Just nu är Manchester United illa ute vad gäller såväl titelstrid, Champions League-platser, europeiska framgångar och attraktionskraft hos världsspelare – och mot det hjälper Mourinhos tre tidigare bucklor (i en annan klubb!) föga.

Det är inte ens september än och redan ropar folk högt efter skilsmässa. Det blir otroligt intressant att följa utvecklingen den närmsta tiden, i synnerhet med tanke på att klubben förlängde hans kontrakt så sent som i januari. Frågan är dock om det finns någon väg tillbaka efter igår?

XXX

Vad gäller Victor Nilsson Lindelöf så blev gårdagskvällen ännu ett argument att använda för alla de som menar att han inte håller måttet. I Sky-studion tyckte till och med Jamie Carragher och Gary Neville synd om svensken eftersom han helt enkelt inte har på den här nivån att göra.

Jag tror att misstagen igår, trots att de inte ledde till några direkta baklängesmål, försämrar Lindelöfs hierarkiska position bland mittbackarna och att det nog blir några veckor med sparsam speltid framöver. Att just mittbacksuppsättningen är den som Mourinho underkänt tydligast på transfermarknaden hjälper inte till, men sett till meriter och status tror jag ett eventuellt tränarskifte dessutom skulle placera VNL bakom Smalling, Jones och inte minst Bailly.

XXX

Inte för att speciellt många skulle gråta blod, men RB Leipzig ser inte ens ut att ha stagnerat i sin utveckling, snarare verkar det som att man gått bakåt och jag undrar var det ska sluta? I våras missade man Champions League, man tappade sin bästa spelare (Naby Keita) och i ligapremiären förlorade man stort (4-1) mot en av toppkonkurrenterna i form av Borussia Dortmund.

Om två dagar har man hyfsat gynnsamma förutsättningar (0-0 på bortaplan) att ta sig förbi Zorya Luhansk och in i Europa League, men jag tror att ett avancemang kan vara en pyrrhusseger för tyskarna. Truppen är relativt tunn och att slåss på två fronter visade sig vara lättare sagt än gjort för dem i fjol.

Förvisso ansluter hela Tysklands mest omhuldade tränare Julian Nagelsmann, men han gör det först om ett år. Vad har man uppnått då? Har verkligen den unge Hoffenheim-tränaren dragningskraften att locka spelare som har betydligt mer lukrativa avtal från andra håll att ta ställning till? Jag är tveksam och jag finner det ganska märkligt att en klubb som satsat så hårt och metodiskt och målinriktat drar i bromsarna när man står vid tröskeln till den absoluta toppen.

XXX

Ikväll har AEK Athen slagläge att nå Champions Leagues gruppspel hemma mot ungerska Vidi, 2-1-seger förra veckan, och detta blott fem år efter klubben ekonomiskt gått under och börjat om i tredjedivisionen. Visst går det fortfarande att hävda att den där omstarten inte riktigt föll i allas goda jord – man strök stora delar av skuldberget genom att förklara sig själva bankrutt – men det är fortfarande ett bra bevis på att vissa klubbar verkligen behöver börja om på ruta ett för att kunna ta sig tillbaka till toppen.

XXX

Imorgon tar Janne Andersson ut sin första landslagstrupp efter sommarens succé-VM och även fast jag personligen hade hoppats på en rejäl nystart rent demografiskt tror jag stora delar av gänget kommer vara detsamma som gick till kvartsfinal i Ryssland. Om det kan man tycka olika, men jag hade i alla fall sett på sommaren som en perfekt slutpunkt för spelare som Andreas Granqvist och Sebastian Larsson. De ska ha tack och respekt för lång, trogen och på sistone en väldigt framgångsrik tjänst i blågult, men nu är det läge att föryngra och satsa vidare mot EM 2020 med en annan, yngre stomme.

Oavsett vad så hoppas jag att det finns plats för Ken Sema och Sam Larsson som båda två inlett sina respektive säsonger i Watford och Feyenoord på ett väldigt bra sätt.

Gusten Dahlin

Chelsea ser… sådär ut

Den engelska tävlingssäsongen 2018/2019 är officiellt igång! Manchester City flexade både en och två muskler i Community Shield-segern över Chelsea och även fast de ljusblå imponerade – långa stunder väldigt mycket – så var det snarare Chelseas insats som gjorde starkast intryck på mig. Tyvärr i negativ bemärkelse.

Ny tränare för säsongen i den kungsblå London-klubben är Maurizio Sarri som på bara några år gått från ett obskyrt tränarnamn i den italienska andrahandssorteringen till en av världens mest eftertraktade dirigenter bland världslagens orkestrar.

Han påbörjade något i Empoli som han byggde vidare på och förfinade till perfektion i Napoli. Förvisso genererade inte den bländande tsunami-fotbollen några tunga titlar, men å ena sidan hette värsta konkurrenten Juventus och å andra sidan fanns aldrig den bredd på truppen som krävs för att orka hela vägen in i mål som etta.

Så vi är många som nu förväntar oss att Sarri, tillsammans med sin nye parhäst tillika klubblegendar Gianfranco Zola, ska ta det slutgiltiga steget med sin nydanande, underhållande och på många sätt fenomenala fotbollsfilosofi. Jämför man Chelsea och Napolis förutsättningar som klubbar rent ekonomiskt och truppmässigt så ska det gå att hitta ytterligare en växel, inget snack om saken.

Men vägen dit känns efter dagens insats mot City ganska så lång. Spelmässigt syntes knappt ett enda anfall som ens påminde om Napoli under 90 minuter och defensivt svajade man rejält kring såväl positionsspel, pressavstånd och rollfördelning. Och då har jag inte ens nämnt bolltappen centralt i banan. Nyförvärvet Jorginho (från just Sarris Napoli) hade en jobbig eftermiddag.

Längst fram såg Alvaro Morata  vilsen ut. Cesc Fabregas och Ross Barkley hittade inte alls någon kemi. Pedro kom ingenstans och Marcos Alonso tror jag kommer få det ganska jobbigt i sin nygamla position som ytterback i fyrbackslinjen. Han är som klippt och skuren för att vara vinge, inte för att flytta in, ligga rätt och spela en mot en i egen tredjedel.

Man ska naturligtvis komma ihåg att vare sig Eden Hazard eller Ngolo Kanté fanns med i dagens trupp, två spelare som är några av världens absolut bästa på sina respektive positioner och som självklart lyfter Chelsea både en och två nivåer. Båda två har också varit ryktenas män under sommaren och jag tror Sarri, lagkamraterna och samtliga supportrar håller andan fram till fredag morgon och ber några stilla böner om att de båda stannar i London. Inte heller Willian spelade mycket mer än en halvtimme, men Manchester City saknade idag spelare som Kevin De Bruyne, David Silva och Raheem Sterling och visade ändå alla oss som såg matchen vilken klasskillnad det är på lagen med bara några dagar kvar till Premier League-premiären.

Vi ska såklart inte måla fan på väggen efter några träningsmatcher och en förlust i Community Shield, men Premier League är en betydligt mer skoningslös liga än Serie A, minns bara Frank De Boer som fick lämna Crystal Palace efter fyra omgångar i fjol. Toppskiktets klimat är kanske ännu tuffare och med den mördande konkurrensen om såväl ligatitel som Champions League-platser har en klubb som Chelsea knappast råd att sladda efter från start. Resultaten måste helt enkelt komma, trots att ledordet garanterat lär vara tålamod inledningsvis.

Under de första nio omgångarna möter man Arsenal, Liverpool och Manchester United och det är nog först efter dessa matcher, när oktober ska bli november, som vi verkligen kan börja prata om vad Maurizio Sarri lyckats implementera i Chelsea. Man ska heller inte spela Champions League-fotboll och då jag räknar med att Europa League-elvorna lär präglas en hel del av reserver tycker jag att man ska kunna ställa ganska höga krav på Chelsea i år. Men Manchester City har redan visat vilken nivå som krävs för att toppa en tabell.

Det här blir en oerhört spännande säsong att följa!

XXX

En engelsk ligatrappa ned tog Graham Potters Swansea, med tre svenskar i startelvan (Nordfeldt, Olsson och Asoro), tre poäng borta mot Sheffield United. Det känns glädjande på många sätt, men framför allt  tänker jag på om det här blir säsongen som tar Joel Asoro hela vägen in i ett A-landslag. Janne lär garanterat ha minst ett öga på Wales i höst.

 

 

Gusten Dahlin

Nu får det börja hända grejer!

Medan Cristiano Ronaldo gör sig hemmastadd i Turin och Malcom tar connection-flighten från Rom till Barcelona väntar jag fortfarande på att en rad pjäser ska flyttas på det oändligt stora schackbrädet som är den europeiska toppfotbollen. För precis som med tränarkarusellens synergier innebär en stor spelarövergång från en klubb till en annan att såväl pengar som startplats som krav på en eller två ersättare frigörs. Då ska nästa dominobricka falla och nu börjar det så smått bli bråttom.

Snart skriver vi augusti i kalendern och blott en dryg månad återstår av transferfönstret i alla de stora europeiska ligorna förutom i Premier League där fjuttiga två veckor återstår. De engelska klubbarna röstade frivilligt igenom att stänga fönstrets inåtriktning pre ligastart, ett fräscht och välkommet beslut som jag lovar att fler länder kommer följa framöver.

None the less saknar jag dock en rad aktioner på marknaden och nedan listar jag bara några av dem.

Hur ska till exempel Manchester United svara på Manchester Citys och inte minst Liverpools kapprustning? Även Tottenhams redan ifjol slagkraftiga trupp ser ut att bli intakt och Arsenal startar den här säsongen med Aubameyang och Mhikitaryan på plats från start.

Visst är Fred en kanonvärvning, men med en Martial som uppges vilja lämna tycker jag offensiven ser ut att stå sig oerhört slät med bara Lukaku, Rashford och Alexis Sánchez som alternativ i sista tredjedelen.

Mittbackar finns det en hel uppsjö av, men ändå känns inte United tillfreds. Det hattades något oerhört vad gäller mittlåskonstellationer ifjol och under torsdagen rapporterades det om att man fått ett bud på över 600 miljoner kronor förkastat av Leicester på den store succéspelaren från VM, Harry Maguire. Jag är skeptisk till att en Maguire gör någon konkret skillnad på hur de kommande två, tre säsongerna slutar utan tycker snarare Mourinho illa kvickt borde ta in både en och två högkvalitativa spelare i offensiv riktning. Att Malcom missades kändes märkligt.

Manchester Uniteds väg tillbaka till högst upp på pallen kanske inte heter Robert Lewandowski, men den store polacken har varit ryktenas man en väldigt lång tid nu. Vill Bayern ha en adekvat prispeng för honom är det i sommar han ska säljas, Dortmund har redan uttalat intresse för en comeback och Real Madrid har både lucka och deg, men något i mig säger mig att Bayern tar ett sällan skådat felbeslut här och håller fast vid Lewandowski en säsong för länge. Inte nödvändigtvis direkt kopplat till kommande resultat det närmsta halvåret, men över en längre tidsaspekt kanske det är dags att på riktigt börja fasa ut Lewa, Robben, Ribery och kanske låta Thomas Müller vara ensam “gamla goda Bayern”.

Sommarens största övergång är utan tvekan Cristiano Ronaldo till Juventus, men en transfer som absolut kan toppa den – i alla fall vad gäller transfertsumma – är om Lazio faktiskt säljer sin serbiska juvel Sergej Milinkovic Savic. Det har pratats om en och en halv miljard, Real Madrid och nu senast Chelsea. Redan innan VM stod alla stora drakar på rad, men ännu seglar mittfältaren under ljusblå Rom-flagg.

Med tanke på tappet av just Ronaldo lär Real Madrid hålla extra hårt i sina stjärnor på mittfältet och då kan risken för utebliven speltid bli marängernas fall i jakten på Milinkovic Savic. Kanske blir det i sådana fall Sarris lycka som skulle kunna formera ett centralt mittfält med Milinkovic Savic framför Jorginho och N’golo Kanté, förutsatt att den lille guldmakaren från Frankrike blir kungsblått trogen. Herregud, vilket mittfält.

För inte fa-an kan Sergej Milinkovic Savic bli kvar i Lazio? Och kan de randiga Milano-lagen göra något för att kontra Roma, men inte minst Juventus aktivitet? Det snackas om Morata till Milan, men jag får i alla fall inte ihop i mitt huvud hur den affären ska kunna gå i lås utan att Milan slår fler knutar på en redan trasslig ekonomi. Frågorna är många i Serie A!

Real Madrid kommer man alltid tillbaka till hur man än vrider och vänder på en silly season-sommar, men just denna gång är det såklart extra svårt att inte landa i den spanska huvudstaden. Det finns ingen ersättare till Ronaldo och det ska bli oerhört intressant att se hur president Perez väljer att förhålla sig till det.

Eden Hazard är mångas favorit till att försöka fylla luckan Ronaldo lämnar efter sig. Andra påstår att Cavani är det hetaste spåret vad gäller nyförvärv och att Isco (äntligen) får sin slutgiltiga ordinarie och otvivelaktiga startplats. Men det har även snackats Kylian Mbappé, Robert Lewandowski och ovan nämnde Sergej Milinkovic Savic. Det är heller långt ifrån tvärsäkert hur det blir med vare sig Bale eller Benzema och skulle fler bokstäver lämna från BBC-trion, då får vi nog räkna med att Real Madrid kommer vara högljudda på auktionen hela vägen in på sista minuten nästa månadsslut.

På tal om Karim Benzema så dök snacket upp om en återförening med Carlo Ancelotti, numera i Napoli. Men president De Laurentiis var tydlig med att Benzemas stjärna är på nedgång och att fransmannen inte har i ljusblått att göra. Frågan är då vad Napoli faktiskt ska göra? Simone Verdi landades efter en utdragen process, men det är knappast en spelare som nämnvärt förändrar slagkraften i Napoli. Dessutom är trojkan Callejon, Hamsik och Mertens alla över 30 – något som torde tala för antingen kvalitetstapp, ökad skaderisk eller ett försäljningsläge med ganska kort bäst före-datum.

När Napoli landade Carlo Ancelotti kändes det som att man menade allvar, men nu har det som lovade så mycket snarare börjat kännas som en uppgiven titelstrid och snarare en air av Vi tar det lite som det kommer.

Andra namn som gett utslag på min semesterradar är såklart Lyons stora stjärna Nabil Fekir – som varit i princip klar, klar, snart klar och inte klar för Liverpool typ tre gånger om. Jag kan för mitt liv inte tänka mig att 25-åringen spelar för Lyon i september, men å andra sidan börjar Liverpools sista tredjedel bli rejält befolkad efter Shaqiris ankomst. Kanske är det Fekir som Manchester United borde gå efter?

Att Vincent Janssens utlån från Tottenham till Fenerbahce övergår till en permanent transfer är sommarens största gäspning och att Erdal Rakip går på lån till Trabzonspor efter noll spelade sekunder i Crystal Palace känns både ledsamt och faktiskt lite upprörande. Hur – hur – kan man som spelare och agent hoppa på en deal där klubben som “vill ha dig” (Benfica) direkt tänker låna ut dig och den klubben (Crystal Palace) i sin tur onekligen inte är intresserad av dina tjänster? Hur hamnar man ens i en sådan sits? Säger det inte pang direkt i Turkiet nu befarar jag att Rakip mycket väl kan bli nästa stora allsvenska profil som får ut typ nada rent sportsligt på sitt utlandsäventyr.

En annan gammal MFF-spelare som lyckats betydligt bättre i utlandet hittills är Emil Forsberg, men de intensiva flyttryktena från förra sommaren och inte minst i vintras tycks ha svalnat rejält. Anledningen till det är nog en mix av en relativt svag säsong, en skyhög prislapp, ett inte alltför övertygande VM och ett Leipzig som efter tappet av Naby Keita garanterat håller hårt i sina juveler för att inte riskera att vittra sönder inifrån när man nu är så nära att på riktigt etablera sig i toppen. Personligen ser jag dock gärna Foppa någon annanstans än i rödvitt kommande säsong.

Vad väntar ni på denna silly season-sommar?

Gusten Dahlin

Medaljmatcherna!

VM är till ända och nu dröjer det bara fyra och ett halvt år till dess att det är dags igen. Då kommer allt kännas konstigt, det kommer vara vinter och allt i Qatar kommer vara nybyggt och själlöst och allt lär vara en ren och skär dystopi jämfört med den fotboll man förälskade sig i way back when. Men då är då, låt oss nu i stället fokusera på de två avslutande matcherna i detta Fotbolls-VM 2018!

Belgien – England

Tråkigt nog kunde jag redan innan kulan satts i rullning konstatera att alla inblandade parter inte åtrådde bronspengen så som den borde värderas. Den engelska startelvan var långt ifrån den som startat både semi- och kvartsfinal och de första minuterna av matchen gjorde inte heller de anspråk på att de som ville ta med sig allting hem knappt orkade bära en medalj.

Belgien däremot ställde ett mer eller mindre ordinarie lag på benen, tog tag i taktpinnen direkt och gjorde 1-0 efter bara några minuters spel genom Thomas Meunier (VM:s bäste högerspringare?). Det var ett hungrigt, fartfyllt och motiverat belgiskt lag som ville ta med sig sitt lands första VM-medalj hem och få engelsmän tycktes stoppa dem. Firma Eden Hazard och Kevin De Bruyne gjorde lite vad de ville ihop, Vincent Kompany & Co motade alla hot i defensiv riktning och precis ingenting tydde på att det skulle bli match av det här.

Men England repade mod, gjorde några byten och frågade tredjeplatsen om lov i den andra halvleken. Närmst kom Eric Dier som överlistade både försvar och Courtois, men som fick se en glidande Toby Alderweireld neka honom från en kvittering. När sedan ytorna öppnades upp gavs Belgien att kontra in spiken i kistan upprepade gånger och nämnde Meunier var nästan värd att få avgöra i en av de vackraste kontringar världen någonsin skådat. Det dröjde dock bara ytterligare någon minut innan lagkapten Hazard (på pass från De Bruyne) fick äran att stänga butiken. Vinsten var välförtjänt, vacker och viktig sett till att ett världsmästerskaps match om tredjepris förtjänar att vinnas av en nation som vill det mer än motståndaren.

Grattis, Belgien! Jag lovar och svär att vi om två, tre decennier kommer minnas er fantastiska generation, prata oss varma om spelare som Hazard och De Bruyne och knappt minnas vilka ni mötte. England höll på att bli the center of attention, men när festen väl var över kommer inte speciellt många ihåg vad ni hette.

Frankrike – Kroatien

En av de, på förhand, mest svårtippade finalerna i modern fotbollshistoria avslutade denna på många sätt episka VM-sommar. Frankrike – storfavoriter och kvalitativt överlägsna spelare för spelare – mot ett Kroatien som likt en blåslagen Rocky Balboa vägrat att ge sig och beundransvärt krävt en rond till i över en månad.

Och det var synd att de båda lagen inte själva fick avgöra detta ute på plan, i alla fall om ni talar med en VAR-motståndare som jag själv. I stället fick vi se Frankrike göra 1-0 på en tveksam frispark och via en nickduell med en (enligt mig) offsidestående Pogba högst involverad. Det var, där och då, både orättvist och inte alls talande för matchinledningen. Det fortsatte med en urstark kvittering signerad en hel drös av kroater, där Ivan Perisic med vrede och finess borrade in 1-1 bakom en chanslös Hugo Lloris efter en frispark.

Strax efter detta var det dags igen för VAR att kliva in i handlingarna. Samme Perisic gick på defensiv hörna upp i duell med Frankrikes Matuidi, som dock missade sin nickskarv och bollen hamnade i stället på kroatens hand. Huruvida den var i naturlig position eller vilket avstånd som ska bedömas som skäligt att kunna (eller inte kunna) handla efter vet jag inte – det tror jag ingen gör – alla har sin uppfattning och enligt mig tycker jag Perisic var chanslös att göra något annat än att gå upp som han gör. Att sen Matuidi missar sin nickskarv är förmildrande omständigheter som borde hamna på Perisic pluskonto.

Situationen VAR-granskades dock och efter många om och men bedömdes det som straff. Säg nu vad ni vill, men jag hade i alla fall haft betydligt enklare att acceptera, köpa och kanske rent av uppskatta en mänsklig domares (i mitt tycke) felaktiga beslut till straff än att samma situation VAR-granskas och ändå bedöms som regelvidrigt. Nej, det som på ett Sven Melanderskt vis i morse började ordna upp sig slutade i moll och det är med en ordentligt sur eftersmak jag nu låter VAR lämna sitt första mästerskap.

Det jag däremot vill understryka och poängtera är att jag inte tycker att dessa högst subjektiva uppfattningar om felaktiga domslut ska ta något ifrån vare sig Frankrikes guld eller prestation. I det blåklädda laget fanns en skärpa och en beslutsamhet som bara kunde sluta på ett sätt. Spelare ville ta ansvar, spelare ville offra sig och spelare ville avgöra. Vilket de gjorde – flera stycken. Symboliskt vackert fick Paul Pogba – den kanske största stjärnan, men också den som fått minst antal rubriker under turneringen – sätta 3-1 och av bara farten (pun intended) kunde Kylian Mbappé kröna sitt första stora mästerskap med ett guld han sannerligen haft sin del i.

Att Hugo Lloris sedan artigt nog bjöd in oss åskådare i matchen igen kan vi såklart uppskatta, men det var aldrig något som höll på att bli historiskt. Kroatien orkade inte resa sig en sista gång på nio utan fick till slut se sig besegrade av en övermäktig motståndare.

Samtidigt tror jag att det här var en av de ytterst sällsynta gånger då alla är vinnare. Frankrike med en generation och en förbundskapten och ett folk som kaxigt gjort rätt för sig i sin svansföring att vara bäst trots att ingen annan tycker det och så Kroatien, underhunden alla tvingats att älska för att ingen vill stå bredvid när alla andra insuper överraskningen och euforins saliga droppar. Då vill man vara med, då vill man göra uppror och då vill man bara skratta åt alla regler om näringskedjor, hierarkier och logiker.

Båda två vann på något sätt. Det slutade okej i båda lägren.

Och i detta mästerskap, där fotbollen skulle dödförklaras en gång för alla, fick vi se en av de mest levande, sprakande och underbara föreställningar någonsin.

Tack för allt, Frankrike. Tack för allt, Kroatien. Tack för allt, fotbollen.

Nu sätter jag punkt för det här världsmästerskapet.

Gusten Dahlin

Semifinalerna!

Frankrike – Belgien

Har man följt mina inlägg under den här turneringen vet man att jag varit ganska skeptisk till Frankrikes insatser längs vägen till finalen. Gruppspelet blev en promenad i parken där pulsen knappt tvingades över viloläge för att ta sju poäng, hålla nollan och lämna Peru, Australien och Danmark bakom sig. Efter 4-3 och en fantastiskt underhållande åttondel mot Argentina ropade många ut att Frankrike visat upp hela sitt register, men jag var mer tveksam. Känslan var hela tiden att det var Argentina som presterat svagt snarare än frassarna som bjudit på show.

När sedan Uruguay fick sätta en skadad Edinson Cavani på bänken i kvartsfinalen kändes det som att Frankrike fick möta en tungviktare med trasig vänsteraxel. Det skulle fortfarande bli tufft att bryta ned försvaret, men någon motoffensiv fanns aldrig att oroa sig över.

Så när Belgien, efter en fenomenal seger mot Brasilien i sin kvartsfinal, väl väntade i semifinal nummer ett tänkte jag för mig själv att vi en gång för alla skulle få se vad Frankrike gick för. Och jag måste erkänna att de tog mig med storm!

Visst hade Belgien ett par bra lägen att ta ledningen (Lloris räddning på Alderweirelds skott!) men när Umtiti väl knoppade in ledningsmålet i början av den andra halvleken var det allt annat än orättvist. Men det var efter det ögonblicket man verkligen flexade musklerna och visade upp sin högsta höjd.

Belgien försökte med allt, kortpassningskombinationer, tidiga inlägg från Mertens mot Fellaini och Lukaku, distansskott, individuella genombrott och fasta situationer – Frankrike stod lugnt och säkert emot allt som kom deras väg. Många har (med all rätta) hyllat Benjamin Pavard, men i den här matchen tycker jag Raphael Varane ska ha den stora elogen längst bak – i honom har Frankrike en världsklassgaranti på sitt mittbackspar, vem som än flankerar honom, de kommande sju, åtta åren.

Framför honom bar Pogba, Matuidi och Kante vatten åt en hel nation och försvarsspelet var så nära prickfritt man kan komma när man möter ett lag beväpnade med några av världens absolut bästa offensiva spelare. Den blåvitröda vinsten var odiskutabel och då man även hade flertalet lägen att sätta spiken i kistan genom 2-0 är jag nog beredd att påstå att det var den mest övertygande vinsten rent kvalitetsmässigt hittills i VM.

För belgisk del blev känslan att Roberto Martinez, till skillnad mot Brasilienmatchen, inte alls fick önskad effekt av sina byten och jag kliade mig fler än en gång i huvudet över att man kastade in Batshuayi så sent som på tilläggstid. Kanske väntade han för länge, kanske tänkte han för mycket.

Inför turneringen menade många att detta skulle komma att bli Romelu Lukakus definitiva mord av myten om att han inte är de stora matchernas man. Att han inte bara bygger sin mäktiga målkvot i storsegrar mot sämre motstånd. Efter två matcher och fyra mål hade många delvis fått ordentligt med vatten på sin kvarn, men eftersom motståndet hetat Panama och Tunisien kunde man inte räkna hem hela vinsten ännu. När nu tre slutspelsmatcher spelats (jag räknar bort gruppavslutningen mot England) sedan dess och Lukaku fortfarande står på fyra gjorda höjer i alla fall jag rösten och ifrågasätter huruvida den där mytfisken är klubbad och död eller om den fortfarande ligger och sprattlar på bryggan. Jag lutar nog åt det sistnämnda trots allt.

Kroatien – England

Man älskar ju när fotbollen sköljer över en med saker man aldrig trodde skulle hända. När man får titta det fullständigt oförklarliga i vitögat och bara åka med. Kieran Trippiers frispark var en sådan stund – helt oväntad, fantastisk och totalt oförklarlig. Innan matchen ens hade börjat stod det 1-0 till England och den vitröda tuppkam som knappt existerade för en månad sedan växte sig ännu lite högre under första halvlek – det var klasskillnad.

England höll i taktpinnen, England skapade chanserna och England såg ut att vilja mer. Kroaternas dubbla förlängningar i både åttondel och kvartsfinal tycktes uppenbara och jag stod redan i typ tjugotredje minuten och väntade på att England skulle döda matchen.

Det vi sen fick bevittna efter paus är en av de värre scenförändringar jag skådat på länge. Alla vet så klart hur det slutade, men det kan vara värt att påminna er som läser detta ännu en gång om den fullständigt omvända händelseutvecklingen efter halvtidsvilan.

Kroatien såg pigga, fräscha, hungriga, ilskna, bestämda och motiverade ut – engelsmännen var håglösa, rädda, krampaktiga och tama. Efter Perisic mycket påpassliga och talande kvittering infann sig samma känsla som i tjugotredje minuten, men den här gången åt det kroatiska hållet. Jag stod bara och väntade på att vändningen skulle fullbordas.

Det dröjde dock till förlängningen innan Mario Mandzukic mycket, mycket påpassligt kunde utnyttja ett avkopplat och ansvarsförnekande engelskt försvar och trycka in 2-1, men när det väl kom var det inget snack om att det var välförtjänt.

Vi fick sen aldrig se några lejon i jakt på straffar, bensintanken var lika tom som skallarna på idéer utan det enda som krusade den kroatiska horisonten var några chanslyror utan adress. Gareth Southgates byten och oförmåga att få tillbaka laget på kursen från den första halvleken blev förödande och mot slutet kändes det som att förlängningen hade kunnat vara i trettio minuter till, England hade inte gjort mål ändå.

Trots detta rättvisa finalavancemang kan jag dock inte sluta tänka på hur Kroatien lyckats ta sig till VM-final, landets första i historien. Det var stökigt kring laget redan innan turneringens första match och det fortsatte med en hemskickad Kalinic under gruppspelet. Man har sett slagna ut mot Danmark, man har slarvat och klantat sig mot Ryssland och man lyckades på något sätt resa sig på nio mot England. Visst går det att peka på hur lätt motståndet varit jämfört med Frankrikes (Argentina, Uruguay och Belgien), men det både tror och tycker jag Kroatien ska ge blanka fan i.

XXX

Nu återstår bara två ynka matcher av Fotbolls-VM, en bronsmatch mellan England och Belgien som inte på något sätt lär påminna om den avslagna, roterade och krampaktiga grupp G-match som avslutade turneringens första fas. Den här gången blir det bästa möjliga lag från båda håll och i potten ligger en medalj som jag tror väger tyngre än många andra bronspengar.

Och så finalen! Spelmarknaden har Frankrike som tydlig favorit och jag kan vrida och vända hur mycket som helst på Kroatiens fighting spirit – det är naturligtvis korrekt. Däremot är jag oerhört spänd på att se Kroatien i sin första stora final just som tydlig underdog. Nu är det bara att krama ut det sista ur trasan, lägga hjärtat på bordet och göra allt för att pricken över i:et ska stå i guld. De kommer sälja sig dyrare än rysk störrom, men min känsla är ändå att Frankrike har tillräckligt med deg på fickan.

Nu tar vi det här i mål!

Gusten Dahlin

Kvartsfinalerna!

Pyspunka, en bubbla som sprack eller soppatorsk. Uttåg ur mästerskap och känslorna som de innebär kan förklaras med många ord, men sällan känns det som att man slår huvudet på spiken. Det är en så ovan, abstrakt och svår sak att klä i adjektiv att det aldrig känns helt rätt – i synnerhet en sådan här gång när det enda man borde känna är stolthet och tacksamhet gentemot det landslag som mot alla odds såväl tog sig till Ryssland som vidare från gruppen och hela vägen fram till kvartsfinal.

Men besvikelsen fungerar så. Den tar tag i dig, slår klorna i dig och det första som påverkas är förnuftet, det pragmatiska och logiska. Trots att man överträffat sig själv, möter ett lag som spelare för spelare är bättre och de facto är underdogs så gör inte det att man bara ruskar av sig ett nederlag och applåderar de som hyllas bör. För det ska dem verkligen. Sverige ska för det resultat man uppnått och på det sätt som man gjort det ha högsta betyg för sitt VM, inget snack om saken. Jag tar av mig hatten, tackar för showen och hoppas jag någon gång igen i mitt liv får känna samma sak som jag gjort under de här veckorna.

I övrigt då?

Frankrike – Uruguay

När Cristiano Ronaldo mycket smart tog lite moraliska pluspoäng genom att hjälpa en haltande Edinson Cavani av planen i åttondelen kände jag direkt att mycket av Uruguays öde skulle avgöras i den återhämtningen. Cavani är nämligen inte bara en individuellt fantastisk fotbollsspelare, han är också med den ljusblå landslagströjan på hela Uruguays spelsätt förkroppsligad. Riv, slit, fart, fläkt och ett bultande, blödande hjärta i högsta hugg i 90 minuter eller 120 minuter eller 2000 minuter om det så krävs.

Nu kom han inte till spel och utan honom blev det som att hela laget haltade. Man fick också känslan av att spelarna själva visste vilken impact hans saknad skulle ha på semifinalchanserna och i stället för ett stenhårt, jämt taktiskt ställningskrig blev den här bataljen snarare en fråga om hur länge Uruguay skulle orka stå emot Frankrikes allt mer tilltagande press och spelövertag.

De orkade en knapp halvlek. Sen nickade Varane in 1-0 och den andra halvleken var mer av en transportsträcka än ett sista försök från Urus håll att nå en kvittering. Jag kan faktiskt inte minnas ett enda avslut mot mål sista kvarten från de ljusblå och det säger väl en hel del.

Fina, starka och mäktiga bilder också på hur Antoine Griezmann valde att inte fira sitt mål fram till 2-0 av respekt för sin lagkamrater i Atlético Madrid och inte minst då Diego Godín, gudfar till Griezmanns dotter.

Det är något väldigt guldtypiskt över detta Frankrike som vann sin grupp utan att imponera, som hållit flera nollor, som inte fått igång alla sina stora stjärnor än och som faktiskt blivit lite, lite bättre för varje match som spelats.

Brasilien – Belgien

Men vill de till finalen så måste Franrike passera Belgien, ett Belgien som stod för en alldeles fenomenal insats mot Brasilien och en gång för alla slog sig in i det sällskap av fem, sex kanske sju landslag som ska benämnas som världens bästa. Belgien är inte längre en gyllene generation som eventuellt kan lyckas i ett eller två mästerskap, Belgien är en fotbollsnation som väldigt länge gjort väldigt mycket rätt och nu med all rätta får skörda framgångar på landslagsnivå. Att man slår ut just Brasilien gör inte heller saken sämre – det är en markör lika viktig som själva platsen i semifinalrundan, skulle jag våga påstå.

Vad gäller själva matchen mot brassarna gillade jag dels att Martinez vågade förändra (Mertens och Carrasco ut, Fellaini och Chadli in) och att de vågade hota offensivt när Brasilien var som mest desperata. Många lag som leder med 2-0 mot stora guldfavoriten tror jag nog med- eller omedvetet till slut hamnar med alla spelare bakom boll och bara försöker freda sitt mål, en taktik som många gånger klappar samman och slutar med tappade ledningar. Belgien däremot lämnade både Lukaku och Hazard vid mittlinjen, låste således en rad brassar som ville flytta upp och De Bruyne kunde i sin tur få bollen i hålen som uppstod mellan mittfält och backlinje.

2-1-segern var rättvis och vacker, Brasilien uttåg blytungt. Det lag som skulle få sin stora revansch för 1-7 mot Tyskland för fyra år sedan fick lämna turneringen ännu tidigare den här gången och jag undrar hur många vändor förbundskaptenen Tite kommer ta beslutet att inte skifta Gabriel Jesus mot Firmino i huvudet under sommaren.

Fullt rimligt är i alla fall att tro att vi sett det sista av spelare som Thiago Silva och Marcelo vad gäller VM-slutspel, och det känns lite.., ledsamt faktiskt.

Sverige – England

Starten ingav ett lugn, en känsla av kontroll. Det luktade inte på många sätt svenska mål, men det fanns heller knappt en tillstymmelse till engelska anfall med pulshöjning som bieffekt. Och det var nog därför den där första målet kändes så tungt som det gjorde, att det inte var en produkt av en bra engelsk period utan snarare en bjudning till hörna och slarvigt markeringsspel.

Mellan de båda engelska målen saknade sen i alla fall jag den geist och moral som präglat detta lag i snart två år. Samtidigt hade vi legat under i ungefär tio sekunder i den här turneringen innan Harry Maguires nick, så kanske var just reaktionen på och förmågan att tackla ett underläge i en riktigt, riktigt viktig match det enda man inte visste om Jannes gäng. Fram till Dele Allis 2-0 såg det i alla fall ganska håglöst ut, trots att det bara skiljde ett mål från likaläge i en VM-kvartsfinal och det var väl det min besvikelse efteråt främst kretsade kring – att England inte behövde prestera på sin högsta nivå för att slå oss, det räckte med ett hörnmål och 80 procent för att hålla Sverige stången.

Jordan Pickford gjorde några svettiga räddningar, men allt annat än att England vann detta rättvist är såklart en rejäl skarvning. Jag tvivlar dock inte på att det svenska landslaget gav sitt allt och när de sista molekylerna av deppig besvikelse lämnat kroppen kommer jag inte känna något annat än stolthet över vad Sverige uträttat i och med det här kvalet och mästerskapet. Jag säger som Zlatan, tack för showen!

Ryssland – Kroatien

På något oförklarligt (?) sätt var hemmanationen bara en straff eller två ifrån semifinalerna, den här gången genom att envist vägra släppa taget om matchen mot Kroatien. Man fick dock en drömstart med ännu ett fantastiskt mål av Denis Cheryshev, men kvitteringen från Kramaric efter det oerhört smarta och skickliga förarbetet från Mandzukic var både rättvis och logisk.

I den andra halvleken kunde jag inte se något annat utfall än att Kroatien till slut skulle mala ned ett slutkört Ryssland, men en jävlar anamma från Uralbergen och en insida stolpe gjorde upplösningen till ännu ett klassiskt fotbollsepos att omfamna och minnas.

När Domagoj Vyda så nickade in 2-1 i förlängningen var det givetvis över – men ännu en gång lyckades den ryska björnen resa sig och tvinga fram ett sista kapitel av matchen. Där tog det dock stopp efter att Feodor Smolov satte sin egen personliga revansch för ett misslyckat mästerskap framför sitt lands möjligheter att nå semifinalen. När så Luka Modric straff på något mirakulöst sätt letade sig in i maskorna visste man att den här kvällen tillhörde de schackrutiga. Kroatien ska spela VM-semifinal mot England och jag gläds verkligen med dem!

Tack för allt, Ryssland – men nu låter vi de riktiga fotbollsländerna göra upp om medaljerna.

 

Gusten Dahlin