Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons

Tisdagstankar v46

Fotbollsgalan blev som vanligt en katalysator till diskussion och den stora grejen detta år var att Andreas Granqvist blev utsedd till Årets back, i konkurrens med Victor Nilsson Lindelöf, men där den sistnämnde fick Guldbollen. Jag förstår att två olika jurys kan komma fram till att två olika spelare haft det bästa året att blicka tillbaka på, men när de båda priserna delas ut på samma gala och förbundskapten Janne Andersson dessutom ingår i båda cirklarna tycker jag trovärdigheten kring inte minst Guldbollen får sig en törn.

Nu blev det, i stället för idel hyllningar, en asterisk bredvid VNL:s första guldboll och det kan jag tycka är tråkigt för både hans och prisets skull. Hade inte jurykollegorna bara kunnat stämma av med varandra och undvikit krocken? Jag tror nämligen Granen brydde sig betydligt mer om en andra Guldbollen snarare än en fjärde utmärkelse som Årets back. Men vad vet jag. Kul för Lindelöf i alla fall som efter en jobbig förstasäsong i Manchester United fått ordning på bitarna i klubblaget och nu betydligt oftare matchar sin aldrig (?) sviktande nivå i landslaget. För det ska man verkligen säga, de landskamper VNL inte varit bland de bättre i är väldigt lätträknade.

Nu väntar hur som helst ett rejält brant berg att bestiga för mittbacksparet och övriga spelare i det svenska landslaget. För att vinna gruppen i Nations League krävs två segrar mot Turkiet på bortaplan och Ryssland på Friends, medan en förlust i Eskisehir slår fast jumboplatsen i gruppen alldeles oavsett hur många poäng vi tar mot Ryssland.

Således betyder utfallet i helgen väldigt mycket för den svenska landslagsframtiden, både vad gäller EM-kvallottningen i början av december (seedning) samt framtida divisionsindelningar i Nations League. Men med tanke på hur surrealistisk och orättvis förlusten mot Turkiet senast var ger jag absolut Sverige goda möjligheter att undvika förlust på lördag och således ge sig själva chansen att antingen spela för gruppseger eller andraplatsen tre dagar senare. Det behövs dock en större skärpa, mer jävlaranama och ett fullständigt tillnyktrande från den uppenbara baksmälla som präglade den första samlingen efter sommarens VM.

Visst huserar fortfarande Turkiet en del spelare som kan stoltsera med fina utomturkiska klubbadresser (Milan, Roma, Everton) och höga högstanivåer, men vare sig de inhemska klubbarna eller landslagstruppen i stort håller samma höga klass som för några år sedan. Ett svenskt ledningsmål ska kunna räcka riktigt långt och visst vore det väldigt skönt om Marcus Berg fick avsluta sin väldigt långa måltorka.

Det blir spännande att se hur Sverige formerar sig i skadade Emil Forsbergs frånvaro. Victor Claesson är så pass allround att han garanterat kan byta kant och göra plats åt Jimmy Durmaz till höger, Robin Quaison, som är tillbaka i truppen, är ett alternativ, Marcus Rohdén eller rent av Oscar Hiljemark ett annat, men det kanske bästa alternativet heter i min bok Martin Olsson.

Vänsterbacken har fått sparsamt med speltid i tävlingslandskamper de senaste åren, men Swanseaspelaren visade mot Slovakien att han knappast släppt Ludwig Augustinsson långt framför sig. Nu öppnas möjligheten att spela dem båda på samma kant och med tanke på vilka inläggsfötter, lungor och genombrottskrafter som bor i dessa herrar tycker jag att det är bästa lösningen i en knepig uppgift där defensiven absolut inte får tummas på bara för att man behöver vinna.

Kul också att Mattias Svanberg kallas in i skadade Pontus Janssons frånvaro, men så länge inte matchen mot Ryssland blir betydelselös lär vi inte få se speciellt många minuter från allsvenskans senaste export till Serie A. Men bara det att han tagits ut till ett A-landslag som inte Ken Sema eller Sam Larsson ingår i säger en hel del om hans höst. Nu är jag tämligen säker på att Janne sett på den här landslagshösten som ett perfekt tillfälle att inventera så många spelare som möjligt av alla de som knackar på dörren och vill vara med när generationsväxlingen fortsätter 2019, därav den stora ruljansen på spelare i de olika trupper som tagits ut – men det känns oavsett vad både klokt och lyhört av förbundskaptenen att bekanta sig med så många som möjligt inför nästa år.

XXX

Stort grattis till ett ytterst välförtjänt SM-guld, AIK!

XXX

Nedan följer en egen liten sammanfattning av den fantastiska allsvenska upplagan anno 2018!

Säsongens målvakt: Isak Pettersson, IFK Norrköping

Säsongens försvarare: Per Karlsson, AIK

Säsongens mittfältare: Enoch Kofi Adu, AIK

Säsongens anfallare: Linus Hallenius, GIF Sundsvall

Säsongens tränare: Joel Cedergren, GIF Sundsvall

Säsongens genombrott: Robin Jansson, AIK

Säsongens mest oväntade: Philip Haglunds målskörd!

Säsongens besvikelse: IF Elfsborg

Säsongens bluff: Dalkurd

Säsongens värvning: Uwe Rösler, Malmö FF

Säsongens mest väntade: Varken topp- eller bottenstrid för Örebro SK

Säsongens härva: Daniel Kindberg och fifflet i Östersund

Säsongens härva 2: Mats Gren och Blåvitts utvecklingsprocess

Säsongens citat: “Han vill döda honom. Han markerar att “Du, jag skulle vilja strypa dig så att du inte lever mera”” – Häckens tränare Andreas Alm analyserar ett struptag

Säsongens finaste ögonblick: Henok Goitoms symboliska kaptensinvit till Nils-Eric Johansson när pokalen skulle lyftas

Säsongens finaste ögonblick 2: Kennedy Bakircioglüs bärsstund

Säsongens mål: AIK:s Stefan Silva mot IFK Göteborg

Säsongens mål 2: Häckens Erik Friberg mot Brommapojkarna

Säsongens MVP: Linus Hallenius, GIF Sundsvall

Säsongens comeback: Daniel Sundgren, AIK

Säsongens inhopp: Daniel Sjölund, IFK Norrköping mot Örebro SK i omgång 29

 

 

Gusten Dahlin

Tisdagstankar v45

Vi är halvvägs in i den fjärde gruppspelsomgången av Champions League och jag har ägnat natten och den tidiga onsdagsmorgonen åt att att försöka minnas en grupp mer rafflande, mångbottnad och på alla sätt präglad av höga insatser än den Grupp C som Liverpool, Napoli, PSG och Röda Stjärnan just nu anrättar åt oss.

Att Jürgen Klopp såväl lämnade Shaqiri hemma som roterade ett par spelare tycker jag inte på något sätt ska förta Röda Stjärnans seger igårkväll. Visst kan man anta att en viss underskattning fanns med i bilden efter klasskillnaden för två veckor sedan, men i det för kvällen lilaklädda Liverpool fanns Salah, Mané, Van Dijk, Alisson, Wijnaldum, ordinarie ytterbackar, ja ni hör ju själva. Och med tanke på förlusten borta mot Napoli, hur poängen fördelats i gruppen och det faktum att Napoli och PSG återigen mötte varandra fanns alla incitament i världen för Liverpool att åka till Belgrad toppmotiverade att vinna.

Om det sen var Liverpool som var dåliga eller hemmalaget, påhejade av ett massivt publiktryck, som drog ned klassen på engelsmännen kan de lärda tvista vidare, jag konstaterade i alla fall att Röda Stjärnan reste sig på nio, sköt sin slangbella mitt i plytet på Goliat och påminde oss alla ännu en gång om det vackraste med fotbollen – dess ovisshet. Efter tio insläppta mål på de två senaste matcherna på Anfield och Parc de Prince i Paris talade ingenting för de rödvita och när avsparksvisslan ljöd stod man i odds kring 16 gånger pengarna på de flesta spelsajterna. Det motsvarar en bedömning av att Röda Stjärnan vinner ungefär sex gånger på hundra försök.

Men serberna sprang, slet och krigade sig till tre poäng som på allvar sprängde gruppen vidöppen. Klopp kastade in Firmino och släppte på handbromsen, men man kom inte närmre än utsidan av stolpen på Mohamed Salahs skott från nära håll.

När slutsignalen lämnade den spanske domaren Lahoz visselpipa föll hemmalagets spelare ned på knä med utsträckta armar mot en kolsvart Belgradhimmel, hemmasupportrarna fokuserade på att sjunga sitt hjärtas lags lovsånger snarare än kanalisera sitt förakt gentemot Liverpool och Jürgen Klopp kunde inte annat än att ta av sig kepsen och konstatera sig besegrad för andra raka bortamatchen i Champions League.

Några minuter senare startade den spegelvända returen av det första, fantastiska förstamötet mellan Napoli och PSG. Den förlorade hemmasonen Edinson Cavani fick börja på bänken och till skillnad från matchen i Paris var Ancelottis ljusblå lag betydligt mer avvaktande under den första halvan av matchen.

Men när Juan Bernat avslutade ett fantastiskt anfall signerat Neymar och Mbappé på tilläggstid i den första halvleken genom att spräcka dödläget hade man på känn vad som väntade i den andra. Och herregud – har man någonsin sett ett så kvalitativt starkt lag som PSG vara så upptryckta mot repen som under den första kvarten efter paus? Jätteläge på jätteläge, monsterchanserna stod som spön i backen och PSG-försvaret med Buffon längst bak kunde bara försöka stå i vägen och rida ut stormen.

Vesuvius utbrott gav dock till slut utdelning, lavan rann hela vägen in i nät och maken till mer rättvis och logisk kvittering lär dröja innan man ser. Och även fast bortalaget med en tjurskallig och envis Neymar i spetsen tryckte på för ett vinstmål mot slutet tyckte jag det oavgjorda resultatet både var rättvist och perfekt för oss neutrala som önskar fortsatt maximerad spänning i denna underbara grupp.

Nu står Liverpool och Napoli på sex poäng vardera, PSG fem och Röda Stjärnan fyra. Visst är det fortfarande högst osannolikt att serberna ska lösa avancemang ens till Europa League, men segern mot Liverpool gjuter garanterat tillräckligt med mod i dem för att de i alla fall kommer lägga sitt hjärta på bordet och ge det ett ordentligt försök.

Upplösningen mellan de andra tre lagen är så infernaliskt spännande att jag knappt kan bärga mig till den femte rundan. Och hur det än slutar ska något av dessa otroligt skickliga fotbollslag lämna turneringen redan efter gruppspelsfasen. Jag vet, jag vet, det visste vi redan på förhand, men den här hösten har verkligen understrukit vilka utslag det kommer ge på Richterskalan.

Antingen blir det fjolårsfinalisten Liverpool, ett Napoli som otvivelaktigt kan störa och slå precis alla lag i Europa eller ett PSG som mer eller mindre spelar med sin framtid som insats. För det som skulle bli finaler och bucklor har snarare andats regression och efter det episka tappet från 4-0 till 5-6 mot Barcelona 2017 och uttåget mot Real Madrid redan i åttondelen i våras skulle ett missat avancemang eventuellt kunna bli en vändpunkt i klubbens mångmiljardsatsning mot världsherravälde. Orkar Neymar, Mbappé, Thiago Silva, Cavani, Di Maria och gänget bita ihop ett drygt år till? Med en redan avgjord ligalunk och Europa League till dess? Jag är mycket skeptisk. Samtidigt som jag är pirrig och väldigt förväntansfull.

Det här blir en gruppupplösning vi sent kommer att glömma!

 

 

Gusten Dahlin

Tisdagstankar v43

I slutet av förra veckan scrollade jag förbi en tweet som innehöll en bild på Sir Alex Ferguson och dennes slutplaceringar i ligaspelet från det att han tog över Manchester United till dess att han avgick efter sin sista ligatitel i maj 2013.

Det hade naturligtvis kunnat stanna där, men jag stannade upp, klickade mig in på bilden och började syna siffrorna. Under så många år var Manchester United + Sir Alex Ferguson = Framgång en sån given ekvation att man aldrig riktigt reflekterade över resultaten. Man tog dem helt enkelt för givet och när skotten väl tackade för sig var vi nog ganska många som anade ett hack i kurvan borta vid horisonten, men att de dryga fem år som nu fortlöpt skulle bli som de blev tror jag ingen ens snuddade sin tanke vid.

Vad innehöll de då, siffrorna jag såg? Jo, efter några resultatmässigt svajiga säsonger i slutet av 1980-talet nådde de röda djävlarna en andraplats säsongen 1991/1992. Efter det och hela vägen fram till den sista ligatiteln 21 år senare fanns blott tre tredjeplatser, ytterligare fem andraplatser och hela 13 ligasegrar. Utöver dessa idel pallplatser kan vi addera två Champions League-segrar, ytterligare två förlorade finaler samt en drös av både FA- och Ligacuptitlar under samma tidsperiod.

Jag blev helt knockad, ty det som kändes normalt och rimligt under så många år, i ljuset av allt som gått fel sedan Sir Alex abdikerade, nu har blivit smått abstrakta siffror. Det är först nu jag börjar förstå vilken oerhörd maktfaktor Manchester United och Sir Alex Ferguson var i nästan 25 år. Att han byggde upp, byggde om, renoverade och underhöll ett lag och en klubb utan att ens hamna utanför topp tre från tidigt 90-tal till bara för några år sedan.

Jag uppmärksammade detta genom att skriva om tweeten till svenska och bifoga samma bild – där jag även i en kort mening uttryckte att Manchester United dessutom nådde dessa otroliga resultat via en “tvärfet fotboll”. För det är så jag minns den när jag tänker tillbaka på Ryan Giggs, Andy Cole, Michael Carrick, David Beckham, Patrice Evra, Paul Scholes, Wayne Rooney, Ruud van Nistelrooy, Dimitar Berbatov, Ole Gunnar Solskjaer, Cristiano Ronaldo, Roy Keane, Eric Cantona och Nani. Det var högt tempo, full fart framåt, massa inlägg, skott utifrån, anstormningar, kontringar och frisparksmål – hela tiden dirigerade av en rödnosad högtryckstvätt i svart, tjock rockjacka på sidlinjen.

Känslan var att långt ifrån bara United-supportrar gillade eller retweetade min tweet av längtan efter en tid som flytt, utan det var som att det gick upp för väldigt många fler än bara mig vad Sir Alex och hans lag egentligen åstadkom under en så lång tid. Man har nästan inte riktigt förstått det än, men för varje vecka som går av detta eviga tjat kring hur tråkig fotboll Manchester United nu spelar, att man är ljusår från var man en gång var och att lag man enkelt höll bakom sig tidigare nu både gått om och mer eller mindre lämnat de röda långt bakom sig tror jag Sir Alex livsverk ges mer och mer välförtjänt uppskattning och erkännande som en av de absolut mäktigaste erorna i fotbollens historia.

Ikväll ser jag Manchester United välkomna Juventus till Old Trafford och jag minns fortfarande den fantastiska och infernaliskt spännande semifinalen av Champions League våren 1999. För mig var nämligen de två matcherna brytpunkten för Manchester United som “ett av England bästa lag” till Manchester United – världens bästa lag.

Idag känns det smått skrattretande att använda det epitetet i samma mening som Manchester United, men ikväll tänker i alla fall jag låta ett elljusupplyst Old Trafford i Champions League-skrud med Juventus på besök minna mig om glansdagarna vi aldrig lär få uppleva igen.

 

 

Gusten Dahlin

Tisdagstankar v42

Lite sena tisdagstankar den här gången, då en fullsmetad andra dag av veckan avslutades på ett öde Friends Arena. De stora intrycken från Sverige-Slovakien lyste med sin frånvaro men några snabba reflektioner var att Kristoffer Olsson förvisso låg bakom Sveriges mål men kanske inte visade så mycket som man hoppades på, att Guidetti via sitt mål (det första på två år) köpte sig ännu en kvalcykel utan diskussion och att Kristoffer Peterssons första landslagsminuter blev en smärre mardröm. Bolltapp, baklängesmål på det och sen knappt en bolltouch att revanschera sig med var nog inte vad succémannen från Heracles såg framför sig när Janne ringde för två veckor sen.

Sen kändes faktiskt publiksiffran på knappt 10 000 skarvad. Drygt sju? Åtta max?

En annan sak jag bar med mig hem i Stockholmsnatten var att det alltid är lika fascinerande att se några av de absolut bästa spelarna live och på nära håll. Man inser ytterligare några procent av deras storhet. Den här gången var det Napolis Marek Hamsik som jag kunde studera i långa sekvenser utan att en bildproducent ville annat och när man verkligen följer en sådan kvalitetsspelare ser man vilken oerhörd precision, känsla och klass det är på allt från positionering till förstatouch till speluppfattning till tillslag. Han var häftig att se, Hamsik, men den utflippade frisyren bör verkligen snart ha gjort sitt. Den anstår inte en 31-åring.

Annars är den här landslagsrundans stora rubrik givetvis Tyskland två förluster. Jag tyckte min vän och kollega Adam Nilsson alldeles utmärkt förklarade läget efter Hollandsmatchen och efter gårdagens förlust borta mot de regerande världsmästarna Frankrike var hans text om Löws första kapitulering inför ett medialt tryck ännu mer relevant.

Snart sätter Tyskland punkt för ett på alla sätt bedrövligt landslagsår och det blir sannerligen intressant att följa vilka spelare som följer med en för första gången starkt ifrågasatt Joachim Löw in i nästa kval. Om han ens har kvar jobbet, vill säga.

XXX

Blickar vi framåt i veckan och mot helgen är det svårt att inte fastna vid söndagens Milanoderby. Varken Inter eller Milan fick den start på säsongen man önskade, men efter några raka segrar och inte minst flertalet mål från respektive argentinsk bomber längst fram, Mauro Icardi och Gonzalo Higuain, har de båda randiga lagen tagit upp jakten mot toppen.

Jag förväntar mig ett lika sprakande spektakel som det varit de senaste säsongerna och jag råder verkligen alla som aldrig riktigt fastnat för italiensk ligafotboll att kolla. Ett kvällsderby på ett fullsatt San Siro… det blir inte mycket bättre än så.

Och på tal om hur mycket bättre något kan bli – Kevin De Bruyne väntas göra comeback i Manchester City till helgen och belgaren lär välkomnas tillbaka med öppna armar av Pep Guardiola. Under fjolårssäsongen var De Bruyne långa perioder fullständigt dominant från sin centrala position relativt djupt på mittfältet och det var häpnadsväckande få ljusblå mål som inte spelfördelaren låg bakom på ett eller annat sätt. Han har också saknats under inledningen av säsongen där Manchester City inte sett så överlägsna ut som man gjorde ifjol och där storsegrarna varit lätträknade. Till de förhandstippade huvudutmanarna Liverpool har Chelsea sållat sig och dessutom visat sig vara väldigt mycket på riktigt, Tottenham biter sig kvar i toppen i väntan på sin nya arena och Arsenal ångar på med sex raka segrar, så vill de regerande mästarna behålla bucklan i Manchester behövs garanterat bästa laget.

XXX

Läser “rapporter” om att Neymar vantrivs i PSG och vill återvända till Barcelona. Brassen har de senaste matcherna (Lyon och Röda Stjärnan) sett otroligt harmonisk ut och bjudit på spektakulära och fenomenala insatser, så det är i alla fall ingenting som synts genom mina tv-skärmar.

PSG har dessutom i princip redan avgjort ligan och efter Napolis seger över Liverpool finns ingen större anledning till Champions League-panik. Att Neymar i detta läge ens skulle få lämna Paris ser jag som helt uteslutet och det Barca han lämnade är långt ifrån det Barca som går att återvända till.

Jag skrev bara för någon vecka sedan om ett lag som köpt på sig både en och två spelare “för mycket” för sitt eget bästa och jag vill inte ens tänka på vilken rockad ett Neymar-intåg hade inneburit för den katalanska truppen. Lyxproblem brukar det heta, en tränare och sportchefs mardröm hade jag kallat det.

En Barcelona-comeback är således helt utesluten i min värld, men jag ser det som långt ifrån otänkbart att det här är den sista säsongen Neymar gör i den franska huvudstaden. Jag ser det heller inte som otroligt att han återvänder till La Liga eftersom jag länge sett framför mig att Real Madrid tar ett sabbatsår post Ronaldo och i sommar bränner det pengaberg man samlat på sig de senaste tre åren och spränger allt vad två miljarder heter för Neymars underskrift.

Man har plockat Barcelona-symboler förut (Figo) och den Florentino Perez jag lärt mig uppskatta genom åren har väl då aldrig bangat för en känslig transfer?

Skulle det hända.., ja, då jäklar snackar vi återkomst till Spanien!

 

 

Gusten Dahlin

Tisdagstankar v41

I Manchester United är José Mourinho dead man walking och har sedan i fredags verkat i en fotbollsvärld som fått veta att han kommer att bli sparkad… snart. I Madrid så har Reals president Florentino Perez tydligen bestämt sig för att avskeda tränare Julen Lopetegui, men mig veterligen sitter spanjoren fortfarande bakom spakarna. Men han ska bli sparkad. Snart!

Ni kommer väl ihåg att Antonio Conte både var sparkad och tränare för Chelsea i flera månader tidigare i år? I PSG minns jag att både Laurent Blanc och Unai Emery spenderat tid i ett vakuum i väntan på att få veta det alla redan fått veta, soppan kring Louis van Gaal och dessförinnan Moyes glömmer jag inte och i Milano har såväl Inter- som Milantränare varit sparkade långt innan de lämnat San Siro. Bara för att nämna några andra exempel.

Här i Sverige har jag bevittnat Andreas Alm leda en AIK-träning när alla runt träningsplanen redan visste att hans dagar i klubben räknats och följetången i vintras som slutade med att Jakob Michelsen lämnade Hammarby föranleddes också av att dansken enligt säkra källor sparkats, men själva avskedet dröjde. Han var, precis som alla andra som nämnts, huvudtränare men ändå inte.

Så vad är det egentligen som händer med alla tränare som ska sparkas – snart !?

Huvudet placerat under giljotinen, men bödeln på lunchrast.

Ingen har garanterat missat det som sker i IFK Göteborg just nu, där GP alltså både gått ut med och nu under tisdagseftermiddagen även backat upp uppgifterna om att beslutet att Poya Asbaghi kommer att få sparken är taget. Däremellan har Asbaghi ansvarat för ännu en Blåvitt-träning och dessutom sablat ned påståendena som fullständigt fabricerade. IFK Göteborg har kraftigt dementerat GP:s uppgifter och Mats Gren har gjort sig oanträffbar på Hawaii.

Jag är i denna text inte ute efter att hitta en syndabock, vem som den här gången gjort fel eller vem som farit med osanning. Jag är tämligen övertygad om att en seriös journalist inte slår på en så här stor och känslig trumma utan att ha på fötterna och det ganska rejält. Dessutom ska vi komma ihåg att alla ovanstående exemplen slutat just med att tränaren fått lämna sitt uppdrag.

Men att tränaren, i detta fall Asbaghi och eller Mourinho, hamnar i en bisarr situation är odiskutabelt. Klubben, supportrar och media hamnar i ett limbotillstånd som jag på inget sätt kan få till positivt för någon inblandad part och min stilla undran är alltså: varför?

Varför sparkar man inte en tränare direkt efter att man fattat ett beslut om att sparka honom?

Man undviker alla missförstånd, all pajkastning och all negativ publicitet. Och viktigast av allt: man skonar minst en människa från upplevelser som inte är i närheten av rimliga, oavsett hur dåliga resultat man uppnått. Och om inget beslut faktiskt fattats kring att sparka sin tränare vågar jag lova att inga tyngre journalister eller mediehus kommer att rapportera annorlunda.

Rykten, spekulationer och åsikter är en sak – det är naturliga delar av cirkusar som berör tiotusen-, hundratusen- eller miljontals människor – det här är något annat och jag kan, hur jag än vrider och vänder på det, inte förstå varför man fattar ett beslut om att sparka en tränare men inte verkställer det förrän dagar senare. Den enda rimliga förklaringen är i mitt huvud ekonomisk, att man möjligtvis först tar beslut om att tränaren i fråga ska få gå, men att det tar lite tid att lösa de ekonomiska bitarna. Frågan som dock uppstår då är ju varför den biten inte är glasklar utifrån det gällande avtalet och varför man ens beslutat sig för dojan om det ändå inte går att lösa.

Oh, well. Det återstår att se vad som händer med både Poya Asbaghi och José Mourinho, men jag kan verkligen sakna tiden då en tränare var just tränare till den tidpunkten då hans överordnade bestämde sig för att så inte skulle förbli och pang bom så var han entledigad. Tack och bock – adjöken. Så mycket mer värdigt det var!

(vilken fruktansvärt märklig grej att sakna!?)

Ibland kom det som en chock, ibland var det väntat. Ibland kunde man förstå att det hängde ihop med svaga resultat, ibland skakade man bara på huvudet. Men jag kan inte minnas att jag en enda gång innan 2015 (?) levt och varit i denna fotbollsbubbla och en tränare varit sparkad, men ändå inte.

Det närmsta jag kan erinra mig är när alla visste om att Hammarby valt att inte förlänga avtalet med dåvarande tränaren Sören Cratz utan i stället signa Anders Linderoth, men ändå lät Cratz köra året ut.

Det slutade i och för sig ganska bra.

 

 

Gusten Dahlin

Tisdagstankar v40

Vad händer egentligen i Barcelona? De regerande mästarna har gått tre raka matcher utan vinst (Girona, Leganes, Bilbao) i La Liga för första gången på nästan två år och veckan som väntar är långt ifrån en promenad i parken. Imorgon är det ett desperat Tottenham på Wembley och till helgen åker katalanerna till Mestalla för att möta ett Valencia som tog första ligasegern senast. Nu ska här inte målas någon överdriven fan på väggen, men i ett tidevarv av tre raka Champions League-titlar till värsta rivalen Real Madrid, med Messi påväg mot sin trettioandra födelsedag och en från La Liga utflyttad Cristiano Ronaldo förväntade jag mig ett Barca som med flexade muskler skulle storma mot tronen igen.

Kort och gott: jag såg verkligen inte den här svackan komma. Barcelona gjorde på många sätt ett fantastiskt sommarfönster, men kanske har man rent av handlat på sig ett stort namn för mycket för sitt eget bästa?

Ousmane Dembélé kom tillbaka starkt efter fjolårets långtidsskada, avslutade säsongen lovande och toppade av sommaren med ett VM-guld. Han kostade Barcelona dyra pengar för ett år sedan och ska givetvis ha sin beskärda del av speltiden. För ännu mer pengar anslöt Coutinho i januari och brassen lär ha många år som centralgestalt på det offensiva mittfältet framför sig förutsatt att inget oväntat sker i form av skador eller liknande.

Utöver dessa herrars ankomst det senaste året plockade Barcelona i somras in Arturo Vidal från Bayern München, Malcom tvärvände på Fiumicino i Rom och stack till Spanien i stället och från Gremio signades Arthur för över 300 miljoner.

I dagarna skrev Sergio Busquets på ett nytt långtidskontrakt och Ivan Rakitic finns givetvis också kvar som en hörnsten i lagbyggets mittendel. Sergi Roberto går att använda lite överallt och Munir är inte längre så pass ung att han kan sitta en hel säsong på bänken. Börjar ni förstå vart jag vill komma?

Förvisso har bärande spelare som Iniesta och Paulinho lämnat, utöver dessa två även breddalternativ i form av Paco Alcácer, André Gomes och Aleix Vidal – men den hierarkiska och logiska tågordningen har förändrats på ett sätt som enligt mig kokat ned lagets disposition till frågetecken snarare än till utropstecken.

När Barcelona var som allra mest framgångsrika för några år sedan var det tre givna spelare på mittfältet och tre givna spelare längst fram, med en tydlig reserv i varje lagdel som kom in och täckte upp när det behövdes. Maskineriet var väloljat och man tilläts gå från bra till bättre till ännu bättre till bäst.

Det Barcelona jag ser idag ser ut att famla efter både en, två och tre saker i sitt spel och sin organisation. Man har prövat sig fram och få insatser har sett riktigt bra ut – om ens någon? Det är många spelare som ska lära känna varandra, det är många etablerade kemier och förståelser som brutits upp och det är många spelare som vant sig vid att vara nyckelfigurer i sina lags offensiva spel som nu ska finna sig i att sitta på kvisten i 90 minuter. Inte heller bara någon gång här och där, utan av allt att döma ganska ofta.

Den enda utespelare som spelat samtliga matcher är mittbacken Gerard Piqué och efter en katastrofal insats i förlusten mot Leganes har motvilliga röster höjts om att den ohotade försvarschefen sedan Carles Puyol tackade för sig har sina bästa år bakom sig.

Tränare Valverde vet garanterat vad han gör och när så många stora spelare hämtats till en trupp är det naturligtvis fler personers viljor och beslut som ska räknas in i ekvationen, men jag skulle vilja påstå att man som klubb haft tur att Real och Atlético Madrid också haft det lite motigt, tappat en del poäng, mött varandra och inte sprungit iväg i toppen av tabellen. Barcelona leder fortfarande ligan och kanske faller detta experiment av startelvor väldigt väl ut snabbare än vad jag hinner skriva tappad serieledning, men vi kan i alla fall konstatera att två poäng av nio möjliga mot Girona, Leganes och Bilbao är långt ifrån en trend FC Barcelona är nöjda med.

Senast jag höjde ett varningens finger för ett lag var efter Chelseas klappkassa insats mot Manchester City i Community Shield och titta vad som hände sen – Sarris mannar är obesegrade och har stundtals sett exceptionellt bra ut.

Så återigen – ingen fan är målad på väggen, men jag noterar att Barcelona inte är där jag trodde att de skulle vara när vi nu skriver oktober 2018 i kalendern. Och frågan är om de hinner tillbaka till toppen av världen innan Messi börjar dala. För då kan vi nog börja prata ordentligt om vad som ska målas på den där väggen.

XXX

Andreas Granqvist till Manchester United!?

Alltså ironin i att Victor Nilsson Lindelöf eventuellt skulle stöta på ännu mer patrull i Manchester genom att bänkas till förmån för Granen, straight outta Superettan, är svår att ens klura ut i huvudet.

På LSD.

När jag dessutom förstår att även John Terry har ryktats som en tänkbar “förstärkning” i januari för Mourinhos krisande klubb undrar jag på ren svenska: vad i hela helvetet?

XXX

Fantastiska matcher att vänta i veckans Champions League där det givna huvudnumret blir Napoli mot Liverpool. Det ljusblå hemmalaget har efter bara en pinne mot Röda Stjärnan redan kniven mot strupen och en vinst är nästan ett måste för att avancemang ska kännas realistiskt.

Det blir högintressant att se om Jürgen Klopp fortsätter att trycka gasen i botten eller om han väljer att spela på de tre poängen mot PSG i premiären och drar ned på tempot, men det är nog föga troligt. Jag spänner fast mig och räknar med en 90 minuter lång torktumlare till match.

XXX

Tack, Kennedy Bakircioglu, för några av de absolut finaste allsvenska sekunder jag någonsin upplevt.

Jag vet, jag vet att det återstår några matcher av säsongen, att det finns en Europaplats att landa och att såväl Kennedy som supportrar hoppas på ett ögonblick av magi ytterligare, men helt ärligt – vad ska kunna toppa det som skedde mot Blåvitt igår? Jag säger lägg av nu och låt det där bli det sista du gjorde på en fotbollsplan. Sen kör du ärovarv efter ärovarv, tacktal och ett supervärdigt avsked den fjärde november. Men ett mäktigare avslut på själva fotbollsplan kommer du aldrig kunna få till.

 

 

Gusten Dahlin

Tisdagstankar v39

Idag vaknade jag i en värld där Luka Modric är bäst av alla människor på hela planeten på att spela fotboll. I alla fall om FIFA:s pris The Best ska betyda någonting över huvudtaget. Inget ont om kroaten, absolut inte, men det är garanterat inte bara jag som tycker att det påståendet skaver.

Real Madrids spelfördelare som i våras, för tredje gången i rad, starkt bidrog till Champions League-bucklan och som med lagkaptensbindeln på armen förde Kroatien till ett VM-silver förtjänar alla möjliga och tänkbara hyllningar. I en fotbollsvärld som det senaste decenniet totalt dominerats av Cristiano Ronaldo och Lionel Messi har många stora fotbollsspelare hamnat i en relativt mörk skugga och ser man till vilka spelare som inte vunnit pris för världens bästa under den här tidsepoken känns det smått skrattretande att spelare som Deco och Michael Owen en gång faktiskt gjort det.

(Jo, det är sant. Michael Owen har vunnit Ballon d’Or.)

Men det är också därför priset har kommit att betyda någonting på riktigt. För utmärkelsen som världens bästa fotbollsspelare ska – jag rättar mig själv – får inte handla om något annat än vem som de facto är bäst. Inte vem som vunnit mest, inte vem som betytt mest för sitt lag, inte vem som mest förtjänat att hyllas efter många år av prestationer på absolut toppnivå. Priset ska delas ut till den bäste och ända sedan 2008 har det därför helt korrekt gått till antingen Ronaldo eller Messi.

Vi kan sen tjafsa hela dagen om vem som varit bättre än den andra dessa två sinsemellan, men inte ens den mest inbitna Ronaldosupportern eller den mest maniska Messidyrkaren kan på allvar mena att det inte är dessa herrar som varit världens två bästa fotbollsspelare de senaste tio åren.

Jag kan både förstå, själv tycka och verkligen känna att det saknas ett pris med global genomslagskraft och rejäl tyngd och prestige i som går till den spelare som starkast bidragit till åtråvärda vinster och troféer den gångna säsongen, som enbart kretsar kring vad man vunnit med sina lag, men då får inte priset heta The Best. Det blir liksom bara fel.

Många minns säkert Wesley Sneijders 2010? Holländaren, då i Inter, hade tian på ryggen och var central i det blåsvarta Milanolagets historiska trippel (Serie A, Coppa Italia och Champions League) för att sedan ta ett utdömt holländskt landslag hela vägen till förlängning i VM-finalen. Hans insatser var briljanta och han kunde inte på något sätt uträttat mer än vad han faktiskt gjorde.

Men Sneijder vann inte Ballon d’Or det året och hur besviken han än måste varit, hur välförtjänt han än var av en världsomspännande applåd och evig plats i fotbollshistorien så älskade jag att han inte vann guldbollen – för han var inte världens bästa fotbollsspelare. Det var då Lionel Messi. Allt annat hade varit en lögn. Punkt.

Vi hade samma typ av diskussion i det här landet för ett knappt år sedan inför det som slutade med att Andreas Granqvist efter tio år bröt Zlatans prenumeration på vårt finaste individuella fotbollspris, Guldbollen. Då handlade allt om Granen och landslagskollegan Emil Forsberg, som säsongen innan vunnit assistligan i Bundesliga och fört Leipzig till en fantastisk andraplats – dessutom (precis som Granqvist) hade han varit med och fört Sverige på ett smått mirakulöst sätt till VM i Ryssland.

Jag minns att det kvittade för mig vem av dem som vann, för mig fanns bara en rättmätig vinnare ändå och han hette Zlatan Ibrahimovic. “Men han var ju för i helskotta knäskadad nästan hela 2017” invände många, men i mitt huvud spelade inte det så stor roll. Att 2017 kalla någon annan svensk fotbollsspelare än Zlatan för just “bäst” kändes lika fel som att 2010 kalla Sneijder bättre än Messi. Laddningen i ordet, begreppet och i slutändan hela utmärkelsen blir skev och det är en knepig väg att ta om man vill upprätthålla ett pris status som otvivelaktigt prestigefyllt.

Så hur att göra?

Jag tycker FIFA antingen slopar namnet The Best och börjar kalla det för något mer passande och re-brandar hela utmärkelsen till vad den egentligen verkar handla om: vem som med starkast prestation uppnått mest med sitt klubb- respektive landslag. Eller så går de tillbaka till att dela ut priset tillsammans med l’Equipe, den franska tidningen bakom Ballon d’Or, och gör det här korrekt. För så här kan vi inte ha det. Luka Modric är inte världens bästa fotbollsspelare och alla vet om det. Så varför har han precis fått pris som det?

Och vad gäller den svenska Guldbollen blickar jag snart tillbaka på ett 2018 där många spelare uppnått fantastiska saker, i synnerhet med landslaget. Men jag kan inte singla ut en enda svensk fotbollsspelare som jag benämner som bättre än Zlatan.

Han är fortfarande The Best.

 

Gusten Dahlin

Tisdagstankar v38

Champions League gjorde comeback efter sommaren och man får sannerligen erkänna att det var en premiär med rejäl klös i. De nya avsparkstiderna 18.55 och 21.00 borgar för nästan dubbelt så många matcher att kunna se ordentligt, men också en hel del problem för oss som redan innan dubbleringen av utbudet haft svårt att förankra antalet tv-matcher i ett hem som delas med minst en annan person som inte riktigt förstår charmen med Röda Stjärnan och PSV Eindhoven.

Vi fick i alla fall valuta för den investerade tiden. Lionel Messi tryckte av startskottet för säsongen med en frispark vackrare än när en ledig parkeringsplats helt plötsligt dyker upp på en annars hopplöst trafikerad gata i Stockholms innerstad – och det säger ganska mycket. Pazza Inter vände och vann i sin Champions League-comeback mot ett Tottenham i fritt fall och Atlético Madrid visade upp ett gräsligt fult bortaställ mot Monaco.

Och på tal om gräsligt fult, jag har sett att en del hyllat den, men säsongens officiella boll är bland de värre jag skådat. En fotboll ska, och här vill jag vara tydlig, vara vit i botten. Allt annat är bara fel. Fel, fel, fel.

XXX

Huvudnumret denna premiärkväll var annars Liverpool-PSG och den så uppsnackade bataljen levde verkligen upp till alla förväntningar. Liverpool öppnade ursinnigt, radade upp sju hörnor första kvarten och när ledningsmålet väl kom var det föga förvånande. Att det var Daniel Sturridge som gjorde det var desto mer uppseendeväckande. Jag tror att fler än jag tänkt tanken att Sturridge aldrig skulle ta sig tillbaka till en central anfallsposition mot PSG i en Champions League-match, men den skadebenägna strikern har verkligen visat pannben, karaktär och brottat sig tillbaka.

Och på tal om oväntade kapitel i anfallares karriärer: Eric Maxim Choupo Mouting lämnade Championship och Stoke för PSG och Champions League. Hyfsad swap!

2-0 till Liverpool kom av bara farten och det som skulle bli en sluggermatch såg ut att bli en ensidig knockout-historia. Men PSG blixtrade till genom Thomas Meunier (världens mest underskattade ytterback?) och så såg det sen ut resten av matchen. Liverpool med fart, finess och taktpinne – PSG med få ordnade anfall, men sylvassa när de väl nådde sista tredjedelen. Hemmasegern var dock välförtjänt och Liverpools säsongsinledning med fem raka segrar i Premier League och en klart rättvis seger mot PSG suddar verkligen ut alla tvivel kring huruvida Klopps gäng är på allvar även i år.

En annan drabbning som kittlade på förhand var den andra matchen i den här gruppen, Röda Stjärnan mot Napoli. Alla som i dagarna haft något slags socialt medium igång har garanterat sett bilder och videor inifrån den mytomspunna spelartunneln och själva inramningen var uppbyggd som den värsta av heavy metal-konserter. Men infernot kom liksom av sig. Det exploderade aldrig. Det var som om någon vred ned volymen på både läktare och spelare och Metallica blev typ The Ark. Napoli hade både boll och chanser och borde ha tagit ledningen vid ett flertal gånger, men Röda Stjärnan stod upp hedersamt och kämpade sig verkligen till en poäng via 0-0. Jag tror dock det här var den sista poängen man tog i gruppen.

XXX

Imorgon kliver både de regerande mästarna och de (enligt mig) kommande mästarna in i bilden. Real Madrid ska försöka få hål på Robin Olsen medan Manchester City enkelt ska promenera hem tre poäng mot Lyon. Många har dessutom höjt ett varningens finger för Bayern München som en titelaspirant och visst, man ska aldrig räkna bort tyskarna, men trots både vinnarkultur, erfarenhet och en väldigt enkel grupp kan jag inte se hur den där ålderstigna och på två år knappt förändrade truppen ska kunna hota de lag som redan nämnts ovan samt Juventus. Nej, aldrig att Bayern vinner detta!

XXX

Såg ni Douglas Costas hjärnsläpp i söndagens match mellan Juventus och Sassuolo? Brassen tacklade, armbågade, skallade och spottade på Di Francesco inom loppet av 35 sekunder, domaren såg det mesta men behövde hjälp av VAR att till slut visa ut honom. Idag kom domen på fyra matchers avstängning och jag kan inte tycka annat än att den är ett riktigt jäkla hån gentemot sporten fotboll. Om man inte får mer än fyra matcher för det där… vad ska då generera fem? Här hade man chansen att markera, dessutom mot det tvivel som fortfarande omgärdar Juventus, att någon måtta får det vara, i stället fegade man ur ordentligt.

XXX

Kan inte släppa att Emil Forsberg lämnade landslagssamlingen på grund av skadeproblem, men bara några dagar efter Turkiet-matchen spelade han 75 minuter för Leipzig och såg ut att vara i strålande slag.

Nej, det känns sådär.

XXX

 

Gusten Dahlin

Tisdagstankar v37

Jaha – den första rundan av Nations League lider mot sitt slut och föga förvånande finns både plus och minus att ta med sig.

Börjar man med det roliga är det bara som fotbollsberoende att applådera det nya upplägget med tanke på vilka matcher vi bjudits från A-divisionen. Tidigare år har landslagsuppehållen många gånger varit ökenvandringar mellan klubblagshelgerna och max någon gång per halvår har man kunnat avnjuta Spanien mot Italien eller Tyskland mot England. Det har varit Sverige mot typ Ungern och när abstinensen tagit överhanden har man naivt byggt upp Skottland mot Polen till något det inte är eller gnetat sig igenom klasskillnader och överkörningar mellan topplag och blåbär. Frankrike-Vitryssland, 5-1. Helt ointressant.

De här dagarna har jag i stället kunnat se Frankrike-Tyskland, Italien-Polen, England-Spanien, Portugal-Italien och ikväll tänkte jag kika på Spanien mot Kroatien. Det är en remarkabel förändring som jag verkligen välkomnar med öppna armar.

I den andra vågskålen ligger det snabba avgörandet, där en förlust mer eller mindre stänger möjligheterna för en del lag att vinna sina grupper och således väntar en deppig höst. Men också det varierande intresset i de andra divisionerna. Jag fattar att det för vissa mindre nationer är roligare att vinna matcher mot sämre motstånd än att slaktas gång efter annan av större diton, men B- och C-divisionerna lär inte bjuda många lappar på luckorna och det var långt ifrån bara Friends Arena som hade tomma stolar i helgen.

Jag tror faktiskt det är så enkelt att den gyllene vägen helt enkelt inte finns. Hur man än vrider och vänder på perioderna mellan mästerskap och hur möjligheterna än är att ta sig dit så kommer inte decibelmätaren slå i taket konstant. Titta på hockeyn där mästerskap varje år inte heller fyller läktare eller skruvar upp temperaturen. Man får nog helt enkelt förlika sig med att de flesta landslag, Sverige inräknat, inte kan eller kommer sälja ut nationalarenan varenda gång – oavsett om man möter blåbär, jämbördiga eller övermäktiga motstånd.

XXX

Vad som däremot alltid kommer bidra till mer fulla än tomma läktare är segrar och bra resultat. Förlusten mot Turkiet igår var en märklig historia till fotbollsmatch, där jag absolut kunde se Sverige vinna med klara siffror men där tappet från ledning 2-1 till förlust 2-3 inte heller tog mig på sängen. Det var slarvigt, Janne belyste att spelarna såg trötta ut och den defensiv som vi lärt oss att luta oss emot såg både ihålig och styltig ut. Victor Nilsson Lindelöf stod för en rad individuella aktioner som förhindrade ytterligare mål bakåt, men det riktigt anmärkningsvärda var att det tilläts se så skakigt och oordnat ut hela vägen in till slutvisslan.

Förlusten i sig, som resultat i en trelagsgrupp, var givetvis ödesdiger men det är insatsen och prestationen som verkligen oroar. Nu är det upp på hästen omgående och bara försöka slå ryssen i oktober – vilket lär bli lättare sagt än gjort. Nej, det här var inte den start vi behövde på tiden post det bästa svenska världsmästerskapet sedan 1994.

XXX

Det kunde dock varit värre. Tänk bara på Erik Hamrén, Island och den tid som nu väntar för den lilla ön. 0-6 i baken mot Schweiz och ikväll kommer Belgien på besök. Det mest delikata enligt mig blir att i det längre perspektivet följa vad som händer med Islands självbild. För efter de otroligt starka resultaten de senaste tre kvalen (ett play off, ett EM och ett VM), med EM 2016 som solklar peak, är det klart att landet lämnat blåbärsåren bakom sig med förluster på löpande band och Eidur Gudjohnsen ensam på topp. Men kan man räkna med fortsatta framgångar när man är ett så litet land? Är det självklart? Är det ens rimligt?

Valet av Hamrén som förbundskapten tycker jag i alla fall tyder på att man nu ser på sig själva som ett landslag som både har meriter och spelarmaterial för att förändra sin approach. I dagens fotboll premieras bara defensiv organisation och bollinnehav i minoritet till en viss grad – de vinnande lagen äger i regel bollen, spelar fotboll och beskrivs snarare med ord som konstruktiva och anfallsglada än destruktiva och försvarsinriktade. Min känsla är att Island tappat bort sig själva i denna eventuella övergångsperiod och jag tror inte man har speciellt mycket att vinna på att fullfölja ett sådant ömsande av skinn.

XXX

Aleksandar Mitrovic hörni! Den serbiske anfallstanken har brottat sig tillbaka till strålkastarljuset efter flertalet säsonger av gula kort, skador, utlåningar och uppförsbackar. Sex mål på sina fem senaste matcher (landslag och klubblag) talar sitt tydliga språk och det är dessutom en utrotningshotad art av anfallare vi har att göra med här. Tung, trög och bufflig – men ändå magnet i fötterna och en förmåga att ensam sysselsätta både en, två och tre försvarare. Dessutom lämnar Fulhams finest en oftare än sällan med känslan av “hur fa-an fick han in den där?”, ett typiskt signum för en målskytt med fulltankat självförtroende.

Knappast en slump att Mitrovic firar sina pytsar med samma målskytt som Luca Toni va? De påminner väldigt, väldigt mycket om varandra.

XXX

Snart 45.000 sålda till derbyt mellan AIK och Hammarby nästa söndag! Det är sannerligen en sprakande höst i Allsvenskan som nu stundar. Passa på att njuta innan mörkret och minusgraderna kommer!

XXX

Historierna om händelseförloppet går isär, jag är medveten om det, men oavsett anledning verkar det stå klart att Nicklas Bendtner slagit av en taxichaufför käken. Det rättfärdigas så klart inte av någonting och jag fascineras verkligen av spelare som så många gånger gjort bort sig men ändå inte verkar lära sig en enda läxa. Vilken gång i ordningen är det han hamnar i stormens öga nu? Håller någon ens räkningen?

Hur motiverar Rosenborg en fortsättning? Kan landslaget över huvud taget vara aktuellt igen? När vi snart (väl?) summerar danskens karriär vet jag i alla fall vad som kommer prägla min minnesbild: en spelare som var helt omöjlig att förstå sig på.

XXX

I veckans Fotbollslabbet synar vi Evertons minst sagt högintressanta transfermarknad samt hur Ronaldos intåg i Juventus har påverkat laget. Avsnittet kommer fredag – missa inte det!

 

Gusten Dahlin

Noll, noll och fina Nations League

Många av oss har varit skeptiska, undrat både hur Nations League går till och vilken positiv förändring från tidigare kvalrundor vi egentligen kan förvänta oss. Ikväll fick vi det första svaret och det går i alla fall inte att klaga på starten – världsmästarna 2018 mot världsmästarna 2014, ett lag som rest sig från en tyngre period och krönt det med den finaste av bucklor mot ett lag som gått från att vara världens otvivelaktigt bästa landslag till Ryssland-VM:s största fiasko. Frankrike mot Tyskland. En förrätt i absolut toppklass. Det blev en mållös historia, men faktiskt en av de mer underhållande 0-0-matcher jag bevittnat i år.

Ett Tyskland som förmedlat en känsla av “total renovering” kom till spel med elva VM-spelare och Joachim Löw fortfarande stadigt vid rodret. Visst, där finns inte längre någon Mesut Özil, men att spelare som Sami Khedira, Mario Gomez och Sebastian Rudy ersatts av likvärdiga spelare påverkar i alla fall inte mitt helhetsintryck av det här landslaget.

Löw har pratat om att man i Ryssland inte lyckades tända den eld som bar dem hela vägen i Brasilien, förbundskaptenen har tagit fullt ansvar för misslyckandet och det märktes på Allianz Arena när Die mannschaft (som Tyskland inte längre tänker kalla sig) klev ut. Det var fokuserat, tempostarkt och ett hemmalag som direkt tog tag i taktpinnen.

Världsmästarna Frankrike lämnade Ryssland som både rättmätiga segrare men också som ett lag där jag tror många fick upp ögonen för nya stjärnor på himlen (Pavard, Dembélé, Hernandez osv), men kanske framför allt ristade vi in i sten att spelare som Umtiti, Varane, Kanté och Mbappé (hur många klacksparkar hade han ikväll?) sannerligen tillhör den absoluta världstoppen.

Hur A-divisionslagen i Nations League kommer att prioritera gruppsegern och chansen på bucklan i juni återstår att se, men faktum är att matchen ikväll ger UEFA rätt i att turneringen kan höja temperaturen på tiden mellan mästerskapen. Rejält. För Frankrike jobbade sig in i den här matchen genom hårt jobb och en hel del tuffa tacklingar. Det smällde ganska rejält ett tag och den första halvleken gick att summera med att de båda lagen absolut inte ville vika ned sig. Spets och udd saknades (förkroppsligat av Timo Werner och Olivier Giroud) dock, men det här var tävlingsmatch på riktigt.

I den andra halvleken öppnade ytorna upp sig ordentligt och det var en period av konstanta svängningar och Hawaiivågor. Vissa kontringar gick så snabbt att inte ens några av planetens snabbaste spelare hängde med, då förstår ni hur fort det gick. För Frankrikes del saknades den sista touchen, ett avslut värdigt att passera en Manuel Neuer som vill visa en hel fotbollsvärld att han fortfarande är bäst. Vad gäller Tyskland så kom skotten, nickarna och målchanserna men i det franska målet var Alphonse Areola omutlig. Wow, vilken insats från reserven bakom ordinarie lagkaptenen Hugo Lloris!

“0-0, spöregn och inga vinnare” hade kunnat vara en mardrömsstart för Nations League, men låt inte skenet bedra. Det här var bra, det här var kul och jag längtar redan till England-Spanien, Italien-Polen och Spanien-Kroatien.

Hörde jag “Fina, fina Nations League”?

Ja, jag tror bannemig det.

 

 

Gusten Dahlin
Annons
Annons