POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

ANNONS
5v

Nej, Sons mål var inte snyggt

I lördags gjorde Heung Min Son (eller Son Heung Min som Sydkorea-kännarna så nitiskt hävdar att man ska säga) ett mål mot Burnley där han tog bollen utanför eget straffområde, drev den över egen planhalva, accelererade kring mittlinjen, petade den i djupet och till slut lyfte den retfullt över Nick Pope i motståndarmålet.

De flesta av er har så klart sett det och jag är den första att tillstå att Sons kasse givetvis stack ut från mängden fotbollsmål man bevittnar på både daglig, månatlig och årlig basis, men jag känner mig märkligt ensam i känslan kring att det inte var så exceptionellt. Eller i alla fall inte snyggt.

I Viasats studio tog Erik Niva i från tårna och backade hela vägen tillbaka till George Weahs glansdagar för att hitta något att likna målet vid, andra drog paralleller till Maradonas solomål i VM 1986 och en del gick så långt som att hävda att fotbollsmålen nu nått zenit. Här peakar det. Det är över. Vi kan lägga ned. Det är avgjort. Game over. Alla mål för all framtid kommer vara estetiskt mindre tilltalande än det vi nyss såg Heung Min-Son göra.

Okej, den sista gruppen människors utlåtande kanske jag överdrev för effekt, men ni förstår vart jag vill komma. Det spred sig en slags psykos kring sydkoreanens mål som jag inte upplevt på väldigt, väldigt länge och själv satt jag där och kliade mig i huvudet.

Är det där verkligen ett snyggt fotbollsmål? Är det där fantastiskt bra gjort? Är det där fog för ståpäls, avgrundsvrål och sociala medier-inlägg i versaler? Jag såg en spelare driva en boll förbi ett gäng passiva Burnleyspelare som givetvis borde gjort ned honom innan hans ens nådde deras planhalva, förvisso i väldigt hög fart mot slutet, men det var det jag såg.

När det kommer till fotbollsmål finns många aspekter att ta hänsyn till. Till att börja med så ska målet betyda något, kanske inte alltid en buckla eller ens tre poäng, men det spelar liksom ingen roll hur snyggt ett mål är, görs det i en träningsmatch så kan det aldrig bli mytologiserat. Det enda egentliga motbudet här är väl Roberto Carlos bananyttersida från “träningsturneringen” Confederations Cup.

Och på samma sätt så kan andra snygga mål bli ännu lite snyggare för att de görs vid exceptionella tillfällen. Ta Zinedine Zidanes vänstervolley i Champions League-finalen 2002 mot Bayer Leverkusen som exempel. Ja, det är ett fantastiskt mål hur man än vrider och vänder på det, men jag vågar lova att inte ens tio procent av de som än idag håller det som ett av de vackraste målen någonsin ens hade mints det om det gjorts i den elfte ligaomgången hemma mot Osasuna.

Och detta är en konsekvensteori jag stödjer med hela mitt väsen. Ju viktigare och större tillfälle, desto snyggare blir målet. Självklart är det så.

En annan aspekt är den tekniska svårighetsgraden. För oavsett om det handlar om ett klapp-klapp-anfall där ett lag fullständigt slår ut ett annat och bollen som på ett snöre letar sig in i målet eller om det är ett volleyskott eller en bicicleta så gör nivån av skicklighet hela skillnaden.

Som “långskott” från halva planen som seglar över målvakter in i en tom bur till exempel. Jag har den största respekt för speluppfattningen kring sådana mål, det är nämligen inte alla som förstår när det är läge att lossa från 60 meter, att målvakten är tillräckligt långt ut eller ens uppfattar att han är långt ut. Men visuellt? Det är en långboll med snö på, välriktad absolut, men det är vad det är. När någon ropar “snyggt” kring ett sådant mål avföljer jag. Vi har tyvärr inget mer att säga varandra.

Om det däremot utförs som Dejan Stankovic gjorde det i Intertröjan mot Schalke 2011 (i en CL-kvart!) blir det något helt annat. För då är vi helt plötsligt uppe på en svårighetsgrad som extremt få behärskar. Då blir ett “liknande” mål helt plötsligt en Årets mål-kandidat i min bok. För att på ungefär en sekund uppfatta avstånd, positionera kroppen och utföra vad som måste göras för att på volley göra mål från mittlinjen är så vackert att jag vill gråta. Hur han vrider höften – hela kroppen! – och att han vet att det enda sättet att nå målet är att pressa tillslaget med full kraft. Ett sånt mål är för mig ett resultat av extremt skickliga fotbollspelares hela liv, allt han tränat på i alla år kokas ned till det där utförandet. Det är individuell fotbollsperfektion i sin renaste form.

Personligen är jag också en sucker för pressade vristskott utanför straffområdet som viner in i ett av kryssen. Andra vet jag värdesätter detaljen att skottet gärna får gå i ribban, studsa ned och sen upp i nättaket som något estetiskt förhöjande, men av den skolan är jag inte själv. Däremot tycker jag det är viktigt att målvakten försöker nå bollen men naturligtvis inte vidrör den. Det blir inte samma visuella effekt om keepern står fastfrusen och bara tittar efter bollen, utan han ska gärna sträcka ut hela sin längd med ena handen och vara jättejättenära att nudda den. Då är det som vackrast.

Paul Scholes, Gabriel Batistuta, Steven Gerrard. Fri lejd, smack och sen en värdig målgest. För många är de supersnygga strutar som förstörts av någon lökig koreografi, också en viktig detalj i hur jag värderar ett mål snygghetsmässigt!

Nej, nu tar jag bladet i från munnen och säger det som alldeles för få sagt sedan i lördags. Heung Min Son utnyttjade ett passivt och naivt försvarsspel i en ligalunksmatch mot dassiga Burnley, visade upp en fantastisk hastighet vad gäller att driva boll och avslutade sedan väldigt kyligt. Det var vad han gjorde.

Där fanns inga dribblingar eller finter från den högre skolan, där fanns inget tekniskt utförande med hög svårighetsgrad eller ens ett avslut som det sjöng om.

Att det var ett speciellt mål skriver jag under på utan att tveka. Men snyggt?

Get outta here.

Publicerad 2019-12-12 kl 16:09

Arkiv

Annons
ANNONS
Nästa artikel
ANNONS

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
ANNONS

Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå