“All PR är bra PR” är något jag hört så länge jag kan minnas. Visst är en del rubriker initialt icke önskvärda, men när stormen lagt sig och oljan jämnat ut vågorna är det uppmärksamheten som fastnat hos folk. Namnet, produkten eller varumärket har enligt luddiga variabler och teorier exponerats på ett sätt som gör att uppsidan alltid väger tyngre än nedsidan – oavsett uppståndelsens natur.
Jag har alltid varit skeptiskt till det där och när det kommit till Zlatan Ibrahimovic så har jag för mig själv bara skakat på huvudet åt de som envist menat att för varje gång vi pratat negativt om den där telefonklockan som det stod “Janne” på inför VM i fjol så har en dubbelregnbåge tornat upp sig över världen, cancersjuka kattungar har blivit friska och Zlatan har återigen kunnat skratta hela vägen till banken.
Eller när damlandslaget skulle få en cykel med hans autograf på. Hur jag än vred och vände på det så kom jag aldrig riktigt fram till hur det i det långa loppet skulle vara bra för Zlatan att säga något sånt, men hey, all PR är ju bra PR, så det är klart att han måste ha gynnats av att fälla en så oskön kommentar gentemot sina landslagskollegor.
I min värld så var det någonstans där – 2013 – som det började gå utför. Ligatitlar och skytteligor hade staplats på hög. Mäktig, randig och norditaliensk historia hade bytts ut mot qatarisk nyrikedom i Paris och en halvcharmig silenzio stampa gentemot Aftonbladet på grund av ett gammalt skämt hade blivit en exklusiv app varigenom den mesta kommunikationen sköttes. Och de gångerna han öppnade munnen nåddes jag allt mer sällan av de underfundiga, klipska och smakfullt kaxiga gliringarna, enlinorna och citaten. De var allt oftare utbytta mot en mer arrogant frekvens (många gånger helt utan finness), övergick till en megalomanisk narcissism med lejon och tredjeperson och kulminerade för knappt två år sedan i direkt provokation gentemot landslaget, kosta vad det kosta vill. Men hey, all PR och så vidare.
Men att han sju veckor efter att hans staty rests utanför hjärtat av Malmö FF, hans Malmö FF, går in som delägare i Hammarby, en toppkonkurrent och en Stockholmsklubb, toppar allt detta. Att han dessutom gör det med de tondöva orden om att han tror att alla i Malmö “respekterar detta och är glada för min skull” är nästan för mycket att ta in.
Jag tyckte Kaveh Hosseinpour, vice ordförande i Malmö FF Support, sa det bäst. “Det är en desillusionerad människa som pratar och som nu har bränt alla sina broar till MFF”.
Vad Hammarby och dess supportrar tycker, tänker och känner idag tror jag är lika varierat som Zlatans CV, men jag kan tänka mig att en rejäl dos av ambivalens dominerar.
För självklart förstår jag att man å ena sidan gläds med att Sveriges största fotbollsspelare genom alla tider och en av världens främsta de senaste tjugo åren går in i deras klubb. Det vittnar om att det hänt en del sedan man bad om ursäkt för förlusten mot Ljungskile i Superettan 2011. Så det är klart att Hammarby som klubb ur hundratals aspeker är mer attraktiv idag än vad man var igår och jag tycker det inte är konstigt att många grönvita slår sig för bröstet och väljer att fokusera på just det.
Å andra sidan tror jag många också undrar vad Zlatan egentligen har i Bajen att göra. Vad kommer det innebära att ha just Sveriges största fotbollsspelare och personlighet i sin organisation? Och med tanke på vad man kommer att få utstå från övriga Supportersverige så är det redan nu inte bara på gott.
Men hey, all PR är väl bra PR?
Nej, det här är den konstigaste tvisten någonsin i berättelsen om Zlatan Ibrahimovic. Han som i mångas ögon var det, i andras ögon i alla fall hade kunnat bli det har nu för all framtid tackat nej till erbjudandet om att faktiskt bli profet i sin egen hemstad.
Är hans plan att i stället bli det i Stockholm? Med Zlatan vet man aldrig, det är något vi nu alla vet, men de chanserna bedömer jag som så små att de ryms i den där lilla väskan som någon kvinna från AMA bar på i söndags.
Så var ska detta sluta? Hur länge kommer han kunna stå emot negativitet och hånfulla inställningar utifrån och att själv tvingas stirra in i himmelsblå ryggar? Hur många personer ska skriva upp sitt namn på insamlingarna om att hans staty ska flyttas från Malmö innan han ruttnar?
Eller är all PR helt enkelt bra PR och Zlatan vinner till slut ändå?