Sommaren 2011 dök Rossijankas blivande manager upp på Krokvägen där många av Umeås spelare bor. Han kom för att snacka fotboll och i ärlighetens namn lyssnade samtalspartnern vid andra sidan köksbordet mest av artighet. Egentligen hade hon ju redan bestämt sig. Sofia Jakobsson skulle stanna i Sverige, men besöket smickrade henne och det var lite spännande att höra på Farid Benstiti visioner.
Fransmannens planer verkade onekligen storslagna. Med Jakobsson som spjutspets ville han bryta Västeuropas dominans och för första gången någonsin bärga Champions League-guldet till Ryssland. En jättesatsning, uppbackad av massor med rubel.
- Det är klart att alltihop lät lockande. Farid tänkte värva in flera etablerade spelare utifrån och samtidigt skola in talanger från de egna leden. Med rätt resurser bakom projektet tänkte jag att han säkert skulle kunna lyckas, säger Jakobsson.
För egen del var forwarden fortfarande tveksam efter Benstitis besök. Hennes lön skulle visserligen höjas kraftigt vid en flytt, men det bar emot att lämna UIK mitt under brinnande toppstrid. Dessutom framstod tillvaron i Moskvas förstäder som ett ovisst äventyr. Hon kände till mindre trevliga historier om andra svenskar som hamnat i trubbel. Inte minst Ximel Bladh från Stockholm som gått till FC Energy Voronezh, vars trupp levde under en kolerisk tränares nycker på en ödsligt belägen militärbas. Där försågs spelarna med obskyra piller och kosttillskott av klubbläkaren, utan att egentligen veta vad de satte i sig.
Då small det till, mitt i tvivlet. Rossijanka bjöd 400 000 kronor för att köpa Sofia Jakobsson – ett av de högsta buden någonsin för en svensk damspelare. Fyra gånger mer än när Lyon värvade Lotta Schelin till exempel.
- Jag tackade ja till sist. Inte för att pengar betyder allt, utan för att jag insåg att det här inte var tomma ord. Rossijanka menade allvar med sina målsättningar, de siktade faktiskt mot något häftigt och då ville jag vara med på resan. Det kändes som en chans man kanske bara får en gång i livet, säger Sofia Jakobsson.
Till en början verkade det som att hon fattat precis rätt beslut. Mottagandet i lantliga Krasnoarmejsk, några mil utanför Moskvas pendelnät, sköttes rakt igenom professionellt. Farhågorna om vanskötsel visade sig helt sakna grund. Visst syntes tydliga klassklyftor i det lilla samhället och på många håll bodde människorna under enkla förhållanden. Men Rossijanka var en välmående klubb och som utländskt proffs inackorderades man i fina lägenheter med god standard. Sofia Jakobsson fick snabbt flera nära vänner.
- Jag umgicks mycket med en sydafrikansk tjej och med fyra brasilianskor som också var nya, bland annat Cristiane som spelade i Linköping förut. Vi lagade mat tillsammans, kollade på film och umgicks. Socialt sett fanns ingenting att klaga på. Inte på planen heller, för vi vann ligan den säsongen, och vi nådde kvartsfinal i Champions League mot Potsdam. Farid Benstiti var duktig som ledare och lärde ut mer och mer taktik även om vissa av ryssarna var lite oskolade just på den punkten, säger Jakobsson.
Hur var kvaliteten gentemot i Sverige?
- Förvånansvärt hög ändå. Det fanns brister i det organisatoriska och som lag visste vi inte hur vi skulle agera i alla defensiva och offensiva omställningar. Mycket mer än man var van vid kring individerna snarare än kollektivet. Men spelarna var skickliga och många av dem hade definitivt kunnat klara sig bra i damallsvenskan.
Inför OS-uppehållet 2012 valde anfallaren att förlänga sitt kontrakt. En klausul aktiverades så att hon nu band upp sig för ytterligare tolv månader. En ganska självklar process, även om 22-åringen var noga gentemot klubbledningen om att hon ville se ännu fler investeringar i truppen. Fortfarande fanns saker att förbättra, positioner att vässa och lagdelar som behövde stärkas upp. Det lovade styrelsen att göra också - men i verkligheten blev det snart precis tvärtom.
- Under landslagssamlingen i London den sommaren fick jag först höra att Farid flyttat hem till Paris. Han saknade sin familj och hade gjort klart med PSG om att bli manager där. Bara några dagar senare försvann även de fyra brasilianskorna. I ett slag var det som att satsningen dog av och i stället för att stärka laget monterades det ned. Det var nästan bara jag kvar av nyförvärven från året innan.
När Sofia Jakobsson återvände till Ryssland efter sin ledighet kom nästa negativa överraskning. Ingen professionell coach fanns på plats, utan sonen till en person ur klubbledningen fick ansvaret för A-truppen. Hans första åtgärd blev att kalla upp ett antal juniorer från akademin för att fylla ut numerären. Sedan drog träningarna igång och enligt Jakobsson höll de långt ifrån måttet.
- Det var nästan lite som att återvända till knattefotbollen och för mig kändes det inte seriöst. Jag har ingen aning om ifall den här sonen var utbildad på något sätt inom fotboll, men det tror jag inte. Han hade inte den sortens övningar, säger Sofia Jakobsson.
Hur menar du?
- Vi kunde få spela "doppboll" som på skolgympan och jonglera i stället för att träna på ett organiserat sätt. Så som jag har lärt mig att sköta min fotboll kommer man till jobbet på morgonen och kör för fullt. Man är inte okoncentrerad och halvintresserad, men så blev det på vissa håll nu. Det var inte så jag ville ha det.
Sofia Jakobsson tog snart kontakt med ledningen. Inombords bubblade stressen. Länge, länge hade hennes långsiktiga fokus varit riktat mot EM i Sverige, kanske den enda möjligheten att som aktiv få uppleva ett mästerskap inför sin egen hemmapublik. Nu insåg hon att drömmen kunde grusas. Konkurrensen var hård och den nya förbundskaptenen Pia Sundhage skulle säkert välja någon annan om problemen fortsatte.
- Jag ringde Rossijanka och var väldigt rak mot dem. För mig var det viktigt att förklara att det här inte var vad jag skrivit på för. Jag är en professionell fotbollsspelare som behöver befinna mig i en miljö med rätt förutsättningar, om jag ska kunna prestera. Jag ville se något mycket bättre – annars tänkte jag försöka byta klubb, säger Jakobsson.
Vad fick du för svar?
- De var bekymrade för min skull och kunde ju sätta sig in i situationen utifrån mitt perspektiv. Jag behövde utvecklas för att ta en EM-plats. Samtidigt bad de mig att ge det en chans till, att fortsätta till jul åtminstone.
Men läget försämrades successivt. Nu visste alla att Sofia Jakobsson inte hade för avsikt att stanna någon längre period i Rossijanka och automatiskt började tränaren prioritera andra framför henne i matcherna. Ofta fick hon inte ens sitta på bänken, vilket ytterligare spädde på den onda cirkeln.
- Jag förstår hur Rossijanka resonerade och jag är inte sur på klubben. Jag försökte ju ta mig därifrån och då var det ganska naturligt att de satsade på andra. Men för mig blev det tufft. Jag fick köra mycket på egen hand, med gym och löpturer. Rädslan att förlora min landslagsplats helt och hållet malde hela tiden i bakhuvudet.
Pratade du någonsin med Sundhage?
- Jo, det gjorde jag. Jag ville förklara varför jag stod utanför laget och att jag verkligen försökte komma vidare därifrån. De sade att det viktigaste var att jag mådde bra och att jag nog fick räkna med att det kunde fortsätta på samma sätt ett tag, fram tills att jag lyckats bryta kontraktet.
Hur länge gick du utan regelbunden speltid?
- Mer eller hela hösten från OS och framåt. Det har varit jobbigt faktiskt. Mitt senaste inhopp var 8 november och utöver det var ett bra tag sedan jag gjorde någon riktig tävlingsmatch. Jag brukar alltid bli lycklig när jag snörar på mig fotbollsskorna, men så blev det knappt under den här tiden. Jag funderade mycket på min framtid och särskilt på EM. Det var nog tack vare den längtan som jag orkade driva på mot Rossijanka hela tiden.
För drev på gjorde hon. När ledningen rekryterat ännu en ny tränare ökade Sofia Jakobsson på sina försök att lösa upp avtalet. Istället för lite halvflamsiga pass använde sig den nye tyske tränaren av disciplin som ett slags vapen. Om någon inte förstod hans instruktioner skrek han "stopp, stopp, stopp" och kommenderade straffjoggning för hela laget. Varv på varv på varv runt planen. Bara löpning, ingen fotboll.
- Vid det laget hade Chelsea börjat höra av sig och de signalerade tydligt att de ville ha över mig till London. Det var skönt att höra, och jag kände också en lättnad över att inte behöva förhandla helt själv med Rossijanka. Vi var aldrig osams men det hela blev ändå en börda när jag ensam skulle stå upp för mig själv. Nu fick jag plötsligt hjälp utifrån, säger Jakobsson.
Och till sist löste Chelsea ut dig?
- Ja, Rossijanka var väldigt tillmötesgående och sålde mig för en betydligt mindre summa än den de betalade Umeå från början. När det väl kom till kritan var de måna om att jag skulle må bra och jag är väldigt tacksam att de ställde upp på den här lösningen. Det innebär att jag äntligen kan blicka framåt
I slutet av januari offentliggjordes övergången och nu på fredag landar Sofia Jakobsson i London. En välbehövlig omstart efter allt som hänt. Det negativa ska sopas undan och nu handlar det bara om att samla krafterna inför vårens utmaningar. Premier League startar 23 mars vilket medför ett par månaders tid att övertyga Pia Sundhages stab om att välja ut henne till EM.
- Förhoppningsvis är det tillräckligt. Nu är det upp till mig och får jag bara kontinuerlig fotbollsträning ska det kunna gå. Jag lägger allt mitt krut på det. Sedan vill jag ju även visa Chelsea att jag varit värd allt slit de lagt ner på mig. När det var som tyngst ringde de nästan varje dag för att kolla hur jag mådde och om de kunde hjälpa mig på något vis.
Hur mycket har du oroat dig för den där landslagsplatsen?
- Det är klart att jag varit väldigt orolig. Trots allt sysslar vi med fotboll och jag har varken kunnat träna eller spela ordentligt på ganska länge. Men nu är jag verkligen full av energi och tänker ge allt för att bevisa att jag ska vara med. Jag känner att jag börjar om från noll, på ett bra sätt, säger Jakobsson.