Vi har sett Mourinho peta Barcelonas assisterande tränare i ögat, betraktat hans tvivelaktiga uppträdande på presskonferenser och hur han indirekt fått domaren Anders Frisk att lägga skorna på hyllan efter dödshot 2005. Men då var Mourinhos verbala och fysiska utspel ett kyligt beräknande beteende för att påverka media, domare och motståndare.
Nu glöder utsvävningarna av desperation och förlorad kontroll.
Sex förluster på elva matcher i ligan, en plats utanför avancemang från gruppen i Champions League och avsaknad av fart, form och beslutsamhet från laget. Rykten om en flyktande stjärna i Eden Hazard och spelarmissnöje. Upprepade domarkontroverser, avstängning och böter. Lägg till att Mourinho och klubben stäms av före detta lagläkaren Eva Carneiro och den beklämmande situationen är en större sakfråga än den om en tränare och hans metoder.
Vad vinner Mourinho på att kalla den medicinska staben naiva och tvinga bort dem för att de gör sitt jobb, jaga domare in i deras rum och utropa att de är mesiga? Är det den representant klubben bör stoltsera med?
Svaret på frågorna borde vara samma som Chelseatränaren envist höll fast vid efter förlusten mot Liverpool: Nothing och no.
Portugisen är prima ballerinan som balanserat på linjen mellan genialitet och galenskap. Uppbackad av en meritlista få kan matcha har hans gång på den svajiga linan setts som underhållning och snedstegen förlåtits. Men någon gång måste även det nå vägs ände. Idag dansar the special one inte, nu faller han. The happy one måste vända i luften för att inte dunka i marken med huvudet först.
Sportsligt ska klubben ge Mourinho tid. Så mycket har han bevisat. Uppträdandemässigt kan respektlösheten inte längre tolereras. Chelsea FC är en klubb större än så, mer värdig än så.
En tränare eller spelare kan aldrig bli större än klubben. Inte ens den store José Mourinho kan ändra på det.