Mourinhos upprättelse
Det händer att politiker tar kontroversiella beslut baserat på vad de tror kommer att bedömas annorlunda och, förhoppningsvis, mer positivt i framtiden. På samma sätt kan åtgärder som en gång upplevdes populära få en helt annan innebörd i ett framtida samhälle, som inte ser ut som det en gång gjorde och då folket fått tid att blicka tillbaka. Legacy.
Det gäller även fotbollen. Inte minst den engelska. Å ena sidan har vi Sir Alex Ferguson, som då hyllades för att han rundade av sin karriär med ytterligare en ligatitel. Men i takt med att både David Moyes och Louis van Gaal misslyckades har narrativet skrivits om: i stället för att bygga om och underlätta för sin efterträdare valde Ferguson att kräma ut det sista ur flera tongivande spelare som samtliga hade passerat sitt bäst före-datum - Carrick (31), Evra (31), Vidic (31), Ferdinand (34), Giggs (39), Scholes (38). Det motsatta gäller Arsène Wenger, som hånades för Arsenals titeltorka efter flytten från Highbury. I dag upplever jag att han fått upprättelse för sättet han höll Arsenal kvar i toppen trots att klubben årligen gjorde sig av med sina bästa spelare.
Det är således intressant att iaktta det mediala uppsving som José Mourinho har fått. Nej, ingen säger att portugisen var rätt tränare för United. Det fanns ingen uppåtgående trend att luta sig tillbaka på för att berättiga en kontraktsförlängning. Samtidigt var det uppenbart att hans förtroende var förbrukat hos såväl fansen som spelarna. Gesterna längs sidlinjen och sättet han förde sig på presskonferenser var en tydlig indikation på att det bara var en tidsfråga innan en uppenbart frustrerad Mourinho, som upplevde att folk inte visade honom respekt, skulle bli entledigad från sitt uppdrag på Old Trafford.
Men i samband med att United har gått in i en avgrundsdjup formsvacka under Ole Gunnar Solskjærs ledning och att det spekuleras att Mike Phelan snart kan titulera sig sportchef, finns det inte längre några tvivel kring att klubbens vd, Ed Woodward, saknar sportslig kompetens. Woodward är konstanten i Uniteds misslyckanden post-Ferguson.
Mourinho kan stoltsera med åtta ligatitlar och dubbla triumfer i Champions League. I höstas ansågs hans uttalande skrattretande, att fjolårets andraplats var en av hans mest anmärkningsvärda bedrifter i karriären. Det gör det inte längre.
Arsenals sämsta värvning i modern tid
Så länge jag kan minnas har Arsenal haft stora försvarsproblem. Säsong efter säsong toppar man tabellen över flest individuella misstag som leder till insläppta mål. Beror det på att försvararna är för dåliga? Eller är det tränarens taktik som blottar spelarnas tillkortakommanden? Det finns nog en dos av båda.
Arsenal har under det senaste årtiondet genomfört två upphaussade rekryteringar som skulle åtgärda problemet: Steve Bould och Shkodran Mustafi. Han som hade lett Arsenal till tre ligatitlar sågs vara lösningen på problemet och ersatte därmed Pat Rice som assisterande tränare. Bould bar minsann kortbyxor under vinterhalvåret och förkroppsligade en förgången inställning som Arsenal uppenbarligen saknade. Hans erfarenhet och blotta närvaro skulle råda bot på klubbens bristande försvarsspel.
Säsongen 2015/16 slutade Arsenal på en andra plats, med 65-36 i målskillnad. Ligatiteln upplevdes inte vara alltför långt bort, och nu skulle man göra en satsning för att gå hela vägen.
På rekommendation av Stat-DNA investerade klubben 400 miljoner kronor i en då 24-årig Mustafi. Mittbacken uppfyllde alla krav: rätt ålder, erfarenhet från England, VM-guld. Med Mustafi i laget gick Arsenal obesegrade i 21 raka matcher. Under den här perioden kändes The Mirrors artikel “Mustafi är ett kap för 34 miljoner pund och i nivå med Nemanja Vidic” inte helt befängd.
Sen kom fallet. Och misstagen. Och de provocerande emojisarna. Det spelade ingen roll att Arsenal låg på sjätte plats med ett 20-tal poäng upp till ligaledarna, det räckte att besegra Brighton med uddamålet för att Mustafi skulle twittra att klubben var “BACK ON TOP”.
Det är en trött spaning - om ens en spaning - att identifiera att Mustafi är en svag länk. Jag motsätter mig däremot att folk nöjer sig med att jämföra och klumpa ihop honom med spelare som Sébastien Squillaci och Mikaël Silvestre. Mustafi kom inte som en nödlösning eller som bosman - utan med förhoppningen att han skulle leda klubben till en första ligatitel sedan 2004. Med det sagt: Mustafi är otvivelaktigen Arsenals sämsta värvning i modern tid.
Aaron Wan-Bissaka
Om det inte var för Trent Alexander-Arnold och Liverpools succésäsong hade Aaron Wan-Bissaka, 21, tagit plats i “Årets lag” i Premier League.
Det är en smått otrolig utveckling för en spelare som för 14 månader sedan fortfarande väntade på att få göra sin seniordebut för Crystal Palace. Redan nu är Wan-Bissaka ligans bästa defensiva högerback.
Den här säsongen har han utsetts till klubbens “Månadens spelare” vid fyra tillfällen, och i mars var han en av sex nominerade till att bli hela Premier Leagues bästa spelare. Han fick till slut se sig besegrad av Sadio Mané. Det hör inte till vanligheterna att en högerback stjäl rubrikerna i den utsträckning som Wan-Bissaka gör.
Inte konstigt att det spekuleras att de riktigt stora lagen är intresserade.
Chelseas katastrofala bortafacit mot topplagen
Det är en omöjlig uppgift att förutse vilka lag som tar de två återstående platserna till Champions League. Nu verkar det visserligen som att Tottenham, som har ett överkomligt spelschema, tar tredjeplatsen, men vilket lag tar den fjärde och sista?
För en vecka sedan var läget annorlunda för Arsenal, vars chanser har försämrats väsentligt efter dubbla förluster. Det är inte heller så att man går inte in i helgens bortamöte med Leicester med alltför stora förhoppningar. I stället känns det som att Chelsea har en ypperlig chans, så länge man kan få med sig poäng från helgens stormatch på Old Trafford.
Aldrig har det känts mer passande att spela mot Manchester United på Old Trafford. Aldrig tidigare har det känts mer passande för United spela mot Chelsea på Old Trafford.
Chelseas bortafacit mot topplagen är nämligen katastrofalt. Den här säsongen har Chelsea tagit tre poäng på bortaplan mot lagen på den övre halvan. Tre. Poäng. Säsongens hittills enda vinst kom på Vicarage Road mot Watford. Sedan dess har man förlorat mot Tottenham, Wolves, Arsenal, City, Everton, Liverpool. Målskillnad: 4–18.
Det här är inte veckan då titelstriden avgörs
Manchester City överlevde mardrömsveckan då man ställdes mot såväl Tottenham som United. Liverpool-fansen hoppades att det täta matchandet skulle ta ut sin rätt och således ge dem en fördel i titelstriden. Men City tog full pott, och nu talar det mesta för att båda lagen går rent under slutspurten.
Men än är det inte över. Konstigare saker har hänt. Frågan är om inte helgens omgång blir en transportsträcka till nästa helg, då City ställs mot Brendan Rodgers Leicester och Liverpool åker till St James för att möta Rafa Benítez och Newcastle.
I helgen ställs nämligen Liverpool mot Huddersfield och Manchester City mot Burnley. Jürgen Klopps manskap ska inte ha några problem att ta tre poäng på Anfield, och med fem dagars vila till det första mötet med Barcelona borde det inte heller krävas någon omfattande rotation. Inte heller känns det som att City, som efter helgens omgång får åtta dagars vila, kommer att ha några problem på Turf Moor.