Rosenberg hade en sådan där match som ger tre Europacupgruppspel på fem år
Man såg på Markus Rosenberg att det här var en sådan match, framför allt på sättet han tog det defensiva skitjobbet. Det var bestämt att MFF skulle vinna, det var bestämt att det här inte skulle vara hans sista Europacupmatch. En hockeyassist till 1-0, själv målskytt till 2-0 i en tidpunkt när Midtjylland skulle börja sin stora anstormning. Han har nu varit en av de enskilt största anledningarna till att ett svenskt lag hamnat i två CL-gruppspel och ett EL-gruppspel inom en femårsperiod. En spelare, så mycket nytta till tre gruppspel på fem år.
MFF hade kunnat ge honom en blank check där han hade kunnat skriva vilken summa han velat som tack för de tre gruppspelen och alla SM-guld, och det hade enligt vissa ändå varit för lite.
Uwe Rösler försöker få honom att fortsätta. Jag tror inte det kommer att lyckas, men Rösler och MFF-supportrarna tillåts att drömma.
Rösleranställningen nådde i kväll ett betyg värt VG+
Hade MFF tagit sig vidare i kväll hade Uwe Rösler gjort nästan allt rätt sedan han tog över MFF. Hade MFF åkt ur så hade många beslut i Europakvalet diskuterats. Just nu ligger det sekvenser, matchperioder, taktiska val, och generella beslut uppe för diskussion, saker som Rösler hade kunnat göra bättre.
MFF gick vidare, och Rösler har på kort tid börjat att ta steg mot Åge Hareide-kultstatus. Han har fortfarande en bra bit kvar, men stegen är i den riktningen. Från att ha varit ett rejält utskällt lag i våras, där det mesta ifrågasattes, till de här två månaderna med galenskap och dominans. Nyss hörde jag någon i MFF uttrycka det som "så [svordom] värda vi är, först den där pissäsongen och nu det här". Det är väl ungefär så nästan alla i MFF känner.
Till detta höjs nog även Daniel Anderssons status igen. Hans spelarnyförvärv gör äntligen den där stora skillnaden de var tänkta att göra, och hans tränarval satt fint.
Marcus Antonsson gör nog med mål och kan göra fler
Mål för fjärde matchen i rad. MFF får lite mer grepp i presspelet med Antonsson där framme. Han går aldrig att räkna bort ur en matchbild. Han skapar sina två-tre chanser per match, och över tid sitter rätt många av dem. Jag tror många allsvenska anfallare hade mått bra av att analysera hans rörelsemönster, för det är få (om ens någon) som definitivt har ett bättre sådant. Det är nästan så bra att man i bland undrar om han inte borde göra ännu fler mål än ett varje eller varannan match.
Matchutvecklingen
Om Midtjylland hade expected goals-koll de inledande 60 minuterna så var de nog missnöjda med underläge sett till skapade chanser. Ändå kändes det som att MFF hade okej koll. Midtjylland kunde/tilläts inte använda sin fysik lika dominant, de fasta situationerna gav inte mycket, MFF hittade ett fint samarbete mellan Oscar Lewicki och Sören Rieks, Rosenberg hade sin aura, och MFF var till och med sådär tidsspillande på ett bra sätt. Jag kollade några gånger på bänken, hur de flera gånger påpekade MFF-spelarna att vara smarta. Göra saker som är mer cyniska, som frustrerar motståndarna, som får tiden att gå, som sänker tempot.
Sedan runt timmeslinjen kom tre superchanser. En frispark som knappt kan vara närmare att gå in utan att gå in, och två nicklägen bara några meter ifrån Johan Dahlin. Det blev så uppenbart Midtjyllands chanser att ta sig vidare. Samtliga tre missades, och sedan kom istället ett andra mål för MFF.
Effekterna av detta
Mer än 20 miljoner kronor extra på kontot, en chans för Sverige att koefficientmässigt inte göra ett uselt år, mer legitimitet till MFF:s satsning mot att vara störst i Norden, en kraftfull förbättring av 2018...
Det är många stora saker i rullning nu.