Visst, både SvFF-basen Karl-Erik Nilsson och Sef-basen Lars-Christer Olsson sitter i Uefa:s exekutivkommitté. Hans Hultman är presschef på Fifa. Det finns några ytterligare svenskar på tunga positioner i fotbolls-Europa.
Till mäktiga svenskar i den här världen måste man även räkna Guardians fotbollschef, svensken Marcus Christenson som styr fotbollsbevakningen i Englands näst största tidning på nätet efter Daily Mail. Bevakning av Premier League finns med, men det är inga öppna dörrar ens för Christensons redaktion:
- Det är inte så lätt. Det går inte att ringa upp någon spelare direkt. Våra journalister är väldigt duktiga och har varit med länge och har sina kontakter, och jag litar väldigt mycket på dem. De får bra information och är trovärdiga. Men till exempel spelarintervjuer är jättesvårt med tanke på det globala tryck som finns på de klubbarna. Jag förstår dem också. Vi kanske får en eller två med de flesta klubbar per år. Det är max, säger han i podcasten Lundh.
Är det allt?
- Ja. Sedan ibland är det samlade intervjuer där allt tidningar får en spelare. Om Alisson har köpts kan alla få chansen, det kan jag förstå. Om vi har tur får vi en United-spelare per säsong. Vi har inte haft någon ännu i år i och med att det har gått så dåligt, men nu tror jag att vi får någon inom de närmaste tre-fyra veckorna i och med att det har börjat gå bättre.
Är inte det frustrerande att bevaka något där man bara står på håll?
- Absolut. Det är därför vi får jobba hårt med att försöka hitta de olika vinklarna där vi exempelvis kan tillbringa en dag med en U19-tränare eller något, ge den sidan av klubben. Daniel Taylor är vårt stora stjärnnamn, han har väldigt bra kontakter och skriver väldigt bra. Han går på klubbarna hårt. I och med att vi får så lite kan vi ju kritisera dem – det spelar ju ingen roll, inget ändras. Även om vissa klubbar skriver att man inte får en intervju på sex månader för att man skrivit en viss sak. Men det är ju vårt journalistiska ansvar.
Hur ofta säger de till dig att en sak inte varit okej och att de blockar?
- Det händer.
Kan du nämna någon klubb?
- Det vore nog inte så bra, för då får vi väl aldrig något. Men ju större klubbarna är, desto petigare är de också.
Förvånar inte det att de lägger sig i sådana saker?
- Jo. Ibland kan det vara en artikel om att en spelare funderar på att flytta till sommaren för att spela Champions League-fotboll, då säger de att det är fel.
Hur lätt är det att bli ett offer, att man måste peta in andra saker också i intervjun?
- Det förekommer mer och mer, men vi har i stort sett en regel om att det får vara en mening i slutet av artikeln, och det ska vara ganska tydligt. Oftast gör vi inga bettingbolag, utan det är välgörande ändamål. På ett sätt tycker jag att klubbarna inte har någon skyldighet att ge oss spelare, det är ju deras spelare och deras tid. Vad vi inte gör på The Guardian är att ge dem så kallad copy approval, vilket många andra gör, vilket innebär att man skickar texten till klubben först så att de kan godkänna. Men The Guardians regler är att vi inte får göra så, och det är helt rätt. Vi får inte heller betala för någon intervju, vilket gör att vi ibland missar intervjuer.
Är det spelare som vill ha betalt? För man har ofta hört att man vill ha betalt för att ställa upp på intervjuer.
- Jag tror att det mest är före detta spelare. På ett sätt kan jag förstå det också. De ska ge upp sin tid för att prata med någon och får inte ut något av det. Jag tycker inte att det är fel av dem, men vi har de regler vi har.
Hur ser ni på silly season, som är omdiskuterat? Det är naturligtvis kul för fans att följa vad som händer med spelare, samtidigt som det blir en himla cirkus, aktualiserat med L’Equipes publicerade mejl från agenten Willie KcKay till Emiliano Sala, som omkom i flygolyckan, där han berättade att han hade planterat rykten om West Ham och Evertons intresse, men att det var Cardiff som gällde. Vi kan alla vara en del i den industrin.
- Vi försöker få en balans. Vi skriver om det, men mycket mindre än vad andra gör. Vi skriver bara när vi tror att det är rätt, och litar på våra journalister. De vet också vad agenterna håller på med och vad de kan lita på. Det betyder inte att vi är 100 procent rätt alltid, vi har också fel ibland, men om vi inte tror på något publicerar vi inte det för att få in klick. Vi gör en grej på morgonen som heter ”the rumour mill”, där vi på ett lättsamt sätt tar upp alla rykten i de största engelska tidningarna. Om något är seriöst gör vi det senare och försöker då läsa agenterna. Man får väga upp varje dag om vi tror på det genom ett samtal med den reporter som ska skriva artikeln.