De flesta känner till Caroline Jönsson för hennes tid som landslagsmålvakt då Sverige tog VM-silver 2003 och EM-silver 2001.
Under en lång karriär i Malmö FF/LdB FC, Chicago och Umeå IK och landslaget upplevde hon hur damfotbollen växte enormt.
- Jag skulle säga att det har varit en fantastisk utveckling. I det ligger också en viss fara. Jag brukar ibland säga att man pratar om något som kan benämnas som en tacksamhetsskuld. Den ena delen av det är att man ser att man får lite bättre resurser med lite bättre resultat, säger Caroline Jönsson i podcasten Lundh.
- Det blir en förändring som man hela tiden känner. Jag som elitidrottare kopplar det också till min prestation, tills jag kom till där vi hade 3,8 miljoner tittare på VM, men man fortfarande fick höra att det inte fanns något intresse när man precis spelat en VM-final och blivit uttagen i världslaget. Jag kan ju inte prestera mycket mer än så och så säger man att det fortfarande inte finns något intresse när vi hade fler tittare än herrarna. Då är det någonting annat. Att inte stanna vid att man ska vara nöjd bara för att man får spela fotboll, utan att ändå fortsätta att jobba framåt. Jag tror att den balansen är jätteviktig.
Caroline Jönsson slutade spela fotboll i landslaget redan 2007 för att satsa på ett utbilda sig till psykolog och 2013 slutade hon helt.
Men hon har inte släppt fotbollen, sedan 2015 är hon drivande i det internationella spelarfacket Fifpro som lät svenskan bygga upp verksamheten som är inriktad på damfotboll. Där driver Jönsson på.
- Fortfarande är man generellt väldigt tacksam för att man får spela fotboll. I min generation i alla fall är det många som har upplevt att inte få spela, eller att ha blivit väldigt utpekad om man spelar, som liten också. Det sitter kvar. Då ser man då den lilla förändringen, och vi är ju rätt så beroende av antingen klubbar eller förbund. Tar vi det som pågår i USA i dag till exempel, där man kan påvisa så tydligt…
För de som inte vet det så har flera av landslagsstjärnorna stämt sitt förbund för att de vill ha lika mycket betalt som herrarna, för att de kan visa att de drar in pengar och att de också gör resultat. Det är det som pågår och det du hänvisar till.
- Ja, de drar till och med in mer pengar än vad herrarna gör. Så de har haft en större inkomst än herrarna om man jämför för 2015, som man diskuterar. I den diskussionen kan de ändå få höra argument där man egentligen har vunnit argumenten mot de argument vi egentligen alltid har fått höra, ”ni damer drar inte in lika mycket pengar”, ”ni måste prestera bättre”, och så vidare. Alla de argumentationerna, och så får de ändå inte lika mycket betalt. Det är ju intressant, kan jag tycka. Man får höra att marknaden styr hela tiden, men i det här fallet gör den ju uppenbarligen inte det. Då skulle det förändrats direkt, och då är det någonting annat som styr. Det är den makten som jag tror att många spelare känner av. De här amerikanska spelarna som uppfyller spelvillkoren för att kunna ställa krav blir ändå motarbetade av sitt eget förbund.
Hade du kunnat se något liknande i Sverige, att man utmanar förbundet från er sida?
- Ja, absolut. Det tror jag är fullt möjligt. Det finns exempel där man bara inte tänker. Vi har ett EM på hemmaplan som med fansen blev nästan en halv miljon besökare på plan, på matcherna och som är i fanzone. Men det finns inte en svensk damtröja att köpa. Någonstans i det så förlorar förbundet en väldig massa pengar. Det gjorde också tröjtillverkaren.
Varför gör man inte det då?
- Exakt! Det är den frågan som jag tycker är den viktigaste att ställa. Jag tycker inte att man kan säga att man inte tjänar pengar på någonting när inte produkten finns. Det är det här som många av de som fortfarande bestämmer inom fotbollen säger idag, att det inte finns en ekonomi och en vinstmöjlighet. Man ser på damfotbollen på ett sätt som man kanske har gjort de senaste 20 åren. Det är samma sak nu. Vi kan ta EM-finalen, som kommer spelas i Holland 2017. I Sverige hade vi 44 000 biljetter sålda till finalen och fick trycka underifrån i gräsrotsrörelsen, vi ville ha fler biljetter och tyckte ”öppna upp en till sektion”. Så tog den sektionen slut, och vi öppnade ytterligare en. Istället för att från början säga ”vi ska sälja ut Friends”.
- Vi fick ändå 44 000 biljetter, och Sverige ligger rätt avsides och var inte i final. Nu ska vi spela i Holland. Alla länder runtomkring är med. Vi har utökat turneringen med fyra lag, det har gått fyra år i utvecklingen av damfotboll. Var lägger de finalen? De lägger den på en arena som tar 30 000. De har redan dragit bort 14 000 och vågar inte lägga den på en arena som Amsterdam Arena som tar 50 000. Det är det här tankesättet som man måste utmana. Men jag ställde frågan rakt ut till arrangörerna, och de fattar direkt, ”ja, det är sant!”. Men det är första gången som de tänker så. Medan andra går in i försvarsställning och säger att ”ja, men det kostar ju väldigt mycket pengar att utrusta en arena, och Amsterdam Arena och 50 000, det blir mycket pengar”.
- Ja, men det är också då som man kan tjäna mycket pengar. Jag tror att hela diskussionen om investering glöms bort lite grann, man glömmer bort att NBA kostade pengar i början, NFL också. Man glömmer bort den diskussionen i det hela.