Rawez Lawan är i dag lagkapten i Dalkurd, men är uppvuxen i Malmö. Malmö FF var också klubben som han slog sig fram i för drygt tio år sedan - men där han aldrig riktigt fick det att lossna.
I podcasten Lundh ger han sin syn på vad det var som gick fel.
- Det var 100 procent på grund av mig själv. När jag kom upp var det ett enormt stjärnspäckat lag. Jag kom upp och trodde väldigt mycket på mig själv, men jag var också väldigt naiv. Nu i efterhand kan jag se att det var en fasad. Hade jag trott på mig själv så mycket hade jag lyssnat på dem, berättar han, och fortsätter:
- Jag kom upp och fick lärlingskontrakt. Sedan skulle jag skriva ett A-lagskontrakt, ett långt kontrakt, men de ville låna ut mig första säsongen. Jag tror att det var till Landskrona Bois. Det var som att de hade svurit åt mig, ”Aldrig i livet”, tänkte jag. Jag var 17 bast kanske. Jag tänkte inte på att jag konkurrerade med Afonso Alves, Jari Litmanen, Markus Rosenberg, Niklas Skoog… Det var en falsk fasad. Vad trodde jag? Det var ett perfekt upplägg som de hade fixat till mig.
- Jag tog mitt pick och pack och stack till Horsens, högstaligan i Danmark. Jag tänkte att jag skulle visa Malmö att de inte kunde göra så med mig. Det gick ganska bra. Jag hittade min väg. Men om 17-årige Rawez Lawan hade kommit till mig nu hade jag sagt: ”Snälla, skriv på, det är en jättebra deal. Gå till superettanklubben och utvecklas i ditt tempo, bli inte påverkad av de yttre faktorerna och ta ditt tempo, utvecklas exakt som det krävs för dig”.
Hade du inte någon som du kunde diskutera det här med?
- Jag var ganska inställd. På den tiden fanns det agenter, men inte i samma utsträckning. Jag har alltid varit självlärd. Jag har tagit mina egna beslut och gått till min andliga sida och ställt frågorna där. Men jag vet inte om jag var sårad, jag ville bara ha revansch på Malmö FF.
Var du inne i den världen med att du ville tjäna lite pengar och kanske ha en Louis Vuitton-väska och klocka?
- Jag lovar, sådant spelar inte roll för mig. Det där är bara glädje för stunden. Det där ger mig ingenting nu. Beslutet med Dalkurd blev så lätt just därför. Jag följde tecken och signaler, inte kontrakten som slängdes i mitt ansikte. Jag är välsignad genom att jag sedan barnsben vetat vad jag velat. Jag är en självsäker människa på det sättet. Jag har aldrig blivit påverkad av yttre faktorer. Då blev jag förkrossad över att de ville låna ut mig. Det var ett jättebra upplägg, men jag hade en falsk fasad om att jag var bättre än alla andra. Så var inte fallet. Men det gick ändå ganska bra.
Vad lärde du dig under tiden i Malmö?
- Jag lärde mig ganska tidigt och snabbt att jag var tvungen att bli vuxen i mitt fotbollsagerande och i livet utanför. Jag blev väldigt vuxen snabbt. Jag började träna A-lagsfotboll när jag var 13-14 år. I Malmö lärde jag mig att det var en annan nivå, att jag var tvungen att bete mig som en professionell.
I A-lagsfotboll var det i Kvarnby innan du kom till Malmö?
- Precis. Jari Litmanen var hela tiden skadad, men han var först in och sist ut. Då var han ändå bara skadad hela tiden. Jag undrade vad han gjorde, han tränade ju inte, men det var ett prefekt exempel på hur jag behövde bli. Jag måste ta allting seriöst. Jag lärde mig ganska mycket. Attityden och kaxigheten Malmö har delar jag. Det är kanske något staden står för, men klubben också. Det har jag alltid delat. Det är därför jag än i dag delar på dem efter Dalkurd.
Hur ser du på den utvecklingen de har gjort?
- Totalt grym. Shit, alltså.
Skulle du inte vilja vara en del av det?
- Det var inte skrivet för mig. Kolla på vad som var skrivet för mig: jag tog mitt folk till allsvenskan. Jag är ingen människa som blir avundsjuk på det sättet. Det var deras historia och deras väg att gå. Jag tycker att de gör det fett grymt. Alla vi stod med öppen mun och hakan nere när de sparkade Allan Kuhn. Men så hämtade de en ny tränare och vann SM-guld igen. Då måste man applådera och säga att man litar på dem som varumärke och klubb. Jag gillar Markus Rosenberg, hans attityd och hans kaxighet. Malmö ska spela i Champions League, och han ska bli skyttekungen. Det är den inställningen man måste ha som fotbollsspelare, och det har jag lärt mig de senaste åren. Innan hade jag det, men det var nästan som att det var en falsk fasad, att jag bara spelade. När det sedan kom en motgång var jag inte så stark som jag trodde. Det är den attityden och det tillståndet som man måste ha.
Du gick till Horsens, där du var med och trillade ur. Var det en tuff tid?
- Det var det. Vi trillade ur, men när vi gjorde det gick jag till Nordsjaelland. Så jag fick inte vara med på hela den resan. Men det var enormt tufft för min karriär. Jag fick aldrig uppleva vad klubben och spelarna fick gå igenom, för jag gick till Nordsjaelland.
Där vinner ni danskt guld och spelar i Champions League, men det känns inte som att du är med hela vägen. Det talas om incidenter och grejer som sker, vad är det som händer, är det du som är komplicerad?
- Det var en bra tid i Nordsjaelland, men det där var bara på grund av mig själv, inget snack om saken. Jag pekar inte finger på någon. Jag var väldigt irrationell i mina handlingar. Det är en tunn linje mellan problembarn och passionbarn. Jag var väldigt passionerad. Jag har spelat fotboll sedan jag var fem, fotboll är mitt liv. Men jag kunde inte hantera det när det inte gick bra för mig. Varför skulle ledarna i Nordsjaelland lägga tid på att förstå att det bara var passion? Nej, de stämplade mig i stället som ett problembarn. Många gör så, men jag tycker att vi har blivit bättre i ledarskapet i Sverige. Vi har mer tålamod för människor som är irrationella i sina handlingar och känslor. Jag tror att det är en väldigt tunn linje mellan passionbarn och problembarn, och jag har hela tiden vetat att jag är ett passionbarn, jag har bara inte förstått varför alla inte ser det. Men nu i efterhand förstår jag att de bara såg problemen i stället eftersom jag skapade problemen. Ingenting annat. Det händer i mitt inre innan det sker i det yttre. Jag hade min egen rädsla och oro, det var därför det hände. När jag pekar på någon är det fyra fingrar på mig själv och en på dem. Det var bara jag. Inget ont om någon. Det jag har gått igenom har varit för att jag ska lära mig. Det var den hårda vägen. Jag är väldigt självlärd på det sättet. Det är därför jag hoppas att min historia kan inspirera någon där ute.