Norge tog silver under EM i Sverige 2013 efter att man föll mot Tyskland i finalen. Silver tog även landet under EM 2005 och då var Lise Klaveness med i laget som även de föll mot just Tyskland i finalen.
I podcasten Lundh berättar Lise Klaveness att hon inte tycker Norge ska nämnas i medaljkampen inför Europamästerskapet i sommar.
Du var ju som sagt med 2005 när EM senast spelades i England, då tog ni silver efter att ni förlorade mot Tyskland i finalen. Vad talar för att Ada Hegerberg och Marin Sjögren tar Norge till nya framgångar?
- Vi i Norge är ju inte några medaljfavoriter. Vi tog medalj i 2013, så det var ju några år sedan sist. Så vi är inte längre ett land som ska nämnas i medaljkampen, men målet för laget är fortfarande en medalj, så det finns väldigt ambitiösa mål i laget. Vi har några väldigt bra spelare, vi har en bra lagsammanhållning. Men vi har fått en skada på vår målvakt och har några andra problem. Så vi går in i mästerskapet med en inställning att om vi får ut vår fulla potential så kan vi på sätt och vis ta oss hela vägen upp till medaljplats, men då måste vi ha full kraft. För vi är inte topp tre eller fyra.
Om man ser något som har funnits i norsk och svensk fotboll så är det diskussionerna om ersättningar för spelarna. Ni var några år före med att ge spelarna lika ersättning men USA har ju gått ännu längre och delar helt jämnt på prispengarna från Fifa och Uefa. Hur gör Norge framöver?
- Det är en politisk och ekonomisk diskussion som vi måste ha hela vägen. Vi har lika lön från det norska fotbollsförbundet får från dess sponsorer till de två olika landslagen. Sen är det ju enorma skillnader mellan utbetalningen från Fifa och Uefa för de olika mästerskapen och vad gör man åt det? Då tycker jag att de nordiska länderna och de länder som vill främja damfotbollen ska jobba längs två spår. Ett spår är att försöka täppa till luckan hemma och få med herrsidan i processen. Men å andra sidan jobba politiskt internationellt, för skillnaden är så stor när det kommer till att ta sig till mästerskap. Vi kan inte alltid räkna med att du tar dig till mästerskap. I USA är det något annat, där kommer de alltid till mästerskap på både herr och damsidan och kvinnorna tjänar mer än herrarna gör där hemma. Så deras damlags position är ju lite speciell. Så jag tror det handlar om två spår, att dels ha politiska processer på hemmaplan och skapa ett solidaritetstänkande mellan dam och herrlaget, samtidigt som vi måste gå ihop och driva på internationellt, eftersom vi är en del av ett apartheidsystem. Det finns växande skillnader mellan kvinnor och män. Damsidan får mer och mer, men herrsidan får ännu mer. Det ska vara jämställt mellan kvinnor och män och det är det inte i fotbollen idag.
Många hänvisar då till marknaden och att den marknaden är större, hur ser du på den invändningen?
- Det är ju därför det är så. Det är ju ingens fel. Det är ju för att det är ett patriarkat. För några år sedan fick ju inte kvinnor kandidera så det här är en del av ett patriarkat, men det blir självförstärkande om man inte försöker ha åtgärder som gör att kvinnors marknadsföring växer. För om inte så kommer du att hamna i en situation där en grupp är mer värdefull. Därför måste man satsa mer på dem så att de kan ge mer pengar till den andra gruppen, och det blir bara självförstärkande och skillnaderna kommer att öka. Så logiken måste få fungera, för vi är inget jämställdhetsdepartement, vi tävlar, män tävlar mot män, kvinnor mot kvinnor. Det finns två separata tävlingar och tävlingen är på sätt och vis vår religion. Vi måste vara trogna mot konkurrensen. Men samtidigt måste vi ha åtgärder som gör att vi delar på notan för att kunna höja marknaden på damsidan. Och tankarna där är att vi ledare måste kämpa stenhårt för att få till en förändring i strukturen.
Hur orkar du hålla modet uppe?
- Nej, det gör jag inte alltid om jag ska vara ärlig. Det har varit tuffa månader. Det har varit spännande och så, men jag kommer från sporten. Jag är van vid att prata direkt. Jag är inte van vid de internationella strukturerna där man går och pratar om ingenting och sedan sker allt bakom stängda dörrar och så vidare. Det här är nytt för mig och jag blir väldigt frustrerad över det. Men motivationen ligger i att jag brinner för idrott och är orolig för idrottens framtid. Samtidigt som jag tycker att förändringarna, när de sker via fotboll, är så starka. Det har så mycket egenvärde i att fotboll spelas och motivationen ligger där. Jag hade bollen med mig i sängen när jag var tonåring och på något sätt känns det som att jag fortfarande har det. Motivationen ligger i en mycket stark kärlek till spelet.