Nyligen släppte journalisten och författaren Lennart Ekdal boken Fotbollsfamiljen: En pappas berättelse. Där skildrar Ekdal hur sönerna Albin och Hjalmar nått elitfotbollen och landslaget, om än på olika vägar. Och skälen till att det blev en bok är flera.
- Ett är att jag får fruktansvärt många frågor om dem. Jag märker hur stort intresset är. Ett annat skäl är att min egen analys har lett fram till slutsatsen att fotbollen är den ojämförligt största kulturella företeelse vi har, och, inte minst för många män, är den tydligaste gemensamma nämnaren. Kort sagt angår det alla. Ytterligare en tes är att alla ungdomar, och även de som är äldre, drömmer om att bli fotbollsproffs. Jag tror att det är den främsta drömyrket.
- Då har jag två grabbar på nära håll som lever det här livet. Varför inte då berätta lite anekdotiskt och kul om hur det ser ut och vilka tankar det för med sig? Då har de hittills ganska olika karriären dessutom.
I boken skriver Lennart Ekdal om sonen Albins otur med många skador och beskriver om hur Hamburger SV tvingar honom att spela vidare skadad. Mot sin egen vilja.
- Vi har tyckt synd om honom, för att tala klarspråk. Ofta när han har varit på gång att nå en hygglig form har det kommit nya skador. Vi är inne på det resonemanget, att det har varit så under en stor del av hans karriär. Han har därför inte kunnat nå sin fulla potential.
Du ger också en inblick i cynismen när han spelar i Hamburg…
- Ja, det var förfärligt.
Hur kan man tvinga någon att spela med en spruta fast de är skadade?
- Det är obegripligt. Det är otroligt improduktivt och kortsiktigt, eftersom de fick det tillbaka. De hade ingen långsiktig nytta av honom eftersom han aldrig fick läka.
Han fick en injektion i en match mot Hoffenheim och tvingades ut trots att han inte ville spela?
- Han hade så ont att… Men de brydde sig inte om det. Det var väldigt märkligt.
Då drog han ledbandet och blev borta i fyra månader. Även nattklubbsskadan…
- Du nämnde körtelfeber, som han fick när han var 17. Så inte nog med att han har haft otur, han har åkt på en del egendomliga grejer. Den här ryggskadan som han fick var väldigt märklig.
Jag gillade ditt resonemang där om att svara på frågor om nattklubbsskadan för att det är bättre att berätta.
- Där var vi inte överens. Han blev arg på mig.
Hur var det? Du berättade vad som hade hänt på nattklubben i Hamburg, att han hade trillat över ett bord. Du sade ett glasbord, det var det tydligen inte då?
- Jag är säker på att Albin inte är en lallare som springer omkring dyngrak och gör bort sig. Det är en jävla fin och disciplinerad kille, urtypen för en pålitlig svensk proffsspelare. Jag var rätt säker på att det inte berodde på att han totalt hade gjort bort sig. Han råkade snava på en kant och föll så olyckligt. Att berätta då, jämfört med att inte säga något och låta alla spekulera. Om du har kombinationen skada och nattklubb så behöver man inte vara journalist för att spekulera i en viss riktning. Mota då Olle i grind i stället och säg som det är.
Jag håller med dig, jag tror att man vinner på det.
- Jag mötte en massa strategisnack, på alla möjliga håll, agenthåll och klubbhåll.
Lägg locket på är väl strategin?
- En sådan grej var att EM stundade, hur skulle man lägga upp det mot Hamrén? Men det är ju inget att lägga upp. Han talar för sig själv, kan han spela är han med, kan han inte spela - det går ju inte att mörka något.
I boken berättar även Lennart Ekdal om hur det blir Hamburg sommaren 2015 trots att Paris SG men även Leicester (som kom att vinna ligan säsongen efter) var intresserade.
- Man kan säga två saker om Hamburg-valet. Ett: han fick ett väldigt bra kontrakt. Två: han mötte en väldig entusiasm från tränaren. Det är två rätt bra pusselbitar. Sedan kan man lägga till att Hamburg är en skittrevlig stad. Vi blev enormt överraskade över hur enormt fin den staden är. 55 000 i snitt på hemmamatcherna. En anrik klubb. Det var väldigt mycket på pappret som såg skitbra ut. Och det var väldigt mycket som inte blev så bra.