Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

LUNDHS PODCAST

Svensken vann Europacupen med Bayern - blåstes på segerbonus och medalj: ”Måste varit någon i laget”

Björn Andersson vann Europacupen med Bayern München 1975. Matchen blev också början på slutet av karriären på grund av en otäck skada, efter det var det hårda bud från klubben.
- Vi skulle få 50 000 D-mark i segerbonus, ”men du får 20 000 för att du var inte med hela matchen", berättar Andersson i bonusmaterialet till podcasten Lundh.

I bonusmaterialet till podcasten Lundh berättar Bayern-profilen Björn Andersson, mest känd som scout i klubben, om sin spelarkarriär med tyskarna. Svensken skördade framgångar och var med och vann Europacupen 1975. Men matchen är långt ifrån bara glada minnen för Andersson. Svensken sparkades ner brutalt av Leeds Terry Yorath. Andersson skadade sig så illa att karriären aldrig hämtade sig.

Och behandlingen från klubben var minst sagt hård.

- Efter min operation fastslogs att jag kommer aldrig mer spela fotboll. Det var första chocken för mig. Läkaren sa ”Mr. Andersson, allting har gått fantastiskt bra med operationen, men du kommer aldrig mer kunna spela fotboll”. Då tyckte jag inte att jag hade något att leva för så man fick väl någon slags depression. I början var många där och besökte mig och lämnade blommor, men det tog fyra-fem dagar, sen syntes inte någon. De hade väl fått reda på att Andersson, han är kass, det blir inte mer fotboll. Man var rätt så utelämnad då, min exfru satt där och virkade varje dag och stöttade. Jag var ju gipsad ända från foten till armhålorna. Jag låg så i tre och en halv vecka på sjukhuset och kunde inte röra mig. Det gick många tankar genom huvudet när jag låg där. Och min manager tyckte att ”ja du spelade ju inte hela matchen”, vi skulle få 50 000 D-mark i segerbonus, ”men du får 20 000 för att du var inte med hela matchen”. Och mina medaljer försvann efteråt, mina kläder försvann. Någon hade väl lagt beslag på detta då, måste varit någon i laget då ju.

Som tog din medalj också?
- Ja det försvann alltihop.

Tiden som följde var tuff för Björn Andersson. Men svensken bestämde sig för att kämpa.

- Efter den matchen var jag finito. När man ligger och känner att man betyder inget, då går det upp huvudet. Man kanske skulle göra något annat än att spela fotboll? För jag var totalt bara fotboll. Träna fotboll och bli något, vad som drev mig det vet jag inte. Då bestämde jag mig när jag i sjuksängen att ”jag ska visa de jävlarna, jag ska spela fotboll”. Sen satt jag med känslan igen som kan sätta igång andra känslor i kroppen ”jag ska visa dem”, och det var en drivkraft men en dålig sådan kan jag tycka i dag. Så jag kom tillbaka relativt snabbt, sex månader senare tid jag på planen igen. Det var rekordsnabbt för allt gick ju sönder i knät. Det var främre och bakre korsband, inre och yttre ledband, inre och yttre menisk och kapslar och hela köret. Men ingen i klubben lyfte ett finger för att hjälpa mig. Förutom Hoeness som hjälpte mig i tio dagar vid sjukhusssängen. Det var ingen rolig vistelse, säger Andersson.

Har ni någonsin pratat om det här? Eller klassiskt svensk att sopa det under mattan?
- Som tur var är Hoeness tvärtom, det går inte att jämföra klubben när han kom med innan med tidigare manager, hur klubben drevs. Jag är inte bitter, men man kan ju tycka det är roligt att det var så bara.

Fast det är lite sorgligt att medaljer försvinner, de sänker din segerpremie. Det var ju inte ditt fel att du blev skadad. Det är inte bara sorgligt, det är förjävligt ju.
- Så såg man det inte, i början tänkte man ”det är väl så här”. Sen hade de medaljer som blivit över i managerns skåp och ville ge mig en, men jag sa jag behöver inga medaljer. Jag har gett bort allt det där också, SM och… Jag tycker, det är väl kul men vad ska jag med det till? Mina minnen sitter i huvudet, det är lite roligt att berätta tycker jag om någon funderar ”hur var det egentligen?”. Sedan efter, ingen av svenska landslagets ledare eller spelare förutom Conny Torstensson då som bodde i Munchen, hörde jag ett ljud från. Jag spelade i landslaget och skulle möta Jugoslavien men ingen hörde jag från, inte en enda gång. Inte ett samtal, säger Andersson.

Den här delen av intervjun med Björn Andersson är en del av bonusmaterialet till podcasten Lundh med Bayern-scouten.

147 - Björn Andersson

Avsnitt 147 av Sveriges mest nyfikna fotbollspodd gästas av Björn Andersson. Under 22 år har svensken jobbat för Bayern München och fostrat talanger som Lahm, Schweinsteiger och Müller samt scoutat spelare världen över. I podden berättar Andersson om hur han var med och gjorde om klubbens akademi, vad som krävs för att lyckas som spelare, om det går att träna sig till världseliten, om känslan när han ser sina gamla adepter vinna VM och Champions League och sin syn på att toppa ungdomslag. Dessutom talar Andersson om jobbet som scout, om mutförsöken han blivit utsatt för, om varför Bayern München inte följde hans råd och köpte Zlatan Ibrahimovic, om att scoutkollegorna inte hade koll på att Borussia Dortmund skulle köpa Alexander Isak i en affär han kallar ”märklig”, om att han velat att en klubb som köpte Isak skulle låta honom spela kvar i AIK och om hans råd till norske supertalangen Martin Ödegaard. Sedan ger Andersson sin syn på svensk talangutveckling, om vad som är bästa vägen för en talang, varför han i princip aldrig jobbat i Sverige och om frispråkigheten kostat honom i hemlandet.

Till podden med Björn Andersson finns även ett bonusmaterial som handlar om hans framgångsrika tid som spelare. Där berättar han om överfallet från Terry Yorath i Europacupfinalen 1974, om Bayern Münchens svek efter skadan, om VM 1974 med Sverige, om landslagsavhoppet mitt under en samling, om SM-guldet i Öster och mycket mer.

Publicerad 2017-04-29 kl 06:45

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER