Socialministern Annika Strandhäll gästar veckans avsnitt av podcasten Lundh. Där diskuteras bland annat mångfalden och jämställdheten inom svensk fotboll och att det i flera tidigare granskningar visat sig att mångfalden ofta inte syns högt upp i de styrande organen inom fotbollen.
- Det är klart att det spelar roll, det spelar jättemycket roll. Jag ser ändå positivt på att RF landar i att om man inte kommer fram på annat sätt så får vi börja kvotera, och att de har lyft upp jämställdhetsfrågan på sin agenda. Men det är den ena sidan av det. Den kanske verkligt stora bristen, oavsett om det handlar om Fotbollförbundet eller om RF generellt, är en etisk mångfald, också på ledande positioner. Det är väldigt tydligt inom idrottsrörelsen, men också att det finns ett sådant glastak inom andra rörelser, som fackföreningsrörelsen där jag har en bakgrund. Man känner igen det och blandar gärna bort korten, säger Strandhäll i podden.
Varför blir det så?
- Det är klart att det är en fråga om struktur och makt och att släppa in sådant som vill ha förändring. Att man helst väljer det man är van vid, som man tycker är lättast att umgås med så att man landar i rätt beslut. Det är klart att det här inte är någon enkel resa, men i någon mån handlar det om att om man ska vara en rörelse som är legitim, som är en folkrörelse, att man någonstans behöver spegla den verklighet som finns där ute.
Upplever du att fotbollen, som gärna talar om en miljon medlemmar, om man tittar på att det är några procent bland de 500 som sitter i de översta styrelserna, är man en folkrörelse då?
- Det är klart att man i någon mån är en folkrörelse. Men jag tror att det viktiga är att man för sin egen trovärdighets skull ser vikten av att jobba väldigt målmedvetet med att också skapa en större målmedvetenhet i valberedningar att det faktiskt är ett problem och ställa tydliga krav om man ser att man inte kommer fram på något annat sätt. Sedan har du också kopplingen till det jag var inne på innan, att om vi har en sådan utveckling parallellt med att segregationen i samhället i övrigt ökar, att det föreningsliv och den idrottsrörelse som jag själv vet var en brygga ur ett samhällsperspektiv men också ur ett etniskt perspektiv för att bryta gränser, att det föreningslivet dör och att man inte får till ett mer aktivt föreningsliv i de här delarna av Sverige, då minskar sannolikheten ännu mer och idrotten blir något för några och inte för andra.
Man misslyckas på styrelsenivå, men samtidigt är omklädningsrummet en stark kraft för att integrera folk, och man gjorde stora insatser från många föreningar, inklusive fotbollen, 2015 och 2016 efter den migrationskrisen som var. Kan man från staten skjuta till mer pengar för att hjälpa? Jag vet att ni sköt till lite, men mer pengar med tanke på den starka insats man gör?
- Det tror jag nog att man skulle kunna. Det vi såg efter 15-16 var just att idrottsrörelsen är och kan vara och har också historiskt i Sverige varit brobyggaren, och kan göra det på ett väldigt framgångsrikt sätt. Du når människor på ett världsspråk genom fotbollen där inga andra ord behövs. Nu gjorde vi en särskild integrationssatsning, och jag är säker på att vi tillsammans med RF skulle kunna göra mer där och stimulera det. Samtidigt har vi balansen mellan att gå in och bli styrande och att uppmuntra och att RF och förbunden själva ser vikten av att göra detta.
Sef gjorde en undersökning via en revisionsfirma för att visa vad de bidrog med till samhället genom att skapa arbeten och riktade satsningar, och fick fram någon siffra. Upplever du att idrotten är för dålig på att berätta för er vad de gör bra i samhället?
- Jag kan bli lite frustrerad ibland, ärligt talat. Min upplevelse är att idrottens betydelse i Sverige inte går att underskatta. Trots det hamnar jag ibland i diskussioner och debatter, ibland politiskt i utskott och så vidare, där man hela tiden… Jag kan förstå Björn Erikssons frustration ibland där man fokuserar väldigt mycket på bristerna, att man inte man har nått tillräckligt långt med jämställdheten eller arbetet med mångfald, med att kanske öppna upp idrotten för funktionshindrade. Jag kan också se att det är ett jobb som kan behöva gå snabbare. Men den enorma kraft som ligger i den svenska idrottsrörelsen i dag borde de också bli bättre på att prata om. Du tog bara fotbollen som exempel med en miljon aktiva, och över 3000 föreningar… Är det tre miljoner svenska totalt som är aktiva inom idrotten? Jämförelsevis kan man titta på hur många som är aktiva inom de politiska partierna, där det är 600 000 frivilliga. Det är en enorm kraft, och tänk om man skulle dra bort effekten av det som idrotten bidrar med i dag. Men det är klart att man alltid kan fokusera vad man kan göra ännu mer med. Där har du integrationen till exempel, där jag tror att man kan göra jättemycket. Även i att se till att unga tjejer ska hålla på med idrott högre upp i åldrarna och att nå unga invandrarkillar och -tjejer.
När det stormade lite om Svenska akademien körde du knytblus, som många andra ministrar. Vad gjorde du i höstas när damlandslaget i fotboll ville strejka och hotade med att bojkotta Fotbollsgalan för att de blir diskriminerade av sitt förbund?
- Kan man säga något om det? Det är klart att vi också tog kontakter och ställde frågor. Sedan gjorde vi inget konkret utåt i det sammanhanget. Man löste det efter några dagar där och kom överens…
…efter tryck.
- Efter väldigt mycket tryck, kan man vara ärligt med att säga.
Handbollsförbundet har numera en policy att man har lika mycket i bonus och traktamente för herr- och damlandslaget. Man kan prata om marknad och så, men kan man ställa det kravet på Fotbollförbundet, att Andreas Granqvist och Caroline Seger ska ha exakt lika mycket?
- Man kan säga så här: det här är verkligen ett av de områdena där jag tror att man behöver göra mer. Det var någon som sade till mig häromdagen att den svenska idrottsrörelsen är skapad av män för män och att damidrotten sedan har utvecklats av män för kvinnor. Jag tror att det kom från dig vid något tillfälle där du lyfte exemplet om allsvenskan och damallsvenskan. Apropå vad det är som är norm i svensk idrottsrörelse fortfarande, att det är så väldigt tydligt att det är det mansdominerade som är normen för idrottsrörelsen generellt.
Men vad kan man göra från politiskt håll för att påverka det? Det går långt ner i åldrarna med träningstider för killar och tjejer.
- Resultatet vi ser av det är att tjejer slutar idrotta. De lägger ner det, de upplever inte att det är tillräckligt intressant eller inspirerande eller att det finns tillräckligt med möjligheter när de kommer upp i en viss ålder, medan killar fortsätter längre. Jag tror att politiken kan göra mer, och då handlar det återigen om styrningsfrågor. Vi lyfter väldigt tydligt i dialogen med RF kontinuerligt frågan om att de måste steppa upp i sitt jämställdhetsarbete. Men vi har också beställt, vilket jag tar emot om några veckor, en rapport från Centrum för idrottsforskning med just jämställdhet inom den svenska idrottsrörelsen. Det ska bli spännande att ta fram den som kommer ge oss ytterligare kött på benen i hur vi kan driva på de här frågorna.