Om Zlatan inte slutat gå runt planen och vinka och klappa så hade åskådarna säkert stått kvar än. Hyllningarna av honom ville inte ta slut efter uppvisningen i hemstaden.
Rätt rörande att se och höra tjuten om att ”Zlatan ska hem, Zlatan ska hem, Zlatan ska hem till Malmö igen”.
Det blev som Erik Hamrén förutspådde: ren kärlek.
Dryga sex minuter hade gått när det kom en långboll från Kim Källström – av alla vänsterbackar där ute, så just han – och Zlatan tog ner den uppvaktad av några motståndare och skickade in 1-0.
Glädjen och tillfredställelsen Zlatan utstrålade dåm när han med utsträckta armar gick ut mot läktaren var uppenbar och underbar och en sådan stund man vill frysa. De 21 000 på läktarna hade fått det de ville ha.
Scenen var som hämtad ur en film. Här kommer den store sonen hem till hemstaden efter en massa år i väg för att ge något tillbaka till alla de som älskar honom, som avgudar honom och som följer hans öden och äventyr – och alltid håller på honom.
Och då bjuder han, killen från Rosengård, på ett nummer som visar varför han blivit en miljardindustri bara utifrån sin egen kraft, sin egen talang och sin egen vilja. Häftigt för alla oss som var på plats att få vara med denna historiska kväll.
Målet förlöste kärleken på läktarna, för det var som om alla var spända inför matchen när Zlatan stod i spelartunneln och väntade på att gå in på planen. Visst, det var magiskt att känna trycket och höra jublet när han tågade in, ändå var det som om alla hade så enorma förväntningar och insåg att det inte var säkert att det skulle bli en fest.
Fotbollen är ju sådan – men Zlatan och landslaget gjorde ingen besviken. Och vad skönt det var att han fick göra ytterligare ett snyggt mål.
Antagligen har Zlatan rätt i att man måste vara i honom och just där för att förstå känslorna och tankarna som kommer en sådan kväll. Fast det räckte att se honom tacka folk, hälsa på gamla vänner, skoja med en del av dem och bara bjuda på sig själv för att inse – det var en kväll som bar prägeln av ”once in a lifetime”.
Och ingen kan vara besviken som kom för att se Zlatans återkomst.
Däremot kom ju kärleksfesten av sig efter en dryg halvtimme när Olof Mellberg tappade kontrollen över sin tävlingsinstinkt. En sådan tackling på San Marinos planhalva? När Sverige leder med 3-0? Och med Holland i nästa match?
Otroligt dumt och nu får Sverige åka till Amsterdam utan försvarsankaret och det är bara för dåligt av mittbacken. Gissar att Erik Hamrén var tokig över tilltaget, och snacket om att det hade räckt med gult kort är bara löjligt.
Sett till matchen så går det inte att klaga över 6-0. De två nya startande jämfört med Ungern-matchen stärkte sina aktier: Sebastian Larsson var pigg från start och hade del i två av målen och kunde med lite flyt fått ut mer. Även Källström var briljant och hade sin fot med i tre av målen och stod för mycket smart.
Sex mål kan man inte gnälla över, men däremot att Sverige inte gjorde några till sett till det tama motståndet.
Undrar om San Marino platsat i svensk elitfotboll? Tveksamt. Kändes som under superettan. De glada amatörerna åker Europa runt som fotbollsturister och får stryk. Likt den typen av boxare som bara kommer för att bli nerslagen och sedan drar vidare.
Samtidigt kan inte svenskarna göra mer än att slå motståndarna – och det gjorde man och där är 6-0 okej.
Fast resultatet var underordnat Zlatans återkomst till Malmö som fick högsta betyg.