På fredag är epoken Lars-Åke Lagrell över. Då lämnar förbundsbasen sin post efter 21 framgångsrika år för svensk fotboll.
Medaljer och stora mästerskap har avlöst varandra, och svensk fotboll har vuxit ekonomiskt och betydelsemässigt. Något Lagrell naturligtvis har haft stor delaktighet i och han har tjänat svensk fotboll på ett utmärkt sätt.
Däremot har förbundet under de här åren varit alldeles för hemligt i många frågor, som tv-avtal, arenabyggen och den demokratiska processen och sett till efterträdaren Karl-Erik Nilssons uttalanden så lär insynen för medlemmarna förbli bristfällig.
Nilsson säger att man inte fått några frågor, men när inte ens medlemmarna vet vad de ska syna så är det omöjligt att efterfråga det.
Avslöjandet här intill om att förbundets styrelse bestämt storleken på sina egna arvoden, och där SvFF-veteranen Börje Sandgren med tolv år i styrelsen och några år som ordförande i valberedningen inte har en aning om vem som bestämt vad Lars-Åke Lagrell ska ha tjänat, säger en hel del om den kultur som rått inom förbundet.
Visst, det är säkert en gammal kvarleva och tradition från förr då en styrelsepost inte gav något mycket mer än ära, lite makt, resor, middagar och matchbiljetter.
När sedan arbetsbördan ökat på förbundet och man tagit in mer och mer pengar och det är mer och mer avancerat, och mycket av det nya arbetet hamnat hos ordföranden har det varit rimligt att han får betalt. Däremot måste man ju kunna ställa frågan: vad är rimligt betalt för uppdraget? Ska det ingå pension? Vem ska sätta arvodet? Ingen har ställt frågor, därav inga svar.
När Svenska Dagbladet gjorde en rejäl granskning av styrelsearvoden inom idrotten i maj 2010 så avfärdade förbundets vice ordförande Susanne Erlandsson krav på öppenhet kring de dryga 700 000 kronor styrelsen fick i arvode om året: ”Vi har en uppgörelse om att fördelningen är en intern fråga. Det är inget anmärkningsvärt. Titta på vilken styrelse som helst och det är likadant oavsett om det handlar om idrott eller om näringsliv.”
Just där är hon helt fel på det, för det är klart att det är öppnare än så i näringslivet och i de flesta förbund och folkrörelser, och till gav Lars-Åke Lagrell besked och berättade att han hade 306 000 kronor i styrelsearvode och att ledamöterna hade 75 000 kronor om året. Uppgifter som för första gången gick ut till fotbollsrörelsens medlemmar i årsredovisningen för ett år sedan.
En snabb blick över förbundets årsredovisningar ger att SvFF sedan 2001 och fram till i dag betalat ut över åtta miljoner till styrelsen och 700 000 i pensioner och det utan att årsstämman tagit beslut, enligt Börje Sandgren. Lars-Åke Lagrell säger att årsmötet tagit beslut om att styrelsen kan hel- eller halvtidsarvodera ordföranden, men inte villka nivåer utan det bestämde vice ordföranden Bengt Madsen.
Minns ni Bengt Westerberg och stormen kring hans arvode som ordförande för Röda Korset? Han lämnade till slut in efter protesterna, och då var ändå hans arvode något som medlemmarna på årsmötet gett klartecken till.
Jag har absolut inget emot att Lars-Åke Lagrell har haft betalt för att vara styrelseordförande. Snarare är det en vettig lösning om man vill ha ett kraftpaket som ordförande. Vem skulle annars kunna ta ett sådant uppdrag.
Fast det måste förbundet redovisa öppet och rakt och det kommer att ske framöver.
Svenska fotbollsförbundet har insett att styrelsen inte kan sätta sina egna arvoden och på årsmötet på fredag väljer man fem representanter ur fotbollens olika maktskikt – SEF, EFD, Norrland, Svealand och Götaland – och de ska vara den Ekonomiska Samrådsgruppen som bland annat ska bestämma hur styrelsen samt ordförande arvoderas.
Lars-Åke Lagrells efterträdare Karl-Erik Nilsson ska givetvis också vara en heltidsarvoderad ordförande för det måste fotbollen ha, och det vore väl rimligt om han direkt redogjorde för exakt vilka förmåner han har.
Allt för att visa öppenhet.