Hej, du har en äldre version av webbläsare

För en bättre upplevelse på fotbollskanalen, vänligen byt till senare version

chrome
safari
ie
firefox
Fortsätt ändå

POPULÄRA LAG

POPULÄRA SPELARE

Annons
SUPERETTAN
38v

Fotbollsinvalid som 22-åring - nu ska ex-landslagsbacken hjälpa HIF: ”Aldrig velat sitta på röven och sura”

Foto: Bildbyrån.

Karriären tog slut för tio år sedan på en träningsplan i Turkiet.
Men Oskar Rönningberg är inte bitter.
Nu vill han i stället göra skillnad vid sidan av plan under HIF:s planerade återtåg:
- Jag har aldrig velat sätta mig på röven och sura, säger han till Fotbollskanalen.

Det var hemma hos Harald Roos, 2008, som Oskar Rönningberg fick beskedet. ”Knägurun” Roos, som räknas till en av landets främsta experter på knäskador, var tydlig i sitt besked till HIF-försvararen.

 - Han sa något i stil med att: ”Om du vill kunna leka ordentligt med dina barn så ska du inte fortsätta att spela fotboll”, minns Rönningberg.

Karriären tog slut, redan då Rönningberg var 22 år gammal och precis gjort debut i A-landslaget under januariturnén. 

Om vi backar bandet ett antal år, till 2004, så började problemen redan under en landskamp mot Finland under ungdomsåren för mittbackens del. Rönningberg slet av korsbandet och en lång rehabilitering väntade. Fyra år senare var det dags igen.

 - Vi var i Spanien när jag landade snett efter en nickduell när vi mötte Brann. Då gick halva korsbandet av, det satt ihop fortfarande så efter en månads rehab på det var det ett nytt träningsläger i Turkiet. Då kände jag direkt när jag fick en smäll från sidan att ”där gick det fan av. Igen”.

Säsongen 2006 var Oskar Rönningberg på väg uppåt i karriären. Den då 20-årige mittbacken gjorde debut i allsvenskan och fick stort förtroende i försvarslinjen. Totalt blev det elva matcher under en säsong där HIF slutade på fjärde plats i tabellen. Året därpå fortsatte kurvan uppåt för Rönningbergs del. Vid sidan av spel i allsvenskan spelade han från start under alla gruppspelsmatcher i Europa League. HIF, med spelare som Andreas Jakobsson och Henrik Larsson i laget, vann borta mot Galatasaray, hemma mot Austria Wien - och avancerade till slutspel mot PSV Eindhoven som till sist blev för svårt.

Efter den succéhösten togs Rönningberg ut i till landslagets januariturné och precis allt pekade uppåt. Fram till de där träningslägren i Spanien och Turkiet vill säga. 

Åter till samtalet med Harald Roos:

- Jag minns det skitväl. Han har en bild på sig själv när han träffar Karelin (Aleksandr, legendarisk brottare). Det är kanske är såna traumatiska händelser man minns, säger han.

Hur reagerade du på att få det beskedet?
- Jag vet inte… Jag har funderat på det där i efterhand. Jag tycker att psykologi är rätt så roligt. Alla försvarsmekanismer kopplas på. ”Det gäller andra, jag har kommit tillbaka förr” och allt det där. Men när det sedan går upp för en att man måste välja och att man måste välja hälsan… Det blir en liten identitetskris. Jag såg framför mig att jag skulle bli fotbollsproffs och att det var detta jag var bra på. Det är så tajt förknippat med ens identitet. Det var rätt tufft. 

Rönningberg spelade för Sverige i U17-, U19-, U21- och A-landslaget. Enligt honom själv rullade det på av bara farten fram till skadebekymren.

- Om jag ska vara krass så flöt ju mycket på. Jag spelade i alla pojklandslag, juniorlandslag och U21-landslag. Mycket flöt på av sig självt, förutom skadorna då. Men det är lite en naturlig del av att vara fotbollsspelare känns det som, i alla fall var det så för mig. 

Hur bra var HIF och hur bra var du då, när du var på din peak?
- Då var vi rätt hyggliga ändå. Vi kom fyra i allsvenskan, vi vann cupen och gick vidare från gruppen i Europa League. Det var i den vevan jag blev fotbollsinvalid egentligen. Då hade vi ett riktigt bra lag, en bra mix av unga och gamla.

Jag läste en artikel från 2009 när du låg i en tvist med din dåvarande agent. Du talade i termer av depression och att du inte kommit över att det var slut med fotbollen. För att ställa en lite ledande fråga: Hur dåligt mådde du? 
- Det är så svårt att avgöra. När man var i det och när man mår dåligt… Om man ska kalla det depression eller identitetskris vet jag inte. Men allt jag gjorde var så sammanlänkat med fotbollen och när den mattan dras under fötterna på en så hamnade jag i en liten identitetskris. Det är först när man gått vidare som man kunde titta tillbaka och konstatera att: ”Fan, det där var tufft. Det sög”. Samtidigt tror jag man utvecklas av allt sånt.

Själva tvisten, där dåvarande advokaten Martin Klette krävde Rönningberg på 15 000 kronor, kom inte direkt vid bästa tillfälle, men slutade ändå positivt.

 - Vi vann, men det kan nog Krister Azelius utveckla mer. Men det tyckte jag var jäkligt jobbigt. Framför allt att ha med advokater att göra när man inte är jurist själv och van vid det. Jag fick rätt till slut och det var väldigt skönt.

Just relationen till Krister Azelius, som numera är ordförande i Helsingborg, har alltid varit stark. Faktum är att det var Azelius som i fjol frågade Rönningberg om han kände för att sitta med i Skåneklubbens styrelse. 

- Det är det laget som ligger mig närmast om hjärtat så det var ganska naturligt när jag fick frågan av Krister om jag ville engagera mig. Det är skitroligt och jag behövde inte tänka så länge.

Vilken roll har du i styrelsen?
- Jag har svårt att inte lägga mig i alla ansvarsområden, men sån är jag som person. Det får de ta. Men annars är det de fotbollsmässiga bitarna och främst ett litet större ansvar mot ungdomsverksamheten. Vad vi kan förbättra där och hela den biten. Just nu har vi faktiskt många spelare som gått genom HIF och som spelar elitfotboll. Det är grymt kul.

Efter att ha påbörjat och hoppat av en universitetsutbildning i Lund valde Rönningberg efter karriären att i stället utbilda sig till mäklare. Efter en tid i fastighetsbranschen gick han sedan vidare till att bli säljare - och därefter tog han steget till sin nuvarande arbetsplats på IT-avdelningen på Ikea i Malmö.

Oskar Rönningberg menar att det finns många saker han tagit med sig från planen in i det civila arbetet.

 - Jättemycket. Sättet man bygger grupper och lag, team och hela den biten. Det är inte jättemycket som skiljer, förutom den här maxprestationen som man har inom lagidrotten. Men rent sammansättningsmässigt, att man måste ha tydliga mål och så vidare. Jag har tänkt på de bästa tränarna som jag har haft. Vad gjorde de bra? Varför hade jag stort förtroende för dem? Det är ofta rätt små grejer som de var jävligt duktiga på.

Du fick göra ett par A-landskamper, du var given i HIF och hade en väldigt ljus framtid inom fotbollen. Med rätt mycket distans till det: Känner man någon slags bitterhet kring vad som hade kunnat bli?
- Nej, jag har nog faktiskt aldrig gjort det. Men jag vet att många andra har sagt att: ”Det hade kunnat vara du”, eller något liknande, haha. Men jag har aldrig tänkt det sättet. Nu blev det ju inte så och jag försöker inte tänka på det. Jag tycker att det är helt fantastiskt att se stora matcher. När man kollar landslaget och man spelat med många av dem så är det är ju omöjligt att inte känna att det varit coolt att spela sådana matcher. Det kommer ju alltid gnaga lite. Men sånt är livet.

Kliar det inte i fingrarna när du ser HIF träna eller spela? 
- Inte i dag när det regnar från sidan och är runt nollan. Då kliar det inte alls, säger han och skrattar.

- Men varje gång jag ser stora idrottsevenemang, då kliar det. Att göra en maxprestation, det når man ju aldrig upp till i det vanliga arbetslivet. Det är en helt annan sak. Och jag kan verkligen sakna samhörigheten att vinna tillsammans i ett lag. Den är helt sjuk och jag tror att det är samma oavsett om det är allsvenskan, superettan, Champions League eller division sju. Den glädjen är densamma. Att vinna sjuan; tro fan att de är lika glada som när Juve vinner scudetton. 

Kan styrelseuppdrag eller den här typen av administrativa roller bli ett substitut när du inte sportsligt kunde göra dig själv rättvisa? En karriär i styrelserummet?
- Det kan det nog vara. Och kanske det här att jag saknar föreningslivet, där det brinner till och där man måste prestera. Det kan nog vara någon form av substitut.

Den egna karriären må vara över sedan ett decennium, men även om Oskar Rönningberg är öppen med att tiden direkt efter skadan var krävande var det aldrig aktuellt att ”ge upp”. Rönningberg är på gott humör under hela intervjun, trivs med sitt civila jobb, kan ge sig ut och springa en mil utan att det gör allt för ont - och han har hittat en ny utmaning i att hjälpa HIF vid sidan av planen.

- Vi (HIF) har haft det och har det jävligt tufft, på många sätt. Samtidigt kan vi nu se stora ambitioner framåt och jag tror att klubben varit igenom en period där det varit svårt att blicka framåt. Min bild av klubben, även om vi fortfarande har det tufft efter degraderingen, är att jag tycker jag att vi bygger något jäkligt intressant. Vi ser väldigt många områden som vi fortfarande kan förbättra mycket, men det kommer att ta lite tid.

- Jag har alltid försökt vara en sådan som tittar framåt. ”Nu kan jag ju inte spela fotboll, nu får jag göra något annat”. Jag har aldrig velat sätta mig på röven, sura och tycka synd om mig själv.

Publicerad 2018-03-18 kl 09:00
Annons
Annons

KOMMENTARER

SE KOMMENTARER
Annons