I måndags spatserade ett pressat Gais ut på Gamla Ullevis gräsmatta för att ta sig an Sirius. Tre raka förluster, ett par skadebesked och en tung avstängning var bryderier för tränare Thomas Askebrand inför matchen mot den haussade nykomlingen.
Det blev vinst med 1-0. Nyförvärvet Bobby Warshaw fastställde det vackraste av alla resultat i slutminuten. Men den här texten ska inte handla om det. Det finns, trots allt, viktigare saker än poäng.
1979 var Hammarbys nuvarande sportchef Mats Jingblad med och spelade hem det allsvenska guldet till Halmstads BK. Skytteligan vanns av Hammarbys Mats Werner på 14 mål. Gais slutade för övrigt på elfte plats i Division 2 Södra och klarade sig kvar med två poängs marginal ner till Norrby IF. För Sirius gick det sämre, klubben åkte ur Division 2 Norra tillsammans med Enköpings SK och Gammelstads IF.
Ur det perspektivet känns 1979 avlägset.
Ur ett annat känns det som tragiskt nyligen.
1979 upphörde homosexualitet att klassas som en psykisk störning i Sverige. Mycket har, tack och lov, hänt sedan dess. Men det är alltjämt en lång och mödosam väg kvar att vandra.
Gais tog ett steg på den där vägen i måndags, när man valde att ringa in planen med regnbågsfärgade hörnflaggor. En stillsam men icke desto mindre tydlig markering för alla människor lika värde.
Jag har aldrig utövat idrott på något som kan liknas elitnivå. Men jag har suttit i hundratals omklädningsrum, som barn, som tonåring, som ung vuxen och som den sorgliga förklenade skepnad som nu är jag. Och jag har alltid hört snacket. Om ”bögarna” och ”kärringarna”. De en inte ska skjuta, kasta, tackla eller på något annat sätt bete sig som.
I ett av alla lag jag spelat i fanns det en kille som vi kan kalla A. Detta var åren just efter gymnasiet. A och jag umgicks emellanåt även utanför planen. Inte så att vi var bästa kompisar, men han bjöd mig exempelvis på sin inflyttningsfest och vi var med jämna mellanrum ute på krogen och rände. A avvek alltid lite semihemligt tidigare än oss andra. En av våra gemensamma bekanta hävdade att A stack iväg för att träffa killar. Jag hade inte tänkt på det alls, jag tyckte mest det var trist att han liksom alltid försvann från utekvällarna, utan att säga till.
Vi fortsatte att träna och spela matcher ihop. Vi fortsatte att sitta i omklädningsrummen och lyssna på lagets självutnämnda ledare som skojade om bögarna och kärringarna. Och långsamt sipprade den in i mig, insikten om vilken isande purgatorisk jävla motvind som måste ha blåst där inne, för vissa. Och för andra i andra omklädningsrum jag suttit i genom åren.
Jag och den gemensamma vännen frågade rätt ut en gång. A nekade. Det var under en av alla de där krogrundorna och skammen i vår det-är-lugnt-för-oss-du-kan-berätta-vi-berättar-inte-för-andra-vi-vill-bara-veta-försäkran ilar i mig än idag. Vi ville verkligen inget ont. Men vi ville veta. Varför? Med vilken rätt ställde vi honom mot väggen den där stockholmsnatten? Vad spelade det för roll? Varför var det relevant för oss? För att få verbalstötta och känna oss duktiga? Självgoda små skvallerhyenor. Det var inte illa menat, men spelar det verkligen nämnvärd roll när det var illa gjort? Hur jobbigt var det för honom på varje träning? Hur mycket värre blev det av att vi ville vara förstående på våra villkor?
Jag och A har ytterst sporadisk kontakt numera. Jag vet inte varför jag aldrig sagt förlåt. Men jag gläds åt att han på egna villkor kom ut och att han är stark i sin öppenhet med vem han älskar och lever med. Det som borde vara en självklarhet, men som inte är det.
Regnbågsflaggan är numera en vedertagen symbol för HBTQ-rörelsen. En halvtrasslig akronym för något som inte borde behöva finnas. Det som på 1800-talet kallades ”onaturlig otukt”, borde vi inte ha kommit lite längre än att fortsätta skuldbelägga, skambelägga, förlöjliga och vara så infernaliskt rädda för människor som älskar andra människor?
På Gais hemsida står att läsa att klubben förutom att sikta på Allsvenskan även jobbar med HBTQ-frågor under året. Att man gör det ”för att kärleken och gemenskapen som skänker glädje och tröst på våra läktare är öppen för alla”.
Länge blev jag näst intill provocerad av dylika formuleringar. Jag har alltid haft lite svårt för de som slår sig för bröstet på grund av självklarheter. Men långsamt har det sipprat in mig, insikten om hur viktigt det är att alltid framhäva, att alltid betona, det medmänskliga. För det visas beklagligt nog gång på gång på gång att det inte är självklarheter, det som borde vara det.
Ivar Lo-Johansson skrev ”Jag tvivlar på idrotten”. Den utkom 1931. Den handlar om Kvickenberg, en yngling som i början av vad som väntas bli en grandios idrottskarriär skadar sig och istället börjar skåda fenomenet idrott utifrån. Och han är inte glad.
Han ser publiken som en skränande lågintelligent pöbel. Boken börjar utanför Stadion, varifrån publiken, upprepade gånger beskriven som ”djur”, väller ut efter en match. (1930/31 vann för övrigt Gais Allsvenskan. 1931/32 vann AIK. Men med tanke på utgivningsåret hämtas sannolikt scenen från derbyt AIK-Djurgården säsongen 1927/28 eller derbyt AIK-Westermalm säsongen 1928/29.)
Han ser kommersialiseringen som ett domedagsinslag för det som är på väg att upphöra vara den ursprungliga folkrörelsen.
Han ser att det är vinnaren som får skriva historien, och inte sällan med krigiska uttryckssätt.
Han ser riskerna med doping, med skador, med förvrängda ideal.
Han ser sportpressen som ett direkt hot mot kulturjournalistiken och idrott som ett allmänt hot mot kulturell förkovran.
Vi får kanske ge vår vän Kvickenberg att han hade några poänger. Men jag tänker inte ge honom helt rätt. Jag tvivlar inte på idrotten. Klubb efter klubb tar uttalad ställning, för det som borde vara självklart men som inte är det. Supportrar startar och engagerar sig i företeelser som fina Fotbollssupportrar mot homofobi.
Idrotten inrymmer mycket fult, den har i vissa aspekter blivit monstruös på ett sätt som inte ens Kvickenberg kunde föreställa sig.
Men idrotten är fortfarande en folkrörelse med kraft att vara långt mer inkluderande än exkluderande. Kramarna är fler än slagen, såväl fysiska som verbala och symboliska.
Gais besegrade Sirius med 1-0 och tog ett litet steg närmare den där stigen man villat bort sig ifrån, den som leder till Allsvenskan.
Gais valde att låta symboler för allas lika människovärde vaja i varje hörn av planen och förhoppningsvis togs i några förvillade hjärnvindlingar ett litet steg närmare det som borde vara en självklarhet, men som inte är det.
Att alla får kramas.