Cupfinalen i Malmö var som en fortsättning på lagens match på Tele2 Arena förra torsdagen. Tufft. Tajt. Tätt. Trångt. Det var uppenbart att kärleken mellan Malmö FF och Djurgårdens IF är begränsad. Hettan och hätskheten från senast de mötte varandra följde med in på planen även 1 maj. Vilket gjorde det till en svår match att döma för Adam Ladebäck.
Hur han klarade det? Han tog en tidig varning på Besard Sabovic och det kanske kylde ner en del, men inte tillräckligt. Dessa matcher har en historik som på många sätt är härlig för det blir hett, men emellanåt hamnar man på fel sida. Även så under cupfinalen, men det var klart bättre än det allsvenska mötet.
Domare Ladebäck fick för övrigt vänta på att blåsa i gång cupfinalen för MFF-klackens konfetti störde på planen. Försök att kratta bort pappret var lönlöst och till slut var det en lövblåsare som fick ta fram linjerna. Allt för att till slut komma i gång med spelet som skulle avgöra vilken klubb som bärgar första titeln 2024.
Man får vara ärlig och konstatera att det knappast var någon välspelad cupfinal. Ont om målchanser och ordnat spel. Det gällde en pokal och det var uppenbart. Det är dessutom två lag som varit jämna över de här två matcherna och MFF behövde hjälp av en utvisning för att vinna den allsvenska drabbningen.
Under första halvlek var det mestadels ett ställningskrig. Okej för att Djurgården hade en del hörnor i en period och att MFF försökte utmana gång på gång med framför allt liraren Sebastian Nanasi som regissör. Fakta var att det inte blev mycket konkret skapat under de dryga 45 minuter som man spelade.
I en intervju med SVT efter första halvlek var Djurgårdens tränare Kim Bergstrand upprörd. Han efterlyste straffar när MFF-spelare höll i sina motståndare i samband med fasta situationer. Det går väl att diskutera då det är lika mycket från bägge lag och det är problem för fotbollen.
Kanske tur att Bergstrand då inte sett en situation som kom tio minuter in i andra halvlek. För då borde Gustaf Wikheim haft straff när Gabriel Busanello rev ner Djurgårdens ytter. Svårt att förstå att domaren Adam Ladebäck och hans team missade den och då var ställningen 0-0.
Istället blev det inhopparen Taha Ali som efter dryga 70 minuter var iskall vid en av de första riktiga målchanserna i matchen och lyfte in 1-0. Ali blev vackert frispelad av Lasse Berg Johnsen som kom ur en av de många bataljerna på mittfältet och norrmannen visade skicklighet med sin precis passning.
Djurgården vågade och orkade lyfta upp laget i jakten på en kvittering. Till slut var det Tobias Gulliksen som klev runt på vänsterkanten och fick in en boll snett inåt bakåt i straffområdet. Där stod MFF-fostrade Deniz Hümmet och styrde säkert in 1-1 vid bortre stolpen och utan chans för Johan Dahlin.
Kvitteringen gav Djurgården mer energi att ta kommandot och man skapade några farliga lägen. Närmast ett segermål var Hümmet som på frispark pressade Dahlin som blev träffad i huvudet. Det var tillfälligheter som gjorde att Oskar Fallenius inte kunde raka in returen. Malmö FF mattades rejält efter kvitteringen.
Klubbarnas täta matchande och en inträngd cupfinal var märkbar på spelarna under förlängningen. Trots många byten var det slitna spelare och det påminde om en match mellan två tungviktare i de sista ronderna. Två kämpar utan kraft att vara sig gå på knock eller att riktigt skydda sig.
En tillfällighet eller straffar var det som skulle avgöra. Det blev straffläggning då ingen kunde slå ut den andre under 120 minuter och tillägg. Efter tre säkra straffar (Christiansen, Danielson och Kiese Thelin) knep Johan Dahlin Haris Radetinac straff. Martin Olsson satte 3-1 innan Dahlin tog Gulliksens straff.
Lars Berg Johnsen behövde hjälp av stolpen men 4-1 satt bakom Jacob Widell Zetterström. Målet innebar att MFF:s 16:e cuptitel var bärgad, om än med små marginaler. Malmö har något som gör att de klarar av att vinna även när de är pressade och det är en beundransvärd egenskap.
****
Ett långt avbrott i cupfinalen för att ett hål i ett säkerhetsnät måste lagas är naturligtvis baksidan av den svenska supporterkulturen.
****
Nu är TV-publiken en del av fotbollen oavsett vad man tycker om det och alla kom inte åt biljetter till cupfinalen. Ur det perspektivet var det ett obegripligt dräktval på Malmö FF och Djurgården. Att lagen hade samma färg på shortsen kopplat till en ljusblå samt vit tröja och solsken gjorde det svårt att skilja lagen åt framför skärmar.
Vet att en del supportrar avfärdar alla synpunkter av dylik karaktär för att de anser att fotboll bara är för dem på plats, men TV-intäkter vill man gärna ha. Svårt att förstå hur det arrangerande fotbollsförbundet och dess domare resonerade. Särskilt om man betänker att en hel del fotbollsintresserade har defekt färgseende.
****
Bara tio år sedan Elfsborg-Helsingborg lockade ynka 3 423 åskådare till en cupfinal på Friends Arena. Då var närmare 47 000 stolar tomma. Klart att det finns en del finaler som inte når högt i åskådartal av olika skäl som Mjällby-Häcken (arenabegränsning) och Häcken-AFC Eskilstuna (inte mest supporterdragande lagen) men cupens publikmässiga förvandling är oerhörd. Häftig inramning återigen, denna gång på Eleda Stadion.
****
Damfinal och herrfinal samma dag var en följd av att Malmö FF fick hemmamatch på herrsidan och ursprungliga speldatumet krockade med Eurovision. Naturligtvis är det dåligt att finalerna inte får glänsa i egen prakt och till nästa år bör det vara olika dagar.