Efter att David Lagercrantz biografi om Zlatan Ibrahimović hade nått världen, var det många som ville göra film av författarens skildring om killen från Rosengård, som trotsade oddsen och blev världsstjärna. Tio år senare har succén filmatiserats - med ett tidigare fotbollslöfte i rollen som "Ibra".
Eslöv-sonen Granit Rushiti är 21-åringen som har spelat i Malmö FF:s akademi, provtränat med portugisiska storlag och, numera, är skådespelare. Efter en omfattande castingprocess, föll regissör Jens Sjögrens och hans kollegors val på skåningen, som delar på uppdraget att spela Zlatan med Dominic Bajraktari Andersson, 14.
- Jag ska inte säga att jag inte var glad alls, det är klart att jag var det. Men det var mycket blandade känslor, på grund av att det blev en stor livsförändring; jag satsade länge på att lyckas inom fotbollen. Sedan skadade jag mig och blev en del av filmprojektet. En barndomsdröm försvann, samtidigt som jag också blev kär i skådespeleriet. Det har varit hur grymt som helst, säger Granit Rushiti när vi ses under filmens pressdag i centrala Stockholm.
Det han syftar till när han nämner sin skada, är det avslitna korsband som hållit honom borta från fotbollen. Innan doldisen blev en del av filmprojektet gjorde han illa knät allvarligt för andra gången, vilket öppnade för en roll i “Jag är Zlatan”. Hjärnan bakom filmatiseringen, Jens Sjögren, berättar dock att samarbetet dem emellan inte började särskilt väl.
- Han var väldigt reserverad. Och först dök han inte ens upp, för han kände väl att fotbollen var det han skulle satsa på. Jag kan förstå det. Men hur som helst har han mycket av det som många ser i Zlatan: fotbollen, kroppen och en väldigt naturlig aggressivitet och vinnarskalle. En otrolig vinnarskalle.
Innan inspelningarna hade Granit inte skådespelat tidigare. Hur har arbetet med honom varit?
- Det är väldigt sällan du får vara med om någon som har utvecklats som han har gjort längs projektets gång. Han har vuxit i stället för att gå sönder. Det är nog svårt att förstå för folk som inte jobbar med det här vilket jävla arbete Granit och Dominic har gjort.
Inför träffen med Rushiti och Sjögren fick Fotbollskanalen en pratstund med David Lagercrantz, som tillsammans med Jakob Beckman skrivit filmens manus. Stjärnförfattaren menade då att han och Zlatan “knappt setts någonting”, till skillnad från de uppemot 100 intervjutimmar de tillbringade tillsammans i samband med skrivandet av boken. För Granit Rushiti blev det ett enda möte - i Milano - med sin idol.
- Det var väldigt roligt. Han var en riktig skojare, vilket var lite överraskande. Samtidigt är han också en hård man, en hård karaktär, men det är jag med. Jag har sett upp till honom i hela mitt liv och har tidigare bara tittat på intervjuer med honom. Plötsligt satt han bara där framför mig… Det var en ära.
Hur lika är du och Zlatan?
- Vi är lika på något sätt, men också olika. Han är lite mer av ett stenhuvud än vad jag är. Om han tänker en sak, då är det så det är, men jag är inte riktigt lika mycket på det sättet. Men visst, jag är också ett stenhuvud, men till en gräns.
Medan Granit Rushiti är något mer balanserad, blir Jens Sjögren snabbt exalterad när han får prata om sitt filmskapande. På en fråga om vad arbetet har resulterat i, berättar han först att det "bitvis är en mjuk historia om hur det är att växa upp". Men regissören blir sedan förbannad: han är trött på att "folk är så jävla kåta på det hårda".
Det är precis det där, de häftiga känslorna, som den unge skådespelaren gillar med sin vän och kollega. Det är Sjögrens sätt att vara som har fått honom att uppskatta arbetet med projektet, menar han.
- Att skådespela har varit väldigt kul. Det är något jag verkligen vill göra igen, för det här har verkligen varit roligare än vad jag förväntade mig. Dock vet jag inte hur det är att jobba med andra, men sättet som Jens jobbar på älskar jag. Efter varje inspelningsdag såg jag fram emot nästa. Jag hoppas att det är så i framtiden också, säger Granit Rushiti.
Han berättar mer:
- Jag gillar Jens passion. Hans älskar att göra det här. När han får till något är det som om han gjort ett hattrick i en match, det är den glädjen han visar. De känslorna smittar av sig och kärleken till jobbet blev jag beroende av.
Under intervjun ligger dock ett faktum som en blöt filt över oss. Tidigare under dagen har nya coronarestriktionerna presenterats och precis innan vi ska sätta oss för att talas vid har det beslutats att filmens Sverigepremiär skjuts upp. Det är andra gången det händer; tidigare har premiären flyttats från 10 september till 14 januari. Nu vet ingen när filmen kommer visas på svenska biografer.
Både Granit Rushiti och Jens Sjögren skulle bytt om och gått på galapremiär knappt två timmar senare under måndagskvällen, men även den ställdes in. Nedstämdheten är påtaglig, inte minst hos den senare av de två.
- Jag är ganska ledsen. Men på ett sätt älskar jag att den skjuts upp, för jag vill inte att folk ska missa chansen att se den. Det är 40 procents beläggningschans på en biograf, vilket är djävulskt mycket mindre än vad det brukar vara. Människor ska få se vilken fin film det är. Det är skittrist och egentligen en bagatell, sett till hur folk sliter i vården. Men jag vill ändå inte att den ska slumpas iväg, den är för fin för det. Jag är helt tom, avslutar Jens Sjögren.