På vilket bättre sätt än genom att kunna konstatera att ens hjärtas lag avancerat till kvartsfinalrundan av Champions League kan man inleda sitt första inlägg? Jag har i alla fall svårt att lansera ett motbud. Och vi kan väl lika gärna städa av den biten direkt: jag heter Gusten Dahlin, sparkar igång den här bloggen i och med orden du just nu läser och jag hejar på Roma. Så – nu var det ur världen. Olof Lundh gillar Leeds, Frederic Pavlidis vurmar för Chelsea och Erik Niva håller ryktesvägen en tumme för Tottenham. För mig är det den eviga stadens vinröda lag som gäller och jag kan efter ett oerhört svängigt dubbelmöte med Shakhtar Donetsk bara andas ut och glädjas över att Roma spelar Champions League-fotboll i april för första gången det här decenniet. Det hade kunnat sluta lite hur som helst, det där 180 minuter långa rallarslagsmålet, men jag tycker oavsett vad inte att Roma behöver be om ursäkt för avancemanget.
Någon ursäkt bad inte heller José Mourinho om efter att hans Manchester United åkt ut mot Sevilla med ett mål mot två. Inte för att jag tror att någon förväntade sig det, men efter att en hel fotbollsvärld sagt samma sak hela säsongen kanske det åtminstone är läge att börja ut- och omvärdera sig själv och sin fotboll. Visst har portugisen bevisat att även ett trögflytande, idéfattigt, destruktivt och baktungt Manchester United kan ta näst flest poäng av alla klubbar i Premier League och besegra alla lag utom Manchester City, men när supportrar, motståndare, tyckare och tänkare ändå inte tycker spelet som vecka ut och vecka in visas upp är värdigt Englands mest framgångsrika klubb så måste någon snart kapitulera. Supportrarna, som i generationer på Old Traffords läktare sett röda djävlar forsa fram på högsta växel, lär garanterat inte göra det. De vill se det United de känner och älskar och det enda som möjligtvis skulle få dem att försiktigt omfamna Mourinhos fotboll och eventuellt tänka om är en buckla med stora öron, och till dem är det en evighet av dagslägets känsla att döma.
Mourinho kommer givetvis inte heller att göra det. Kapitulera alltså. Var det någon som såg presskonferensen efter uttåget mot Sevilla så såg man en manager knappt synligt berörd över att Europasäsongen tog slut redan i åttondelsfinalen, mot en spansk ligafemma som fick stryk av Eibar med 5-1 för en dryg månad sedan och som efter 28 ligaomgångar har -6 i målskillnad. Och om ni inte såg den kommer här tre citat jag tycker stack ut lite extra: “Det är inte världens undergång att vi åkte ut”, “Vi kan deppa i 24 timmar, men sedan är det bara att glömma och gå vidare till nästa match” samt “Detta är ingen ny situation för United, jag har själv suttit i den här stolen som motståndartränare efter att ha slagit ut Manchester United ur Champions League.” Jag tror inte att supportrarna blev mindre upprörda efter de orden, drog in vårfrisk luft i lungorna och började ladda om för Brighton hemma på lördag. Snarare tvärtom.
Den tredje och sista parten som eventuellt kan sträcka upp armarna i skyn och skrika “Enough is enough!” är Manchester Uniteds VD, tillika Mourinhos chef, Ed Woodward. Men efter att han förlängde tränarens kontrakt så sent som i januari med ytterligare två och ett halvt år bedömer jag den sannolikheten som lägre än den decibel som United buades ut från Old Trafford med igår kväll. Betydligt lägre. Den gode Ed Woodward är bra på mycket, men de sportsliga besluten som någon slags ytterst ansvarig sedan Sir Alex Ferguson tackade för sig har inte varit klockrena. Långt därifrån. Jag får dessutom känslan av att han är lite, lite rädd för Mourinho.
Missförstå mig rätt här. Jag har aldrig haft problem med vare sig tränare eller lag som vinner fotbollsmatcher genom defensiv fotboll. Men väljer man att vikta sitt lag åt det återhållsamma, destruktiva och till 80 procent försvarsinriktade hållet så är insatsen betydligt högre än om du väljer den motsatta vägen. I synnerhet när du heter Manchester United, är världens rikaste fotbollsklubb och i princip kan köpa vilka spelare som helst för att spela en fotboll som är allt annat än bakåtlutad, temposvag och deprimerande. Och det är där skon klämmer. Man behöver ju inte spela en sådan här fotboll. Sevilla har släppt in två och bjudit på ett mot alla lag som ens försökt göra mål på dem, ändå väljer José Mourinho en taktik över två matcher där man knappt tvingar dem att anstränga sig defensivt förrän det är för sent. Klart som korvspad att det provocerar. Och inte blir skoskaven lättare att handskas med när några av de värsta rivalerna (Manchester City och Liverpool) spelar en flödande, pulserande, modern och inte minst underhållande anfallsfotboll som får deras supportrar att le och vilja se mer. Manchester United får inte mig att le. Manchester United får mig att vilja stänga av min TV. Manchester United gör mig kort och gott deppig.
Det kan också tyckas orättvist att fokusera på laget som åkt ut och gjort det dåligt när det finns en motståndare som gått vidare och gjort det bra, men just den här gången låter knallen att Manchester United lämnat mot Sevilla högre än om vi vänder på steken. Sevilla förtjänar cred för sitt dubbelmöte mot United, framför allt förtjänade man mer än bara 0-0 i första mötet. Men vi som följt Sevilla under säsongen vet att det inte är något lag som är speciellt bra mot lika skickliga lag som möter dem högt. Det är, som alltid med Montellas lag, väldigt höga toppar, ännu djupare dalar och alltid lika svårt att veta när man får det ena eller det andra. Där finns spelare som på ett individuellt plan förkroppsligar detta ut i fingerspetsarna med Banega, Ben Yedder och Steven N’Zonzi som bara några av exemplen. Jag tror de vitröda från Andalusien blir en munsbit för alla lag som återstår i Champions League, bortsett Roma – som faktiskt kan passa Sevilla ganska bra.
Idag ska de dock inte tänka på det. Idag ska Sevilla bara vara stolta och njuta av avancemanget. Kanske får deras seger över Manchester United i åttondelsfinalen av Europas finaste klubblagsturnering 2018 aldrig någon plats i fotbollshistorien. Men kanske, kanske blir det matchen vi pekar på om fem, sju, tio år och säger “Det där. Det där var början på slutet för en av världens bästa tränare genom tiderna.”
XXX
Jag förstår verkligen varför både de klubbar och de summor som nämns i samband med Shakhtars stjärna Fred är av den allra högsta kalibern. Maken till fotbollsspelare! Att han eventuellt inte kommer att spela VM medan Gustav Svensson mer eller mindre är given att göra det känns… konstigt.
XXX
Jag tror bestämt att jag efter tisdagskvällen välkomnar Wolverhampton tillbaka till Premier League. Vi är inte så många som gör det längre, men Championship är en underskattad liga att följa. Serieledarna har stått för en fenomenal säsong och har till skillnad från Manchester United satsat på en portugisisk tränare med en offensiv, konstruktiv och fartfylld filosofi. Många höjde nog på ögonbrynen och fnös till när Nuno bytte Porto och Champions League mot Wolves och Molineux, men nästa säsong lär många sätta skrattet i halsen.
XXX
Direkt vidriga bilder på Jesper Nyholms benbrott mot Örebro. Jag kände för att spy. Inte bara för brutaliteten och hur benet knäcktes som en snustorr liten kvist, utan också för att det i samma sekund är en säsong som släcks ned redan innan den ens börjat. Björn Wesström ska ha gastat “Det tar aldrig slut!” på Friends läktare och jag kan inte göra annat än att lida med honom och hela AIK. Har inte Gnaget haft sin beskärda del skit på ett tag nu? Styrka och en önskan om snabbt tillfrisknande till Nyholm i alla fall.
XXX
Gud vad roligt att vara igång här! Och minst lika roligt ska det bli att sparka igång Fotbollslabbet om ungefär en månad. Jag hoppas både det programmet och mina alster här kommer att göra just ditt fotbollsår lite roligare – det var nämligen exakt den ambitionen som fick mig att vilja bli en del av Fotbollskanalen!
Välkomna!