En helg som denna är det lätt att bli bortskämd, men också glömsk. För när uppsnackade, uppskruvade derbyn runt om Europa lever upp till förväntningarna sminkas rotationer, fokus på andra uppgifter, halvfyllda och halvtysta läktare över. Vi tillåts för 90 minuter förtrollas av att en match inte bara är en match utan ett liv, ett krig och en oas i den annars grå, meningslösa och kanske orättvisa vardagen. Det är när fotboll är som bäst. Och vi måste verkligen värna om att de matcherna ska få fortsätta fylla sin vitala funktion i en fotbollsålder som präglas av allt större förändringar, längre avstånd från supporter till spelare och en cirkus som allt oftare ifrågasätter vad det är vi egentligen vill uppnå.
Det började ganska sömnigt på Goodison Park i Liverpool igår. Everton, som återigen fastnat i ingenmansland, fick en ypperlig chans att titulera sig bäst i stan för en dag när ett ordentligt luftat Liverpool kom till den kissdoftande plåtlådan med sina största stjärnor på bänken, med tankarna på tisdagens Champions League-retur mot Manchester City.
Den temposvaga matchen framkallade en molande känsla av att vi återigen skulle bjudas på en derbyhelg där intensiteten, insatsen och infektionen de två motståndarna emellan skulle lysa med sin frånvaro, men det skulle det bli ändring på.
Jag blev väldigt glad över att se José Mourinho ruska liv i ett håglöst och utspelat Manchester United efter en första halvlek som City både kunde och borde ha lett med 4-0. Här höll det ljusblå laget inte bara på att göra slarvsylta av sin stadsrival utan som krona på verket dessutom belönas med ligabucklan för insatsen. Det var naturligtvis imponerande att se Citys fantastiska fotboll, men jag var betydligt mer brydd över att en match av den här digniteten (återigen) såg ut som den gjorde. Var fanns känslorna? Var fanns det griniga? Det irriterade? Månne sträcker jag mig lite långt nu, men jag blev provocerad av att ingen Unitedspelare visade att sådant här inte tolereras.
Vad som hände i den andra halvleken har nog inte speciellt många missat vid det här laget. Paul Pogba kom ut som en ny spelare i ett nytt lag och bordet hade vänt sig på dryga 20 minuter från hemmafördel 2-0 till bortaledning 3-2. Manchester City skulle självklart ha fått en straff mot slutet och Ashley Young ett blodrött kort, men trots denna exceptionella felbedömning av domaren blev kanske utfallet viktigare än vad vi kanske tror.
Grinigheten exploderade, korten haglade, läktarna skrek, yviga gester, hetsiga kommentatorer och en temperatur värd ett derby. Citys ligatitel är förstås fortsatt fullständigt ohotad, men för en stund handlade det inte om vem som vinner en serie, utan det handlade bara om vem som vinner ett derby. Och det var, med säsongens första möte på Old Trafford, Londonderbyt mellan Arsenal och Tottenham på Emirates och inte minst Merseysidederbyt bara några timmar tidigare i minnet, såväl underbart som oerhört efterlängtat att se.
Premier League har länge fått skit för usel stämning på läktarna, alldeles för höga biljettpriser och en publik ljusår ifrån den arbetarklass fotbollen en gång växte fram ur. En svala gör ingen sommar, men det här Manchesterderbyt gav oss belackare kring detta en knäpp på näsan och det gjorde mig väldigt glad.
Strax efter att holmgången på Etihad avslutats var det dags för ett derby i Italien som med all rätta omskrivs som ett av de absolut bästa vad gäller inramning. Det är många år sen nu som Sampdoria tillhörde toppen av den europeiska fotbollen och Genoa lär nog aldrig ens ta sig tillbaka till den italienska diton. Men är det något vi lärt oss av derbyn, inte minst i det här landet, så är det att det sportsliga allt som oftast kommer i andra rummet. Det är stämningen, passionen och känslorna det ska handla om. Så även fast matchen på Stadio Luigi Ferraris igår inte höll speciellt hög klass blev jag inte ett dugg besviken. Det kokade på läktarna och insatsen var aldrig några poäng i en tabell, det var bara ren, skär och bitter rivalitet.
Idag är det så dags för Real och Atlético att göra upp om tronen av Madrid. För med Barcelona i ensamt majestät av ligatabellen och betryggande avstånd ned till femteplatsen finns inte mycket annat att spela om. De båda huvudstadslagen har dessutom mer eller mindre avgjort sina respektive kvartsfinaler i Europacuperna och därför hoppas jag och tror att dagens möte kan få bli ett isolerat, glödhett sluggerslagsmål.
Det ska i den bästa av världar givetvis räcka med att det är derby, Real mot Atlético, för att anspänningen ska skruvas upp till max – men så ser inte verkligheten ut längre. Jag har all respekt och full förståelse för att klubbarna prioriterar sitt fokus utifrån var det finns mest pengar och status att hämta. Och när trogen publik med rötterna i samma stad som laget successivt byts ut mot influgna turister eller kostymer med för mycket deg på fickan som pressar upp priserna är det klart att också kraven och volymen på läktarna skruvas ned.
Så låt oss därför påminna oss själva om att inte ta dessa fantastiska derbyn för givet. Jag vet inte när eller ens om den dagen kommer komma då det lite kvittar hur det går i ett klassiskt stadsderby – men gör den det tänker i alla fall jag försöka njuta till fullo av de som återstår.
XXX
Om en vecka infinner jag mig på Friends Arena för att se AIK mot Djurgården inför 30.000 på läktaren. Jag hade gett upp så oerhört jäkla mycket innan jag hade gett upp derbyns betydelse för fotbollen. Kanske är dem det viktigaste vi har?
XXX
Det är bara att ta av sig hatten för Bayern München. Ytterligare en ligatitel till prisskåpet och den rödvita giganten ter sig allt mer omutlig på den tyska tronen. Av någon anledning är jag svag för just Bayerns totala dominans. De bara slaktar.
XXX
Pep Guaridola hit, Sean Dyche dit. Min “Säsongens tränare” i Premier League blir mer och mer Rafa Benitez. Att i den klubben, med den budgeten och den truppen nu parkera på övre halvan… Wow, säger jag bara.
XXX
Även om det smärtar ett rödgult Romahjärta så häpnas jag över Fiorentinas kraftsamling efter Davide Astoris tragiska bortgång för en dryg månad sen. Fem raka vinster sen nyheten lamslog en hel fotbollsvärld och med segern som togs i omgången innan adderad är det lila laget nu uppe i en segersvit som klubben bara mäktat med en gång tidigare i historien – 1960.
XXX
Klockan klämtar onekligen för Hamburger SV, som aldrig åkt ur Bundesliga, och som, minst sagt, återigen ligger pyrt till i Bundesligatabellen. Men med en comebackande Albin Ekdal tillbaka på planen lyckades man slå Schalke med 3-2 och förrän den feta damen sjungit får vi nog passa oss för att räkna bort den gamla dinosaurien. Fem poäng upp till Mainz på kvalplats med fem omgångar kvar. Ska de lösa det en gång till?