Jakten på den obesegrade säsongen

Visst är en trippel något av det mäktigaste man kan åstadkomma som klubb på den här nivån – i synnerhet när den innefattar titeln i en av Europas bästa ligor, den “riktiga” inhemska cupen och Champions League. Men jag vet inte hur det är med er, för mig smäller fortfarande Arsenals Invincible-säsong 2003-2004 oerhört högt när jag tänker på stora lag man upplevt.

Att lagen som åstadkommer dessa bedrifer är bra säger sig självt. Många kan säkert berätta om vissa episka matcher, andra som ett rinnande vatten rabbla startelvan. Men personligen tror jag det handlar om den där nollan i kolumnen över förluster. Den är liksom hela grejen ty den symboliserar något fantastiskt, något som inte borde gå – något ytterst få lyckats med i de stora europeiska ligornas historia. Den understryker att man inte en enda gång på en hel säsong halkat, slarvat eller slagits. Den där nollan är, för att tala klarspråk, helt jäkla otroligt mäktig. Inget lag slog en på två försök. Inte ett enda!

Manchester City har i överlägsen stil slaktat Premier League och höll länge liv i sin nolla, men såväl Liverpool som Manchester United har brottat ned dem. PSG, laget med kanske bäst chans av alla att gå rent, har två förluster, suveräna Bundesligamästarna Bayern München har tre. I Italien har Napoli och Juventus sprungit ifrån övriga lag, men också de har två förluster vardera. Fantastiska siffror i sig givetvis, men det är just den där förmågan att inte enda gång på 38 (eller i Bayerns fall 34) omgångar snubbla. Ett litet snedsteg och chansen på den eviga berömmelsen och platsen i fotbollshistorien är borta. Ny chans nästa år att göra det omöjliga.

I dagsläget återstår sex hinder för Messi, Barcelona och Iniesta att lyckas med det enda man inte åstadkommit under de otroligt framgångsrika senaste tio åren. Säsongerna 2008/2009 och 2009/2010 kom man fruktansvärt nära, men båda gångerna grinade en fjuttig förlust laget i ansiktet. Lita på att man efter det minst sagt snöpliga uttåget ur Champions League är fullt fokuserade på att ändå uträtta historia när vi snart summerar ännu en internationell klubblagssäsong.

Ikväll är det Celta Vigo på bortaplan som gäller, sen väntar en Copa del Rey-final till helgen och bortamatch mot Deportivo la Coruna innan Real Madrid kommer på besök till Camp Nou för säsongens sista El Clásico. Klarar man de prövningarna utan att förlora vågar jag ropa ut att vi för alltid kommer att minnas FC Barcelona upplaga anno 2017/2018. Och är det någon som tvivlar på att den där förlustfria, episka säsongen inte skulle spela så stor roll så kan man ju backa bandet några veckor till när man hämtade upp 0-2 till 2-2 sista minuterna borta mot Sevilla och firade som att man vunnit TV-pucken.

Och skulle inte detta vara den perfekta punkten för Andrés Iniesta att få sätta bakom en karriär som mer eller mindre saknar motstycke i fotbollshistorien? Han har vunnit allt, i princip avgjort och varit tungan på vågen i de flesta pokaler och han har gjort det i en enda tröja, i sin barndoms färger, för och tillsammans med sitt folk. Att han, innan han tackar för sig och lämnar ett enormt tomrum efter sig inte bara i FC Barcelona utan i en hel fotbollscirkus, fick vara med om att skriva ett sista kapitel fotbollshistoria är jag övertygad om att många hade unnat honom. Jag hejar i alla fall på honom.