Många är de som på senare år dömt ut Champions League som garant för spänning och underhållning. “Hur kul är det att se Barcelona och Bayern München slå blåbärslag från Ukraina och Bulgarien med 7-0 varannan tisdag?”, “Det är ju alltid samma lag som går till final” och “Jag börjar bry mig vid semifinalerna” har det hetat. Den här säsongen, hur den än slutar, har varit ganska så mycket av en revansch för den mest ärofyllda av klubblagsturneringar med sprakande, överraskande gruppspel och en slutspelsvår som slagit alla former av rekord vad gäller nagelbitare, oväntade utfall och incidenter som för evigt etsat sig fast på näthinnan för oss fotbollsknarkare.
Och jag vill nog påstå att uppryckningen för Champions inte bara ur denna aspekt varit nödvändig. I en ligasäsong som på tre, fyra, fem håll varit avgjord sedan jul har den varit direkt vital. Fotboll är fantastiskt på så många sätt, men lyft bort spänningsmomentet och du har en sport som både är halt och lytt. Så när seriesegrarna i Premier League, La Liga, Bundesliga och Ligue 1 joggat ned sedan januari har Champions League-kvällarna varit mer än efterlängtade fixar för många skakande själar. De har gett oss vad vi måste ha.
Saknar ni något i ekvationen? Har jag månne glömt något? Ja, men det är väl klart – bredvid allt detta har ju Serie A levt upp på ett sätt som jag nästan glömt att hon kunde. Regerande mästarna Juventus leder förvisso ligan med fyra omgångar kvar och får således anses ha mer än goda chanser på en sjunde ligatitel i rad, men duellen mot Napoli är efter förra helgens seriefinal mer kittlande än någonsin.
För den svartvita gamla damen är det inte heller någon Eriksgata till titeln då två av de fyra sista matcherna är Inter och Roma på bortaplan. Lägg därtill en cupfinal mot Milan insprängd mellan två ligaomgångar och jag vågar nog, trots att Juventus är Juventus och allt det där, lova att det inte kommer skakas fram fem segrar av fem möjliga.
Således lär tolv av tolv kvarstående poäng för de ljusblå räcka oerhört långt, förmodligen hela vägen till den första scudetton sedan Diego Maradonas dagar i den italienska södern. Spelschemat är på pappret betydligt enklare än Juventus dito, där många nog menar att den tuffaste uppgiften heter Fiorentina på bortaplan och spelas redan på söndag. Men då glömmer man nog att de lila mer än gärna skänker sin värsta rival all tänkbar olycka och jag tror att supportrarna till Viola inte skulle misstycka ett dugg om det inte blev en enda pinne mot Napoli – trots en i och med det missad chans på Europa League-spel.
Vi har således en rafflande, nervkittlande och infernaliskt spännande kamp om ligatiteln att se fram emot kommande veckor, men det stannar ju inte där.
Bakom dessa två går i tur och ordning Roma, Lazio och Inter en stenhård dust om två Champions League-platser. Vad som skiljer mellan andra- och fjärdeplatsen? En poäng. Och bakom dessa har ett yrvaket Atalanta fått upp farten och passerat ett sömnigt Milan i jakten på den sista Europa League-biljetten. Det som såg så bra ut för Gattusos rödsvarta och slumrande jätte för bara någon månad sen håller på att sluta i ännu en halvdassig säsong – vad skulle det innebära för Milan? Finns ens ork och tro på ännu en “kraftsamling” och löften om en ny storhetstid?
I botten slåss SPAL och Hellas Verona med näbbar och klor för att rädda kontraktet. Poängen står knappast som spön i backen, men då Chievo och framför allt Udinese bara förlorar och förlorar och förlorar så håller nedflyttningsstriden på att förvandlas till ett getingbo där den sista omgången mycket väl kan bli ett sekunddrama där varje enskilt mål förändrar förutsättningarna.
Att i alla fall en av de stora ligorna där ute lever upp till vad en lång säsong ska kunna lova gläder mig verkligen. De flertalet gastkramande matcher som väntar från den Apenninska halvön kommande veckor är i mångt och mycket belöningen man får efter alla kvällar och helger man plöjt ned under hösten, vintern och våren. Nästa år är det kanske någon annanstans det händer, men i dag tackar jag vad andra kallar Gud för Italien och Serie A!
XXX
Tack för allt, Andrés Iniesta! En av de sista hörnstenarna i det Barcelona som jag håller som det bästa lag jag någonsin upplevt. Hans spelförståelse, hans flyt och hans lågmälda figur skänkte sådan glädje och eftertänksamhet till mig under så många år. Hans avgörande mål, men kanske framför allt hans värdighet och medmänsklighet han flera gånger visade upp i stunder där många andra hade åtnjutit strålkastaren till fullo själva.
XXX
Tack för allt Arséne Wenger! Huruvida Arsenal gör rätt som släpper fransmannen lär framtiden utvisa. Vi vet alla hur Manchester United gick de första åren efter Sir Alex Ferguson och givetvis kommer det inte bli lätt för efterträdaren att fylla Wengers skor. Hur allt slutar, vem som efterträder och vad som händer härnäst med Arséne (PSG!?) lämnar jag därhän för stunden och konstaterar i stället hur fint det är att det nu väller in hyllningar, minnen och kärleksförklaringar till mannen som uträttade stordåd med Gunners. Låt oss prata om dessa stunder om femtio år i stället för de titellösa säsongerna med Squillaci, Park Chu-Young och Marouane Chamakh.
XXX
Stockholmsderby! Spräcker Djurgården Bajens förlustnolla eller blir det de grönvita som på riktigt ifrågasätter Blårändernas säsongsinledning? Jag spänner fast mig och räknar med en otroligt sevärd tillställning!
XXX
Vila i frid, fina Tim.