Så därför känns det lägligt att med en del priser summera årets upplaga av vad många fortfarande kallar världens bästa och tuffaste liga. Jag motsätter mig adjektivet “bästa” rent sportsligt och kanske framför allt på läktaren, men vad gäller intresse, pengar och attraktionskraft i en hel värld tycker jag den fortfarande brädar alla tänkbara konkurrenter. Således är Premier League även i maj 2018 en ytterst prestigefylld historia där även titlar i något så banalt som Gusten Awards smäller högt!
Årets…
… Tränare
Rafa Benitez, Newcastle. Jämfört med Huddersfield och Brighton har Newcastle såväl erfarenheterna och intresset i spader, men var det något som präglade sommaren och hösten för de svartvita skatorna var det konkret luftat missnöje från mannen bakom ratten uppåt i organisationen. Pengar till spelare hade efterfrågats, men nekats och spanjoren var ytterst tydlig med att ett lag som tämjer The Championship ena året absolut behöver förändras och rustas upp för att klara livhanken i Premier League året efter. Men de namnstarka nyförvärven lyste med sin frånvaro och Benitez fick helt enkelt läsa en snabbkurs alkemi och försöka trolla med knäna.
Det började också helt fenomenalt. Tre segrar på de fem första omgångarna, men sedan följe några mörka månader. Under perioden mellan den 24 september och dan före dopparedan tog Newcastle blott en seger och de flesta var övertygade om att man snarare skulle få förlita sig på andra lag som räddningsplankor än en egen riktningsförändring. Några större transfers gjorde inte heller under januari, men lånet av Chelseas Kennedy visade sig bli en fullträff.
Från jul fram till mitten av april skrapade laget ihop sju segrar och såg sig besegrade endast tre gånger. Kontraktet säkrades i lugn och ro och trots att man radat upp fyra raka förluster sedan dess ska Rafa Benitez och Magpies ha en stor blomsterkvast och en lång varm kram. Och kan laget få ordning på organisation och skjuta till en duglig värvningsbudget till sommaren kan säsongen 2018/2019 bli väldigt rolig för alla skator där ute.
Hedersomnämnande:
Sean Dyche, Burnley. Inte den vackraste fotbollen, otroliga målvaktsinsatser och brunkande fyrtorn på topp som fortfarande visar sig konkurrenskraftiga i en allt mer fartfylld och teknisk fotboll till trots – en sjundeplats och Europa League-kval gör The Ginger Mourinhos säsong till fullständigt fenomenal.
Pep Guardiola, Manchester City. En avgjord liga redan i januari kan bara generera ett betyg och det är naturligtvis högsta möjliga. Poängrekord, målrekord och ligans mest sevärda fotboll över en hel säsong. Sen är det klart att det totala intrycket av ett lag med Citys spelartrupp och lönebudget påverkas av ett snöpligt uttåg ur FA-Cupen mot Wigan (!) och en rejäl kölhalning i Champions League mot Liverpool. Men håller vi oss till Premier League har Manchesters ljusblå lag slaktat rent ut.
Roy Hodgson, Crystal Palace. Minns ni att Frank de Boer fick gå efter bara fyra omgångar? Minns ni dessutom att Roy vare sig tog poäng eller fick laget att göra mål efterföljande tre? 7 matcher, 0 poäng och 0 gjorda mål. Att vända på den skutan och lugnt segla ifrån botten imponerar. Gammelgubben kan än.
… Spelare
Mohamed Salah, Liverpool. Egentligen ska väl inte en motivering behöva följa den här utmärkelsen, men i just mitt fall är den på sin plats. Jag har följt detta egyptiska yrväder väldigt noga i många år och det enda jag var skeptisk kring i hans repertoar när han lämnade Roma för Anfield var hans avslutsförmåga.
Detta har jag fått utstå en hel del spott och spä för under året, en del gånger befogat, andra inte, men när vi nu gör bokslut för ligasäsongen talar Salahs siffror sitt ytterst tydliga språk. Målen har rasat in, men han har dessutom varit extremt inblandad i både Firmino och Manés starka målproduktioner. Upplevde även att han när Coutinho lämnade för Barcelona i januari axlade ett ännu större ansvar och det är nog ingen som saknar brassen på Anfield idag. En vunnen Champions League-titel och ett bra VM med Egypten kan generera Ballon d’Or – och fan inte mig emot.
Hedersomnämnande:
David De Gea, Manchester United. Spanjoren har den här säsongen röjt precis alla tvivel om att han är världens bästa målvakt. Manuel Neuer har varit långtidsskadad, en några procent äldre Buffon har svajat och trots att jag högaktar Courtois, Oblak, Ederson och Ter Stegen tycker jag De Gea befunnit sig på en egen nivå det senaste året. Vem minns till exempel inte insatsen borta mot Arsenal i vintras? Premier League-rekord vad gäller räddade skott på mål, där några är räddningar som man bara läst om i Buster. Min gode vän Ola Lidmark Eriksson har i Fotbollslabbet förklarat ännu mer djuplodande hur otroliga siffror De Gea presterat under säsongen och det understryks kanske allra bäst av sägningen “utan De Gea hade United inte nått Champions League”. Nu slutar man tvåa.
Raheem Sterling, Manchester City. I ett fantastiskt mästarlag har Sterling varit den genomgående mest utstående spelaren. 18 mål och 11 assist på 32 framträdanden är siffror man inte kan blunda för och det ska bli spännande och se om Guardiola kan kräma ut ännu mer av Sterling till nästa säsong.
… Genombrott
Nick Pope, Burnley. Ifjol var det Tom Heaton som upprepade gånger stängde ned butiken och med mer eller mindre omöjliga räddningar och fantominsatser höll Burnleys lakan rena på Turf Moor. När Heaton tidigt på säsongen långtidsskadade sig trodde många att lagets dittills ramstarka defensiv skulle börja krackelera, men ersättaren kom in från ingenstans och bannemig stärkte den ytterligare. Pope har spelat sig långt in i diskussionerna om en plats i den engelska VM-truppen och det säger väl egentligen allt om den gänglige skottstopparens säsong. Den ende som möjligtvis inte gläds med 26-åringen är just Tom Heaton. Det var ju han som skulle sitta på planet österut.
Hedersomnämnande:
Richarlison, Watford. Nej, stora delar av vintern och våren har vare sig Richarlison eller Watford visat någon högre klass. Men en säsong är lång och när man ska summera den så måste man såklart respektera även de första månaderna precis lika mycket som de sista. Att Watford inte drogs in i någon bottenstrid var den fina höstens förtjänst och bland alla mer eller mindre okända och uträknade spelare i det gulröda laget från London så var det brassen Richarlison som var allra bäst. Flyger ännu högre vid ett klubbyte i sommar?
Heung Min-Son, Tottenham. Jag har inte sovit under en sten de senaste åren, men jag tycker att ett “genombrott” inte bara behöver vara en resa från total anonymitet till strålkastarna på den stora scenen. Tottenhams sydkoreanska kvicksilver Heung Min-Son har nämligen gått från ett alternativ att slänga in från bänken och att täcka upp skador med till att vara en av de allra viktigaste pusselbitarna i den liljevita offensiv som under stora delar av inte minst hösten och vintern höll högsta nivå. Under några månader tyckte jag verkligen han var en av ligans absolut bästa spelare och till skillnad från en del andra tror jag inte det var en formtopp vi aldrig mer få se igen. Son har utvecklats kontinuerligt under Pochettino och är nu såhär bra.
Jag tror att när Tottenham nu flyttar tillbaka till White Hart Lane, återigen ska spela Champions League och säkerligen lär locka till sig en del högkvalitativa offensiva spelare så har Heung Min-Son ingenting att oroa sig för. Då har nog snarare Erik Lamela och januarinyförvärvet Lucas Moura mer att noja över.
… Besvikelse
Arsenal. Det har varit några fina och värdiga veckor sedan Arsene Wenger meddelade sitt avsked från Gunners efter 22 långa år. Men låt oss hålla två bollar i luften samtidigt – Arsenals säsong har återigen varit en missräkning och besvikelse. Sen kan man prata hur mycket man vill om att man fokuserat en hel del på Europa League under våren och via köksdörren nå Champions League, det ursäktar inte tillräckligt. Jag vill även vara tydlig med att jag inte tycker fransmannen på tränarbänken ska ha all skit heller. Laget består av flertalet spelare som underpresterat kraftigt, något som tidigt ledde fram till en distanserad toppstrid och snarare en kamp med Burnley (!) om sjätteplatsen.
Alexis Sanchez övergav skeppet i januari, Mesut Özil har varit en blek skugga av sitt tidigare jag, Peter Cech har gjort sitt på den allra högsta nivån och Daniel Welbeck hade kanske spottat in 6 mål i Allsvenskan. Lacazette värvades in under pompa och ståt som den stora frälsaren, men blev förpassad till bänken bara ett halvår senare när Aubameyang anslöt. Mustafi? Bellerin? Koscielny? Nej, Arsenal har inte haft stolpe ut eller en alltför överjävlig sjukstuga att skylla på – man har helt enkelt inte varit bättre än såhär och det är givetvis en oerhörd besvikelse. Inte en enda poäng på bortaplan under 2018 – bottenlöst uselt för ett lag med Champions League-ambitioner.
Ett slags hedersomnämnande i denna kategori när vi ändå är på Arsenal: Santi Cazorla och dennes skadehelvete verkar aldrig ta slut. Den lilla spanjoren var innan konvalescensen som inte ger med sig en av världens absolut mest sevärda spelare och det känns oerhört tråkigt om vi kanske rent av sett det sista av honom. Kriga, Santi!
… Positiva överraskning
Marko Arnautovic, West Ham. Den minst sagt lynnige och hetlevrade österrikaren lämnade Stoke för West Ham och inledde på klassiskt Arnautovic-vis med en blodröd armbåge och en längre avstängning. Hammers hackade, sladdade och förlorade. På det blossade det upp till storm mellan supportrar och klubbledning och mitt i detta, vem hade för sitt liv kunnat tro att just Arnautovic skulle bli den trygga klippa laget fick förlita sig på? Inga fler utvisningar, knappt några tjafs eller bråk men desto fler matchavgörande insatser. 10 mål och 5 målgivande passningar och den enskilt största anledning att David Moyes ser ut att behålla ett jobb längre än ett år igen.
Mognad? Ja, kanske det. Jag har i alla fall blivit glad flertalet gånger den här säsongen när Marko Arnautovic varit det han alltid visat ha inom sig: en fantastisk fotbollsspelare.
Hedersomnämnande:
Kevin de Bruynes omänskliga fysiska förmåga att inte skada sig allvarligare av den tackling han åkte på borta mot Crystal Palace i matchens absoluta slutskede. Jag hade räknat ut honom från VM redan innan han landat och när han med fixerat ben lyftes ut på bår kände jag att den spelare som höll på att etablera sig på nivån som de bästa i världen håller aldrig skulle få det slutgiltiga erkännandet på grund av en skada som förstörde allt.
Två dagar senare startade Kevin de Bruyne hemma mot Watford.
… Mål
Wayne Rooney – mot West Ham i slutet av november. Jag är egentligen inte någon som är speciellt svag för mål som görs i “öppen kasse” från längre avstånd. Visst, speluppfattningen är såklart charmig, men det finns inte så mycket snyggt över de pytsarna. Det Rooney däremot gjorde hemma på Goodison i en ruskigt viktig match var att kombinera speluppfattningen med teknisk perfektion och den pressade projektilen ven över en hel planhalva innan den landade i nätet. Hela utförandet var ett koncentrat av hela Wayne Rooneys karriär och fotbollsgärning. Stenhårt, kompromisslöst, våghalsigt och av absolut högsta snitt. Efter en tyngre sistatid i Manchester United och en mindre smickrande rattfylla under sensommaren är det såhär jag kommer att minnas en av de absolut bästa spelarna jag upplevt i Premier League: genial.
Hedersomnämnande:
Den skit jag förmodligen nu kommer få för alla de fantastiska mål jag glömt eller inte nämnt ska givetvis få en shoutout.
… Mest tröttsamma
Mourinho vs Conte. Det som började redan ifjol med att portugisen tyckte italienaren firade en storseger alltför vilt fortsatte under hela den här säsongen och lär garanterat kulminera inför och kring FA-Cupfinalen nästa helg. Men när det initialt uppfriskande tjafset övergick till rent ovärdiga påhopp månad efter månad blev det till slut sandlåda och dagis. Jag är den första att förstå prestige och munhugg, men när två så slipade hjärnor inte verkar fatta att den som gjuter olja på vågorna också blir den som går segrande ur striden går det faktiskt inte ihop för mig hur det här har kunnat fortgå så länge som det gjort. Väx upp, för fan.
… Resa
West Bromwich stulna taxifärd i Spanien slutade med nedflyttning och en framtid som känns grumligare än vissa gyttjeplaner man i höst ska beträda. Vi har sett flertalet nedflyttade PL-klubbar på fåtal säsonger ta hissen ned genom Championship (nu senast Sunderland) och jag håller West Bromwich som en solklar kandidat att bli nästa exempel på just detta. En ålderstigen, dyr trupp med spelare som garanterat lär ha svårt att ladda om och kavla upp ärmarna en trappa ned och ett DNA som försvann med Tony Pulis och hans keps. Vilka är The Baggies nu? Vilka ska de bli? Vilka var de ens?
Och på tal om Tony Pulis, vad har framtiden i sitt sköte för hans tidigare lag Stoke? De långa inkast och forcerande fasta situationer som gjorde de rödvita till ett övre halvan-lag under Pulis blev med Mark Hughes ett försök att med svindyra, små tekniska spelare (Shaqiri, Jesé osv) spela en fotboll man inte behärskade och jag vågar nästan ta gift på att The Potters inte studsar tillbaka till Premier League under överskådlig framtid.
… Ursäkta?
Kaffet satte sig både här och där när Crystal Palace i slutet av januari hostade upp runt 150 miljoner för Midtjyllands norske anfallare Alexander Sörloth. Den reslige baggen fick nian på ryggen och jag undrade vad fasiken man missat. När vi nu sätter punkt för säsongen kan vi konstatera att det inte blivit några mål, det har för att vara ärligt inte ens varit nära några mål och en Christian Benteke i träskor har trots flertalet hårresande missar känts vassare än den gode Sörloth. Blott fyra matcher på kontot gör att frågan ställer sig själv: ursäkta, men vad var detta?
Hedersomnämnande:
Aaron Mooys ålder. Ta en titt på Aaron Mooy. Ta sen en titt i Aaron Mooys pass. Japp… 90-talist.
… Axelryckning
… Bournemouth har gått från det spelande laget som för dansen med elefanterna och “The next big thing”-tränaren Eddie Howe till en enda lång gäspning. Farten, passningsspelet och det som kittlade för något år sedan är som bortblåst och inte någonting av deras säsong har gett utslag på min emotionella radar. Ingen spelare kittlar, Jermain Defoe håller på att fada ut totalt och i mål står tråkmånsen Begovic i stället för rockstjärnan Artur Boruc. GÖR NÅGOT SOM BERÖR, BOMPAN!
XXX
Nu stänger vi ned årets säsong med helgens sista omgång. Passa på och njut av VM och sommaren, för snarare än man tror så är det augusti igen och dags för ännu en säsong av underbara Premier League att dra igång!
XXX
I veckans Fotbollslabbet dissekerar jag, Ola och Backe den VM-trupp Janne tar ut på onsdag och i synnerhet platserna som finns jämte Emil Forsberg! Men vi lägger även en lupp på om ett ineffektivt Argentina, trots världens bästa offensiva lagdel (?), har råd att lämna Mauro Icardi hemma.
Hoppas avsnittet faller er i smaken och tack till alla som kommit med glada och positiva tillrop om vårt nystartade nördprogram!
Trevlig helg.