Imorgon lördag avgörs Champions League då antingen regerande mästarna Real Madrid eller överraskningen Liverpool ska lyfta bucklan med de stora öronen och traditionsenligt avsluta den europeiska klubblagssäsongen.
Att Real Madrid är på plats i Ukraina och spelar sin tredje raka final (den fjärde senaste fem säsongerna) är kanske inte vid första anblicken speciellt konstigt. De har ett fantastiskt lag med världsspelare på alla positioner, en bevisad vana att gå långt i cupspel och en tränare som aldrig (!) åkt ur Champions League.
Men många kanske har glömt hur den här säsongen inleddes (och fortsatte…)? Efter en fenomenal Super Cup-seger över värsta rivalen Barcelona i augusti var det som att alla var överens om att ligatiteln lika gärna kunde delas ut till marängerna redan innan första ligaomgången spelats. Men Cristiano Ronaldo åkte på en lång avstängning efter att ha lagt handen på domaren och efter några inledande resultatsmällar mot sämre motstånd var det som att hela maskineriet började gunga rejält. Barcelona bara vann och vann och vann och när det började lacka mot jul hade Real Madrid inte bara hamnat bakom Tottenham i gruppspelsfasen av Champions League utan också tappat så mycket mark på antagonisten från Katalonien att det mer eller mindre bara var att glömma ligabucklan vid förlust i El Clasico på Bernabeu dagen innan julafton.
Hur det slutade? Barcelona vann på knockout med 3-0 och ligasäsongen var ett stort, fett misslyckande innan ens halva serien var spelad. Kunde det bli värre? Jo då. Ytterligare några svaga resultat i januari toppades av med uttåg ur Copa del Rey mot lilla Leganes och det var en rejält pressad Zinedine Zidane som inför åttondelen mot PSG själv sa, utan att någon ens frågat, att han gick in i dubbelmötet med jobbet som insats. Ett jobb som alltså dittills inneburit dubbla Champions League-titlar på två år.
Från den punkten – när ligatiteln nästan glömts bort, med Leganes-fiaskot som något slags lågvattenmärke och PSG med en sprudlande Neymar väntades på andra sidan mittlinjen – var det som att Real Madrid dog, återuppstod och ställde allting till rätta.
Man har fått tuffast tänkbara väg till finalen (PSG, Juventus och Bayern München), men har över 180 minuter gått vidare rättvist från varje runda och Cristiano Ronaldo har återigen visat att han är tungan på vågen och skillnaden mellan världsklass och total ostoppbarhet.
Skulle Sergio Ramos lyfta bucklan sent imorgon kväll så skulle det markera en av de största stunderna i Real Madrids moderna historia. Stora ord, men ett sådant här svängigt år ser vi nog inte de vita göra igen. Från uträknade till mästare, från en fullständig fiaskosäsong till ett utfall som lagkaptenen (i ett visst syrligt fackelkastande) själv håller som “större än Barcelonas dubbel”. Och Zidane skulle alltså toppa av det historiska försvarandet av en CL-titel med ytterligare en. Något, vågar jag lova, som inte kommer ske på minst 25 ytterligare år.
Vad gäller Liverpool så är såklart finalplatsen lika delar oväntad som välförtjänt. En förvisso ganska tacksam grupp i höstas gjorde att en samlad expertkår hade de vidare till utslagsrundorna, men då man brottades ganska rejält med Sevilla och Spartak Moskva var det inte många som trodde på överlevnad efter kvartsfinalrundan, senast.
Man har också under Premier League-säsongen förstått att det fortfarande skiljer ganska mycket mellan Klopps lag och Pep Guardiolas Manchester City över 38 omgångar, då de ljusblå helt enkelt har en lägstanivå som (med några få undantag) inte genererar i poängtapp mot tabellens undra halva. Liverpool däremot har en tendens att aldrig riktigt kunna garantera solida, bekväma insatser som kanske inte sprakar men som i slutet av dagen ger tre poäng. Man har stått för storartade insatser i en fight för att i matchen efteråt se ut som ett helt annat lag.
Så att The Reds till slut hamnade på en fjärdeplats, tjugofem (!) poäng bakom City ser jag inte som någon större överraskning. Men paradoxalt nog är det inte heller chockerande att man är i Champions League-final, genom att ha slagit ut, bland andra, just Manchester City. Just för att cupspel passar dem, och inte minst Jürgen Klopp, så oerhört bra.
I en, eller två, enskilda och isolerade matcher mot ett på pappret jämbördigt alternativt bättre motstånd är Liverpool bland de läskigaste lag du kan möta. Där finns en höjd på såväl laget som på de individuella spelarna som är extremt svår att matcha, men också ett spelmässigt vapen (lagets omställningsspel) som nästintill är omöjligt att värja sig emot om man som motsåndare behöver jaga mål mot dem och således tvingas blotta en del ytor. Lägg därtill en underdog-mentalitet och en allt att vinna-känsla och vi har att göra med en cocktail som nog bara hade kunnat drickas upp i Kiev. Det hade liksom inte kunnat sluta på något annat sätt än final.
Men varför vara nöjda nu? Liverpool har såklart mindre att förlora än stora, galaktiska och regerande mästarna Real Madrid har, men när de nu är 90 (alternativt 120 minuter) från att kröna denna fantastiska Cup-vår med den finaste av pokaler så är jag övertygad om att seger är det enda som gäller för de röda. Och Jürgen Klopp, som var så nära att få lyfta Champions League-bucklan för 5 år sedan, lär pumpa sina spelare överfulla av en nu eller aldrig-känsla som borgar för kamp hela vägen in på slutvisslan.
Finalen är också ett möte mellan turneringens två målgladaste lag. Liverpool har gjort 40 mål på 12 matcher hittills och trion Salah, Firmino och Mané har stått för 29 av dem – siffror min käre vän Hasse Backe beskriver som “fullständigt makalösa” (ni kan höra hur han låter när han säger det va?). Real Madrid har gjort 30 och hälften av dem har kommit från Cristiano Ronaldo. Såklart. Vem som blir den stora hjälten den här gången återstår att se, men det är i alla fall ingen vågad gissning att portugisen återigen får sista ordet.
Jag vågar i alla fall ta gift på att finalen inte slutar mållös.
Oavsett vilka som vinner så kommer vi ha en både värdig och historisk mästare när vi sätter punkt för den här upplagan av världens mest prestigefyllda klubblagsturnering. Antingen blir det ett extremt svårupprepat hattrick från Real Madrid, eller så blir det den perfekta markören för Liverpools comeback till den allra yttersta fotbollseliten. Jag kan knappt bärga mig. Blås igång finalen nu!
XXX
Vad hände, Dalkurd? Azrudin Valentic lämnar jumbon, publiksiffrorna i Gävle (förvisso) är under all kritik och det lag som alla höll som den överlägset konkurrenskraftigaste nykomlingen (BP och Trelleborg emot) parkerar nu tvärsist inför vårens sista omgång (borta mot MFF…)
Det som lovade så mycket, som kändes så spännande?
XXX
Sen mitt senaste blogginlägg har alltså Unai Emery tagit över Arsenal (enligt mig ett bättre val än Arteta, men lite tråkigt), Maurizio Sarri har lämnat Napoli och ersatts av Carlo Ancelotti, Manchester Citys gamla mästartränare Manuel Pellegrini har plockat West Ham och Tottenhams Mauricio Pochettino har dessutom förlängt sitt kontrakt med fem år och stannar i London. Det händer onekligen en hel del på tränarkarusellen, men jag tror den långt ifrån har snurrat färdigt. Vem tar Everton? Blir det Sarri till Chelsea? Luis Enrique i sådana fall mot comeback i Italien? Och lämnar över huvudtaget Allegri Juventus?
XXX
Landslaget har samlats i Stockholm, det är uppsluppen stämning som sipprar ut från Stadions perfekta gräsmatta och det stora äventyret är ännu en bit bort. Men snart drar det igång, och nästan lika snart är det över. Så kliv ut i majsolen och njut – ty den bästa stunden är här och nu!