VM är till ända och nu dröjer det bara fyra och ett halvt år till dess att det är dags igen. Då kommer allt kännas konstigt, det kommer vara vinter och allt i Qatar kommer vara nybyggt och själlöst och allt lär vara en ren och skär dystopi jämfört med den fotboll man förälskade sig i way back when. Men då är då, låt oss nu i stället fokusera på de två avslutande matcherna i detta Fotbolls-VM 2018!
Belgien – England
Tråkigt nog kunde jag redan innan kulan satts i rullning konstatera att alla inblandade parter inte åtrådde bronspengen så som den borde värderas. Den engelska startelvan var långt ifrån den som startat både semi- och kvartsfinal och de första minuterna av matchen gjorde inte heller de anspråk på att de som ville ta med sig allting hem knappt orkade bära en medalj.
Belgien däremot ställde ett mer eller mindre ordinarie lag på benen, tog tag i taktpinnen direkt och gjorde 1-0 efter bara några minuters spel genom Thomas Meunier (VM:s bäste högerspringare?). Det var ett hungrigt, fartfyllt och motiverat belgiskt lag som ville ta med sig sitt lands första VM-medalj hem och få engelsmän tycktes stoppa dem. Firma Eden Hazard och Kevin De Bruyne gjorde lite vad de ville ihop, Vincent Kompany & Co motade alla hot i defensiv riktning och precis ingenting tydde på att det skulle bli match av det här.
Men England repade mod, gjorde några byten och frågade tredjeplatsen om lov i den andra halvleken. Närmst kom Eric Dier som överlistade både försvar och Courtois, men som fick se en glidande Toby Alderweireld neka honom från en kvittering. När sedan ytorna öppnades upp gavs Belgien att kontra in spiken i kistan upprepade gånger och nämnde Meunier var nästan värd att få avgöra i en av de vackraste kontringar världen någonsin skådat. Det dröjde dock bara ytterligare någon minut innan lagkapten Hazard (på pass från De Bruyne) fick äran att stänga butiken. Vinsten var välförtjänt, vacker och viktig sett till att ett världsmästerskaps match om tredjepris förtjänar att vinnas av en nation som vill det mer än motståndaren.
Grattis, Belgien! Jag lovar och svär att vi om två, tre decennier kommer minnas er fantastiska generation, prata oss varma om spelare som Hazard och De Bruyne och knappt minnas vilka ni mötte. England höll på att bli the center of attention, men när festen väl var över kommer inte speciellt många ihåg vad ni hette.
Frankrike – Kroatien
En av de, på förhand, mest svårtippade finalerna i modern fotbollshistoria avslutade denna på många sätt episka VM-sommar. Frankrike – storfavoriter och kvalitativt överlägsna spelare för spelare – mot ett Kroatien som likt en blåslagen Rocky Balboa vägrat att ge sig och beundransvärt krävt en rond till i över en månad.
Och det var synd att de båda lagen inte själva fick avgöra detta ute på plan, i alla fall om ni talar med en VAR-motståndare som jag själv. I stället fick vi se Frankrike göra 1-0 på en tveksam frispark och via en nickduell med en (enligt mig) offsidestående Pogba högst involverad. Det var, där och då, både orättvist och inte alls talande för matchinledningen. Det fortsatte med en urstark kvittering signerad en hel drös av kroater, där Ivan Perisic med vrede och finess borrade in 1-1 bakom en chanslös Hugo Lloris efter en frispark.
Strax efter detta var det dags igen för VAR att kliva in i handlingarna. Samme Perisic gick på defensiv hörna upp i duell med Frankrikes Matuidi, som dock missade sin nickskarv och bollen hamnade i stället på kroatens hand. Huruvida den var i naturlig position eller vilket avstånd som ska bedömas som skäligt att kunna (eller inte kunna) handla efter vet jag inte – det tror jag ingen gör – alla har sin uppfattning och enligt mig tycker jag Perisic var chanslös att göra något annat än att gå upp som han gör. Att sen Matuidi missar sin nickskarv är förmildrande omständigheter som borde hamna på Perisic pluskonto.
Situationen VAR-granskades dock och efter många om och men bedömdes det som straff. Säg nu vad ni vill, men jag hade i alla fall haft betydligt enklare att acceptera, köpa och kanske rent av uppskatta en mänsklig domares (i mitt tycke) felaktiga beslut till straff än att samma situation VAR-granskas och ändå bedöms som regelvidrigt. Nej, det som på ett Sven Melanderskt vis i morse började ordna upp sig slutade i moll och det är med en ordentligt sur eftersmak jag nu låter VAR lämna sitt första mästerskap.
Det jag däremot vill understryka och poängtera är att jag inte tycker att dessa högst subjektiva uppfattningar om felaktiga domslut ska ta något ifrån vare sig Frankrikes guld eller prestation. I det blåklädda laget fanns en skärpa och en beslutsamhet som bara kunde sluta på ett sätt. Spelare ville ta ansvar, spelare ville offra sig och spelare ville avgöra. Vilket de gjorde – flera stycken. Symboliskt vackert fick Paul Pogba – den kanske största stjärnan, men också den som fått minst antal rubriker under turneringen – sätta 3-1 och av bara farten (pun intended) kunde Kylian Mbappé kröna sitt första stora mästerskap med ett guld han sannerligen haft sin del i.
Att Hugo Lloris sedan artigt nog bjöd in oss åskådare i matchen igen kan vi såklart uppskatta, men det var aldrig något som höll på att bli historiskt. Kroatien orkade inte resa sig en sista gång på nio utan fick till slut se sig besegrade av en övermäktig motståndare.
Samtidigt tror jag att det här var en av de ytterst sällsynta gånger då alla är vinnare. Frankrike med en generation och en förbundskapten och ett folk som kaxigt gjort rätt för sig i sin svansföring att vara bäst trots att ingen annan tycker det och så Kroatien, underhunden alla tvingats att älska för att ingen vill stå bredvid när alla andra insuper överraskningen och euforins saliga droppar. Då vill man vara med, då vill man göra uppror och då vill man bara skratta åt alla regler om näringskedjor, hierarkier och logiker.
Båda två vann på något sätt. Det slutade okej i båda lägren.
Och i detta mästerskap, där fotbollen skulle dödförklaras en gång för alla, fick vi se en av de mest levande, sprakande och underbara föreställningar någonsin.
Tack för allt, Frankrike. Tack för allt, Kroatien. Tack för allt, fotbollen.
Nu sätter jag punkt för det här världsmästerskapet.