Vad händer egentligen i Barcelona? De regerande mästarna har gått tre raka matcher utan vinst (Girona, Leganes, Bilbao) i La Liga för första gången på nästan två år och veckan som väntar är långt ifrån en promenad i parken. Imorgon är det ett desperat Tottenham på Wembley och till helgen åker katalanerna till Mestalla för att möta ett Valencia som tog första ligasegern senast. Nu ska här inte målas någon överdriven fan på väggen, men i ett tidevarv av tre raka Champions League-titlar till värsta rivalen Real Madrid, med Messi påväg mot sin trettioandra födelsedag och en från La Liga utflyttad Cristiano Ronaldo förväntade jag mig ett Barca som med flexade muskler skulle storma mot tronen igen.
Kort och gott: jag såg verkligen inte den här svackan komma. Barcelona gjorde på många sätt ett fantastiskt sommarfönster, men kanske har man rent av handlat på sig ett stort namn för mycket för sitt eget bästa?
Ousmane Dembélé kom tillbaka starkt efter fjolårets långtidsskada, avslutade säsongen lovande och toppade av sommaren med ett VM-guld. Han kostade Barcelona dyra pengar för ett år sedan och ska givetvis ha sin beskärda del av speltiden. För ännu mer pengar anslöt Coutinho i januari och brassen lär ha många år som centralgestalt på det offensiva mittfältet framför sig förutsatt att inget oväntat sker i form av skador eller liknande.
Utöver dessa herrars ankomst det senaste året plockade Barcelona i somras in Arturo Vidal från Bayern München, Malcom tvärvände på Fiumicino i Rom och stack till Spanien i stället och från Gremio signades Arthur för över 300 miljoner.
I dagarna skrev Sergio Busquets på ett nytt långtidskontrakt och Ivan Rakitic finns givetvis också kvar som en hörnsten i lagbyggets mittendel. Sergi Roberto går att använda lite överallt och Munir är inte längre så pass ung att han kan sitta en hel säsong på bänken. Börjar ni förstå vart jag vill komma?
Förvisso har bärande spelare som Iniesta och Paulinho lämnat, utöver dessa två även breddalternativ i form av Paco Alcácer, André Gomes och Aleix Vidal – men den hierarkiska och logiska tågordningen har förändrats på ett sätt som enligt mig kokat ned lagets disposition till frågetecken snarare än till utropstecken.
När Barcelona var som allra mest framgångsrika för några år sedan var det tre givna spelare på mittfältet och tre givna spelare längst fram, med en tydlig reserv i varje lagdel som kom in och täckte upp när det behövdes. Maskineriet var väloljat och man tilläts gå från bra till bättre till ännu bättre till bäst.
Det Barcelona jag ser idag ser ut att famla efter både en, två och tre saker i sitt spel och sin organisation. Man har prövat sig fram och få insatser har sett riktigt bra ut – om ens någon? Det är många spelare som ska lära känna varandra, det är många etablerade kemier och förståelser som brutits upp och det är många spelare som vant sig vid att vara nyckelfigurer i sina lags offensiva spel som nu ska finna sig i att sitta på kvisten i 90 minuter. Inte heller bara någon gång här och där, utan av allt att döma ganska ofta.
Den enda utespelare som spelat samtliga matcher är mittbacken Gerard Piqué och efter en katastrofal insats i förlusten mot Leganes har motvilliga röster höjts om att den ohotade försvarschefen sedan Carles Puyol tackade för sig har sina bästa år bakom sig.
Tränare Valverde vet garanterat vad han gör och när så många stora spelare hämtats till en trupp är det naturligtvis fler personers viljor och beslut som ska räknas in i ekvationen, men jag skulle vilja påstå att man som klubb haft tur att Real och Atlético Madrid också haft det lite motigt, tappat en del poäng, mött varandra och inte sprungit iväg i toppen av tabellen. Barcelona leder fortfarande ligan och kanske faller detta experiment av startelvor väldigt väl ut snabbare än vad jag hinner skriva tappad serieledning, men vi kan i alla fall konstatera att två poäng av nio möjliga mot Girona, Leganes och Bilbao är långt ifrån en trend FC Barcelona är nöjda med.
Senast jag höjde ett varningens finger för ett lag var efter Chelseas klappkassa insats mot Manchester City i Community Shield och titta vad som hände sen – Sarris mannar är obesegrade och har stundtals sett exceptionellt bra ut.
Så återigen – ingen fan är målad på väggen, men jag noterar att Barcelona inte är där jag trodde att de skulle vara när vi nu skriver oktober 2018 i kalendern. Och frågan är om de hinner tillbaka till toppen av världen innan Messi börjar dala. För då kan vi nog börja prata ordentligt om vad som ska målas på den där väggen.
XXX
Andreas Granqvist till Manchester United!?
Alltså ironin i att Victor Nilsson Lindelöf eventuellt skulle stöta på ännu mer patrull i Manchester genom att bänkas till förmån för Granen, straight outta Superettan, är svår att ens klura ut i huvudet.
På LSD.
När jag dessutom förstår att även John Terry har ryktats som en tänkbar “förstärkning” i januari för Mourinhos krisande klubb undrar jag på ren svenska: vad i hela helvetet?
XXX
Fantastiska matcher att vänta i veckans Champions League där det givna huvudnumret blir Napoli mot Liverpool. Det ljusblå hemmalaget har efter bara en pinne mot Röda Stjärnan redan kniven mot strupen och en vinst är nästan ett måste för att avancemang ska kännas realistiskt.
Det blir högintressant att se om Jürgen Klopp fortsätter att trycka gasen i botten eller om han väljer att spela på de tre poängen mot PSG i premiären och drar ned på tempot, men det är nog föga troligt. Jag spänner fast mig och räknar med en 90 minuter lång torktumlare till match.
XXX
Tack, Kennedy Bakircioglu, för några av de absolut finaste allsvenska sekunder jag någonsin upplevt.
Jag vet, jag vet att det återstår några matcher av säsongen, att det finns en Europaplats att landa och att såväl Kennedy som supportrar hoppas på ett ögonblick av magi ytterligare, men helt ärligt – vad ska kunna toppa det som skedde mot Blåvitt igår? Jag säger lägg av nu och låt det där bli det sista du gjorde på en fotbollsplan. Sen kör du ärovarv efter ärovarv, tacktal och ett supervärdigt avsked den fjärde november. Men ett mäktigare avslut på själva fotbollsplan kommer du aldrig kunna få till.