I slutet av förra veckan scrollade jag förbi en tweet som innehöll en bild på Sir Alex Ferguson och dennes slutplaceringar i ligaspelet från det att han tog över Manchester United till dess att han avgick efter sin sista ligatitel i maj 2013.
Det hade naturligtvis kunnat stanna där, men jag stannade upp, klickade mig in på bilden och började syna siffrorna. Under så många år var Manchester United + Sir Alex Ferguson = Framgång en sån given ekvation att man aldrig riktigt reflekterade över resultaten. Man tog dem helt enkelt för givet och när skotten väl tackade för sig var vi nog ganska många som anade ett hack i kurvan borta vid horisonten, men att de dryga fem år som nu fortlöpt skulle bli som de blev tror jag ingen ens snuddade sin tanke vid.
Vad innehöll de då, siffrorna jag såg? Jo, efter några resultatmässigt svajiga säsonger i slutet av 1980-talet nådde de röda djävlarna en andraplats säsongen 1991/1992. Efter det och hela vägen fram till den sista ligatiteln 21 år senare fanns blott tre tredjeplatser, ytterligare fem andraplatser och hela 13 ligasegrar. Utöver dessa idel pallplatser kan vi addera två Champions League-segrar, ytterligare två förlorade finaler samt en drös av både FA- och Ligacuptitlar under samma tidsperiod.
Jag blev helt knockad, ty det som kändes normalt och rimligt under så många år, i ljuset av allt som gått fel sedan Sir Alex abdikerade, nu har blivit smått abstrakta siffror. Det är först nu jag börjar förstå vilken oerhörd maktfaktor Manchester United och Sir Alex Ferguson var i nästan 25 år. Att han byggde upp, byggde om, renoverade och underhöll ett lag och en klubb utan att ens hamna utanför topp tre från tidigt 90-tal till bara för några år sedan.
Jag uppmärksammade detta genom att skriva om tweeten till svenska och bifoga samma bild – där jag även i en kort mening uttryckte att Manchester United dessutom nådde dessa otroliga resultat via en “tvärfet fotboll”. För det är så jag minns den när jag tänker tillbaka på Ryan Giggs, Andy Cole, Michael Carrick, David Beckham, Patrice Evra, Paul Scholes, Wayne Rooney, Ruud van Nistelrooy, Dimitar Berbatov, Ole Gunnar Solskjaer, Cristiano Ronaldo, Roy Keane, Eric Cantona och Nani. Det var högt tempo, full fart framåt, massa inlägg, skott utifrån, anstormningar, kontringar och frisparksmål – hela tiden dirigerade av en rödnosad högtryckstvätt i svart, tjock rockjacka på sidlinjen.
Känslan var att långt ifrån bara United-supportrar gillade eller retweetade min tweet av längtan efter en tid som flytt, utan det var som att det gick upp för väldigt många fler än bara mig vad Sir Alex och hans lag egentligen åstadkom under en så lång tid. Man har nästan inte riktigt förstått det än, men för varje vecka som går av detta eviga tjat kring hur tråkig fotboll Manchester United nu spelar, att man är ljusår från var man en gång var och att lag man enkelt höll bakom sig tidigare nu både gått om och mer eller mindre lämnat de röda långt bakom sig tror jag Sir Alex livsverk ges mer och mer välförtjänt uppskattning och erkännande som en av de absolut mäktigaste erorna i fotbollens historia.
Ikväll ser jag Manchester United välkomna Juventus till Old Trafford och jag minns fortfarande den fantastiska och infernaliskt spännande semifinalen av Champions League våren 1999. För mig var nämligen de två matcherna brytpunkten för Manchester United som “ett av England bästa lag” till Manchester United – världens bästa lag.
Idag känns det smått skrattretande att använda det epitetet i samma mening som Manchester United, men ikväll tänker i alla fall jag låta ett elljusupplyst Old Trafford i Champions League-skrud med Juventus på besök minna mig om glansdagarna vi aldrig lär få uppleva igen.