Trippla derbyn från dagens Premier League och ett bisarrt avgörande fick avsluta kalaset. För trots att det inte ens är en timme sedan slutvisslan ljöd har nog de flesta redan hunnit se Divock Origis 1-0 mot Everton.
Belgaren satte huvudet till efter att Virgil van Dijks misslyckade skottförsök varit uppe och touchat Lilla Björn, tvärdött med hjälp av back spin och Jordan Pickfords fingrar, studsat två gånger på ribban och på ett outgrundligt och för mig helt nytt sätt tagit sig tillbaka in i spel igen. Aldrig har Niklas Holmgrens avgrundsvrål känts så befogat.
Jürgen Klopp firade som att ligatiteln säkrats, men även fast han ursäktade osportsligheten i sitt jubel efter matchen förstår jag att han tappade fattningen totalt. Man måste nämligen rada upp seger på seger på seger om man vill hänga med de regerande mästarna den här säsongen. Skadedrabbade, roterade och halvintresserade slog man Bournemouth igår utan att förta sig och om en vecka kan man definitivt ha hängt av Chelsea från titelsnacket. Så visst var Liverpools segermål blytungt.
Signalerna, intentionerna och det sammanlagda intrycket av det röda lagets insats var dock långt ifrån klockrent. Ännu ett lakan förblev rent, men det såg aningen rörigt ut i positionsspelet från Joe Gomez ett par gånger för mycket och några slarviga bolltapp hade kunnat bli rejält kostsamma. Everton huserar förvisso ganska många dugliga fotbollsspelare, men det var snarare Liverpool som tillät motståndarna att komma till lägen än ett bortalag som spelade riktigt bra.
Längre fram i banan ville Shaqiri, Mané och Salah gör lite för mycket, lite för själva och spetsen Roberto Firmino ser fortsatt ordentligt frustrerad ut gällande det faktum att han efter 14 omgångar står på fjuttiga tre gjorda mål. För några år sedan hade följande mening känts direkt skruvad att skriva, men det är snart 2019 och Champions League-finalisterna Liverpool saknar James Milner… i sitt offensiva spel!
Den landslagspensionerade evighetsmaskinen Milner har fler än en gång den här hösten visat att hans ständigt korrekta beslutsfattande i passningsspelet leder fram till mer tempostarka, ordnade och svårstoppade anfall än vad som blir fallet när han inte är med. Det blir en eller två touch för mycket, en fint eller ett avslut i stället för en passning och frustrationen tillåts slå rot på ett sätt Liverpool inte har råd med. Ta bara det faktum att Mohamed Salah lunkade ut i slow motion med en kvart kvar och 0-0 på resultattavlan. Ett lag i harmoni som prestigelöst först och främst jagar tre poäng rymmer spelare som springer ut i det läget, även fast man tycker att man ska vara kvar på banan.
Och när man ändå är inne på vilka signaler ett kroppsspråk sänder så är steget inte långt till Arsenal. För hur de rödvita lyckades vända på underläge och fullständigt gå ut och slakta Tottenham i den andra halvleken imponerade mäkta på mig och hur de firade målen, vad detta betydde för både spelare och publik lämnade ytterst lite åt fantasin. De visade både sig själva och oss som tittade på att Arsenal kanske inte är där ännu, men att vandringen tillbaka till toppen är påbörjad och att alla som tror på det är välkomna att följa med.
Jag är kanske inte helt övertygad än, men jag tror i alla fall att det Arsenal vi såg under Wenger de sista åren knappast hade samlat kraft och gett blanka fan i ett orättvist underläge efter en spelmässigt ganska bra första halvlek. De hade vikt ned sig, återigen skyllt på Mike Dean och eventuellt menat på att målen fallit psykologiskt tungt strax innan halvtid.
Men Unai Emery gjorde ett par riktigt vassa och vakna byten (varför klubben lär släppa Aaron Ramsey är dock en gåta) och känslan var att Spurs hade kunnat leda med fyra mål, Arsenal hade vänt ändå.
Den nittonde raka matchen utan förlust är ett faktum och kan man nu bara lösa ett resultat i veckan på Old Trafford mot ett Manchester United där ytterst lite stämmer för dagen så väntar sedan ett otroligt gynnsamt spelschema hela vägen fram till årets sista match: Liverpool på Anfield.
Gunners har sannerligen bjudit in sig själva till toppfesten!