Inga mer eller mindre märkliga rankingpoäng, inga geografiska restriktioner förutom att Manchester United fick börja hemma i stället för borta och inga tidigare gruppspelsmöten att ta hänsyn till. Champions League har nått kvartsfinalerna och den helt fria lottningen gör att Europas mest prestigefyllda turnering nu blir går in i sitt allra sexigaste skede. Och vilken vår vi har att vänta oss!
Ajax – Juventus
Den successivt växande fascinationen för detta Ajax nådde sin kulmen under åttondelsreturen på Santiago Bernabeu. Real Madrid-kaptenen Sergio Ramos hade tagit ett avsiktligt gult kort för att avtjäna sin avstängning medan lagkamraterna städade av formaliteten som var det andra mötet, men frågan är om landslagsbackens närvaro hade kunnat stoppat holländarnas framfart. En fantastisk insats av ett fantastiskt lag där både framtidens stjärnor finns men också spelare som på andra sidan 30-strecket ser ut att få ett sista slutgiltigt erkännande. Daley Blind, Dusan Tadic och Lasse Schöne i all ära men knatteligan de Jong, van de Beek och de Ligt har kanske än mer präglat framgångarna den här CL-säsongen och sannerligen satt sitt första ordentliga avtryck på de karriärer vi om 15 år högst troligt kommer summera som väldigt framgångsrika. Addera Hakim Ziyech, Andre Onana och Nicolas Tagliafico till slagstyrkan i laget och ni förstår att även om Ajax givetvis ska och är underdog över två möten så vet nu hela fotbollsvärlden vilken kapacitet de besitter. Se upp, Juventus!
Den gamla damen krånglade sig ur Diego Simeones strypgrepp och kommer garanterat med styva segel till den här kvartsfinalen. Om Inter inte lyckas sätta käppar i hjulet för dem i slutet av april ser jag Juventus stå för ytterligare en Invincible-säsong i Serie A och att kunna toppa av det med den där ytterst efterlängtade Champions League-bucklan hade varit den perfekta kröningen av Max Allegri som en av den moderna fotbollshistoriens allra främsta tränare.
Skadesituationen har ordnat upp sig och i och med den även försvarsspelet. Men när spelare som Bernardeschi och Emre Can visar den form man gör för tillfället tror jag inte jättemånga skriker efter Douglas Costa och eller Sami Khedira. Cristiano Ronaldo är såklart ett kapitel för sig, men jag tror ändå inte jag behöver skriva ut att han – precis som i åttondelsfinalen – kan ordna detta på egen hand. Med all respekt för Ajax, det här ska Juventus bara lösa.
Liverpool – Porto
Liverpool och Jürgen Klopp drämde igen truten på alla de som gapade om att Champions League borde, skulle och kunde offras för att optimera chanserna till Premier League-seger. Den tyske tränaren var oerhört tydlig med att The Reds givetvis vill vinna alla turneringar man ställer upp i och attde tänker göra sitt bästa för att nå så långt som möjligt i de båda slagen. Gott så. Insatsen mot Bayern München vittnade dessutom om att det ska till en sju helsikes insats från ett motstånd för att slå dem och med Virgil van Dijk och Moha… förlåt, Sadio Mané i den här formen är det snudd på garanti vad gäller rena lakan bakåt och gjorda mål framåt.
Vänsterbacken Andy Robertson har nog haft lite halvsvårt att sova sedan viktorian i München eftersom han helt onödigt tog ett gult kort i den nittioandra minuten, då Bayern behövde göra tre mål för att avancera. Den ostskivan placerar honom på läktaren i den första kvartsfinalen och även fast det kan tyckas vara en mindre detalj så är skotten (ytterbackarna överlag) en väldigt betydande del i Liverpools anfallsspel. Man kan läsa in ganska mycket i prestationerna och resultaten från de matcher där ytterbacksparet inte hetat Trent Alexander-Arnold och Andy Robertson – men mot Porto finns inte utrymme för några ursäkter.
FC Porto var naturligtvis drömlotten för alla lag. Insatsen mot Roma var över 210 minuter i ärlighetens namn inte speciellt imponerande och i synnerhet på bortaplan var man direkt svaga. Iker Casillas var en gång den bäste, men numera är snarare den direkta rekationen “just det!” än “wow” när man ser hans namn i laguppställningen. I mittlåset garanterar Pepe att det inte kommer bli någon promenad i parken att slå de blåvita, men portugisen är avstängd i första mötet och jag är rädd för att det är avgjort redan då. Moussa Marega är en murbräckande pansarvagn som kan jonglera med både en och två mittbackar längst fram, men sett över hela banan så kan inte Porto längre tävla med motståndet. Hit men inte längre, som Kristian Luuk en gång sjöng.
Tottenham – Manchester City
Helengelskt, helt i min smak! Jag har redan liknat Tottenham vid en humla så jag behöver inte göra det igen. På något märkligt sätt flyger Pochettinos transferfria trupp och även fast det börjat hacka rejält i ligaspelet på sistone så kan man på en bra dag uppbringa både en defensiv och offensiv högstanivå övermäktig de flesta lag i världen. Ingen kan längre tvivla på Harry Kane som en av de främsta spetsarna och där bakom finns både fart och kreativitet över till försäljning. Samtidigt har Hugo Lloris etablerat sig som en vandrande säkerhetsrisk och Heung Min Sons dagsform är många gånger det som definierar Tottenhams insatser som antingen “ganska bra” eller “strålande”.
Man ska heller inte underskatta vad deras nya hemmaarena kan få för effekt på laget. Vi ska börja med att inte ens ropa hej förrän domaren faktiskt blåser igång en fotbollsmatch där inne, den här flytten har ju skjutits upp fler gånger än det definitiva öppnandet av Nya Karolinska. Dessutom måste jag ändå säga att publikens (och spelarnas?) förakt gentemot Wembley till trots, i just Champions League har Tottenham stått för väldigt bra prestationer där, så vi får väl helt enkelt avvakta och se ifall det blir ett lyft i och med flytten eller om deras nya hem får en riktigt mulen inflyttningsfest.
Vad gäller Manchester City så tycker jag Pep Guardiola i en tid av diskussioner kring Liverpools “prioriteringar” förtjänar all cred i världen för hur han redan vunnit Ligacupen, i helgen spelar kvartsfinal i FA-cupen, leder Premier League och nu är framme i kvartsfinal av Champions League. Detta med en trupp som sannerligen skadeskjutits både fyra och fem gånger under den gångna säsongen.
Visst är tveksamheterna kring Kevin de Bruyne, Fernandinho och Aymeric Laporte på sistone oroande och jag tror att i alla fall två av dessa tre behöver komma tillbaka i fullt slag omgående ifall drömmen om den utopiska kvadruppeln ska leva hela vägen in i juni, men för dagen har Manchester City en fantastisk elva att ställa på benen alldeles oavsett dessa skadebekymmer. Kun Aguero och Raheem Sterling har toppat formen precis perfekt och Manchester City är fortfarande mitt vinnartips trots att de lär få slita mot ett Tottenham som känner dem väldigt bra.
Manchester United – Barcelona
Efter en av de värsta vändningarna i CL-historien är så klart Manchester Uniteds avtryck på den här säsongens Champions League redan odiskutabelt, men nu är man två steg från finalen och i takt med att fler och fler lämnar sjukstugan förbättras också chanserna till att verkligen skriva historia.
Defensiven har svajat mer än vanligt på sistone och skadorna i de offensiva leden har naturligtvis påverkat. Positivt är dock att Romelu Lukaku tinat upp och att Nemanja Matic är kvitt sin lättare skada. “Matic!?”, kanske några av er undrar? Nej, jag tycker inte heller att serben är i toppslag och att hans stjärna garanterat passerat zenit, men han fyller fortfarande en oerhört viktig funktion för Manchester Uniteds offensiv och det är att med honom på planen så kan Paul Pogba vara den framåtstormande orkan han varit sedan Mourinho lämnade. Utan Matic tvingas fransmannen axla ett betydligt större defensivt ansvar och det här är ingenting man viftar bort när man ska värdera Uniteds chanser till avancemang.
Efter miraklet i Paris finns återigen Never say die-aspekten gällande Manchester United, en dimension man absolut inte ska underskatta. Men visst är man trots alla positiva vindar i världen klar underdog mot FC Barcelona.
Barcas väldigt fina säsong har på något oerhört märkligt sätt flugit lite under radarn. När de var i en svacka var det ännu värre för Real Madrid, när de presterat som bäst har lag som Dortmund, PSG, Liverpool, Juventus och Manchester City snott rubrikerna och när Messi excellerat har Cristiano Ronaldo matchat eller rent av överträffat bedriften. I stället för att fokusera på den positiva utvecklingen för Ousmane Dembélé har man snarare ojat sig över Coutinhos tunga säsong. Luis Suárez kan vara hur bra som helst, ingen som inte håller på Barcelona (eller Liverpool) kommer i onödan strössla välförtjänt ros över honom ändå. Och längst bak finns kanske hela Europas bästa målvakt, men eftersom Manuel Neuer på något märkligt sätt fortfarande är Tysklands nummer ett så beskrivs inte Marc André Ter Stegen med de adjektiv han förtjänar av en unison fotbollstyckarbransch.
Barcelona kommer snart att vinna La Liga för fjärde gången de senaste fem åren. Man kommer snart även att lyfta sin femte raka Copa del Rey-buckla. Men då värsta rivalen Real Madrid prenumererat på Champions League-bucklan sedan 2016 har Barcelonas inhemska dominans fallit lite i glömska. En triumf i CL och således en trippel tror jag hade förändrat det radikalt och när jag tittar på Barcelonas lag ger jag dem väldigt goda chanser att faktiskt gå hela vägen. Manchester United i all ära, det här var en av de bättre lotterna Barca kunde få.
Manchester City, Liverpool, Barcelona och Juventus gör upp om det här när vi går in i semifinalfasen – det vågar jag nästan lova!
XXX
Bortamålsregeln lär garanterat sätta sin prägel på de flesta av ovan omskrivna kvartsfinaler. I veckans Fotbollslabbet pratar vi just om dess betydelse och Backe är inte alls överens med Ola vad gäller regelns framtida vara eller icke vara. Se hela programmet här!