Skriv en till saga, Alexander Isak

Jag minns premiärmatchen borta mot Brescia, hur Zlatan startade på bänken, fick hoppa in i den andra halvleken och direkt gjorde mål. Jag minns exakt hur han såg ut när han firade och skrek ut sin glädje. Det var som att han visste att nu, nu kan det här bara sluta på ett sätt. Jag är framme nu.

För det hade kunnat bli precis vad som helst av Zlatans karriär, den är så oerhört nyckfull på så sätt, fotbollen, men när han tryckte in den där pytsen på Rigamonti så landade jag för första gången i att han inte bara hade stora stunder framför sig utan precis börjat uträtta dem på daglig basis.

Alexander Isak är kanske inte riktigt idag vad eller var Zlatan var för femton år sedan, Ibrahimovic hade trots allt hunnit med två mästerskap, holländska titlar och redan gjort mål som fått YouTube att hänga sig om det hade funnits på den tiden. Men det går ändå inte att komma ifrån att Alexander Isak idag innehar den position i Sverige som Zlatan hade då. Framtidshoppet, världsklasspotentialen och skimret. Det där skimret som bara anfallare och målskyttar kan ha. Skimret som får en att drömma om att vi någon gång kan gå hela vägen.

Hans hittills mycket korta men också turbulenta karriär är i ett oerhört intressant skede och skulle det här vilja sig väl så blir kanske Mestalla och Valencia på lördag för Isak vad Rigamonti och Brescia blev för Zlatan: starten på en ny typ av verklighet.

När Alexander Isak lämnade AIK och Sverige för en nästan identisk summa som Malmö fick för Zlatan så kändes det rimligt att klubbarna som nämndes tillsammans med Dortmund var Real Madrid, Chelsea och Barcelona. Ett år senare kändes ett utlån tillbaka till AIK minst lika rimligt. Snacket hann börja gå om bristande fokus, men när Willem ll-målen började rulla in i strid ström samtidigt som Janne Andersson vågade ge honom chansen på riktigt i landslaget blev drömmen om något riktigt speciellt verklig igen. För det är precis vad Alexander Isak är, speciell.

På samma barnsliga sätt som 2004 hoppas jag att han ska få bollen när jag ser honom spela, jag kommer på mig själv med att direkt jag blir varse kolla hur det gått i Real Sociedads träningsmatch mot något lag jag inte vet vilka det är. Jag sitter och tittar på fyra minuter långa sammandrag från någon obskyr träningsplan där han rycker förbi en begränsad ytterback och fixar en hörna genom ett halvdant inspel. Jag vet inte vad det är, men han har det. Alexander Isak har det.

En gång sedan Zlatan har jag känt såhär förut och det var när det började bombas in mål i Rotterdam från en viss tronarvinge vid namn John Guidetti. Det var så han stämplades, det var det han till en början levde upp till, men det var inte vad han blev. Jag minns hur jag bara satt och gapade när han käkade upp hela Ajax och jag minns hur jag såg det slå inte bara gnistor utan hela blixtar mellan honom och Zlatan mot Kroatien första gången de spelade en landskamp ihop. Kanske var det den understekta kycklingen, kanske var det något annat, eller så blev det bara för Guidetti som det blev för resten av oss, inte riktigt som vi hade tänkt oss.

Zlatan blev en saga och John Guidetti fejdade liksom ut. Men nu känner jag samma puls igen. Det vibrerar och det kittlar och jag vågar knappt tänka på var en succéinledning i den blåvitrandiga tröjan kan ta Alexander Isak. Det jag däremot vet är att jag kommer följa den här spanska säsongen i allmänhet och Real Sociedad i synnerhet med en rejäl entusiasm. Ty det här pirret sannerligen inte växer på träd. Och helt ärligt, vem vet när vi får fram en till anfallare som får en att känna såhär?