Ingen har nog kunnat undgå den överväldigande och massiva bestörtning Tottenhamsupportrarna delgett efter att beskedet om Mauricio Pochettinos avsked kom sent igår kväll. Tränaren som med en till stora delar hemvävd, ung och sprudlande spelargrupp tog de liljevita från misskött jojoklubb till stabil topp fyra-mark och en Champions League-final som körsbär på tårtan förtjänar givetvis all respekt och hyllningarna som nu strömmar in från precis alla håll och kanter är ingenting annat än högst välförtjänta.
Men det går heller inte att bortse från att trenden det senaste året pekat åt fel håll för Tottenham. Den där CL-finalen nåddes med både två och tre asterisker bredvid sig då man först var så gott som utslagna redan i gruppspelet, sen räddades av VAR på Etihad i kvartsfinalen och slutligen hade ett huvudlöst och naivt Ajax att tacka, som slarvade bort en 3-0-ledning på 45 minuter och lite tilläggstid i semifinalen. På det så fick man under ligavåren dessutom se sig rejält distanserade av toppduon Liverpool och Manchester City och när ligaspelet summerades hade man dessutom blivit omsprungna av Chelsea som landade tredjeplatsen.
Visst – en fjärdeplacering i ligan, säkrat CL-spel nästkommande säsong och en finalplats i samma turnering kan inte beskrivas på något annat sätt än en succésäsong för en klubb som Spurs, men när vi nu snart skriver december i almanackan och en tredjedel av årets Premier League-säsong är avklarad går det inte att blunda för att kalenderåret 2019 varit ett sportsligt misslyckande.
Den senaste segern på bortaplan i ligan togs mot Fulham den 20 januari. Man befinner sig efter 12 spelade omgångar på en fjortondeplats i tabellen och man har bara gjort ett ynka mål mer än vad man släppt in. Förvisso har man räddat upp den katastrofala starten av gruppspelet i Champions League genom två storsegrar mot det i sammanhanget ganska dassiga Röda Stjärnan, men jag har i alla fall ännu inte hämtat mig från den fullständiga arkebusering som Bayern München stod för i september när sju mål hade kunnat vara tolv.
Om Tottenhams finalplats fyra månader tidigare var missvisande så var 2-7 mot Bayern ett smärtsamt tydligt besked om att de inte kommer nå dit igen på bra jäkla länge.
Och detta är, ska vi komma ihåg, bara det sportsliga förfall som alla kunnat följa med egna ögon. Det vi vet betydligt mindre om är de interna maktkamper mellan Pochettino, Daniel Levy och övrig sportslig ledning som mer eller mindre subtilt vittnats om från olika håll det senaste året.
Lägg därtill ett par framträdande spelare som inte velat förnya sina kontrakt, som velat vidare men som fått stanna kvar och successivt också börjat prestera sämre. Hur mycket man än tycker att även fotbollsspelare borde hedra sina avtal och ge sitt allt för den klubb som betalar ens lön så kommer ytterst få spelare som inte vill vara i en miljö att leverera i densamma, något Christian Eriksen blivit ett ypperligt exempel på.
Men underbart är som bekant också kort, ingenting varar för evigt och allt för många gånger har vi sett prov på klubbar som tror att det som fungerade utmärkt ena säsongen även ska fungera nästa. Ibland gör det såklart just det, men betydligt fler är de exemplen där lättjan och bekvämligheten biter en i ändalykten.
Jag säger inte att Tottenham och Pochettino slagit sig till ro och trott att det bara ska fortsätta rulla på av sig självt mot seriesegrar, CL-bucklor och evig ära – jag säger bara att jag inte är förvånad att det till slut började vända för en spelartrupp som inventerats, besiktigats och renoverats alldeles för lite de senaste åren.
Just José Mourinho sa en gång som ganska färsk Manchester United-tränare att tiden då toppklubbar har en och samma manager i 20 år är förbi, för sådan är inte fotbollen längre.
De flesta tränare är som spelare; efter ett par, tre, fyra säsonger behöver man byta olja i motorn. Man behöver ställas inför nya utmaningar, riva gamla murar för att kunna bygga upp dem ännu starkare och när andra hittat botemedel mot det man sårat dem med tidigare behöver man uppfinna nya giftpilar att fylla sitt koger med.
Jag förstår således att Tottenham och Pochettino går skilda vägar idag, men även jag tycker timingen – alltså i slutet av ett landslagsuppehåll och inte i början – indikerar att något extraordinärt skett i dagarna och det tror jag bara ytterst få personer har koll på, därför känns det meningslöst att spekulera i.
Men med det sagt är jag övertygad om att Mauricio Pochettino kommer fira stora framgångar i sin fortsatta karriär och jag misstänker att han kommer att ha att välja på ganska mäktiga adresser när klubbarna nu ska rada upp sig i jakt på hans underskrift.
Vad gäller Tottenham så är naturligtvis valet av José Mourinho laddat. Inte bara för dennes klubbhistorik utan framför allt för dennes stämpel som en bakåtsträvande, cynisk och defensivt inriktad manager som tar alldeles för många (få?) poäng på bekostnad av underhållningsvärdet. Ingen kan ifrågasätta portugisens CV vad gäller titlar, men det är också titlar och bara titlar som ursäktar den fotboll han står för.
Någon Tottenhamsupporter är jag inte, så jag ska inte tala för hur de känner, men jag är faktiskt tveksam till att ens en tung titel levererad av Mourinho skulle väga upp för tappet av Pochettino om den kommer med den fotboll som Manchester United spelade under hans ledning. Försvinner dessutom Pochettinos ständiga vilja och mod att släppa fram egna, unga talanger blir uppförsbacken ännu brantare och i den kategorin är väl inte Mourinho bäst i klassen.
Jag är i alla fall övertygad att majoriteten av Manchester United-supportrarna inte skulle påstå att Ligacuptiteln och Europa League-segern var tillräckliga plåster på såren för det de fick utstå under hans tid på Old Trafford.
Att José Mourinho ur ett kortsiktigt perspektiv kommer att höja lagets poängsnitt och ta Tottenham uppåt i tabellen tror jag ingen tvivlar på, allra minst jag, men även jag är starkt skeptisk till om hans fotbollsfilosofi har hängt med i utvecklingen och huruvida han kan ta vid där Pochettino lämnade och gjuta nytt mod i leden som drömmer om ligatitlar och nya CL-finaler.
Men kanske viktigast av allt, hur svarar spelartruppen på Mourinhos intåg? Vill alla vara kvar? Eller blir Pochettinos exit startskottet för den spelarflykt man lyckats undvika de senaste fyra, fem transferfönstren?
Och hur ska egentligen José Mourinho – som var så tydlig i sin kritik mot Manchester Uniteds ovilja att ge honom de spelare han så desperat behövde – hantera en ännu hårdare hållen pengapåse? Jag är förvånad över att Pochettino inte fått smeknamnet Alkemisten ännu, för så mycket guld han skapat av så (relativt) lite spenderade pengar är fascinerande.
Oavsett om det är Daniel Levy eller José Mourinho som blir den som behöver rannsaka sig själv och förändra sitt beteende och sin världsbild så ska det bli oerhört intressant att följa framtiden som nu väntar.
Hörni! The Special One är tillbaka i Premier League, Mauricio Pochettino ska ta nästa steg i sin karriär och allt är sådär underbart ovisst som det bara kan vara i världsfotbollens yttersta elitskikt. Det har var rimligt, det här är läskigt och det här blir spännande!