Förutom att ha haft en viktig roll i Bayern Münchens spelarrekrytering under lång tid så kan Björn Andersson se tillbaka på en framgångsrik spelarkarriär. Andersson vann SM-guld med Öster, representerade Bayern som spelare – och var även en del av Blågult.
Men i samband med kvalet till VM 1978 fick Andersson nog och lämnade landslagssamlingen i Göteborg. I podcsaten Lundh förklarar han varför han tog beslutet – och hur det gick till
- Vi var på träningsläger i Göteborg, sedan skulle Sverige upp till Bislett (stadion i Oslo) och spela mot Norge och jag kände att ”fan det här är inte skoj längre. Det går inte längre”.
Varför kände du det?
- Jag hade ont överallt. I hälsenor… Jag var inte i balans heller riktigt. Jag tyckte Jojje (förbundskaptenen Georg ”Åby” Ericson) och laget och runtom höll på med en massa grejer jag inte kunde ställa upp på. Det skulle sjungas och… Sedan störde jag mig lite på att vissa skulle framhävas, vi var inget lag och jag hade svårt att acceptera det.
Vilka grupperingar var det som gällde?
- Det är väl kul för (Ronnie) Hellström, (Roland) Sandberg, (Ralf) Edström och de som fick väldigt stor genomslagskraft. Så har det alltid varit och kommer alltid att vara, men det insåg jag inte då. Så jag retade mig lite på det, vi andra betydde ju ingenting egentligen. Så jag åkte upp i hissen där en morgon, tackade så mycket för min tid i landslaget och så åkte jag hem till Växjö. Han stod där i pyjamas, det var helt fel av mig, han sa att ”vi måste prata” men jag sa att det inte fanns något att prata om och sedan stack jag.
Det måste ha blivit enorma rubriker?
- Nej det var inte så märkvärdigt. Jag slutade och blev sen svensk mästare med Öster 78. Blev opererad två gånger till i hälsenorna och sen avslutade jag min karriär 79. Sedan började jag studera, det blev en vändpunkt efter den här skadan och jag började läsa böcker helt plötsligt som jag inte gjort innan. Man blev kanske överdrivet åt andra hållet då och kom in som idrottslärare och studerade och kände att det var kul att jobba med ungdomar. Sedan rullade det på. Och jag tyckte det var jätteskoj att jobba som snickare innan. Det var ett fantastiskt jobb, det här med lagarbete, vi hade förbaskat kul på vårt jobb.
- Jag måste säga att jag haft tur som trivts där jag hamnat. Jag tänker ibland på spelarna i dag, hur de ska ha allt serverat. Det är ju nostalgi nu, att man gick upp halv sex och bredde sina mackor och gick och snickrade hela dagen. Klockan fyra åkte man och tränade och sen hem. Vi tränade måndag, tisdag, torsdag, fredag och match lördag, söndag. Och det gick också bra.