När Sverige mötte Bulgarien i VM-kvalet kunde nog ingen undgå att Simon Bank stod i tv-rutan som expert. Dessutom var han utsänd av Aftonbladet att skriva en text efter matchen om svenskarnas instats. I veckans podcast Lundh berättar Bank att det är skrivandet han föredrar.
- Det är där som jag har mitt ”heimat”, det är det som jag upplever att jag kan. Det finns säkert många som inte håller med om det, men där känner jag mig trygg och säker. Tv är roligt på ett annat sätt, eftersom jag inte kan det. Jag kan utvecklas där från en väldigt låg nivå och sedan blir man tryggare och tryggare. Utvecklingskurvan i det mediet om jag får recencera mig själv är ju så klart brantare än vad den är i skrivandet. Jag lär mig jättemycket när jag gör tv med duktiga människor, det är det som är roligt där.
Hur är det att kombinera det en sådan här samling?
- Det är tufft och det är speciellt och det ställer en helt annan sorts utmaning. Man får sortera lite. Det är lättare att fördjupa sig i skriven text såklart. Samtidigt så gäller det att hålla ordning sakerna. I tv står du i pressat läge i en situation som du inte är beredd på så ska du svara snabbt vad man tyckte om Jimmy Durmaz instas. Man svarar på det på uppstuds och så kommer tankarna efter sen när man sitter och skriver att "sådär tyckte jag kanske inte egentligen" och då har man ett problem. Den problematiken som finns med arbetssättet är att man måste vara helgjuten och gedigen i det man gör, man kan inte vara en person i skriven text och en när man står och ska vara lite cool i tv utan det gäller att hålla ihop alla bitarna.
Jämfört med att skriva en lång krönika är det annorlunda att stå i Kanal 5, ni har inte jättelång tid i och med pauser och så. Hur upplever du att det är att trycka ihop åsikterna?
- Det är jättesvårt är det. Jag är inte den ihoptryckta formatets mästare i text heller kanske. Det sväller gärna endel men som jag var inne på så är det det som gör det spännande. Jag har arbetat i tv-format i princip hela tiden som jag har varit i reklamfinancierad tv oavsett om det har varit TV4 eller om det har varit nu på Kanal 5 eller Europasport. Du har någon som skriker i örat att det ska vara kort och det är tufft.
Om man ser till att du har varit sportjournalist i snart 30 år, hur tycker du att jobbet har förändrats? Eller behöver man en specialpodd till det?
- Ja, Gud, ja. Det är ett helt annat yrkesliv. Jag tror att de flesta har en förståelse för att det finns enormt många aspekter kring det. Den mediala förändringen och den tekniska förändringen har varit enorm. Jag började i en värld där man skrev på skrivmaskin och gick ner till tryckeriet för att hämta sin blöta tidning och där man kunde ringa in texter. Det var enbart en tidning som man arbetade för, där telegram kom på teleprinter till redaktionen och man skickade rörpost… Jag är lycklig över att ha fått vara med om den tiden. Det har ju att göra med att jag började när jag var yngre, och inte att jag är så fruktansvärt gammal. I dag lever man i en genommedialiserad tid där allt går rasande fort, där intressesfärerna är helt nya. Det finns jättemånga saker som förändras, så det är 20 ämnen i ett. En sak som är intressant är att man förut kunde vara sportjournalist. Du bevakade alla sporter och kunde till och med vara intresserad av alla sporter för att utbudet var så smart. Var det ett volleybollmästerskap som råkade sändas i SVT så såg man på det för att man hade tid och för att det var det enda som var på. Nu är det svårt att ens vara fotbollsintresserad, utan har du koll på en liga är du rätt så vass. Har du koll på mer än ett lag är du till och med ganska vass. Det är en ny tid på oerhört många sätt.
Du sticker ut på ett sätt, att du inte alls är aktiv i sociala medier. Jag läste en gammal intervju med dig där du fick frågan om du skulle skaffa någon slags hemsida, och då sa du att du ”varken hade tid eller behov till att synas eller höras mer än jag redan gör”. Det känns oerhört medvetet att du inte är med där många av oss andra är med, på Instagram, Twitter och sådant. Du ligger väl och lurar i något stängt konto, men du är inte aktiv. Vad hänger det ihop med?
- Det är klart att det är medvetet. Det hänger ihop med ett par olika saker. Grunden är att jag märker att man påverkas oerhört mycket av det, om du är ute och twittrar och interagerar på det sättet. Det är en form av hyperinteraktion, för jag interagerar också med mina läsare via mejl eller om någon ringer, man träffar folk och sådant. Men för att ge en bild av det som jag tycker är problematiskt: säg att du sitter på en pressläktare på en VM-final i fotboll och spanar ut över landskapet, du sneglar ut över 200 kollegors datorskärmar. Då sitter väldigt många av dem, över 90 procent, men en Twittersida uppe samtidigt. Då sitter alltså på den finaste fotbollsmatch som finns i världen, och uppdateras kontinuerligt av mellan 300 och kanske 1000 andra konton, vad de tycker om matchen. Jag skulle vilja göra experimentet att låta fem stycken inflytelserika twittrare samtidigt twittra ut att just en viss spelare är fruktansvärt dålig i en match trots att han kanske är bäst på planen, och jag är helt övertygad om att det skulle få ett medialt genomslag, det vill säga att många inte ens de facto har noterat vad som händer ute på planen utan noterar vad som händer i den andra världen istället. Det är ett extremexempel, men jag tror att du måste vara gjord av stål för att inte påverkas av det extrema flödet av synpunkter som du får.
Är det något som ni diskuterar på Aftonbladet?
- Nej, inte jättemycket samtidigt. Kanske lite i privata konversationer och så, men inte som metod. Våra arbetsgivare ser jättegärna att vi är aktiva i sociala medier. Det ses inte med blida ögon att jag inte är det, så klart.
Jag antar att du mer än en gång blivit ombedd?
- O, ja. Nu finns det en acceptans för att jag är lite kufisk på det sättet. Men det krävs en styrka, det kan du säkert tala för, Olof. Om du skriver en viss sorts texter där du vet att det blir 200 människor som hör av sig och tycker att jag är bäst i världen. Skriver du den andra sortens texter hör 200 av sig och tycker att du är en idiot som borde sluta skriva. Blir man då mer benägen att skriva den andra sortens texter? Jag är övertygad om att det för väldigt många är så. Det är grunden i mitt beslut, att jag är övertygad om att jag skulle fungera på det sättet, jag skulle påverkas av det. Det går lite i strid med tanken på att vara journalist också.
Jag håller med dig om att det är klart att man påverkas och att det blir någon slags självcensur, men sedan kan det funka på olika sätt. Vissa gillar att vara mot strömmen. Men jag tror definitivt att du har en poäng i det, att det kan bli lite drev av det hela, och att det är ett problem.
- Det finns så klart andra faktorer också. Det är lite som att vara vegetarian på en middag eller vara nykterist när folk ska festa. Jag har inte en smartphone av ungefär samma skäl. Det blir att man framstår som moraliserande eller som att det är en attack mot alla andra, men nej, faktum är att det är ett bevis på min egen svaghet. Jag vet att om jag skulle vara delaktig i alla dessa forum så skulle jag leva mycket, mycket mer i det och vara sämre på att leka med min dotter på lekplatsen eller på att ta in ett landskap på en tågresa.
Men du är ändå med lite, du kan ibland se vad jag har skrivit på Twitter.
- Jag är journalist, det är klart att jag vill ta del av all information. Det är klart att jag gör det. Annars vore det ju horribelt.
Det jag kan vara rädd för när man avstår från sådana saker och inte uppdaterar sig tekniskt är att världen ska åka ifrån en.
- Den skräcken finns ju. Hade jag precis kommit in i branschen hade jag inte haft utrymmet att hålla mig borta. Jag vill betona att jag självklart tar del av informationsflödet på sociala medier. Det är klart att jag gör det. Det finns oerhört mycket saker där. Men jag interagerar inte själv, det finns en skillnad där.
Exklusiv tävling: Vinn en Superfotbolls-weekend i London för dig och en vän