Trots att BK Häcken inte har publiksiffror som är i närheten av storklubbarna i allsvenskan har man i flera år kunnat utmana i den absoluta toppen. Andra faktorer som mediabevakning och tryck från supportrar är också betydligt mindre på Hisingen i jämförelse.
Och det finns inget negativt med det, menar Samuel Gustafson. Snarare är det en fördel.
När du vände hem 18 månader tidigare låg Häcken i botten och hade bytt tränare, Per Mathias Høgmo hade kommit in. Det var bara Häcken som gällde för dig förstod jag när jag läste på, men hur var tanken? Du kom hem till ett lag som var väldigt långt ifrån ett SM-guld.
- Visst, sätter man det i det perspektivet så känns det nästan orimligt att sitta och prata om hur välförtjänt jag tycker att vi vann. Samtidigt, man uppdaterar hela tiden sitt perspektiv, som alla andra människor gör. Just då var jag i en helt annan position i min karriär och som människa. Det jag efterfrågade då var kanske inte nödvändigtvis att vinna ett SM-guld, utan mer att komma tillbaka till det jag tycker är kul i mitt arbete, att få vara mig själv och göra det som jag är bra på. Då var ”the best bet” att gå tillbaka till Häcken, där Martin Ericson var sportchef, jag vet vad han står för, den nya tränarstaben med Høgmo i spetsen, jag visste vad de ville göra tillsammans med Martin. Det gick i linje med det som jag vill ägna min fotbollskarriär åt. Det var i ljuset av det snarare än någon typ av maktmätning som det var ett självklart val för mig att gå tillbaka, säger han i podcasten Lundh.
Fanns det andra alternativ?
- Ja, det fanns det väl. Men det stämmer att jag inte var intresserad av något annat, just för att jag verkligen ville veta vad jag gav mig in på, just eftersom jag kom från motsatsen till det med min sejour i Cremonese, där vi bytte tränare fem-sex gånger och sportchef tre gånger. Till slut var man på ett ställe där det inte var någon av dem som var där som hade tagit dit mig, jag var inte speciellt uppskattad, och så vidare. Jag var på bortaplan, ville till hemmaplan, liksom.
Vad är det Martin Ericson står för, som jag gissar att du spelade med?
- Yes. Ska man sammanfatta hans fotbollsfilosofi blir det någon typ av progressivt passningsspel där man hellre har bollen än inte, är framåtlutad, de här klyschorna. Ett spel där du dominerar matchbilden och vill spela en kreativ och utvecklande fotboll. Sedan är det klart att det finns nyanser i det där. Men det är basen på något sätt.
Vad har Høgmo tillfört?
- Ska jag ge ett bra svar på det måste jag ta ett större grepp om det. Det börjar uppifrån för mig med att få en röd tråd, som är så jävla sällsynt i fotbollen av någon anledning, där man har en ledning som vill något, som speglar av sig på sportchefen, och så speglar det av sig i leden nedåt. Høgmo och tränarstabens absoluta triumf är på något sätt att ta det som de ville ha uppifrån fotbollsmässigt och föra över det till spelarna. Det har varit en synk kring allt det där, hur vi ser på fotbollen och att vi vill göra det på samma sätt. Vi har också rekryterat spelare som står för den typen av fotboll, vilket har gjort att alla drar åt samma håll.
Nu har inte Høgmo förlängt, men innebär den modellen att man kan byta ut honom om man bara hittar en tränare som står för samma sak?
- Det är målet på något sätt, så klart. Men jag tror absolut inte att det är så lätt, eller att man kan säga att Häcken-modellen skulle vara framgångsrik var som helst eller med vilka spelare eller ledare som helst. Individen har naturligtvis sin roll i det hela. Det handlar om att få den matchningen på något sätt, där du har en idé och utövare som kan jobba med den idén och förfina den och göra den framgångsrik. Det tror jag är grunden till den framgång vi hade under året.
Vad betyder det att Häcken inte har fullt lika mycket publik som Blåvitt och andra storklubbar och inte samma mediala bevakning, även om det är klart att GP åker dit blir det något annat med Blåvitt. Vad betyder avsaknaden av de två delarna?
- Förhoppningsvis att man kan jobba mer långsiktigt, mer genomarbetat och genomtänkt och få till den här röda tråden som jag var inne på tidigare. Det ser man med alla de ”största” klubbarna, det är ju ett tryck från supportrar och utifrån att man ska ha kortsiktiga resultat, och så vidare. Det finns ambition nog i Häcken också, om inte annat internt, att man vill ha resultat. Men förhoppningsvis har vi ett tålamod som kanske inte finns på andra ställen, där man får tid att förfina och utveckla. Under förra året, när Høgmo och hans gäng tog över, såg det inte riktigt ut som det gjorde på Gamla Ullevi näst sista matchen.
Rätt långt därifrån.
- Ja, det får man säga. Jag är lite trött på oförståelsen för att man behöver tid på sig för att åstadkomma något. Kolla på Arsenal nu. Det gör mig lycklig, när Arteta, en uppenbart kompetent tränare, har fått tiden som tränare behöver, han har fått några fönster på sig att ta in spelare som kan utföra det han vill, och så vidare. Tittar man på dem nu är de superrena i sitt spel.
Och då har det ändå funnits perioder när folk nästan har velat halshugga honom.
- Så klart. Det förstår man ju. De spenderar pengar men får inga resultat, och så vidare. Lyssnarna kan ju den historien. Men också hur skönt det är att se nu när han har fått tid, att se hur strukturerade, balanserade och kultiverade Arsenal är nu, det är en fröjd att se på.
Är det värt att avstå publik och inramning, även om ni också har inramning, men man måste också vara ärlig med att säga att det inte är som på Friends Arena eller Stadion i Malmö eller Tele2?
- Det är den andra sidan av det, man ska inte kallade den ”negativ” kanske. Men det är klart att man vill spela inför publik, gärna så mycket som möjligt. Men sedan, som du var inne på, måste man säga att Häckens supporterkultur har gått framåt också. Under året har vi fyllt arenan nästan varje hemmamatch.
Hur är det nu jämfört med när du kom för tio år sedan?
- Annorlunda, så klart. Framför allt mot säsongen när de rev Rambergsvallen för att bygga Bravida Arena, när vi var på Gamla Ullevi och det var 1000-1500 där. Då ekade det ganska tomt i jämförelse med Bravida, som storleksmässigt passar oss på ett annat sätt, där man nästan kan fylla arenan varje gång. Det blir en annan känsla, så klart. Jag tror inte att det är någon tillfällighet att vi inte vann SM-guld när vi var på Gamla Ullevi, utan att vi gjorde det nu när vi har Bravida. Men det är den andra sidan av myntet, att intresset ibland inte är som på andra ställen. Men som yrkesutövare och fotbollsspelare får man jobba med sin inre motivation. Det finns jättemånga människor som fortfarande bryr sig om Häcken och stöttar oss och så vidare. Jag hade gärna haft 10 000 Häcken-supportrar på varje match, men det är också klubbens och oss spelares ansvar att göra något som får dit dem.
Jag kan bli på gott humör när jag kommer till Häckens anläggning, det känns som att det händer saker hela tiden och damlaget har flyttat in bredvid herrlaget. Hur ser du på den utveckling som klubben har tagit?
- Det är bara att ställa sig bakom den direkt, så klart. Erfarenheten jag har haft av det sedan jag kom är odelat positiv. Sedan är det klart att det hjälper till att det har gått bra, både för herrarna och för damerna, även om de gick in i säsongen som större favoriter än vi så blev de ändå tvåa, det får ses som en okej säsong så klart.
Hur mycket samspel har ni?
- Vi är där samtidigt och tränar varje dag. Vi delar gym och så vidare, så vi springer på varandra hela tiden, dels när vi äter uppe i matsalen och nere i gymmet. Det finns en interaktion där som är nyttig, tror jag. Sedan, som jag sade till dig i ett annat sammanhang, finns det saker att jobba med där. Jag gjorde någon intervju tillsammans med Curmark, som ju är kapten för damlaget, där vi kom fram till att vi så klart kan använda oss ännu mer av varandra, där vi som lagkaptener skulle kunna bolla sådana frågor, och så vidare. Det finns ju steg att ta där. Men det finns en interaktion och en stöttning och välvilja gentemot varandras lag, så klart. Den är bara positiv. Att komma till en arbetsplats varje dag också som inte bara har 30 gubbar, som det var i Cremonese. Det tror jag lyfter en människas vardag. Det fattar vem som helst, att har man 30 mer eller mindre likadana gubbar är det tråkigare än 60 olika människor. Det var ett jävligt konstigt uttryck, men du fattar. En större dynamik och en större rörlighet, att man utmanas på något sätt i sin vardag, och inte bara gör som man alltid gjort tidigare.