Tvillingbröderna Samuel och Simon Gustafson har ständigt jämförts och klumpats ihop varandra. Samuel, som fick sitt genombrott senare än sin bror, kände att en sten lättade när Simon hamnade i Eredivisie sommaren år 2015 och han själv blev kvar i Häcken.
- Vi hade ju spelat i samma lag hela tiden upp till dess, så blev det också en drive. Han var utlandsproffs, det ville jag också bli och det kunde jag också bli. Att bygga på det och känna hungern att bli bättre hela tiden. Det var en till grej att greppa tag i, att dra sig upp själv. Jag tror att det var väldigt utvecklande att få vara själv i den stunden. Jag blommade ut lite när han hade lämnat, fick en större roll i laget. Efter det, med hela mitt Italien-äventyr, har jag verkligen varit min egen individ och vant mig vid att vara det. Det är nästan konstigt att sätta sig tillbaka i det perspektivet, även under året när vi har fått den typen av frågor, säger Samuel Gustafson i Lundhs podcast.
Varför är det så jobbigt? Jag kan ju inte sätta mig in i det, därför måste jag ställa sådana frågor, men jag läste en lång intervju ni hade gjort med Göteborgs-Posten där det var väldigt tydligt att det var något som irriterade?
- Vad blir grunden i det? Vi är två olika individer, punkt. Vi har olika umgängeskrets, vi har helt olika liv. Vi bor inte tillsammans, som vi gjorde när vi växte upp. Vi är två helt skilda individer.
Umgås ni inte nu heller?
- Vi umgås när vi är på GPA. Det blir snett för mig när man hela tiden klumpas ihop när man lever helt skilda liv. Det är det som är grunden i det.
Vi som kommer utifrån ser två tvillingar som spelar i samma lag, och ser inte ert liv utanför GPA, för oss blir det en ingång.
- Jag fattar att det är en ingång och jag fattar storylinen bakom. Men då skulle man lika gärna kunna klumpa ihop mig med Rygaard, som jag har haft en bra relation med under året och vi har nått en slags symbios på fotbollsplanen. Just det här med familjeband… Sedan är man lite trött på det, man får alltid sådana frågor.